Som Kleopatra. Jättesnyggt!

Jaha. Så fick jag äntligen tid att gå till frisören. Eftersom jag älskar att vara lite unik föredrar jag att klippa mig på väldigt billiga frisersalonger i hoppet att de i hemlighet är mycket mycket bättre än alla dyra salonger, och dessutom orkar man ju inte hålla på och styla och greja som de gör i salongen ändå så håret hänger ju bara där som en död hund över skallen efter första tvätten helt oavsett om klippningen kostade 130 kr eller 980 kr.

Min frisör tar 130 kr och är ofta helt okej. Det är den typen av frisör som har stora synliga rör i taket, hårtidningar från åttiotalet och strategiskt placerade svenska flaggor, upphängda som vitlök för att skydda mot arga mordbrännande nazister. Jag gör alltid samma klippning: ta av kanske 4 cm, klipp upp det lite för volym och trimma runt ansiktet. Det brukar se ut typ såhär:

Jag har ett karaktärsfel, mina damer. Jag är väldigt orolig för att såra människor, särskilt människor jag inte känner. Jag är extra känslig hos frisören där jag känner mig utsatt och i underläge. Frisören vet nog vad hen gör, tänker jag alltid och hoppas (igen) på att bli glatt överraskad av resultatet. Ni förstår nog var jag vill komma. Följande dialog utspelades:
Frisören: ”Hej. Hur vill du klippa?”
Jag: ”Jo, jag tänkte ta av litegrann, ungefär såhär mycket (måttar ca 4 cm mellan fingrarna) och…”
Frisören: Så klippa av såhär mycket (visar 12 cm hår) och klippa HELT RAKT. Som Kleopatra. Snyggt!”
Jag: ”Mja, det blir nog lite väl mycket…”
Frisören: ”Men klippa HELT RAKT. Ja, snyggt! Det blir fint.”
Jag: ”Öh… Hm…”
Frisören: ”Titta, det kommer bli precis som jag har. Titta, tycker du inte jag har fint hår?”
Jag: ”Jo, jo, jättefint…”
Frisören: ”Jag hämtar plattången, detta kommer bli fint. Vill du ha kort lugg?”
Jag: ”Nej nej nej nej nej. Nej.”
Frisören: ”Nej, då klipper vi inte alls runt ansiktet, sparar ut så hela håret får samma längd. Snyggt!”
Jag: ”Hår växer, Lisa. Hår växer. Tänk på dina armhålor. Hår växer jättefort.”

 

Det blev inte bra, mina damer. Det blev åt helvete. Jag ser ut som Javier Bardem i ansiktet. Varför måste jag vara så idiot? Mitt huvud ser ut som en knappnål med draperi.

Annonser

Starka kvinnliga karaktärer

Paedofobi är ju ganska vanligt inom skräckfilm. Barn är läskiga, de stirrar och man vet inte vad de tänker på. Barn är inte som vi andra, de är helt vilda. Alla föds till psykopater och för att kunna leva med andra bör vi tämja oss till att döda en stor del av oss själva. Dessutom är graviditeter är läskiga, de är farliga och fysiska och man har ingen kontroll över sig själv eller sin kropp. Kvinnor är läskiga, och de blir lite mer läskiga iom att de kan skita fram nya människor som antingen är jehova inkarnerad eller lika gärna vår nya feodalherre Satan. Ingen vet förrän den kommer ut, utom kvinnan i fråga. Läskigt.

I vilket fall: ROSEMARY’S BABY är ju lite av en legend, en av de där riktigt stora filmerna som alla har sett och som analyserats till vansinne. En feministisk film om kvinnors rätt till sina kroppar och kvinnans roll i äktenskapet och samhället. Men helt originell är den knappast – man ser tydliga kopplingar till THE STRANGE VICE OF MRS WARDH och SUSPIRIA, två filmer som också florerar kvinnliga huvudkaraktärer.

