Myten om den lyckliga horan

Det kan inte bara vara jag som är helt sur på texten ”Till mina sexköpare”, eller snarare, helt trött på folks reaktioner på den här texten. Det finns inte en medlidande feminist i Sverige som inte delat den här texten med ett sorgset ögonkast och öppen blick för att visa hur allvarligt det är, det här med myten om den lyckliga horan, och jag känner: sluta diskutera hur olycklig den här horan som ett argument mot sexköp, för ni gör bara en jävla massa skada i den generella debatten. Inte så att jag vill bajsa på just den här horans känslor, inte alls. Jag är bara trött på att få myten om den lyckliga horan ”motbevisad” på ett sådant här sätt, gång efter annan.

Debatten kring prostitution är snårig och full av moral. Vilken kontroversiell debatt är det inte? Men nog måste vi vara smartare än att hålla en diskussion på nivån ”horor är ledsna” eller ”vissa horor är glada, så låt dem hora”. Att säga att ingen hora i världen är eller kan vara glad i sin roll som hora är att spela antihorgruppen i händerna: om du är emot prostitution på grunden att det är fel att köpa sex spelar horornas känslor ingen roll. Ingen idag tror att alla horor är jublande nymfomaner, men börjar man debattera huruvida alla hatar sina liv som horor kommer diskussionen aldrig att gå vidare. Olyckliga horor är en moot diskussion, men det är ju den enda diskussionen vi har. Oavsett vad vi diskuterar i prostitution kommer vi tydligen alltid tillbaka till att alla horor hatar att sälja sex, ofta kryddat med hemska beskrivningar om äckliga, svettiga torskar, och det förlorar diskussionen på. Givetvis är varje horas känslor viktiga, men horans känslor kring sitt yrke kan knappast vara allt som sexköpsmotståndarna bygger sina argument på.

Att bygga hela diskussionen för huruvida det är okej med sexköp på en horas känslor kring sina sexköp är i slutändan en diskussion som motståndaren inte kan vinna. Det argumentet kommer alltid, alltid att kontras med den snusförnuftiga vetskapen att det måste finnas glada horor därute, att det är sexistiskt att stänga in kvinnors sexualitet i en ask där det som är utanför alltid kommer att vara något hon i hemlighet hatar. Att riktigt gotta sig i hemska scenarion med snuskiga torskar och sedan ta ställning till alla scenarion i hela världen utifrån det är bara idiotiskt. Det kan inte vara kärnan i diskussionen.

Jag tror säkert att det finns kvinnor som är bekväma med att sälja sex, som inte hatar sig och som inte hatar sina torskar. Jag tror det på samma sätt som jag tror att det säkert finns intelligent liv på andra planeter – något som bara måste vara fallet iom hur stor vår omgivning är, men som inte kan påverka min åsikt om hur situationen ser ut. En människas känslor är inte talande för alla människor i samma situation, hur ledsen hon än är. Vi avfärdar gång på gång glada horor från sexköparsidan, vi rycker på axlarna och avfärdar kvinnor som påstår sig vara okej med att sälja sex. Varför? För att vi bara accepterar rätt känslor.

På intet sätt säger jag att horors känslor inte är viktiga. Deras känslor är enormt viktiga. De har ofta ett farligt, utsatt yrke som de inte sällan tvingas in i. Att däremot basera hela debatten på en människas känslor är bara trams. Det kan ju inte vara kärnan i debatten, huruvida hororna är glada eller ledsna?!

Lisa rekommenderar filmen BELLE DE JOUR av regissören Buñuel med den makalösa Catherine Deneuve, helt appropå horor. Låt dig inte luras av den billiga, erotiska förpackningen, uppenbarligen ämnad för att sälja till den stora (bittert besvikna) onanistmarknaden, den här filmen är the business.

* Jag använder ordet ”hora” jätteofta. Det är ett av mina favoritord, mycket mer avglamouristerat och laddat än ”prostituerad”.

Annonser

Sexuell skam och moral

Idag fick jag lite twittrande från Matilda vars blogg alla älskar. Hon skrev om detta att folk alltid vill prata om glada horor, ett fenomen jag själv stör mig på.

