Från Zorn till Brass i kvinnohull

I vloggen The Fem Party som ingen har sett eftersom den är två timmar lång pratar jag om detta att min kropp gör mig otänkbar som romantiskt objekt och gör mig till hora. .För den intresserade börjar jag traggla om detta 1 timma och 30 min in i sändningen. (Lustigt nog brukade The Fem Party heta ”The Hen Party” men fick kritik ang ickebinära transpersoner, varpå henormen slukade sig själv.)

Flickvänsmaterialet har skrivit lite till mig om My Little Pony och om hur vi åtrår det vi ser varje dag. Jag tänker litegrann på detta att vara ärlig kring hur vi påverkas av vår omgivning och vill prata om en film jag såg som gjorde väldigt starkt intryck på mig, nämligen PAPRIKA av Tinto Brass från 1991. Handlingen är som följer: Minna är en ung flicka som går med på att arbeta som prostituerad i två veckor för att hennes fästman skall ha råd att köpa ut sin chef från företaget. På bordellen träffar Minna trevliga flickor och en snäll Madam som ger henne det professionella namnet Paprika eftersom hon är het med sin breda, platta stjärt. Självklart visar sig fästmannen vara en lus som pimpar ut stackars Paprika och sviker sitt löfte om evig kärlek. Paprika blir grundligt desillusionerad, ger upp män och deras löften om äktenskap och kärlek och stannar istället kvar tillsammans med de flickor hon träffar på diverse bordeller. Självklart är filmen en lättsam komedi, en fantasi, men den har flera intressanta vinklar. I en stark scen reser Paprika till paris för att genomgå en abort och ligger desperat i gynstolen medan läkaren (spelad av regissören Tinto Brass) smeker hennes bröst, i en annan blir Paprika våldtagen av sin farbror och tvingas till ett incestuöst förhållande för att hennes skamliga liv inte skall avslöjas.

Karaktären PAPRIKA är visserligen en lycklig (ish) hora men hon är mer än så. Hon är beundrad, älskad, omtyckt, ofta tack vare sin livsglädje som annars gör en kvinna så lätt att lämna efter att penis slaknat. En sexuell kvinnokropp är kul, men den är just kropp och inte Kvinna, säger samhället och vänder näsan i luften. Det var så skönt för mig att se min kropp i PAPRIKA så som min make säger att han ser den*, något som inte står i vägen för att kunna se mig.

Alla har läst om snubben som gjorde en Onion och kapade ett plan för att wow:a sitt ex (kanske). Alla har skrockat åt hur den romantiska komedin och selfies har gått för långt. Alla har haft en rolig dag på kontoret och sen gått hem, torkat en tår ur ögonvrån, lagt sig i fosterställning och stirrat ut genom fönstret. Håhåjaja.

Jag har ju skrivit om pornografi tidigare och hur jag tycker att det är lustigt att samhället gång efter annan gör spaningen att pornografi inte ifrågasätts, medan pornografi är den underhållning som mest ifrågasätts. Jag har också talat i den blygsamma podden Glädjeflickorna** om att jag älskar att titta på äldre film eller film med lägre budget till stor del därför att jag ser en sådan omfamning kring kvinnokroppen eftersom man inte har råd att karva den i sten.

Skärmklipp

Min lärare sa alltid att hon var så lik mig.

Givetvis är ingen underhållning skitbra när det kommer till att peppa tjejer, men idag betyder skönhet ofta att ingenting får vara mindre än perfekt och det hade man inte teknologi till tidigare. Idag innebär skönhet släta ytor, långa ben, hårlös hy, en kropp som kan ersättas med en annan, och i många fall tidigare så var kroppen iallafall någorlunda unik. En vacker kvinna var vacker även om hon hade skönhetsfel eftersom man accepterade att kvinnor inte var perfekta. Man accepterade att rumpor var gropiga och hade finnar eller plitor, det var liksom ingenting som gjorde tjejen grotesk eftersom hon var en vacker kvinna med en naken häck och alla vet att häckar ibland får plitor. Kvinnor hade ofta håriga armhålor eller kön och även om många rakade sig så tog det inte bort skönheten från en vacker kvinna att hon hade hår under armarna. Idag kan ett skönhetsfel kasta en kvinna från perfektion till oacceptabel, vilket såklart gör det svårare för oss som på intet sätt når samhällets minimumkrav för perfektion och därför ger oss extra mycket att noja över. För ett extremt exempel, se John Waters.

Så medan samhället erbjuder kvinnoroller i stil med ”kärleksobjekt” och ”omkulldrattande skönhet” i filmer som lämnas mer eller mindre okritiserade väljer jag att vända mig till filmer där kvinnor öppet objektifieras eftersom jag finner dem stärkande. Visst är det sjukt att jag skall behöva stärka min självkänsla genom att gazea på andra kvinnors kroppar, men var jag kan annars spegla mig?

