Mmmmm…. Mandom!

Helt appropå det här med individens val och samhället…

Schmenus skriver om individens påverkan av jämställdhet. Hon tar exemplet ett heterosexuell förhållande där mannen har pengarna och därmed makten i förhållandet och påpekar att det är obekvämt att diskutera hur kvinnor ofta är yngre än männen när de ingår heterosexuella relationer. Detta, menar Sara, är en andning till att det finns fler kvinnor som tar ut föräldrapenning, t.ex. – eftersom mannen tjänar mer pga mer arbetslivserfarenhet (och möjligen mansdominerat yrke – min parantes) tar kvinnan ut föräldrapenningen, vilket gör att hon får ännu mindre i lön och tar nästa föräldrapenning.

Jag tycker det är så spännande det här med individens val. Varför väljer individer samma sak? Varför väljer så många kvinnor äldre män, varför väljer så många män yngre kvinnor? Varför väljer så många familjer att det är bäst att mamman tar all föräldrapenning och pappan ingen? Varför blir mansdominerade yrken så högbetalda jämfört med kvinnodominerade yrken, och varför väljer man fel yrke?

Att kvinnor är mer biologiska än män är tydligt när vi tittar på våra professionella roller – kvinnor ses som potentiella mödrar medan mäns eventuella föräldraskap aldrig är med på kartan, kvinnor är mer känslosamma och kan ha problem att jobba med andra kvinnor, kvinnliga chefer beskrivs ofta just som kvinnliga chefer snarare än chefer och ses som ett problem eftersom arbetarna måste ta ställning till henne… Andra kvinnors föräldrapenning påverkar min lön, och min föräldraledighet påverkar andra kvinnors liv. I och med att jag och mina medsystrar ses som vandrande livmödrar som bara väntar på att gå hemma med småbarn tio år i sträck.

Att kvinnan i heterosexuella barnfamiljer idag ses som förstaföräldern by default är något som är totalt socialt accepterat, det är fortfarande underligt för att inte säga chockerande när pappa väljer att ta ut 240 dagars föräldraledighet i sträck snarare än ett par strödagar för att dryga ut julledigheten. Resultatet blir en närmre koppling till barnet vilket leder till mer obetalt arbete och ett mer regelbundet ansvarstagande av den dagliga rutinen i hemmet.

Låt oss leka med tanken att en pappa tjänar ca 60 000 kr mer i lön än en mamma (genomsnittet). Förälder M tjänar alltså 280 000 kr och förälder K 220 000 kr om året. Dagsersättningen för mannen blir då 595 kr medan den för kvinnan blir 468 kr, lite drygt 100 kr om dagen – absolut pengar som är viktiga, men inget som förklarar varför män generellt känner att det inte är ett alternativ för dem att ta sin föräldraledighet över huvud taget. Snarare handlar det här om strukturer; kvinnor stannar hemma med barnen, män har inget behov av det. Att vara föräldraledig är ensamt, tröttsamt, slitigt, tråkigt, isolerande och det är inget som ger bekräftelse eller status inför andra vuxna – kan det kanske vara här skon klämmer, snarare än de där 2000 kr mindre i månaden som familjen får ut? Inte så att män är ytliga och hemska, men medan jag bävade inför att lämna mitt barn och börja jobba igen kände jag inte alls någon speciell längtan inför prospektet att vara inlåst med ett mycket litet barn ett år. Finns det situationer där en familj inte kunde överleva om mannen tog ut sin föräldrapenning? Tja, kanske. Om läget är sådant att det händer i typ 80% av fallen i sverige är situationen dock mer allvarlig än någon kunde tänka sig eller velat erkänna.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors löneskillnader är konstanta. De är inte beroende på att män är generellt äldre än sina flickvänner, de beror på vår syn på föräldraskap och ansvar och arbete. Mäns arbete värderas högre än kvinnors, kvinnor är kvinnor först och arbetare sedan. Män framställs som fumliga, förvuxna jättebebisar i media, maskulinitet och coolhet framställs som självisk skitstövlighet. Själva tanken på en pappa är lite löjlig och omaskulin, en man som är pussy whipped och tar sitt ansvar är fåniga och töntiga. Vi brukade skratta åt hur kvinnor gick från att vara en fars egendom till att bli en makes, men framställer vi inte situationen exakt likadant nu – en man blir omhuldad först av sin mor, sedan av en flickvän och hustru, som ser efter honom på ett perverst jättebebisvis och ser honom som en annan att ha ansvar över. (Givetvis är inte situationen sådan, jag tänker mer på framställningen av faderskap i många filmer jag sett och dylikt.) Förr var det kvinnan som var ett stort barn, nu är det mannen. Underligt att det hela tiden innebär mer privilegier för mannen oavsett vem som axlar föräldrarollen.