Anna njuter

Är det bara jag som blir förvirrad över varför vi alltid skall prata om prostituerades känslor? Detta med prostituerades sexlust känns som en extrem halmgubbe i prostitutionsdiskussionen, lite på samma sätt som kvinnors känslor av ånger och sorg dyker upp i diskussioner om abort. Detta med individens känslor inför sina val som ett argument för eller emot ett visst fenomen känns bisarrt – även om vissa prostituerade bara älskar att sälja sex innebär det inte att min åsikt om sexköp kommer att förändras.

För mig är det svårt att se sexsälj eller sexköp som en handling som i sig är omoralisk, på samma sätt som jag inte sex abort i sig som något omoraliskt. Skillnaden för mig ligger i det att samhället påverkas så av prostitution, och givetvis är det också omöjligt att bortse från den bistra sanningen kring prostitution, särskilt gatuprostitution; det finns väldigt få människor som väljer att arbeta som prostituerade, i många av ordets betydelser. Det finns t.ex. väldigt få rika överklasskvinnor eller överklassmän som säljer sex på gatan (av uppenbara skäl), och kopplingen mellan drogmissbruk och gatuprostitution är slående. Den sociala faktorn där skyddsnätet är säkrare för vissa, där nöden är större för andra, det går givetvis inte att bortse från. Prostitution är i mångt och mycket i grunden en klassfråga – vill du se hur kapitalismen fungerar är det i sexbranchen du skall titta.

Så detta att alla horor helt enkelt väljer att arbeta som prostituerade är trams. Däremot vägrar jag att se sex som något som i sig är osäljbart, även om det kräver en smartare kvinna än jag själv att fundera ut ett fungerande system i ett icke-fungerande, ojämlikt klassamhälle. Titta på synen på prostitution i vår historia – från att bli ansedda som ett nödvändigt ont för att skydda respektabla kvinnor och ge herrarna anständigt utlopp för sina frustrationer till tanken att kvinnorna helt enkelt var så kåta att de prostituerade sig för att kunna ligga så mycket som möjligt. I början av 1900-talet trodde man att kvinnor hade en invänd penis som var tvungen att få orgasm för att hon skulle kunna bli gravid* (en chockerande jämlik syn), även om den givetvis var totalt missvisande. Låt oss jämföra den här synen med förra årets uttalande att kvinnor som blir våldtagna inte kan bli gravida, och vi börjar se en totalt snedvriden bild av kvinnokroppen som måste leva kvar än idag.

Jag kan inte hålla med om tanken att sexköp, i och av sig själv, är fel och ojämlikt. Däremot kan jag hålla med om att sexköp nästan oundvikligen kommer att vara fel och ojämlikt i samhället vi lever i, då vi lever i ett samhälle där kvinnor fortfarande inte kan vara sexuella varelser och människor. Madonna-hora, än idag – att bli våldtagen är av många ansett som ett öde värre än döden, då det ”förstör” den våldtagna för livet. Är det inte en syn som tyder på ett visst övermod, en viss överdriven tilltro till the almighty kuk som automatiskt förstör kvinnors själ med sin blotta närvaro? En kvinna som blivit våldtagen blir nästan alltid sedd som lite mindre människa av omgivningen – kanske med sympati, men ändock som lite mindre människa, lite förstörd. På samma sätt ser vi prostituerade, som offer och lite omänskliga. Trots att vi kommit så långt i vår sexuella frigörelse är kvinnor utanför den sexuella normen fortfarande totalt tabubelagda och kan ofta inte leva normala liv som öppet våldtagna, öppet horande. Skammen är helt enkelt för stor – inte nödvändigtvis skammen i sig själv, men i skulden från samhället. När vi avdramatiserar kvinnans sexualitet som något heligt, något själsligt, då kommer vi kunna tala öppnare om sexuell skam.

(Jag har här medvetet inte tagit upp ämnet trafficking då jag anser det en separat, om än länkad, fråga.)

*Varför kan jag det här? Lärde jag mig det i gymnasiet?

Snuskigt kroppshår

Jag läser en text av en frustrerad Klumpesnusk där han irriterat spanar på fenomenet fetishering av kroppshår. Man kan liksom inte bara gilla kvinnor med pubeshår längre, porren kräver att det är själva pubeshåret man skall tända på och gör behårade damer till en fetish. (Det typ mest rasistiska jag någonsin läst var f.ö. citatet att ”Quentin Tarantino has a fetish for black women”.) Gillar man pubeshår måste man med andra ord gilla att se väldigt, väldigt håriga damer som sätter sitt pubeshår i fokus, snarare än att damer bara är håriga och inte gör någon stor grej av detta.