Frågan är väl om det är särskilt bra kamp att tapetsera hemmet med nakna, bredrövade damer för att känna mig mer bekväm i min egen kropp. Den andra frågan är väl om allt behöver vara kamp för andra istället för min eget privata välmående nu när jag nu en gång för alla tydligen behöver känna mig bekräftad för att kunna sluta tänka på min kropp. Och det svider ju lite extra iom att man såg ZORN som barn och direkt tänkte: Ew. Samtidigt som mina manliga äldre släktingar kollade och antagligen tänkte: Det är inte mer än han förtjänar.

 

 

* Har valt jämställd man ¤__¤

** Här letade jag i typ tjugo minuter efter en rolig bild jag såg där nån antifeminist ba ”öööhh är det inte ironiskt att de suraste och vidrigaste feministerna har en podd som heter just GLÄDJEFLICKORNA lol” men jag hittade den inte.

Starka kvinnor och duktiga flickor

För en tid sedan lyssnade jag på Liv och Caroline när de talade om en fantasikvinna som de delade. De målade en bild av en journalistmor som reste genom krig med barnet i en ryggsäck medan hon gjorde reportage om härjningarna och inte lät sitt mödraskap påverka hennes bad ass liv, och jag tror att många kan känna igen sig. En stark kvinna är en sak, men en stark kvinna som dessutom är en stark mor är något helt fantastiskt. Jag kände igen mig när Caroline sa att jag skall jävlar anamma bli en skitbra morsa och lyckas med allt, bara för att visa de där asen. Sen får man barn och klappar ihop eftersom det inte alls är som man tänkt sig och man inte alls är exceptionell och så tvingas man konfrontera sitt tillkortakommande som är att man inte är helt ultimat. Minns inte vilket avsnitt det var, men min läsare har säkert lyssnat på alla avsnitt och känt igen sig.

För mig är detta bilden av jogging i spåret.

Jag har funderat litegrann på vad det är som gör kvinnor starka. Bilden av starka kvinnor väcker beundran men det är ju helt sjukt egentligen att styrka mäts i hur lite man låter patriarkatet sänka ens humör, knullbarhet eller produktivitet. Min första pojkvän ville gärna att jag skulle ha hår under armarna men jag sade: min kropp, mitt beslut! och rakade mig eftersom jag generades av hår under armarna. Samtidigt kunde jag göra politik och personlig kamp av mina släta armhålor.

Nu var jag femton år gammal när jag hittade på den feministiska karatesparken att stå upp för rätten att raka mig under armarna men jag minns det som igår. Känslan av att kunna ha min kaka och äta den, sedan kräkas upp den innan den kunde skada mig. Jag kunde göra feminism genom att bli smalare, starkare, se bättre ut, vara närmre samhällets ideal och utöva kontroll över min kropp och dessutom vara en duktig feminist, lalala.

Självklart finns det individer som mår bra av att träna eller äta enligt någon särskild diet men det är så otroligt barnsligt att föra individuell feministisk kamp mot den feministiska kampen. Jag avskyr att lägga fokus på undantag för att problematisera ifrågasättandet av struktur, för vad är ens poängen? Det nyanserar ingenting, det bara gör diskussionen tradigare och leder till kukmätartävling i grått.

Jag var femton år när jag vägrade låta hårbuskarna växa för att tillfredsställa en man. Jag är femton år äldre nu och kan villigt erkänna att jag rakar både det ena och andra för att göra mig mer attraktiv för min partner. Jag tränar för att bli snyggare. Jag brukade banta (en kort tid, kanske 2 mån) för att bli snyggare, jag låtsades att det var för att få mer struktur på vardagen men jag ville bara bli smal och mer attraktiv. Jag slutade banta för att jag mådde för dåligt av det och för att jag inte tyckte att resultatet var tillräckligt i förhållande till ansträngningen, annars hade jag antagligen fortsatt.

Så många år jag gick omkring och trodde att jag kämpade för att vara imponerande, stark, smart, en stark kvinna, medan jag i verkligheten var den klyshigaste av alla kvinnor, en duktig flicka. Det krävdes rätt mycket mod och självinsikt att faktiskt erkänna att jag inte alls skulle bli en journalist med barnet på ryggen, jag skulle knappt orka stiga ur sängen och allt jag gjorde för att kompensera detta var exakt det som alla andra gör för att känna sig värdefulla. Jag hade ingen annan strategi.