Annonser

Intressantaste grejen

När jag var fem år gammal halkade jag på en stentrapp när jag matade ankorna. Jag ramlade i vattnet i en båthamn och låg flera minuter. Ibland kämpade jag för att komma över vattnet, ibland var det bara för spännande att vara under vattnet för att försöka komma upp. Jag var aldrig rädd, jag visste att det skulle sluta väl. Hade jag kämpat emot mera hade jag antagligen varit räddare. Min bror såg mitt hår flyta i vattnet efter ett tag, och en annan av mina bröder hoppade i och hämtade upp mig. Inga hjärnskador, ingenting.

Jag tror att problemet med våra liv är att vi är för säkra på att ingenting riktigt farligt kommer hända, och det gör det ju inte heller. Vi drogar, vi dricker, vi knullar, vi beter oss vårdslöst i en värld där folk dör, och så slutar allt väl. Ibland gör det det, ibland inte, och när det inte gör det är det vårt eget fel för att vi var så orädda.

Är det tomten som kommer?

Såhär är det:

Jag har av olika anledningar inte haft tid att träna på ungefär 5 månader. Jag promenerar till jobbet (när möjligheten finns cyklar jag hellre) men annars blir det inte mycket till motion. De olika anledningarna till detta inkluderar:

  • Jag jobbar mycket beordrad övertid vilket gör att träningspassen är över när jag lämnar jobbet.
  • Jag har ett barn hemma som jag vill se när jag inte tränar, då tiden med ungen annars blir glada 20 minuter om dagen.
  • Jag är förkyld ofta.

Resultatet av min stillasittande livsstil, många koppar te med honung mot halsont och sund aptit (varför äter jag chips när jag inte kan känna smaken? som att sitta och knapra på gamla urtvättade mjölkpaket) är en, i mina ögon, rund och lite dallrig kropp. Ingen fara här – jag kommer i kläderna (åtminstone de jag köpt efter min graviditet), jag mår ganska bra, men känner att det måste finnas några genvägar till den där kroppen som alla skall ha. Kanske borde jag dieta? Kanske borde jag försöka äta mindre? Vem vet. (Okej, nej det borde jag inte.)

Mest av allt önskar jag såklart att jag kunde gå och träna tre gånger i veckan som jag brukade, så jag hade kondition och energi, men det kommer bara inte att hända. Det går inte att prioritera mina energinivåer över tid med mitt barn när jag ser honom så himla lite. När han hör att jag kommer i dörren om kvällarna gissar han numera på att det är tomten som kommer, innan han ropar efter mamma. Det kan ju inte vara ett bra tecken.

En rolig historia, förresten. En gång för länge sedan gick jag till gymmet och tränade, och sedan när jag skulle byta om kom jag på mig själv med att vara helt vidrig mot en annan tjej som stod och kämpade med jeansen. Hon hade jättefula trosor på sig och var uppenbart för tjock för sina byxor, och först tänkte jag ”Åh, så skönt att jag inte är sämst här! Och skall man visa sig i trosor inför andra kanske man inte skall ta sina absolut fulaste menstrosor i grådaskfärg för att öka likheten till en harpunerad val”. Sedan kom jag på mig själv och tänkte ”Men Lisa, hur tänker du nu? Hon försöker iallafall, alla blir svullna efter träningen.” Och så vände jag mig lite om för att le mot tjejen, och så insåg jag att det var jag. Hela omklädningsrummet var fullt med speglar och jag hade sett mig själv i en vinkel jag inte var van vid, helt enkelt. Så kan det gå. Jag är glad att jag inte är så elak längre.

Såatte… tips?

Anledningarna

Åsiktsregistret studerar till läkare. Det innebär att många av hennes klasskamrater (hehe) är övre medelklass samt bor borta från städerna de är uppvuxna. Hon berättade för mig att hennes kamrat en gång, när hon klagat över omaket och kostnaden över hyrda studentrum, förvånat suckat och frågat ”Men du, varför köper du inte bara bostad?” Frågan var alltså inte ställd i meningen ”Varför investerar du inte i en bostad?” utan snarare ”Har du inte tänkt på att det är mycket enklare och billigare det är att köpa? Varför har du inte köpt en bostad?”, som om anledningen till att folk hyr är för att de är för korkade för att fatta att det är bättre att köpa.

En lustig/skrämmande anekdot som verkar upprepas överallt. Men varför skaffar du inte bara ett nytt jobb? Men varför talar du inte bara om för chefen vad du tycker? Men varför köper du inte bara en ny soffa? Du måste älska att gå på loppis, själv orkar jag inte utan köper bara allt nytt för det tar mindre tid. Inte? Men varför har du inte köpt nya kläder/skor/leksaker/böcker/möbler/inredningstjosan/dylikt till barnet? Ett par hundralappar, herregud! Men varför köper du inte ekologisk, närodlad mat från bönder och vilt från jägare, det blir billigare i längden? Varför köper du inte en ny cykel istället för att hålla på och laga den gamla, det blir billigare i längden.