Pubeshåret har alltid varit lite av en västfront inom samhällsnormer. Långt efter att man kunde visa bilder på nakna bakdelar och bröst rodnade censorer som småpojkar och vägrade tillåta pubesbehåring. Även inom konst sågs det som något obcent, och exemplen är många där konststudenter ritat in pubeshår på annars hårlösa, nakna modeller i träningsbilder. När pubeshåret äntligen blev kosher blev det en explosion, porren var fri och pubeshåret var som det var. En av de största kulturskillnader jag ser mellan dagens samhälle och många filmer jag ser från 70-talet (framförallt europeiska) är i attityden till kroppshår – många äldre filmer har damer med ogenerat håriga underarmar som bär aftonklänningar och framställs som ljuvliga, attraktiva och åtråvärda och deras kroppshår spelar liksom ingen roll. Tillika gäller pubeshåret i många äldre pornografiska filmer. Man såg ju ut så, så varför skulle det framställas som underligt att en konventionellt attraktiv kvinna hade ett väldigt, väldigt hårigt kön, celluliter eller enstaka finnar på baken?

Diskussionen om kvinnors infantilisering och sexualiseringen av barn tycker jag är både spännande och aktuell, men här måste jag säga att jag inte riktigt håller med om att idealet med den slätrakade kvinnan har sina rötter i just detta. Jag tror snarare att det från början handlade om kommersialism. Ett slätrakat kön ger alla möjliga slags illusioner och associationer. Det är enklare att se detaljer i en sexualakt där man filmat deltagarnas släta kön (även om många givetvis anser att det dödat mycket av mystiken och erotiken, att ha hela akten presenterad i en spotlight), och givetvis handlar det också om detta att symboliskt visa att man anstränger sig för att följa samhällets konventioner för vad som anses kvinnligt. På 40- och 50-talet ansågs man som oklädd om man lämnade huset utan läppstift och matchande nagellack, och på samma sätt finns symboler för att visa att man är med i ledet även idag. Ingen tänder direkt på en armhåla, ingen tänder på en ammande kvinna, men att demonstrera att man avsexualiserat sin kropp (även om man inte gjort det) med symbolen Den Håriga Armhålan. När jag regelbundet rakade av mig kroppshåret var irritationsprickarna och kliandet ett tecken till omvärlden att jag brydde mig, och därför blev jag aldrig retad för dem. Däremot får jag inte sällan kommentarer om jag inte rakat mig, eftersom det visar världen en uppnosighet som den inte gillar.

Min man uttrycker ofta teorin att anledningen till att japansk pornografi är så extrem, med sina vomeringar och sina konstiga kroppssaftsätanden, är för att pornografi i japan är så begränsad. Jag har sett damer på rygg med baken i luften som i samstämd kör pruttar ut lavemang som en fonfän till tonerna av klassisk musik, och könshåret är censurerat. Jag har sett damer som masturberat en ansiktslös man till orgasm över en McDonald’s-burgare  och sedan fått en annan man att äta upp den, och där var penisen censurerad men inte ejakulationen. Jag har sett damer hälla små iglar i andra damers bakdelar, jag har sett damer vomera litervis i herrars öppna gap, jag har sett damer simma i stora bassänger med avföring, och ständigt är könshåret censurerat för att det hela inte skall bli obcent. Givetvis är inte japan ensamt om att ha konstig pornografi, men tysklands pornografi är mer nischad och brasiliens pornografi är mer grotesk än fetisherad, skulle jag säga och generaliserar härmed grovt för att göra min poäng.

Jag tror att det är bra med pubeshår och om jag får göra en spaning framåt tror jag att könshåret kommer att göra en hejdundrande comeback. Till Klumpesnusks stora glädje, och till min.

Lady

Jag vet att jag inte analyserat den möjliga rasismen till fullo. Jag vet att jag inte funderat igenom sexismen och objektifieringen. Jag bara älskar artisten Lady och känner att jag måste dela med mig av hennes feel good(höhö)-budskap.