Flickvänsmaterialet skriver om att vara offer, om att offerskap tillintetgör ens erfarenheter inom patriarkatet eftersom man ju låtit sig hamna i positionen att man blir utnyttjad. Man är en dålig feminist om man tillåter sig att vara förtryckt, trots att vi ju alla är förtryckta och knappast kan välja att leva utanför patriarkatet om vi bara är tillräckligt analytiska, tillräckligt energiska. Kanske är det därför det är så himla svårt att erkänna för sig själv att man är ett misslyckande, att man är en strukturell defekt snarare än någon som bara väljer att göra uttryck för sin unika personlighet.

Jag blir alltid lika konfunderad när KILL BILL’s The Bride kommer upp som exempel på feministisk karaktär. Det är den sämsta av alla karaktärer. Det är den tråkigaste av alla karaktärer. En starksvag kvinna som sparkar stjärt, är skitsnygg och lever ett otroligt spännande liv där hon är bäst av alla. Jag vet inte ens vad en särskilt stark kvinnlig karaktär innebär, men jag tar illa vid mig att hon spelas av Uma Thurman och att tidningarna rapporterade om att hon var superstark och skitsmal trots att hon fått barn typ tre veckor innan de började spela in. Det är väl lite problematiskt att karaktärer skall vara representanter och ha moral, som vore kvinnor barn som måste få höra i sagor att dumma flickor duschas med lera och flitiga flickor vinner lycka och pengaregn.

Om att erkänna sig besegrad

Vet ni, den lustigaste saken hände mig häromdagen. Jag insåg att jag verkligen fallit för typ alla kvinnoförtryck, hur bisarrt är inte det? Jag som ändå är medveten, driven, stark, hur kan det ens vara möjligt att jag internaliserat alla förtryck? Jag, som aldrig ens fattat vad duktiga flickan-grejen gick ut på, jag är sjukskriven och utmattad och mitt i misären mår jag dåligt när chez moi är smuligt och fullt med mina nerrivna nagelband. Det slog mig: Jag har inget stopp. Jag gör alltid mitt bästa. Jag har ingen känsla för när jag kan half-ass:a något, är det föräldraskap, arbete eller matlagning. Det är så himla sjukt.

Och vet ni, lättnaden när man lär känna sig själv lite bättre är också intressant. Den är väl inte sådär jättestor eftersom man inte vill vara så jävla dum att man korsfäst sig själv eller blivit lurad, men det är ändå så skönt att kunna se sig själv lite klarare utifrån sitt eget perspektiv snarare än utifrån. Man kanske inte gillar det man ser, men man kan iallafall se något istället för att låta sig definieras av andra. Uppvaknandet: Man är en Liv Strömqvist-karaktär. D:

Självklart är det totalt orimligt att sträva efter perfektion i sitt föräldraskap, men ändå gör jag det, helt instinktivt som en blomma strävar mot solen som man brukar säga. Och svaret från folk omkring en är att jag måste lära mig att ignorera de här drifterna som jag som kvinna definieras av. Jag måste å ena sidan jobba arslet av mig och bedömas konstant, men jag måste också ha självinsikt nog att inte arbeta sönder mig för det är ju okonstruktivt.

Outtalade strukturella krav, hörni. De är ju som beakant de svåraste att reda sig mot eftersom man inte kan bemöta dem. Och det är ju så banalt! Duktiga Flickan-syndromet, Lisa? Du är snart medelålders och borde vara kapabel att driva ditt liv på ett sunt och rimligt sätt, sätta rimliga krav på dig själv och acceptera tillkortakommanden, säger min inre kritiker. Men å andra sidan kan vi ju inte diskutera något utifrån hur en situation borde vara utan bara utifrån den plats man nu är och vad man kan göra åt det. Att ta personligt ansvar för en samhällsstruktur känns ju orimligt, om något. Den pressen kan jag iallafall unna mig att strunta i.

I helgen är tanken att jag skall prata lite med andra om föräldraskapet utifrån genus och feminism, och det skall bli rätt spännande. Att bli förälder är en sådan intressant förändring, tycker ni inte? Ni ser fram emot att höra mig mala på om mina erfarenheter och reenacta den första stranscenen i Sophie’s Choice där jag spelar en terapiskadad judisk prinsessa. Såklart att ni gör. ❤

The turn of the shrew

När jag började på mitt jobb trodde tydligen en av mina kollegor att jag var superposh. Vi träffades och lunchade häromdagen och hon nämnde igen hur otroligt fin hon trodde jag var när jag började, innan fasaden smulnade och ramlade av som allt smink jag försöker använda. Kultiverad, rik, vältrimmad, så till den grad att jag kunde ha lite trasiga kläder eftersom jag var så säker i min egen poshness. Självklart fattade jag ingenting, jag är totalt obildad och kan ingenting överlag. Jag brukade väl läsa en del när jag var yngre men ingenting av värde direkt. Väldigt lite.