När jag hör folk tala om KILL BILL eller BOURNE-filmerna när man diskuterar feministisk film vrider jag mig alltid obekvämt. Ja, jag är en snobb, jag är fjantig, men ”stark” karaktär har jag alltid kopplat till att betyda en intressant, vältecknad karaktär, inte nån jävla stålmannen med karatesparkar, kroppsstrumpa av läder och fitta, och ingen kan med bästa vilja i världen kalla någon karaktär i BOURNE vältecknad. Särskilt inte kvinnorna. ROSEMARY’S BABY, å andra sidan, är en feministisk film i ordets rädda bemärkelse. Jag kan inte påstå vara mycket att hänga i granen vad gäller filmanalys, så om t.om. jag dreglade över det feministiska temat är det tydligt. Och Ruth Gordon, ay ay vilken skådespelerska! Vi känner och älskar henne antagligen mest från HAROLD AND MAUDE där hon spelar en åttioårig manic pixie dream girl, men caramba, hon är bra i den här filmen.

ROSEMARY’S BABY hanterar många teman: en kvinna som älskar sin man och vad detta innebär, en kvinna som hela tiden är sitt utseende inför andra, en kvinna som infantiseras och behandlas som ett barn, en kvinna som inte kan ta hand om sin kropp för sitt eget bästa, som tvingas ha valet om sin kropp taget ifrån sig för sitt eget bästa eftersom andra är så mycket mer logiska, ansvarskännande, kunniga…. Rätten till sin kropp, rätten till respekt för sin person, hysteri, är huvudtemat i ROSEMARY’S BABY. Rosemary är inte bara omhändertagen, hon är ständigt vägd, mätt av andra och hennes utseende recenseras som kanske det viktigaste i hennes liv, avgjort viktigare än hennes eget välmående och hennes egna känslor. Det är bra mycket intressantare än någon jäkla svartvit Tarantino-bastard till RAPE SQUAD.

Rosemarys hår är något som blivit ganska aktuellt. Rosemarys make ljuger om nästan allt, och även om han uppenbart älskar sin hustru så älskar han henne mer som en ägodel än som en egen, tänkande, kännande människa. Exempel: han får henne våldtagen av djävulen, låtsas som att det var han själv som låg med henne när hon sov, men fortsätter hela filmen igenom att försöka visa henne att han finns där, att hela han fortfarande finns kvar i förhållandet, att han inte skall gå någonstans. Vad är det enda han inte ljuger om? Hur hemsk hon ser ut efter att hon klippt håret. Han är den första att påpeka hur hemsk hon ser ut och påminner henne sedan igen och igen, hela filmen igenom, hur motbjudande hon är nu när hon har sin korta frisyr. Hår är kontroversiellt än idag: kvinnors kroppshår skall inte existera, deras huvudhår skall vara långt och svepande och annars är de skadade.
Jag är så. jävla. trött. på att vi verkar totalt okapabla att skriva och visa starka kvinnliga karaktärer. Jag vet att Polanski är arthouse-gruppens älskling i mainstreamcirkeln, men kom igen. Varför verkar det vara så himla svårt att göra en bra film? Eller ännu mer talande: varför är det så himla mycket mer populärt med dålig film än med bra film, och varför gör man inte en bra film om man ändå inte kan misslyckas att tjäna pengar på den?

De glömda drömmarnas grotta

Kvinnokönet och kvinnokroppen är ju explosiva ämnen, ständigt aktuella, ständigt kontroversiella.

Kvinnokroppen är ju av tradition sett som något mystiskt, kraftfullt, magiskt – den första kända avbildningen gjord är en venusfigur av en naken kvinnokropp. Vulvan är tydligt karvad och kroppen är huvudlös. Detta är ingen person av kvinnokön, det är en symbol.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/18/VenusHohlefels2.jpg

Fast forward 37000 år. Cameron Diaz skapar svallvågor med sina uttalanden att (kvinnors) damerna inte måste ta bort sitt kroppshår. Jag himlar med ögonen över dramat: det mesta av hennes argument verkar bestå av argumentet att man skall behålla ett ”litet draperi” som inslagspapper, och när hon ger sin vulva till en potentiell framtida partner skall denne få öppna den ”fantastiska blomman” själv. Dessutom är det behändigt att dölja hängiga blygdläppar med hår, enligt Diaz. Men ändå. Då de mest patriarkala av anledningar (se vackrare ut, var mer mystisk) inte är nog för att göra tanken om kroppshår mindre kontroversiellt ser vi ju en bild lika tydligt som vi ser en slätrakad kvinnas invuxna hår.