Är folk verkligen så totalt utan empati, så totalt verklighetsfrånvända, att man inte förstår varför folk gör sådana här saker? Personligen fattar jag inte hur folk överhuvudtaget klarar av att leva värdiga liv, never mind ha tid/råd att gå och träna, råd och ork att ta hand om ett hem. Vi skall fan prioritera allt i livet – oss själva, vår hälsa, vår familj, mat, fritid, arbete…. Hade jag prioriterat träningen framför mitt barn hade jag haft energi nog att arbeta längre timmar vilket gett mig mer pengar att köpa bra mat för, men då hade jag å andra sidan levt i ett hav av sorg.

Kvinnor som bajsar och tänker

Jag har, som sagt, precis läst färdigt boken ”Glaskupan” av Sylvia Plath. Jag trodde den skulle vara tradig och svår att relatera till, och det var den också ungefär 1/3 in första gången jag läste den. Sedan klickade det och jag bara jublade igenom resten av boken tre gånger på en helg.

Nu är det en gång för alla så att jag inte är tillräckligt beläst för att kunna uttala mig som någon slags auktoritet i ämnet litteratur, men låt mig underhålla mig – framförallt ämnet hjältinnan. Plaths hjältinna är på samma gång totalt oförstörbar och enormt skör, klarsynt och förvirrad, hela tiden fullkomligt mänsklig och intressant. Det är knappast något sammanträffande att Plath är en kvinna.

Monterey Public Library

Det är svårt att hitta en manlig författare som kan skriva om kvinnor på ett intressant sätt. Samuel Richardsons episka bok om Pamela handlar ju egentligen om ingenting annat än hur damer känna – inga hetare känslor än en desperat önskan att vara till lags. Som kvinna väntas man inte bara kontrollera sina känslor, en riktigt god kvinna hyser inga känslor alls utom glädje, sorg, rädsla och tacksamhet.

Jag jämför ofta Richardson’s Pamela med Dostovjeskis Sonja, den andra ultimata, kristna kvinnan, och vad hittar man här? En god kvinna mäts i sin självuppoffring. Såhär i efterhand är jag mer intresserad av Sonjas styvmor Katerina Ivanovna, en f.d. medelklasskvinnan som gift sig med en hopplös alkoholist under hennes stånd och sedan straffas genom att tvingas vara förälskad i en man som glatt super bort pengar deras barn skulle haft till mat. Hon är genom hela boken i en hopplös situation, där hon är ensam med en handfull ungar hon älskar men som genom sin existens är anledningen till att hon aldrig kan ge dem ett gott liv. Hon älskar dem, hon hatar dem, hon älskar sin man och hatar honom, och han (som familjens överhuvud) behandlas både som ett tanklöst barn och med respekt i att han har rätt att göra vad han vill med sin fru och sina barn. Hela tiden används kvinnor mer som ett sätt att tillföra till bakgrunden än som karaktärer.

Sagors hjältinnor är ofta hopplöst svåra att få grepp om. De har liksom ingen stamina. H. C. Andersens lilla sjöjungfru är ingenting utom förälskad, hon ger upp sin kropp för en man hon väljer, blir sviken och slutar sitt liv som skum på vågorna. Hennes systrars försök att rädda henne (genom att skära av sitt hår, så att det inte längre kan fladdra i vinden) är fullkomligt hopplöst. Man kan anta att håret här inte kommer växa tillbaka och systrarna på något sätt förstört sina liv genom att skala av sin kvinnliga attraktionskraft. Jämför denna hjältinna med sagans hjälte – vallpojkar som ger sig ut på äventyr, hittar en hemlig grotta och en vacker prinsessa och lyckas till sist genom sin list bli godsherre över ett präktigt gods med en slank och vacker fru som lever enligt regeln att det far säger är alltid det bästa.