Lady sjunger oftast om sitt trevliga kön och sin skakande häck och meddelar genom sina texter att hon har en vagina som är så härlig att man vill äta den till frukost och en röv som (om hon skall vara ärlig) inte kan skaka på i nyktert tillstånd. Och jag blir helt glad. Jag önskar att jag kunde piska med vaginan som Lady.

Kommer ni ihåg när Sweet Brown och Charles Ramsey blev internetvirus och det blev en skitstor diskussion huruvida man skrattade åt eller med dessa människor? Jag känner ganska ofta så i mitt huvud när jag konsumerar modern underhållning som involverar svarta artister eller huvudpersoner om det är underhållning jag blir jätteglad av att se. Självklart är jag medveten om den sociala undertexten och allting, och självklart klagar jag inte över min roll i rasistvärlden, men jag tycker att det är svårt det här med att konsumera ”svart” underhållning (citationstecken pga ni vet hur jag menar).

Att analysera sitt konsumerande i sin roll som privilegad är svårt och snarigt. Jag förstår att folk inte gör det oftare än de gör, för det är verkligen skitjobbigt och tar kål på jättemycket roligt.

Jag välkomnar reaktioner från mina medmänniskor. Förklara gärna hur jag skall tänka.

Viktoriansk reklam

Eftersom reklam är kanske det koncept jag avskyr mest i världen känns det lite konstigt att läsa om andra som faktiskt gillar viss reklam. Det känns konstigt eftersom jag själv inte har den förmågan. Jag känner mig mindre spontant arg, men jag tycker väldigt sällan bra om reklam eftersom jag isåfall känner att reklamen lyckats lura mig, och då blir jag bara arg igen. Reklam för mig handlar om att manipulera mig att konsumera säljarens produkt, inte om att förändra världen eller göra mig en tjänst. Värst tycker jag om de reklamer där företaget lindar in sin produkt i en välgörenhetsgimmick, som att man ger en poliovaccination genom att köpa blöjor eller att man ger en tia till att moppa upp oljespill om man köper en viss sorts diskmedel. För att citera komikern Doug Stanhope, är inte det exakt likadant som att använda en grotesk våldtäkt för att kränga kvinnliga hygienprodukter?

Välgörenhet är stort just nu. Välgörenhet dels som en del av mitt konsumerande, dels som någon slags retro viktoriansk medelklassvälgörenhet från Facebook. Ni vet hur jag menar – bäst att köpa de dyrare blöjorna så att Amanda Schulman (som sponsras av Pampers) inte ser att jag kommer ut från ICA med andra blöjor och därmed förlorar respekt för mig, vilket är typ det mest bisarra jag hört någon säga i år. Bäst att skänka bort ungens gamla överdragsbyxor och skriva att de skall ges till ”någon behövande” på facebooksidan istället för att sälja dem för en femtiolapp, så får man sjukt många likes och en möjlighet att komma med i lokaltidningen.

Vad gör nu all denna välgörenhet? Nå, nog är det bra att få ut vaccinationer mot polio, men att kräva att jag skall konsumera en viss sorts blöjor för att inte andras barn skall dö i polio är ändå en konstig attityd. Om det enda jag gör som engagerar mig är att köpa ett visst paket blöjor, är detta verkligen något att brösta sig med? Är det inte lite i stil med den facebookaktivism där man ger en krona till välgörenhet för varje like. Fattigdom är något man måste kämpa emot, politiska frågor måste man kämpa för, ta ställning för. Kan du förändra världen genom att like:a något på facebook? Kanske. Skall du nöja dig med det? Nå, sedan när blev välgörenhet något du köpte? Är Pampers snälla som vill motverka polio eller vidrigt cyniska som använder en av världens största och farligaste sjukdomar för att kränga blöjor?

Och detta med matkassar och individuell välgörenhet är, i mitt tycke, direkt farligt. Att lägga politiska frågor som fattigdom på individnivå är farligt, och vad mer är, historierna jag läser är misstänkt hjärteknipande. Fattiga sjukskrivna mammor med hungriga gråtande barn, där misär paraderas framför givarna som i en postorderkatalog – den här mamman har inte välling till sin tvååring, den här mammans gråtande fyraåring vågar inte ens hoppas på lego till julklapp, den här mamman har psykiska problem efter en misshandel, den här mamman har skor varken till sig själv eller till sitt barn… Allt för att se till att denna godhet belönas, för inte vill man skänka mat eller kläder till en förälder utan att man får den där pirrande överlägna, ömkande känslan av att ha räddat ett fattighjon. Alla önskar att de kunde ändra slutet på Flickan med Svavelstickorna – nå, tack vare facebook är detta möjligt!