Kvinnors kroppshår är alltid kontroversiellt. En orakad kvinnokropp är ett ställningstagande: jag väljer att inte underkasta mig samhällets syn på knullbarhet. Hennes kön eller ben blir symboler på samma sätt som Venus of Hohle Fels är en symbol, hennes kropp blir för åskådarna en symbol snarare än ett skepp som bär människan inom. När skyltdockor har pubeshår är det givtevis samma skyltdockor som tidigare förfärat hela sverige med sina sexistiska skitreklamer, eftersom hipstersexism och alternativa hårstilar passar varann som handen i handsken. Kontrovers! Presentatör för melodifestivalen (som jag inte sett) har orakad armhåla – kontrovers! Åskådare till melodifestivalen har orakad armhåla – kontrovers! Alltså, inte för att vara sådan, men är folk inte lite väl lättkränkta om man blir helt kränkt av en hårig armhåla om armhålan tillhör en person som är kvinna?

Förhållandet

När man grälar med män (till skillnad från att diskutera med män) dyker bilden av den där lustiga serien om DET KALLAS KÄRLEK upp i mitt huvud. Ni vet vilken jag menar, men jag länkar in ändå eftersom den är så rolig.

En diskussion som ofta kommer upp när man grälar är detta att män aldrig kan göra rätt. Jag tycker det är en ganska intressant diskussion eftersom den följer en mall jag själv finner mig i relativt ofta i relationer:

  1. Jag känner mig orättvist behandlad eller att någonting inte fungerar. Det kan vara att min partner inte tar ansvar över hushållsarbetet eller relationen eller något dylikt.
  2. Jag tar upp det med min partner, som funderar lite och medger att jag har rätt.
  3. Situationen uppstår igen. Jag tar upp mitt klagomål till diskussion ånyo.
  4. Min partner blir sur över mitt tjatande.
  5. Grälet eskalerar, då jag känner att fokus flyttas från problemet till mitt tjatande, min otrevliga ton eller mitt generella beteende.
  6. Nästa gång väljer jag att inte ta upp när jag märker att mitt gamla klagomål har dykt upp igen.
  7. Relationen hankar sig vidare. Andra problem dyker upp. Jag tar upp dessa lite mer försiktigt eftersom jag är rädd att bli uppfattad som tjatig eller jobbig.
  8. Jag blir anklagad för att aldrig vara nöjd.

Skammen i att bli satt i en kvinnlig position är enorm. Selma i Lilla Fridolf är ett bra exempel. Ingen vill vara som jobbiga Selma som bara tjatar och aldrig är nöjd över något. Det faktum att hon oftast är missnöjd över saker som att Fridolf är ute och super, beter sig illa, är otrogen eller försummar sin partner, det spelar ingen roll. Därför, när min egen partner beter sig illa eller inte gör tillräckligt med känslomässigt arbete i relationen, vill jag fortfarande inte ta upp det till diskussion eftersom det isåfall slutar med skam över att jag är en sådan ragata.

Detsamma gäller i situationer där min sexlust är högre än mannens: klagar jag blir han ledsen, och så får man dels skulden över ett vara otrevlig att ha att göra med (otrevligt med konflikter), dels skuldkänslor över att göra min partner ledsen. I den omvända situationen känner jag mig dels hemsk eftersom han tvingas klaga på mig, dels skuld över att jag gör honom ledsen eftersom han måste må dåligt över att klaga på mig.

Fy fan.

Ansvar över situationen

Såhär är det:

Patriarkatet finns överallt runt omkring oss. Det finns inuti oss och ageras genom oss, vi förökar patriarkatet som amöbor genom våra handlingar, allesamman. Vi förtrycker varandra och blir förtryckta av varandra i lager, och det är helt normalt i samhället. Det är normalt beteende eftersom vi uppfostras och ser det överallt, och det färgar oss som människor ända in till benen.