Så. Därför har jag inte läst The Taming of the Shrew men jag har sett musikalen som är inspirerad av pjäsen. Det ligger typ på den nivån. Jag vet alltså inte hur pjäsen är, men jag minns hur starkt intryck jag fick av anklagelserna om manshat som florerade i musikalen. Det finns två kvinnliga karaktärer, men eftersom de är skådespelare som spelar skådespelare som spelar karaktärer så blir det för många namn att hålla reda på (jag var typ 14 när jag såg den).

Det jag minns är att en tjej hade skilt sig från ett jävla vider och skulle nu gifta sig med någon annan snubbe som inte var lika mycket karl, men folk förlöjligade henne konstant för att hon var så okvinnlig med sina tjocka knän och sitt manshat. Fastän män behandlat henne som skit och hon gjorde rätt som skilde sig, fastän hon har en relation med en man, fastän hon bara vill göra ett bra jobb så är hon ändå manshatare för det är så jävla dåligt att vara. Detta är typ hela diskussionen så länge ingen vill erkänna sig som manshatare. Buuuu, jävla manshatare, visa knäna lite, var lite glad! Socker lockar fler flugor än surt jävla vinägermanshat! Kom igen nu, visa lite knän, så kanske ni inte skrämmer bort så många män från kampen.

Varför kan man inte bara få säga att man verkligen hatar män om man nu gör det? Varför är det orimligt? Män i grupp begår typ alla brott, de är ett ständigt hot mot kvinnor och barn. ”Inte alla män!” Alltså grejen är att man vet inte ens? Jag tror väl knappast nån på jobbet kommer börja tafsa vid kaffemaskinen men jag vet ju inte heller hur dessa människor är när de är fulla, på en hockeymatch, på väg hem från krogen, på dansgolvet. ”Buuuuu, men det är ju inte alls konstruktivt!” Alltså vad är konstruktivt? Jag tycker det är jävligt konstruktivt att faktiskt erkänna hur stor fara man är utsatt för som kvinna. Jag kan inte gå hem från affären utan att oroa mig för att nån man skall stå och runka över mig, slå ner mig, dra in mig i buskarna, våldta mig, fortsätta slå mig, pissa på mig, rymma, aldrig åka fast, inte känna att han är en dålig snubbe. Jag vet inte om det kommer hända, men jag vet att risken finns. Det händer, och jag är varnad för det och medveten om det. Det är bara att undvika elefanten i rummet att låtsas som att män inte är ett direkt hot i många situationer.

”Nå, varför inte hata strukturerna då? Kvinnor upprätthåller ju också strukturerna, och män drabbas ju faktiskt också.” Såklart kvinnor upprätthåller strukturer, men de vinner inte på dem. Kvinnor får vissa fördelar, men annars hade ju systemet inte funkat. Det handlar inte om rättvisa, att män och kvinnor har privilegier utifrån sitt kön så det är rättvist, det handlar om att göra systemet så långvarigt fungerande som möjligt. Varför är det då orimligt att titta på en samhällsgrupp som beter sig jävligt äckligt och självgott och säga: Fy fan.

På riktigt, varför kan jag inte få äga min känsla? Varför måste min känsla vara pk och konstruktiv för att accepteras? Så typiskt män att kräva att deras känslor skall stå i centrum för kampen och att kvinnor skall locka dem till feminism med socker. Jag fattar att folk blir sura över att det kanske är en ickegrej att prata om, men tydligen måste man ju fortfarande ha diskussionen.

Blir på riktigt så sur när folk håller på och tramsar om att ”hat en sån stark känsla” eller ”jag hatar bara individer som är dumma, oavsett om de är män eller kvinnor”. Om man snackar om konstruktivt så är det väl ändå helt orimligt att mästra andra och ha ordmärkeri som kamp?

Juridisk abort

LUF har ju äntligen tagit sig i kragen och dragit sitt strå till stacken för att göra svensk politik lika pajig som amerikansk. Underhållande? Jajamänsan. Skrämmande? Inte för ett ögonblick. Och ni känner mig. Lisa Bennet skrattar när något finns att skrattas åt, och ibland när det inte finns något att skrattas åt för att jag börjat med en ny medicin.

Jag har funderat lite på det här med föräldraskap. När skiftet kom mellan religion till vetenskap följde kvinnoförtrycket såklart med och folk började hitta på massa nya anledningar till att spärra in hysteriska kvinnor som ifrågasatte sin position i samhället. Hysteri som sjukdom var väldigt behändig och kunde förklaras både med psykologi och fysik för att vara på säkra sidan. Magdalenasystrarna eller hispan, allt går att förklara med omtanke.