Varför är det så svårt för herrar att skapa kvinnliga karaktärer? Är det för att män (traditionellt de skapande) inte ids skriva hur kvinnor är utan bara hur de borde vara? Litteraturen är manic pixie dream girls som räddar hjälten från ett liv av tristess (se Holly Golightly), ouppnåeliga änglar (se Werthers Lotte) eller fåniga kvinnor som straffas för hur de låtit samhället påverka dem i sina kvinnoroller (Flauberts Emma). Är det verkligen så svårt att tänka sig en kvinna som en människa, istället som en madonna/hora? Är det verkligen så svårt att låta bli att fuska och istället för att skriva en karaktär, bara hafsa ihop lite smörja och ”hylla” kvinnor som ouppnåeliga, mystiska väsen som inte bajsar eller känner något eget? Är det fusk, eller är det bara att män av någon anledning aldrig fattat att kvinnor också är människor, att det inte finns ett facit till människor och att människor är mer komplexa och intressanta än en mjukt leende, vacker Godhet som smyger omkring och är tyst? Hur jävla tråkigt är det? Och jag tänker inte ens börja förklara hur mycket jag avskyr män som skapar ”starka kvinnliga karaktärer”, för det är bara att fortsätta fuska samtidigt som man försöker skörda bonuspoäng för att man är nytänkande. Vill du göra en nytänkande grej? Skriv en bok med en skitbra, intressant karaktär som gör, tänker och känner intressanta saker. Ändra sedan karaktären till en kvinna eftersom det tydligen är för svårt att skriva om kvinnor på ett sådant sätt till att börja med. Ändra inget annat i handligen. Slut!

Förlåt att jag strövar lite från mitt funderande på slutet och bara spyr galla över manliga författare, men jag är trött. Jag är trött på att läsa ”hyllningar” till kvinnor där jag inte kan känna igen mig, jag är trött på att väntas hålla in magen och hoppas på att någon finner min tystnad eller mitt charmerande tjatter tillräckligt oförståeligt för att skriva en roman om mig. Jag är trött på att kvinnliga karaktärer kan ersättas med ett leende kartongurklipp. Det tyder på ett stort problem om män över hela världen himlar med ögonen och påstår att de inte ”kan förstå” kvinnor, det tyder på en extrem brist på empati och även på en skrämmande trend där män antar att kvinnor är en homogen grupp.

Jag inbjuder till diskussion.

Systerskapet

Jag har en syster som heter Sara. Hon är ett år yngre än mig och vi är väldigt olika. Sara är är välutbildad och intelligent och rolig på ett sätt som jag inte kan förutspå. Vi ser totalt olika ut och våra utseenden har givetvis alltid påverkat hur vi behandlats. Våra liv är varandras totala motsats och vi har väldigt olika värderingar kring de flesta ting. Hade jag inte fattat henne pga jag vuxit upp med henne hade jag antagligen inte gillat henne. Eftersom jag fattar henne tycker jag att hon är typ den mest fenomenala människa jag träffat. På allvar. Det är synd att vi inte kan spendera tid med varandra utan att störa oss på varann efter bara ett par timmar, för vi kunde tagit över världen.

Syster Sara

Diskussionerna och definitionerna om systerskap är verkligen något intressant. Systerskapet feminister kommer alltid att vara färgat av samhällets syn på inte bara män och kvinnor, utan också synen på minoritetsgrupper, klass, kultur, etnicitet…. Samhällets systerskap är systerskap mellan vita medelklasskvinnor och woc kan ta sig i arslet med sin kritik mot vår naivt vänliga, exkluderande kamp, säger vita kränkta feminister (artigt/stött/fint).

I mitt inlägg om systerskap tar jag upp ett trassligt garn av känslor inför konceptet. Efter att ha blivit ifrågasatt om hur jag egentligen menar och funnit mig själv okapabel att förklara ens för mig själv tog jag en funderare och kom fram till att jag egentligen var en idiot som skrev om grälande feminister/människor och systerskapet i samma inlägg eftersom jag faktiskt inte kopplar systerskapet till den typen av gräl jag tänkte på. När jag tänker på systerskap tänker jag inte att man måste tycka om eller ens respektera alla individer inom feminismen som individer, däremot känner jag att jag verkligen älskar feminismens respekt för kvinnor som kvinnor. Okej, mest vita medelklasskvinnor som kvinnor, jag är medveten om att det inom mainstreamsamhällsfeminismen finns områden att jobba på, men själva konceptet är vackert. Att gräla politiska idéer med feminister, att ogilla feminister, är självklart inget negativt, det är en viktig del i den politiska diskussionen. Hela god ton-debatten som den är idag handlar egentligen om att man surar över något och vill skaffa sig överhanden i diskussionen genom att byta ämne istället för att bemöta argumentet om det ställs på fel sätt. Klassiskt antifeministiskt diskussionssätt, även om det givetvis finns situationer där feminister är otrevliga mot varandra.

Systerskapet är svårt att applicera. För mig är det en känsla. Känslan jag får när vi bekräftar patriarkatets påverkan, när vi stöttar varann i patriarkatet, även om vi kanske inte håller med varandra och hatar varandra så sitter vi i samma båt. (Utom att woc och transsexuella kvinnor inte alls sitter i samma båt, såklart – vissa sitter mer i samma båt än andra.) Burgschki tar upp min vänskap med Schmenus som har varit i hetvatten för sitt beteende mot andra feminister, och sanningen att säga hade den vinkeln inte slagit mig.