Åsiktsregistret har blivit dumpad av en man som är patriarkatet förkroppsligad. En man som är totalt omedveten om andra människors känslor, eller snarare en man som ser sig själv som totalt oansvarig för andras känslor även när han är direkt ansvarig för dem. Mannens flickvänner har alla varit hysteriska och omöjliga att förstå sig på, och visserligen har han varit otrogen mot dem alla men han har haft en god anledning – han ville vara det, han kan inte hjälpa det och man kan inte äga människor. Han har skrattande beskrivit sina före detta kvinnors omöjliga idéer, som att man måste jobba på ett förhållande. Patriarkatet i kött. Samhället på två ben.

Patriarkatets man (låt oss kalla honom Patrik) uttalade sig vid ett tillfälle om hur jobbigt det skulle vara om han tvingade henne att göra konstiga sexsaker när hon var full och hon berättade det för någon. Patriarkatet är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att någon annans situation kan vara jobbigare än hans egen. Patrik är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att lida över andras lidande. Jag själv, å andra sidan, är uppfostrad att ana den minsta svängning i min mans humör, hans hummande, hans suckar, tonfall och gester. Jag gör det inte bara utan att tänka, jag gör det totalt ofrivilligt. Totalt ofrivilligt. Jag kämpar emot och det händer ändå.

Det är lustigt det här med ansvar. Jag har ansvar för mig själv, jag har ansvar för mitt barn, jag har ansvar att barnet har kläder som är riktiga för säsongen, att barnet är mätt och rent och har barnvagn och leksaker. Jag har ansvar för mitt hem, mitt arbete, min hälsa och min våldtäkt. Kvinnor som kön skall generellt hållas ansvariga för sina liv som våldtäktsoffer, men män skall inte generellt hållas ansvariga eftersom inte alla män våldtar. Jag har ansvar för att inte bli våldtagen. Hade jag fått min vilja fram hade män (potentiella våldtäktsmän allesamman?) gått runt i kyskhetsbälte, alternativt uppmuntrats att inte gå ut ensamma på mörka platser eller träffa tjejer ensamma, för att förhindra att de skulle råka våldta någon. Reglerna som jämförs med att jag inte skall ”kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet” är att jag inte skall leva ett normalt liv, gå ut, bära byxor, arbeta, lämna hemmet. Leva normalt.

Känns det inte lite orättvist? Känns det inte lite som ett privilegie att inte varje dag behöva tänka på din våldtäkt, behöva tänka på ditt ansvar för andras känslor eller behöva tillbringa ditt liv med att tänka på dig själv inför andra? Känns det inte som dels en grundläggande rättighet, dels något vi alla skulle ge allt för att få känna och uppleva?

Vi står och bankar mot patriarkatets dörrar, men samhället är ingen mur som vi kan frigöra oss ifrån om vi frigör oss ifrån människor. Visserligen kan vi leva utan vissa människor i vårt liv, men faktum kvarstår ändå att vi själva upprätthåller våra och andras begränsningar.

Är det tomten som kommer?

Såhär är det:

Jag har av olika anledningar inte haft tid att träna på ungefär 5 månader. Jag promenerar till jobbet (när möjligheten finns cyklar jag hellre) men annars blir det inte mycket till motion. De olika anledningarna till detta inkluderar:

  • Jag jobbar mycket beordrad övertid vilket gör att träningspassen är över när jag lämnar jobbet.
  • Jag har ett barn hemma som jag vill se när jag inte tränar, då tiden med ungen annars blir glada 20 minuter om dagen.
  • Jag är förkyld ofta.

Resultatet av min stillasittande livsstil, många koppar te med honung mot halsont och sund aptit (varför äter jag chips när jag inte kan känna smaken? som att sitta och knapra på gamla urtvättade mjölkpaket) är en, i mina ögon, rund och lite dallrig kropp. Ingen fara här – jag kommer i kläderna (åtminstone de jag köpt efter min graviditet), jag mår ganska bra, men känner att det måste finnas några genvägar till den där kroppen som alla skall ha. Kanske borde jag dieta? Kanske borde jag försöka äta mindre? Vem vet. (Okej, nej det borde jag inte.)