Självklart kunde detta inte gå utan att bli ifrågasatt för alltid och alla som sett Mad Men (dvs alla utom min bror som bokstavligen tycker den är ”för populär”) är bekanta med vår tids stora föräldrarevolution. I och med detta kom ett antal intressanta filmer under 60-och 70-talet som tacklade konceptet den hysteriska mamman och ger oss en spännande inblick i föräldraskapet och mamma vs papparollen.

En av mina favoritfilmer är THE BROOD från 1979, ökänd som Cronenbergs KRAMER VS KRAMER. I THE BROOD regisserar Cronenberg typ sin egen vårdnadstvist om sin dotter, då han försökte få vårdnad om barnet för att skydda henne från att hamna i den religiösa sekt som fd Mrs Cronenberg entusiastiskt följde. (I filmen har han ersatt religion med psykoterapi men det är i princip samma sak.)

Frågan som ställs är, Vad händer när en mor fokuserar på sin egen smärta och sitt eget liv istället för att lägga det åt sidan för sitt barn? Normalt väntas en kvinna som föder ett barn lägga sin neuros åt sidan ca 20 år och leva uteslutande för barnet. Kanske förväntas hon till och med bli helad av barnet. När kvinnor vill fokusera på sig själva och slänga av sig förnekandet av identitet som är förenat med mammarollen blir de farliga för sina barn eftersom det generellt sett inte finns någon annan att ta hand om barnet. Visst kan man köpa sig fri från kvinnoskap genom att hyra andra kvinnor att utföra kvinnoarbetet, men för en låg- eller medelinkomsttagare är det ingen attraktiv möjlighet, om man nu bortser från all annan kritik för detta, blablabla.

I THE BROOD föder modern Nolas smärta fram ondskefulla barn som vandrar ut i världen och orsakar kaos. Och vari ligger Nolas eget trauma? Självklart – från hennes egen barndom, där hon blev misshandlad av sin alkoholiserade mor och den idealiserade fadern såg bort, på samma sätt som Nolas onda freakbarn attackerar det faktiska barnet Candy och Candys far är okapabel att skydda henne på grund av sitt kön.

Samma tema utforskas i filmen POSSESSION från 1981. Isabelle Adjani spelar en mor, Anna, som i praktiken lämnar sitt tråkiga barn för att i godan ro utforska kroppslig kärlek och mental kollaps medan hennes man Mark är borta på ospecade affärer. Annas hysteri är fullkomlig och Mark tillbringar hela filmen med att pendla mellan total förvirring över vad fan hans fru håller på med och beslutsamhet att få Anna att ta sig i kragen och komma tillbaka till fållan. Marks lyckliga slut kommer i att han ersätter Anna med Annas  dubbelgångare som tacksamt ligger med Mark och sedan ömt vårdar deras trista barn medan föräldrarna kan fokusera på sig själva. Anna lämnar barnet vind för våg eftersom hon lämnar det till Mark, Mark lämnar barnet till en ny förälder eftersom han lämnar det till en moderfigur.

Mäns position i föräldraskapet är så intressant idag. Å ena sidan kämpar män för rätten till sina barn då kvinnors cirklar i föräldraskapet ruckas, å andra sidan tar de så mycket för givet just för att de är män. Män vet att de är tillräckliga, kvinnor vet det inte förrän projektet är slutfört och man dör med ett lyckligt och välanpassat barn att sörja lilla mamma. Mäns identitet förväntas inte förändras i och med föräldraskapet, kvinnor förväntas behålla sin identitet i så mycket som knullbarhet men samtidigt i praktiken lägga all sin tid och sin energi åt barnet.

Och nu, igen, frågan om juridisk abort. Mäns rättigheter utgår ofta från rätt enkla ställningstaganden, till exempel att en pappa har lika mycket rätt till sitt barn som en mamma, eller att en pappa har rätt att göra abort om en mamma har det. Men det fungerar ju självklart inte så i samhället. När det gäller lagens rättigheter ligger fokus på barnet och barnets bästa, och när föräldrar inte delar ansvaret för barnet lika är föräldrarna inte likgoda föräldrar. Självklart innebär detta inte att mammor är bra föräldrar och pappor är dåliga föräldrar, det innebär att modern beläggs med allt ansvar för barnet generellt så länge pappan inte själv går in och åtsidosätter sina egna behov för barnets bästa, alltså den roll som mamman så länge burit.