Jag känner inte att jag har någon skyldighet att vara vän med andra. Däremot kan jag känna en samhörighet med andra, även om jag inte är vän med dem eller ens tycker speciellt bra om dem. När jag läser om Burgschkis smärta (som, om jag förstått rätt, triggats till stor del pga en sexuell attack) gråter jag för kvinnan Burgschki i patriarkatet lika mycket som för personen. På samma sätt när människor blir attackerade på grund av sin etnicitet, då gråter jag över fenomenet rasism, över min vanmakt, i skam, jag gråter över offret som symbol och inte minst över individen som lever som ickevit i ett rasistiskt samhälle. Skillnaden här är att jag, som vit kvinna, inte är en del av systerskapet som är ickevita, och säkerligen till stor del är en del av problemet.

Jag tycker systerskapet är svårt. Däremot tycker jag inte att det förtjänar en jävla god ton-debatt och snack om hur vi är osysterliga mot varann, för det är vi inte. Ni är mina systrar och ibland hatar jag er, men jag gråter alltid över er sits i patriarkatet.

Rättvisa och analys i samhället

Något jag stöter på ganska ofta i diverse kommentarsfält är arga män som verkligen verkligen vill att allt skall vara rättvist. Låt mig ta en handfull exempel:

  • Men juridisk abort gör det mer rättvist, då kan ju både mannen och kvinnan göra abort. Okej att det är jobbigt att göra abort, men det kan ju vara jobbigt för män också, så det är bara rättvist.
  • Fast kvinnohat och manshat är ju bägge två hat mot människor, så klart det skall behandlas likadant. Det är bara rättvist.
  • Män har också press på sig att vara snygga och får också kommentarer om sitt utseende. Det är bara rättvist att tjejer också har det så.
  • Våldtäkt är ju värre än mord, så det är bara rättvist att det skall vara svårare att bevisa.
  • Feminister är jättedumma mot män och kallar oss jättedumma saker, klart man måste få svara med samma mynt.

Oftast är det män som drar sådana kommentarer – långt ifrån alltid, men oftast, åtminstone när jag läser dem. Gärna framställda som en direkt, självklar sanning – rätt skall vara rätt, rättvisa är bra, klarar du inte av rättvisa när den vänds mot dig? Nå, med tanke på hur analytiska och logiska män nu skall vara är det intressant att se hur många diskuterande män som inte bryr sig om att tänka längre än ”en abort kan vara jobbig för män också”. Inte för att raljera mot hela manssläktet iom dessa idioter, men det är så löjligt med hela konceptet. ”Åh, titta på mig, känslokall debattör som kan peka ut orättvisor som drabbar kvinnor”, utan att bry sig om att titta på sammanhang. Hur ser världen egentligen ut?

Behövs feminismen idag? Tänk så långt vi har kommit, vi har fått rätten att äga egendom, rätten att vara myndiga, rätten att bestämma över huruvida vi vill ligga med våra makar, rätten att bestämma huruvida vi genomgår en abort, rätten att bedriva handel, rätten att arbeta, rätten att studera, rätt att ärva, rätt att inte bli agade av våra män, rätt att tjäna lika mycket som en man. Varför har vi fått alla dessa rättigheter, rättigheter som vi tar för givet som självklarheter idag? Har vi fått dem för att smarta män bestämde sig för att det var rätt att lagstadga att de inte skall slå sina fruar? Nej! Vi har fått dem för att kvinnor har kämpat som jävla djur. ”Höhö, feminister är jävla djur, ni är kossor!”, säger nu en svettig idiot och bevisar därmed att hela tanken med att vi på något sätt skulle vara framme är trams. Vi lever inte i ett jämlikt samhälle och att därför utgå ifrån att kvinnor skall bete sig som om de hade samma makt som män.

Kvinnor får hur mycket skit som helst som män inte får. Exempel på exempel framvisas, kvinnor som blir näthatade (”Män blir också näthatade!”) och systematiskt tystade av ingen anledning alls (”Öh…. män också…. ibland…”) med hot om våldtäkter och mord och hav av våldshot mot både de själva och deras barn (”Hm….”). Är det då rimligt att kvinnor, som måste kämpa hårdare än män för att bli tagna på allvar, skall vara lika kyliga och lugna som männen som diskuterar i självklarheten att han kommer att bli tagen på allvar, att läsaren kommer anstränga sig för att förstå hans poäng och läsa den med välvillig blick? Vi har en tradition att vara vänligare inställd till män – självklart kommer då kvinnor som diskuterar att vara mer frustrerade än en man. Åtminstone tills mannen blir arg och hotar att steka sin debattpartners bröst i smör. ”Men det är inte alls många, gud vad du överdriver!” Nej, jag gör faktiskt inte det. Att tysta kvinnor är mer än en trend, det är ett fucking måste i samhället, antingen genom hot eller förlöjning. Åh, jag hatar feminismen eftersom tjejerna är så fula, du är bara avundsjuk, ingen vill ha dig, du behöver bara lite kuk. Något som mina debatterande herrar känner igen? Är det argument han själv får möta, måhända?