Mest av allt önskar jag såklart att jag kunde gå och träna tre gånger i veckan som jag brukade, så jag hade kondition och energi, men det kommer bara inte att hända. Det går inte att prioritera mina energinivåer över tid med mitt barn när jag ser honom så himla lite. När han hör att jag kommer i dörren om kvällarna gissar han numera på att det är tomten som kommer, innan han ropar efter mamma. Det kan ju inte vara ett bra tecken.

En rolig historia, förresten. En gång för länge sedan gick jag till gymmet och tränade, och sedan när jag skulle byta om kom jag på mig själv med att vara helt vidrig mot en annan tjej som stod och kämpade med jeansen. Hon hade jättefula trosor på sig och var uppenbart för tjock för sina byxor, och först tänkte jag ”Åh, så skönt att jag inte är sämst här! Och skall man visa sig i trosor inför andra kanske man inte skall ta sina absolut fulaste menstrosor i grådaskfärg för att öka likheten till en harpunerad val”. Sedan kom jag på mig själv och tänkte ”Men Lisa, hur tänker du nu? Hon försöker iallafall, alla blir svullna efter träningen.” Och så vände jag mig lite om för att le mot tjejen, och så insåg jag att det var jag. Hela omklädningsrummet var fullt med speglar och jag hade sett mig själv i en vinkel jag inte var van vid, helt enkelt. Så kan det gå. Jag är glad att jag inte är så elak längre.

Såatte… tips?

Justine är inte skyldig till våldtäkter

Brunheten bloggar om porr och BDSM i relation till våldtäkt och jag är oroad över vad jag läser. Jag odiggar attityden, och jag odiggar att flera andra verkar digga den.

Det finns tusen och en våldtäktsdomar som bekräftar ett snedvridet samhälle, och alla är vi rasande över verkligheten. Med rätta. Det är ett sjukt samhälle, där folk blir mer arga över att eventuellt behöva säkerställa att ens sexpartner faktiskt vill ha sex, än de blir över att folk har sex med andra utan medgivande utan några att några konsekvenser följer. Det är ett sjukt samhälle där man undrar huruvida människor kanske missförstod ett nej till ett ja om sexdeltagaren sagt ja till andra, i andra situationer. Brunheten skriver:

”Vi kan inte säga att ” DET FINNS faktiskt kvinnor som gillar att bli påsatta av 9 killar inklusive glasflaska så att det börjar blöda lite” för nej, ärligt talat, det FINNS DET INTE. Och OM det finns kvinnor som SÄGER att de njuter av dylikt, så är det något som är FEL med de kvinnorna. Kanske vill de bli omtyckta. Av killarna. Kanske blev de våldtagna som barn. Int i fan vet jag. Men det FINNS gränser.”

Det här är inget som Brunheten på något sätt är ensam om att tycka och tänka. Kvinnors sexualitet är ett oft debatterat ämne, och inte sällan från vinkeln ”vad vill kvinnor egentligen?” Medan det verkar allmänt accepterat att män vill allt de gör i sänghalmen är frågan ständigt hur kvinnors sexualitet ser ut. För att hårddra det kan man referera till diskussionerna varför kvinnor överhuvudtaget får orgasm, då det inte är viktigt för artens fortlevnad. Varför vill kvinnor ligga? Frågan varför män vill ligga med nio kvinnor och en flaska är en fråga som klingar ohörd och totalt oviktig för diskussionen våldtäkter, förutom att det illustrerar en ganska fin poäng: Kvinnors sexualitet är ifrågasatt, mäns sexualitet accepteras. Kvinnor skall ha en anledning till att ligga, men behöver bara ett tillfälle. Madonna-Hora, med andra ord.