Missförstå mig rätt. Det jag ogillar är absolut inte välgörenheten utan kitschen. Varför måste man förnedra de behövande med stereotypiska, Dickenska historier om deras tappra men hopplösa fattigdom? På samma sätt som Borzoo Tavakoli måste förklara att han faktiskt gör rätt för sig som invandrare måste välgörenhetsmottagare förklara att de gör rätt för sig som fattiga, genom att inte bara vara lite fattiga utan att vara vansinnigt fattiga, så fattiga att de inte har råd att ha någon stolhet, så fattiga att de inte har råd att bara vara och få saker utan ständigt måste motivera för juryn varför just de förtjänar att vinna kvällsmat eller vinterskor av svenska folket.

Välgörenhet är jättebra, men denna viktorianska fanfarvälgörenhet med pompa och ståt, denna välgörenhet där den givande medelklassen som har välgörenhet som hobby måste tackas av tårögda fattighjon inför lokaltidningen, den gör mig förvirrad. Varför lever vi i ett samhälle där människor faktiskt inte har råd med mat till middag, faktiskt inte har råd med kläder till sina barn, och det verkar som att folk får någon slags glädje av att höra hur dåligt folk mår när man hjälper dem? Varför är folk glada att de kan hjälpa med att ge en matkasse istället för totalt jävla rasande att vi måste ge våra grannar mat?

Såhär tänker jag: Jag var mycket, mycket fattig under en period när jag var liten. Jag var mycket fattig under en period när jag var yngre och hade flyttat hemifrån. Jag klarade mig fint, nu mår jag bra och har en kyl proppfull av oliver, inlagd vitkål och vispgrädde, men rädslan finns alltid där. Alltid. Rent logiskt vet jag att jag antagligen aldrig kommer att sitta och gråta under köksfläkten med spisen täckt av räkningar och en hundring på kontot, jag vet det, men rädslan kommer alltid att finnas kvar. Jag hade mått fysiskt illa om jag tvingats skriva in mig på någon jävla facebooksida för fattighjon och niga och tacka goa frun för all den goa maten och snälla unga herrns urvuxna skidbyxor, jag hade gått sönder om jag tvingats göra det. Vad lever vi i för värld där detta anses som något fint, där det är bevis på att vi fortfarande är snälla mot varann?

Klasskillnaderna ökar. Utan att vara dramatisk vill jag måla upp bilden av den viktorianska välgörenheten, där uttråkade hemmafruar går ner i slummen för att dela ut matkorgar eller en slant till fattigbarnen till choklad. Rika fruar som lever gott på sina makar som i sin tur lever gott på sina fabriker, där arbetarna står handfallna om de blir sjuka eller skadade, och där det sociala skyddsnätet är rika människors välgörenhet. Tänk er den här bilden. Det är det jag ser när jag läser om all denna godhet som sprids i det svenska samhället.

STREET SMART

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev något om film. Anledningen är enkel – jag är för trött för att orka blogga om något alls med särskild passion, och verkligen inte något som ligger mig så varmt om hjärtat och kräver så mycket omsorg som filmblogg. Men idag har jag semester. Sonen sover, maken sover och jag själv har sovit tio timmar med bara ett par avbrott.

JACKIE BROWN tycker jag är riktigt jäkla bra, i särklass den Tarantinofilm jag tyckt bäst om. Om Tarantino vill göra hyllningar till gamla genres tycker jag gott att han kan göra dem såhär, där han vrider på dem och gör något intressant med dem, snarare än att han bara tar genren och gör någon jäkla kokaindrypande fanfarpotpourri av det hela. Skaffa vänner som säger nej, Tarantino, du är på tok för slapphänt med dina filmer!