Att låtsas som om en juridisk abort skulle vara rättvis då bägge parterna kan bestämma över huruvida de skall bli föräldrar är en rar tanke. Som om män och kvinnor träffas, tar ett gemensamt beslut om och hur de skall ligga, gemensamt skyddar sig, att det är så samhället ser på sex. Givetvis inte. Samhället ser på sex som något som mannen vinner eller får av kvinnan, och att ansvaret på eventuell befruktning ligger på kvinnan, dels eftersom det är hon som blir med barn och därför har mer att förlora och därigenom borde veta bättre, dels för att mannen inte kan tänka klart när penis är erekt. Ansvaret ligger idag på kvinnan, och vad gör männen? De gnäller över att kondomer är jobbiga och osexiga och att det alltså inte finns något alternativ än att rida barbacka mot orgasmen, stackare.

Vi måste sätta saker och ting i sitt sammanhang. Att låtsas som om män och kvinnor har det jämlikt är idiotiskt. Att driva mansfrågor och gnälla över hur feminismen gör det så svårt att vara man…. det är bara trams. Att du har det svårare än när du kunde lagligen aga din fru, att någon kallar dig äcklig när du äcklar dig på nätet, det är inte att feminismen gått för långt.

OBS!

En spännande diskussion om känslosamma, ev hyseriska kvinnor finns i burgschkis kommentarsfält.

Män som lurar kvinnor att bli gravida

För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med någon i mitt inlägg om juridisk abort. Diskussionen spårade ganska snabbt ur och personen levererade följande guldkorn som inte alls tyder som mycket illa dold agg mot kvinnosläktet:

Detta skulle ju innebära att män och kvinnor kan mötas som människor på lika villkor. där inte någon bestämmer vem som är skyldigast för att ha slarvat med skydd, jag tror folk skulle få bättre relationer om det inte fanns hållhakar, mår illa när jag tänker på alla störda kvinnor som bestämmer sig för barn när den framgångsrike mannen tröttnat på den livlösa personligheten, var helt överens istället om att skaffa barn, om inte se till att din ekonomi går ihop. Blir en kvinna trots allt gravid trots vårat informationssamhälle så tycker jag dock man kan göra abort, sen får man utreda kvinnan eftersom hon måste vara störd eller ha någon funktionsnedsättning, det finns inga ursäkter för abort om man är normalbegåvad.

Jag tycker att det är så himla spännande detta med mansaktivism eftersom den faktiskt allt som oftast slutar med sådana här tirader om aktivisten blir ifrågasatt. Personen verkar inte alls se en motsättning att först mena att en juridisk abort ser till att att bägge sexarna är lika mycket ansvariga för skydd och att sedan mena att kvinnan sedan luras och blir smyggravid bakom hans rygg för att tjäna pengar på honom, alternativt att hon är för dum för att skydda sig. Var är mannen i det här resonemanget? Jo, han möter kvinnan som människa, som en människa till en annan människa, helt lönslöst – och klart han måste skydda sig men det är ändå mer hennes fel att hon blir med barn och hon måste vara ”störd eller ha någon funktionsnedsättning” om hon blir gravid utan att vilja det. Den stackars noble mannen har alltså blivit lurad att ligga med antingen en gold digger (att ha barn i Sverige är verkligen en branch som fler bör upptäcka, avkastningen är enorm) eller också blivit lurad av en person att hon har en intelligensnivå som kan anses normal, medan hon egentligen har en intellektuell funktionsnedsättning.

Givetvis är inte alla mansaktivister lika idiotiska som denna, men det var för bra för att skippa ha som illustration.

"When you look at biology — when you look at the natural world — the roles of a male and a female in society and in other animals, the male typically is the dominant role."