Personligen tycker jag att Brunheten tar upp många intressanta aspekter som är i allra högsta grad relevanta för diskussionen våldtäktssamhälle och våldtäkt. Varför bryr vi oss om att diskutera huruvida det finns kvinnor som älskar att ha gruppsex, älskar att ha förnedrande sex, i en diskussion som handlar om att just denna kvinna inte gav medgivande till den sexuella akten? Är vi så totalt blåsta att vi tror att en kvinnas ja, en kvinnas känslor i en viss situation, kan tala för alla kvinnors känslor i alla situationer? Varför skall vi ”nyansera” en ”debatt” om huruvida en kvinna gav medgivande (det gjorde hon inte) med argumentet att andra kvinnor gett medgivande i andra, liknande situationer? Det är totalt irrelevant för en situation i vilken en kvinna blivit våldtagen, huruvida det finns kvinnor som skulle uppskattat liknande sex i andra situationer.

När england attackerades av tyskarna 1944 blev resultatet inte bara en påverkan på människors liv under solen, utan också när solen gått ner. John Sutcliffe var en av de som slogs mot tyskarna och som sedan levde hela sitt liv besatt av gummi, läder och gasmasker. Resultatet blev (när han väl vågat komma ut som gasmaskfetishist) hans legendariska tidning ATOMAGE, som sålde lika bra i tyskland som i england, eftersom tysklands uniformer var en delad erfarenhet – en hel generation unga män växte upp med gasmasken som en symbol för det mest sexuellt laddade plagget i världen, och tidningen dog tillsammans med de läsare som mindes krigstidens fasa. Det som inte dödar dig kommer så småning om att göra dig kåt. Givetvis innebär detta inte att alla som tänder på dominanssex gör det för att hantera ett trauma, men de som upplever trauman hanterar sina erfarenheter sexuellt, eller har sin sexualitet påverkad. Innebär detta att dominanssex i sig är något dåligt? Givetvis inte! Att kräva att någons sexliv skall vara vanilla för att kunna anses sund och normal är att bete sig som den värsta fascist, för att dramatisera saker fullkomligt. Givetvis är det osunt att tvinga sig på andra människor, men att tro att BDSM är något annat än sexuella samspel med medgivande är, i mina ögon, att leta efter lösningen på ett komplext problem på samma gamla vanliga sätt – människor som anses ha avvikande sexuell aptit får alltid skulden för allt. Bögarnas fel, horornas fel, de promiskuösas fel, pornografernas fel…  Att vår erotika speglar vår samtid och våra perversioner är inte något underligt, men att ge erotika och glatt älskande i icke-vanillarelationer skulden för våldtäkter, det är en miss i mina ögon.

I mina ögon är det hela mycket enkelt: samhället anser att det är okej att straffa kvinnor genom sex. Samhället anser att det är okej för män (och i vissa fall kvinnor) att ha sex med folk utan deras samtycke. Det är ledsamt, men så är det. Att däremot lägga skulden på människor som har sex med medgivande, glada partners, det är något helt annat. Vi måste förändra samhällets syn på sexualitet, men vi kan inte göra det genom att förtrycka människors medgivande, lustfulla sexuella upplevelser. ”Men är det lustfyllt att vilja utöva smärta?! Är det sunt?!” Alltså, ja det är helt okej, om man gillar sådant och utövar det tillsammans med folk som också gillar det. Är det verkligen BDSM-scenen som gör att folk är ute och våldtar, eller är det mäns känsla av rättighet till kvinnors kroppar?

För den intresserade rekommenderar Lisa THE STAR OF DAVID – HUNTING FOR BEAUTIFUL GIRLS som inkluderar ämnena sadism, masochism, nazism och erotisism och dessutom är jäkla underhållande.

Inget kvar utom lukten

Om det här med att vara kvinna/människa/väl avrundad karaktär.

Jag har flera expojkvänner, f.d. vänner och f.d. älskare. De flesta av dem är väldigt lite att hänga i granen, och att bläddra bland fyra år gamla facebookkonversationer med de här människorna är både underhållande och skrämmande. Bara det faktum att jag överlevt är liksom ett mirakel, bara det faktum att jag inte blev mördad, att jag kom undan så billigt som jag faktiskt gjorde. Inget HIV, ingenting – fullt frisk och lycklig. Inte för att avslöja för mycket av mitt liv, men jag är ganska glad över hur mycket jag tydligen glömt. Alla mina erfarenheter finns kvar även om jag glömt dem, alla dåliga val och idiotiska idéer jag haft, jag är resultatet av allt det där, och det gör mig till en mindre attraktiv karaktär.