Nå, i vilket fall. Jag såg en lite rolig film häromdagen som var intressant av två skäl: dels för att Morgan Freeman, känd från rollen som Gud i typ alla filmer han spelat oavsett vilken karaktär han spelat, spelar en ond karaktär. Faktum är att han spelar den ondaste av alla onda karaktärer. Han spelar en hallick.

Filmen är full av klichéer. En smart, snygg, vit journalisten (Christopher Reeve) och hans smarta, rena, liljevita Madonna-flickvän är i knipa efter att journalisten skrivit en artikel om en påhittad hallick och folk tror att han skrivit om en egentlig hallick, Fast Black, som spelas av Morgan Freeman. Kathy Baker spelar Freemans hora med ett hjärta av guld och utbildning vs gatusmarts är i fokus. Vem vinner? Nå, journalisten är ju faktiskt inte rasist utan råkar bara vara en del av ett rasistiskt samhälle, och därför är han inte ansvarig för Fast Blacks förtryck, som gjort att han lever det liv han lever.

Något som var helt uppenbart var hur karaktären Ordell i JACKIE BROWN är inspirerad av hallicken Fast Black, vilket gör JACKIE mer mångfacetterad i mina ögon. Insidereferenserna är tydliga: Jackie Brown som spelas av Foxy Brown, filmen öppnas med (den fabulösa) titellåten från filmen ACROSS 110:TH STREET som i sig själv är en spännande titel, surfarstornern Melanie som är en kopia av Candice Rialson i filmen PETS

Så skall en insternskämtslipsten dras.

Traditionellt offer

Här kommer en text jag är lite rädd för att skriva, mestadels för att jag är rädd för att jag är dum i huvet. Men igen, se det som ett utmärkt tillfälle att förklara hur jag tänker fel. Jag inbjuder förklaring, särskilt då jag gör en Karl-Johan Karlsson och skriver om något jag egentligen inte vet något om. Lisas reflektioner och antagande, med andra ord.

När det gäller de flesta delarna i samhället tänker vi på kvinnan som den största förloraren. Låt mig ta ett exempel: Även om mannen som individ (och kanske som grupp?) förlorar på att inte ta ut föräldrapenning eller umgås med sina barn så innebär det att kvinnan som kön  får lägre lön och pension, skuldkänslor och känslor av otillräcklighet från samhället och så vidare. Frågan jag ställer mig är nu huruvida vi blivit så fokuserade på kvinnan som samhällsoffer att vi ignorerar dem även i de situationer där andelen män är lika stor som andelen kvinnor. Jag tänker här på sexbranchen, mer specifikt pornografi och prostitution.

Prostituerade unga kvinnor är en hett eftertraktad vara. De flesta sexköpare är män, och de flesta män är heterosexuella, ergo den kvinnliga horans popularitet – det säger sig självt. Däremot finns en förvånansvärt hög andel unga manliga prostituerade, inte sällan homo- eller bisexuella vilket får mig att undra över varför man väljer att sälja sex i dagens Sverige. Är det för att man gillar sex eller – betydligt mer troligt – för att det fortfarande kan vara svårt att växa upp som bi- eller homosexuell vilket kan leda till missbruk eller ekonomisk utsatthet? Givetvis blir inte alla homosexuella unga män prostituerade, men tillräckligt många unga prostituerade identifierar sig som icke-hetero för att jag skall finna det intressant. Även om man inte kan dra alla över en kam så kan man försöka se mönster och förklaringar på trender. Och ändå.

Ändå diskuterar vi prostitution som ett direkt kvinnoproblem. När vi pratar om prostitution ser vi framför oss flickorna på Malmskillnadsgatan, eller för all del resor till asiatiska glädjeflickor, medan den manliga horan är en exotisk, erotisk eller löjeväckande varelse. Varför talar motståndare till prostitution inte om hur det påverkar män? Jag kan förstå att det är okej att generalisera lite när gäller våldtäkt eftersom det är en sådan stor majoritet av offren som är kvinnor, men prostitution? Är tanken att män är mer kapabla att välja eller ta sig ur situationen?