Oavsett vad man tycker är rimligt så innebär föräldraskap att man ger upp en stor portion av sina egna behov. Inte alla behov alltid, men många behov ofta. Man gör det för barnet, för barnets bästa. Som vuxen har man många fördelar men också mer ansvar, bland annat ansvaret att lägga sina behov åt sidan och acceptera ansvar, efter förmåga, för de barn man sätter till världen. En del av att vara vuxen är att acceptera sitt eget ansvar för andra, och här är juridisk abort ett utmärkt exempel. Barnets behov sätts före den vuxnes när barnet väl existerar, och män som grupp måste lära sig att acceptera att sätta sina egna behov åt sidan om de skall bli föräldrar. Igen och igen ser vi hur män som grupp vill ha kakan och äta den – de vill inte att livet skall förändras för mycket, men de vill få samma respekt som kvinnor åtnjuter på grund av det arbete som de (kvinnorna) utför. Män som grupp vill ha samma rättigheter, men inte samma skyldigheter, som mödrar.

Nå. Nu har jag generaliserat klart. Självklart är det inte så svart eller vitt, men ni vet att man måste generalisera för att komma någonstans. Seriöst, kolla på POSSESSION, den är jättebra. Hög igenkänningsfaktor *koketterar*.

Kvinnosex

Jag läste häromdagen någonstans att definitionen av kvinnoskap är överlevnad. Jag tänker mycket på det nu när jag ser tillbaka på mitt liv, vad kvinnor gör för att överleva. Vi förhåller oss till oss själva, till män och till varandra utifrån underförstådda hot från män och samtidigt skall man låtsas som ingenting och leva ett fullt liv. Häromdagen hos frissan talade vi om rädsla för överfallsvåldtäkter, istället för att tala om vädret eller hur svårt det är att komma upp om morgonen som gemensam erfarenhet.

Appropå delade erfarenheter; när jag har talat med väninnor om deras sexliv (själv har jag ju kollegor som sporadiskt läser bloggen och vägrar därför att erkänna något sexuellt) dyker en grej upp rätt ofta. Kvinnor som inte känner fysisk njutning vid penetrerande sex. De känner sig kanske tillfredsställda och slipper känna sig sexuellt frustrerade efteråt, kanske känner de sig sedda eller bekräftade, både att de är attraktiva men också att de erkänns som kvinnor.Men de njuter oftast inte. Vuxna kvinnor.

För ett par år sedan var det ju en rätt stor diskussion med sovsex, alltså huruvida det alltid är fel att ligga med någon som sover. Folk flockades för att nyansera debatten, jaaa-aaa då för i relationer kan man ha outtalat samtycke förklarade alla, inklusive jag själv. Det slog mig inte då hur genuint bisarrt det är att detta är en grej. Män älskar inte med kvinnor, de onanerar i dem och det spelar egentligen ingen roll om de känner njutning eller inte så länge som de agerar rätt.

Män påstår att de älskar sexuella kvinnor, älskar att ge kvinnor njutning, men jag tror att det snarare är så att män älskar tanken på en sexuell kvinna som når orgasm utan någon ansträngning från hans sida, som en ren bekräftelse på hans egen manlighet. Jag jämför det med män som säger att de vill ha en kvinna med humor men menar att han vill ha en kvinna som skrattar åt hans skämt. En krävande kvinna innebär att sex förpliktigar vilket ju måste vara otrevligt för män i och med att sex annars är deras hemmaplan där de själva sätter reglerna och samhället agerar milt överseende domare.

I film reagerar kvinnor ofta enligt rätt tydliga regler. Först neuros eller hysteri vilket följs av att kvinnan klär av sig sin kvinnlighet genom att klä sig i osmickrande kläder eller klippa av sig håret, alternativt genom att vampa ut totalt som en köttätande orkidé. Våldtäkten är bunden till kvinnoskapet och överlevnad är målet.

Det är synd att tv-serien TOP OF THE LAKE blev så himla dålig på slutet, annars hade det varit en annan rolig aspekt till det hela.

Proffsmorsor

TW Lady Dahmer*.

Vet ni vad jag är jävligt trött på? Mediamorsor som sitter på insta och har åsikter om andra morsors dåliga föräldraskap. Det är så jävla dåligt att folk på allvar fnyser över att nåns övertrötta unge får spatt i nån affär och föräldern inte varit tillräcklig i sin reaktion. Vad är ens tillräckligt, någonsin? Man får inte skälla, inte ta med ungen därifrån, inte hota, inte muta, inte ignorera, inte resonera, inte lobotomera.Man blir ju granskad och underkänd vad man än gör, plus att man vet inte ens var gränsen går mellan att vara nazist eller curlare – om jag inte skriker på ungen, curlar jag då? Men om jag vet att han är trött för att han är i en utvecklingsfas, och barn kinkar när de är trötta? Om jag vet att han sovit dåligt inatt, eller om jag vet att han reagerar helt sunt som inte får äta godis som de lagt fram åt honom i affären?