Igår när jag var ute och gick i vinterkylan kände jag lukten av min bh genom jackan. När min bh behöver tvättas luktar den aprikossylt, men på ett sätt som gör att ögonen tåras när man kommer för nära tyget, aprikosylt med lök. När jag och mina syskon var små var vår favoritsång In the Hall of the Mountain King av Grieg. Trots att det tar lång tid att förändra sin vikt speglar jag mig varje dag och försöker se om min kropp förändrats pga nyligen uppäten mat eller träning. Jag har premenstruella hormonsvallningar två veckor i månaden, jag har två-tre ställen på kroppen där jag får ett freakhår, jag ligger nästan alltid vaken ett par minuter och tänker på hur mycket bättre jag har det än vad jag väntat mig och antagligen förtjänar.

Varför finns det inte sådana karaktärer? Varför finns jag ingenstans? Jag menar, har du läst ”daVinci-koden”, låter jag som Audrey Tautou? Nej, jag låter helt vidrig, men det är jag inte. Alla är så, och ändå finns jag fan ingenstans.

I ett samhälle där kön är allt skall jag alltså identifiera mig med karaktärer utan bakgrund och med späda kroppar där man kan nå runt midjan med fingrarna. Det finns inte en man på denna jord som kunnat nå runt min midja med sina fingrar sedan jag var fem år gammal.

Tjejer som väljer när man ligger

Som kvinna med hett blod finns det få saker jag stör mig på som när man hör att kvinnor minsann väljer när man ligger. Det är en viss slags machogris som försöker bevisa sin omättliga potens med klagomål att damerna minsann sitter på alla kort rörande sexlivet och att de själva utan att tveka skulle knullat ner penis* till köttfärs om de bara haft en partner med liknande sexdrift, att om man kastat en skinkmacka genom rummet hade de knullat den två gånger innan den slår i golvet. Kvinnor sitter på makten eftersom män vill knulla allt.

Tanken om överpotenta män är släkt med många andra patriarkala idéer; slut shaming, kvinnors sexualitet som något som ges snarare än något man upplever, våldtäkter som något män inte rår för, kvinnor som för sitt eget bästa ges rådet att vara kyska, knullbara men inte för knullbara, sexuella utan att bli vulgära… listan kan göras hur lång som helst. Män som påstår att kvinnor alltid har makten över sexet har tydligen aldrig upplevt den riktiga världen, där man ofta är trött, mätt, full, ledsen eller distraherad, och man helt enkelt inte är kåt, eller också är dessa tillstånd bara något som händer kvinnor.

Är det enklare för tjejer att få ligga? Mja. Slut shamande och sådant gör ju ofta att damerna är trögare att ha vilt och tokigt sex, men methinks att det också är lätt att skrävla med hur på man varit om bara damerna släppt till när man sitter i den trygga vetskapen att ingen säkerligen kommer att syna ens bluff. Jag känner damer vars knullkompisar spenderar alla sina dagsljustimmar med att förklara hur bra damer har det som har all makt över sex, och alla timmar efter att solen gått ner med att inte ligga med sina kåta dambekanta. Alltså, hur vanligt är det med sådana här samhällssanningar som aaaalla vet, där man fucking lever i ett motbevis men fortfarande kan sitta och skrocka över hur sant det är?
Lisa är trött nu. Jag är trött och orkar inte lägga tänka lika mycket som jag velat, jag orkar knappt ens klia mig på min konstiga nya hudallergi. Men jag brinner för det här ämnet. Är det ingen annan än jag som upplevt hur jävla jobbigt det är att vara kvinna i ett heteroförhållande och vara den med högre sexdrift av de två? Självklart, det är jättemånga som känner igen situationen. Skammen i att vara okvinnlig och oknullbar lägger ett extra lager vidrighet på den sexuella frustrationen.