Detsamma gäller diskussioner om pornografi. ”Pornografi är i sig självt våld mot kvinnor!” förklarade en kvinna på mitt jobb för mig en gång, och ignorerade männen. Män som spelar i pornografiska filmer, varför väljer de att spela medan kvinnorna luras av en ondskefull industri eller för att de hatar sig själva? Var är omtanken mot männen? Varför antar vi att män har bättre kontroll, att deras val är faktiska val medan kvinnors är förklädda tvång? Ja, jag vet att samhället behandlar könen olika och detta måste man givetvis ta till sig när man tänker hur individen gör sina val i livet, men jag själv anser inte att det är tillräckligt stor utsträckning för att vi själva gör så stor skillnad mellan könen i dessa situationer. Att anta att en man ständigt är kåt och inte behöver känslomässig koppling till sex och därför inte tar skada av porrindustrin, medan kvinnor lider (kanske utan att veta om det) och utnyttjas, är inte det i allra högsta grad att förtrycka både män och kvinnor? Jag kan inte tänka mig någon annan anledning till att könen behandlas så olika än att det ena könet anses som mer kapabelt och sexuellt okänslig än det andra, en syn som vi givetvis måste ta avstånd ifrån. Igen, jag välkomnar en annan förklaring om det finns någon.

Samhället uppmuntrar till att mäns sexualitet skall vara annorlunda från kvinnors vilket innebär att vår syn på vår egen och andras sexualitet påverkas. Ser vi en slampig man som bonkar på allt han kan ser vi honom som en äcklig, manupilativ gris – ser vi en kvinna som bonkar på allt hon kan tycker vi synd om henne som tar ut sitt inre lidande på ett sådant destruktivt sätt. Vi kopplar kvinnors sexualitet till självrespekt och tänker att hon skadas eller skadar sig själv när hon ligger utan känslor, vilket är hemskt förtryckande. Vi tycker inte synd om ytliga män som ligger runt, vi (samhället) tycker inte synd om John Holmes eller Marc Stevens trots deras sorgliga liv, men Linda Lovelace måste vara ett självhatande offer. Hora-madonna är lika förtryckande när det är gjort med omtanke. Könsroller är destruktiva även när vi menar väl.

Igen: Jag menar inte att kvinnor inte far illa, att kvinnliga horor alla är lyckliga eller att samhällets behandling av människor inte formar dem till de val de kanske gör, eller hur de hanterar situationerna som följer på valen. Jag menar att det är konstigt att ignorera män i specifika frågor som berör dem i så hög grad. Jag undrar varför det händer.

Jag inbjuder diskussion.

Normal rektion till onormal situation

Nu är jag åter från Uppsala och Åsiktsregistrets varma famn. Vi har tillbringat helgen med att diskutera feminism, vikthets och klassförakt och att titta på blandband. Försök att inte dö av avundsjuka, alla ni som inte var med.

En av frågorna vi talade om var just detta varför vi bägge ogillar att skuldbelägga individer som är offer för samhällsstruktuer för att upprätthålla dessa strukturer själva, som t.ex. i fallet vikthets med vännerna.Varför kan man inte bara kräva att kvinnor slutar vikthetsa? På samma sätt – varför kan man inte bara säga åt kvinnor att sluta vara rädda för våldtäktsmän, sluta vara rädda för män när de är ensamma? Varför kan vi inte kräva att kvinnor slutar bry sig så mycket om sina utseenden och lägger så enormt mycket tid och pengar på att eftersträva skönhetsidealet – skönhetsidealet som vi bombarderas med överallt, och som skriker till oss – OM DU INTE ÄR VACKER ÄR DU INGENTING, OCH OM DU INTE ÄR SMAL ÄR DU INTE VACKER! DET FINNS INGEN URSÄKT ATT INTE VARA VACKER, DET FINNS INGEN URSÄKT MOT ANKLAGELSEN ATT VARA TJOCK! Samhället skriker så högt att även döv hade hört, och hör man något varje dag kommer det att bli sanning förr eller senare.

Det är inte okej att kräva att vi idag skall sluta med onormala beteenden, eftersom de är totalt normala reaktioner på samhället som vi lever i. Det är i sig totalt onormalt att ställa sig framför spegeln efter en måltid och i smyg granska om man blivit tjock av den, det beteendet är totalt osunt – men en totalt sund reaktion på samhället vi lever i. Det är totalt onormalt att känna skam och/eller skuld om man äter en bulle till fikat eller struntar i träningen trots att man åt en sen middag kvällen innan. Beteendet i sig är totalt osunt och onormalt. Men det är fullkomligt logiskt och normalt om man lever i ett samhälle som likställer mat med synd, och en tjock kropp som bevis på ett syndigt leverne på samma sätt som man tidigare trodde att kroppsbehåring var bevis på självbefläckelse.