I år förändras föräldrapenningen något. Det är ingen större förändring (man får sina föräldrapenningdagar uppdelade på olika nivåer från början) men det ger ändå anledning för ilskna diskussioner huruvida det är fascism att tvinga pappor att ta ut 60 föräldrapenningdagar. Mammor klagar över att de inte tillåts vara hemma så länge som de skulle velat, pappor klagar över att de inte kan ge sin kvinna alla möjligheter att vara hemma med barnen, och ingen verkar bry sig ett jota att kvinnor också har 60 reserverade dagar. Varför har inte kvinnor såpass viktiga arbeten att de måste återgå, så som män gör? Jo, för att kvinnor är en osäker investering som arbetare. Inte nog med att vi uppfattas som känslosammare, mer osammanhängande, mindre kompetenta och mer kroppsliga, vi tar även ut mer föräldrapenning och sjukdagar med barnet. Varför? En idiot hade väl sagt att det bara är så att kvinnor hellre vill vara hemma med sina barn. Sanningen är lika lite att kvinnor bara väljer sämre betalda jobb, väljer förhållanden där de blir slagna, som att de väljer att vara hemma (även obetalt) med barnen. Det liksom bara blir så. Resultat: lägre löner, lägre pensioner, karriärkvinnor som ses som vandrande, pulserande äggstockar medan män är professionella arbetare. Även om en man blir förälder påverkar det inte hans arbete vilket är helt normalt, medan kvinnor skuldbeläggs för att de sätter arbetet framför barnen och återgår i tjänst efter en kortare föräldraledighet. Barn behöver bägge sina föräldrar, men bara när vi pratar om rättigheter snarare än skyldigheter.

Vad är då dilemmat här? Varför blir barnen alltid kvinnors ansvar? Att man gör någon gravid är knappast något man blir lurad till – en man har lika mycket ansvar för sin sperma som jag har över mina ägg, och om man lever i den illusionen att alla kvinnor som blir gravida gör det för att tjäna pengar vill jag gärna smaka lite av de hallucinogena och fördummande droger personen brukat, tackar som frågar. Det måste vara skönt att leva i en värld där man tror att anledningen till typ alla graviditeter är för att folk vet vad de håller på med och tjänar skitbra med pengar på de små liven efteråt. Alla har väl hört historien om den där tjejen som ville behålla sin man och blev gravid mot hans vilja (en modern myt i stil med Det Arga Exet som skrek Våldtäkt), men vi har också alla hört historier om män som inte dragit ut i tid, haft sex med någon utan dess medgivande, vägrat använda kondom…. eller helt enkelt bara var med på det hela och i stundens hetta haft barnalstrande sex med en svettig axelryckning. Om vi skall börja räkna fall för fall vem som mest blir gravid/gör någon gravid på ett skitstövligt sätt tycker jag att det är idioti att börja kasta första stenen som man. Du står i ett glashus.

Självklart kan jag sympatisera med en individ som t.ex. fått sin sperma stulen av en skogstokig flickvän. Självklart. Däremot vägrar jag att acceptera och diskutera samhällsproblemet ”kvinnor som blir med barn i smyg för att hämnas/whatever” eftersom jag ser det som en icke-fråga. Hur ofta hör du klagomål om samhällsproblemet ”män som lurar kvinnor att bli gravida för att binda dem vid spisen”? Hur ofta används det scenariot som ett faktiskt argument för eller emot lagar i stil med rätten till juridisk abort?

Du, man, har ansvar för vad du lägger din sperma. Du är lika dum som hon om du har oskyddat barnalstrande sex när du inte vill ha barn. Är du man och har barn med en kvinna har du alltid exakt lika stort ansvar som förälder som hon har. Alltid. Så himla enkelt koncept, så extremt svårt för typ alla att greppa i köttvärlden.

Surt pH i min kvinnokropp

Efter ett antal fluffiga inlägg om inredning och barnkärlek känner ni kanske inte riktigt igen gamla Lisa. ”Var är den Mondokanel vi lärt oss förstå och i tysthet älska?” säger ni kanske när ni scrollar förbi ett inlägg om en tepir. ”Var är ilskan? Var är schwungen?” Nå, jag skall inte göra er besvikna. Den här gången är jag arg igen. Vad är jag då arg på? Samma gamla fiende. Kvinnokroppen. Fast inte alls min kropp, såklart. Egentligen är jag arg på bilden av kvinnokroppen.Tanken att jag skall köpa massa skit för att uppnå det allra högsta målet – att min egen kropp blir produkt.

Onewaycommunication-Hanna skriver om hur folk surar över att killar får skäll om de gillar kvinnokroppar, och jag absolut älskar hela den tanken. Surande killar som ilsket läxar upp bittert skrattande kvinnor när de (herrarna) blir påkomna med att agera domare över kvinnors utseende. Nähä, nu får man inte gilla kvinnor i högklackat längre, surar mannen som blandat ihop uppskattning med obehagligt beteende, för mina herrar – det är verkligen inte en komplimang att få sitt läckra utseende eller din flämtande penis uppkörd i ansiktet, vilket i praktiken är vad som händer när herrarna kräver att få uttrycka sina sexuella känslor över precis allting. ”Men det är uppskattning! Jag är snäll! Det minsta du kan göra är att tacka och bli glad….” Dra åt helvete.