* Självklart vet jag att inte alla män har en penis, men de män jag oftast hör hoande om sin sorg över kvinnors frigiditet har det oftast (kanske, jag har inte kollat).

Myten om den lyckliga horan

Det kan inte bara vara jag som är helt sur på texten ”Till mina sexköpare”, eller snarare, helt trött på folks reaktioner på den här texten. Det finns inte en medlidande feminist i Sverige som inte delat den här texten med ett sorgset ögonkast och öppen blick för att visa hur allvarligt det är, det här med myten om den lyckliga horan, och jag känner: sluta diskutera hur olycklig den här horan som ett argument mot sexköp, för ni gör bara en jävla massa skada i den generella debatten. Inte så att jag vill bajsa på just den här horans känslor, inte alls. Jag är bara trött på att få myten om den lyckliga horan ”motbevisad” på ett sådant här sätt, gång efter annan.

Debatten kring prostitution är snårig och full av moral. Vilken kontroversiell debatt är det inte? Men nog måste vi vara smartare än att hålla en diskussion på nivån ”horor är ledsna” eller ”vissa horor är glada, så låt dem hora”. Att säga att ingen hora i världen är eller kan vara glad i sin roll som hora är att spela antihorgruppen i händerna: om du är emot prostitution på grunden att det är fel att köpa sex spelar horornas känslor ingen roll. Ingen idag tror att alla horor är jublande nymfomaner, men börjar man debattera huruvida alla hatar sina liv som horor kommer diskussionen aldrig att gå vidare. Olyckliga horor är en moot diskussion, men det är ju den enda diskussionen vi har. Oavsett vad vi diskuterar i prostitution kommer vi tydligen alltid tillbaka till att alla horor hatar att sälja sex, ofta kryddat med hemska beskrivningar om äckliga, svettiga torskar, och det förlorar diskussionen på. Givetvis är varje horas känslor viktiga, men horans känslor kring sitt yrke kan knappast vara allt som sexköpsmotståndarna bygger sina argument på.

Att bygga hela diskussionen för huruvida det är okej med sexköp på en horas känslor kring sina sexköp är i slutändan en diskussion som motståndaren inte kan vinna. Det argumentet kommer alltid, alltid att kontras med den snusförnuftiga vetskapen att det måste finnas glada horor därute, att det är sexistiskt att stänga in kvinnors sexualitet i en ask där det som är utanför alltid kommer att vara något hon i hemlighet hatar. Att riktigt gotta sig i hemska scenarion med snuskiga torskar och sedan ta ställning till alla scenarion i hela världen utifrån det är bara idiotiskt. Det kan inte vara kärnan i diskussionen.

Jag tror säkert att det finns kvinnor som är bekväma med att sälja sex, som inte hatar sig och som inte hatar sina torskar. Jag tror det på samma sätt som jag tror att det säkert finns intelligent liv på andra planeter – något som bara måste vara fallet iom hur stor vår omgivning är, men som inte kan påverka min åsikt om hur situationen ser ut. En människas känslor är inte talande för alla människor i samma situation, hur ledsen hon än är. Vi avfärdar gång på gång glada horor från sexköparsidan, vi rycker på axlarna och avfärdar kvinnor som påstår sig vara okej med att sälja sex. Varför? För att vi bara accepterar rätt känslor.

På intet sätt säger jag att horors känslor inte är viktiga. Deras känslor är enormt viktiga. De har ofta ett farligt, utsatt yrke som de inte sällan tvingas in i. Att däremot basera hela debatten på en människas känslor är bara trams. Det kan ju inte vara kärnan i debatten, huruvida hororna är glada eller ledsna?!

Lisa rekommenderar filmen BELLE DE JOUR av regissören Buñuel med den makalösa Catherine Deneuve, helt appropå horor. Låt dig inte luras av den billiga, erotiska förpackningen, uppenbarligen ämnad för att sälja till den stora (bittert besvikna) onanistmarknaden, den här filmen är the business.

* Jag använder ordet ”hora” jätteofta. Det är ett av mina favoritord, mycket mer avglamouristerat och laddat än ”prostituerad”.