Jag lever ett ganska sunt liv. Jag är stark, jag får mycket vardagsmotion och tränar när jag har tid. Jag har bra kondition och helt okej blodtryck som ligger på gränsen till för lågt. Jag är fullkomligt normalt, såtillvida man talar om normal som i normal, snarare än perfekt – givetvis kan jag leva sundare, men iallafall lever jag helt normalt sunt. En tanke har snurrat i mitt huvud i många år, och det var bara nyligen jag kunde fånga den och analysera den – tanken att jag är onormal och osund då jag inte har något ätstört beteende. Jag kände att oavsett hur lite godis jag åt så var jag osund eftersom jag aldrig kände skuld över att äta det, det tydde i mitt huvud på dålig självdisciplin att jag åt precis vad jag ville, när jag ville – trots att mina matvanor var fullkomligt normala och sunda. Detta att jag inte kunde motstå (eller snarare, inte ville motså) livets goda var bevis nog att jag var osund, alldeles oavsett vad jag åt – trots att denna brist på ätstördhet är ett tecken på en sund relation till mat.

Det har blivit fullkomligt normalt att alltid tänka på mat som något dåligt, något att kämpa emot, något förbjudet syndigt som man ger efter till i ett svagt ögonblick, snarare än något vi behöver för att leva och må bra. Folkhälsan och fetman är en annan diskussion, då mat numera verkar vara något som många, för att inte säga alla, mår dåligt av. Även normalt ätande ger skuldkänslor, och detta är fullkomligt normalt när vi lever i ett samhälle där mat sammankopplats med förbjuden frukt. Och det är just därför jag inte kan klandra de som reagerar på samhällspressen, eftersom de reagerar fullkomligt normalt och sunt efter omständigheterna.

: O What the what?!

Jag fattar inte grejen med niotillfem. Jag fattar inte. Hon är säkert skitbra men jag fattar inte. Niotillfem är bloggvärldens ORANGE IS THE NEW BLACK. Hon är bloggvärldens HOMELAND. Jag fattar fan inte. Hon är världens populäraste och jag försöker, men jag fattar inte. Nåja. Man kan inte fatta allt.

Trodde jag!

Visar sig att niotillfem inte alls är bloggvärldens HOMELAND, hon är bloggvärldens very sexy baby.

Herregud!

PS. Åsiktsregistret påminner mig om att jag bloggat om niotillfem tidigare. Vad är det med mig och jämföra niotillfem till stora, trista tv-serier?

Världens sämsta förälder. Inte bara mamma – förälder

Min unge är utan tvekan världens bästa barn. Han är inte bara det vackraste som någonsin kommit ur en vagina utan också smart, rolig, charmig och intressant som person. Titta här, när han skall göra rörelserna till Imse Vimse Spindel – han är individ, och väljer därför att tanklöst kräva att andra gör dem för hans underhållning istället.

Ikväll skulle jag klippa sonens naglar. De blir mindre söta ju mer de liknar rovdjursklor, men det är inte därför jag klipper dem. Jag klipper dem eftersom jag är rädd att förskolan skall finna mig olämplig som förälder och ta mitt barn ifrån mig. Sonen tycker inte om att få sina naglar klippta och knyter nävarna och viftar med dem i buspanik. Ikväll hände det. Jag klippte fel.

Jag klippte alltså av ca 1/4 av sonens lillfingernagel. Det blödde. Han grät och slutade inte förrän han fick borsta tänderna.

Och jag känner mig lika skyldig som om jag hade antastat min älskling och sedan krossat en flaska över hans huvud.

PS. Hela tanken med det här inlägget var egentligen att relatera till Underbara Claras inlägg om att hon låter sin son göra saker. Jag låter min son göra lite saker, vilket resulterat i att han är tvåspråkig och kan räkna till tio och skälla på mamma och pappa, men antagligen skulle varit betydligt bättre än jag på att klippa naglar. Kanske jag kväver honom, kväver hans utveckling genom mitt föräldraskap? Ännu mer skuldkänslor.