Hur fan gör man ens för att uppfostra ungar till att inte avbryta när de är fyra och verkligen vill interagera med en och man själv bara vill prata med sin partner om vad som hänt på jobbet i flera timmar? Klart ungen inte vill vänta när den ser något helt jävla otroligt som kommer försvinna alldeles snart, och man själv är mitt inne i en monolog om nåt dåligt nån sagt på ett möte, är det så jävla onaturligt? Nu försöker väl jag lära mitt barn att det är bra att vänta tills någon pratat färdigt iom är ju rätt rimligt att lära sig socialt spel, men alltså varför skulle vi ha krav på barn som vi själva inte kan leva upp till, t.ex. att reagera positivt på kommandon och skäll?

Allt det här arga, uppfostra-barn-som-hundar-tänk, det är det jag tar till när jag verkligen inte orkar mer. Att skälla på mitt barn, det är det jag gör när jag inte orkar vara förälder. Att svara ett kort nej på en fråga, det är vad man gör när man är tom på föräldraskap. Det gör man inte mot någon annan, liksom. Jag bor med min man och mitt/vårt, whatever barn, varför är det så jävla orimligt att vi inte skall prata om vad vi skall göra med vår tid tillsammans? Varför kan inte allas åsikt vara hörd, även om vuxna i slutändan sitter med vetomakt över precis allting? Fattar inte ens varför det är en diskussion. Vad är det tänkt att man skall förlora på att behandla barnet som en människa istället som ett projekt vars liv börjar i tonåren?

Sen är det ju såhär VARENDA GENERATION. Varenda generations föräldrar (eller snarare, morsor) underkänns – dels curlar de ungarna, dels tittar de inte tillräckligt på dem när de ammar, sen vill de inte ge ungarna tillräckligt med utveckling på förskolan och dessutom ger de helt fel mat, socker är knark, knark är fel. Varenda jävla generation navelskådar som en mother fuck för att hitta fel på de ohängda ungarna, nuförtiden får man inte ens lappa till en uppkäftig palt i äppelknyckarbyxor och då känner man sig ju lite impotent eller nåt.

Var är den här kampanjen att bara vara människa samtidigt som man är morsa? Det finns ingen människa som bemöter sitt barn perfekt, kan vi inte bara leva och låta leva lite? Gör det verkligen så mycket att ungen äter fiskpinnar enbart hemma om det nu gör att det blir lite mindre jävla bråk, är det verkligen en sådan jättestor grej att man sätter på in the night garden på youtube så mamma får sova eller scrolla erotika på instagram en halvtimma? Jag är ingen värphöna, jag orkar inte alltid och dessutom finns det ju verkligen inget sätt att göra alla glada. Kan ni sluta vara så himla fördömande? Gud, jag blir så sur. Jävla mammamaffian, lev och låt lev säger jag.

* Är medlem i apgruppen lol

Kvinnlig neuros

Det känns som att det kanske vänder nu. Allt blir ljusare och gladare, så även förhoppningsvis jag själv. Jag vet att jag blir ljusare för fullmånen flinar matt mot mig i duschen och påminner mig om att jag reste utomlands förra sommaren.

Alla minns min tidigare bloggutmaning där jag bad att folk kollade på och recenserade diverse filmer. Min charmerande granne Magda var den enda som följde utmaningen, men hon gjorde det med pukor och trumpeter, värd minst fyra halvhjärtade följare. Wacky

Min förra födelsedag (va, nej? Det måste vara flera år sedan?) fick jag boken House of Psychotic Women av Kier-La Janisse, en alldeles utmärkt självbiografi (typ) utifrån diverse filmatiseringar av kvinnlig neuros i film. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av feminism, film, samhälle, makt och skönhet. Snart fyller jag år igen, och jag tror jag tänker fira genom att läsa om boken och se om några filmer. Som en liten treat för mina läsare skall jag välja ut ett antal filmer som jag rekommenderar att ni skall se.

Oooh, och rekommenderar såklart även dokumentären CELLULOID HORROR om Janisses filmfestival CineMuerte. Moj bueno!

Den som inte är med mig är mot mig.

Jobbig självbild

Mina sju läsare följer mig antagligen på insta. Jag fattar inte ens grejen med insta, det är sjukt tråkigt och ingenting kul händer. Lite bilder på grejer och nån skriver vad saken är, men jaja. Jag orkar ju inte twittra längre så varsågoda för mina bilder där jag typ tar bilder på mitt trötta ansikte och skriver att jag mår ganska dåligt.