”Sådana där kvinnokroppar vill män absolut inte ha!*” säger någon snäll kille till Lady Dahmer och påminner lite om typ alla troll jag haft och alla mina gamla mobbare, som allesammans har gemensamt att de definierar min kropp som oknullbar. Den högsta kränkningen en kvinna kan få. Ajaj. Vill inte ha. Hela resonemanget är liksom så totalt moot, men tydligen är det helt okej eftersom ”kurvig” är ”sunt”, vilket är samma gamla historia igen. Jag kräver attraktion för att det är bra för dig, antingen för att det är sunt att äta/inte äta eller för att du förtjänar att bli mobbad om du inte är attraktiv. Kvinnor liksom förtjänar att bli behandlade som skit om de inte är knullbar. Kvinnor är inte bara mindre kvinnor utan mindre människor om de inte har tillräckligt med sexuell valuta för att kräva respekt – och då bara så långt, eftersom man fortfarande kan ta ner den bitchen på jorden superenkelt genom att göra henne till en kvinnokropp.

Jag vet inte ens vad jag kan säga längre. Min kropp är inte bara min kropp. Den behöver göra mer än att bara fungera för att få existera i samhället, jag behöver mer än bara normal mänsklighet för att få respekt. Folk som snackar om att det bara är att strunta i samhällets normer och regler har uppenbarligen aldrig provat att vara en kvinna med okonventionellt utseende. Det är ett jävla helvete att alltid oroa sig för att inte vara tillräckligt smal, tillräckligt knullbar. Varför slutar jag bara inte? För att det är en fullkomligt normal reaktion på samhället, och det är jävligt svårt att bara sluta en fullkomligt normal reaktion på en onormal situation som man måste fortsätta leva i.

Varför tror män att kvinnor bryr sig om sitt utseende? För att de är korkade? Nej, för att de är smarta! Mitt utseende är en enorm del av mitt liv, min vardag, varje dag. Jag minns tydligt hur min mor en gång frustrerat utbrast att det var hemskt att bli äldre just på grund av hur hennes värde som människa försvann, och hon hade rätt. Jag märker själv hur mitt eget människovärde försvinner, människor bekräftar mig mindre, jag blir mindre respekterad. En tjock människa är inte lika mycket värd att lyssna på som en smal, eftersom den smala är smart nog att vara smal medan den tjocka är dum nog att vara tjock.

I en värld där folkhälsan lider av vår fetma och vår störda relation till mat – varför kan min kropp inte bara vara min? Min hälsa bara vara min hälsa? Varför måste min kropp och min hälsa alltid bara vara en ursäkt för att tvinga mig till knullbarhet?

 

* Underförstått ”…att ligga med”

Ytterligare ett inlägg om mina hormoner och mitt barn

Igår lade Emmisen upp en bild på sitt helt sprillans nya barn och åh, hon är ljuvlig. Kalla mig en sentimental gammal 70-kilosvagina full med skit, men skiner inte stoltheten  igenom precis vartenda ord i hela texten? Och varför inte? Att stå med en helt ny människa man gjort alldeles själv och som man är alldeles ensam om i världen att hålla levande (jag vet att andra föräldern finns, men jag själv kände mig väldigt ensam i mitt föräldraskap så det är så jag minns det), finns det något man borde vara mer stolt över?

Sonen var själv på utmärkt humör hela eftermiddagen, han sprang omkring med rumpan bar och skulle sitta på pottan och sedan sjunga alla sånger med mamma och sedan busspringa ut för att trycka på hissknappen medan han skrattade så mycket att han höll på att trilla omkull. Sedan satt vi oss och tittade på alla hans senaste teckningar. Här har vi förresten ett särskilt bra exempel, där sonen förevigat en häst, en gris, en kossa, en elefant och Santa Lucia från förskolan.

Häst, gris, Lucia.

Jämför då med känslan som Apan satt i granen beskriver. Efter myset. Efter teckningar och sång och pussar. Middagsdags. Sonen vill inte äta, han vill aldrig äta. Han vill inte sitta. Han vill inte borsta tänderna. Han gråter så han hickar över hur elak jag är. Han skriker. Han vill inte nynna godnattsång, inte pussas godnatt och mamma får inte natta. Och jag känner mig så spänd, irriterad och sårad att jag inte vet vad jag kan göra.

Jag vet inte ens vad jag kan göra. Det finns liksom inget mitt emellan. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Antingen skickar jag sonen till sängs med tom mage eller också förstör jag honom genom att låta honom ta makten över middagen och gråtandes spendera timmar med att rata den ena maträtten efter den andra. Antingen sätter jag inga regler eller också gör jag sonen totalt förtvivlad när jag inte tillåter att han tittar på bussvideos non-stop hela dagen. Och det krossar mitt svarta lilla hjärta.