Nå, den uppmärksamme tittaren på min insta märker säkert att jag lägger upp typ 80% selfies nuförtiden. Det är en rätt ny grej. Jag brukade generas över att ta selfies eftersom jag generas av min egen självbild.

Jag har upptäckt en konflikt då jag tycker att jag är oändligt vacker och intelligent, men andra ser mig som kanske en etta en dålig dag och en sexa en bra dag, och skönheten ligger ju i betraktarens öga så då får jag ju acceptera att jag inte bara är typ mellan utan också oerhört självgod vilket aldrig är särskilt sympatiskt. Vem vinner av min självbelåtna självbild? Inte jag, jag hade nog mått bättre om min bild varit mer på nivån som andra ser mig, då jag då iallafall inte behövt konfrontera vilken jobbig människa jag är.

Och samtidigt mår jag ju rätt dåligt. Jag har bättre dagar och sämre dagar, men min medelnivå är ändå rätt låg. Bekräftelse är så skönt, ni anar inte. Men vad gör jag för att få bekräftelse? Ingenting, jag bloggar aldrig och orkar aldrig umgås med människor, så det är enklast att försöka känna lite glädje över att nån gjorde en lat hjärtögonsmiley på nån bild med mycket tuttar. Jag skrev nåt om mina tuttar som gick folk att typ hojta att jag hade bra analys och som fick mig att känna mig som typ UnderbaraClara som får bra feministstämpel för hon ryter ifrån nån gång i halvåret mellan underbara barn och underbara klänningar.

Så nu mår jag dåligt över att jag typ är en dålig feminist som bantar och drar Underbara Clara-referenser like it’s 2011. Inte nog med att jag blivit dålig, jag har blivit tråkig. Tråkig och dålig, det är det som händer när man blir svag.

Föräldraskapet

Jag skriver ju mycket om min sjukdom. Jag är deprimerad och utmattad, och jag har varit det länge. Nu är det bättre – min bror beskrev mig som en mönsterpatient en gång, och det stämmer. Jag är en mönsterpatient. Jag älskar att kunna lita på läkare och sjuksköterskor. När jag fick barn var det så gött att bara kunna droga arslet av sig, så skötte barnmorskan och läkaren resten. Ingenting var mitt fel och gör jag som man skall så har jag i princip inget ansvar över resultatet. Så skönt!

Nå, nu mår jag bättre. Jag får medicin och är sjukskriven, mest ligger jag och bara och skaver, jag tittar på tv eller läser nu när jag äntligen kan läsa igen. Det var så frustrerande att inte kunna läsa, men det var bra också för då visste jag att det var något fel på min hjärna. Det är skönt att ha något praktiskt att ta på för när symptomet är att man är en dålig människa vet man ju inte om man bara är en dålig människa, konstigare saker har ju hänt.

Jag var nog en ganska dålig människa. Jag var så trött och arg jämt, det var verkligen hemskt, framförallt i och med att jag har barn. Självklart har jag annorlunda mått mot mig själv än andra och skulle aldrig drömma om att döma en trött morsa som sliter ut sig, men mig själv dömer jag. Just därför är det så gött att kunna titta på min relation med sonen nu när jag mår lite bättre och se den som ett bevis för att det går framåt på riktigt, på samma sätt som jag såg läsandet som ett faktiskt bevis för att hjärnan var pajko.

Det här när jag inte orkade ta hand om barnet, inte orkade prata med honom mer än ett par minuter i taget, blev arg när han gjorde fel eller tog för lång tid, det var nog det värsta. Han är ju inte bara mitt barn, han är en faktisk människa och man kan inte vänta sig att en relation med en människa kan fortgå under sådana omständigheter. Det slog mig att allt detta som jag orkar nu, det är det som är det faktiska föräldraskapet. Jag orkar ju fortfarande inte leka med honom särskilt länge i taget men vi kan prata med varann. Han kan berätta för mig och jag lyssnar, jag berättar för honom och han lyssnar. Ibland säger jag att jag måste vila och då vilar jag, men annars kan vi ligga och fnissa under täcket och låtsas att vi är spöken eller att han är borta och jag måste leta efter honom med händerna. Jag har kittlat honom sedan han var liten och är den enda som vet hur man skall kittla för att han skall skrika av skratt (en särskild knyck).

Jag känner mig som när jag kom på att jag verkligen verkligen gillar Elton John. Jag är snart 30 och är ett Elton John-fan, vem hade kunnat ana att det var så ljuvligt att ha en ny relation? Jag omfamnar detta fullkomligt och pratar i timmar med mina vänner och min familj om mitt underbara barn, det vackraste som hänt mig. Jag är pinsam, men det är helt okej.