Mmmmm…. Mandom!

Helt appropå det här med individens val och samhället…

Schmenus skriver om individens påverkan av jämställdhet. Hon tar exemplet ett heterosexuell förhållande där mannen har pengarna och därmed makten i förhållandet och påpekar att det är obekvämt att diskutera hur kvinnor ofta är yngre än männen när de ingår heterosexuella relationer. Detta, menar Sara, är en andning till att det finns fler kvinnor som tar ut föräldrapenning, t.ex. – eftersom mannen tjänar mer pga mer arbetslivserfarenhet (och möjligen mansdominerat yrke – min parantes) tar kvinnan ut föräldrapenningen, vilket gör att hon får ännu mindre i lön och tar nästa föräldrapenning.

Jag tycker det är så spännande det här med individens val. Varför väljer individer samma sak? Varför väljer så många kvinnor äldre män, varför väljer så många män yngre kvinnor? Varför väljer så många familjer att det är bäst att mamman tar all föräldrapenning och pappan ingen? Varför blir mansdominerade yrken så högbetalda jämfört med kvinnodominerade yrken, och varför väljer man fel yrke?

Att kvinnor är mer biologiska än män är tydligt när vi tittar på våra professionella roller – kvinnor ses som potentiella mödrar medan mäns eventuella föräldraskap aldrig är med på kartan, kvinnor är mer känslosamma och kan ha problem att jobba med andra kvinnor, kvinnliga chefer beskrivs ofta just som kvinnliga chefer snarare än chefer och ses som ett problem eftersom arbetarna måste ta ställning till henne… Andra kvinnors föräldrapenning påverkar min lön, och min föräldraledighet påverkar andra kvinnors liv. I och med att jag och mina medsystrar ses som vandrande livmödrar som bara väntar på att gå hemma med småbarn tio år i sträck.

Att kvinnan i heterosexuella barnfamiljer idag ses som förstaföräldern by default är något som är totalt socialt accepterat, det är fortfarande underligt för att inte säga chockerande när pappa väljer att ta ut 240 dagars föräldraledighet i sträck snarare än ett par strödagar för att dryga ut julledigheten. Resultatet blir en närmre koppling till barnet vilket leder till mer obetalt arbete och ett mer regelbundet ansvarstagande av den dagliga rutinen i hemmet.

Låt oss leka med tanken att en pappa tjänar ca 60 000 kr mer i lön än en mamma (genomsnittet). Förälder M tjänar alltså 280 000 kr och förälder K 220 000 kr om året. Dagsersättningen för mannen blir då 595 kr medan den för kvinnan blir 468 kr, lite drygt 100 kr om dagen – absolut pengar som är viktiga, men inget som förklarar varför män generellt känner att det inte är ett alternativ för dem att ta sin föräldraledighet över huvud taget. Snarare handlar det här om strukturer; kvinnor stannar hemma med barnen, män har inget behov av det. Att vara föräldraledig är ensamt, tröttsamt, slitigt, tråkigt, isolerande och det är inget som ger bekräftelse eller status inför andra vuxna – kan det kanske vara här skon klämmer, snarare än de där 2000 kr mindre i månaden som familjen får ut? Inte så att män är ytliga och hemska, men medan jag bävade inför att lämna mitt barn och börja jobba igen kände jag inte alls någon speciell längtan inför prospektet att vara inlåst med ett mycket litet barn ett år. Finns det situationer där en familj inte kunde överleva om mannen tog ut sin föräldrapenning? Tja, kanske. Om läget är sådant att det händer i typ 80% av fallen i sverige är situationen dock mer allvarlig än någon kunde tänka sig eller velat erkänna.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors löneskillnader är konstanta. De är inte beroende på att män är generellt äldre än sina flickvänner, de beror på vår syn på föräldraskap och ansvar och arbete. Mäns arbete värderas högre än kvinnors, kvinnor är kvinnor först och arbetare sedan. Män framställs som fumliga, förvuxna jättebebisar i media, maskulinitet och coolhet framställs som självisk skitstövlighet. Själva tanken på en pappa är lite löjlig och omaskulin, en man som är pussy whipped och tar sitt ansvar är fåniga och töntiga. Vi brukade skratta åt hur kvinnor gick från att vara en fars egendom till att bli en makes, men framställer vi inte situationen exakt likadant nu – en man blir omhuldad först av sin mor, sedan av en flickvän och hustru, som ser efter honom på ett perverst jättebebisvis och ser honom som en annan att ha ansvar över. (Givetvis är inte situationen sådan, jag tänker mer på framställningen av faderskap i många filmer jag sett och dylikt.) Förr var det kvinnan som var ett stort barn, nu är det mannen. Underligt att det hela tiden innebär mer privilegier för mannen oavsett vem som axlar föräldrarollen.

Annonser

Förhållandet

När man grälar med män (till skillnad från att diskutera med män) dyker bilden av den där lustiga serien om DET KALLAS KÄRLEK upp i mitt huvud. Ni vet vilken jag menar, men jag länkar in ändå eftersom den är så rolig.

En diskussion som ofta kommer upp när man grälar är detta att män aldrig kan göra rätt. Jag tycker det är en ganska intressant diskussion eftersom den följer en mall jag själv finner mig i relativt ofta i relationer:

  1. Jag känner mig orättvist behandlad eller att någonting inte fungerar. Det kan vara att min partner inte tar ansvar över hushållsarbetet eller relationen eller något dylikt.
  2. Jag tar upp det med min partner, som funderar lite och medger att jag har rätt.
  3. Situationen uppstår igen. Jag tar upp mitt klagomål till diskussion ånyo.
  4. Min partner blir sur över mitt tjatande.
  5. Grälet eskalerar, då jag känner att fokus flyttas från problemet till mitt tjatande, min otrevliga ton eller mitt generella beteende.
  6. Nästa gång väljer jag att inte ta upp när jag märker att mitt gamla klagomål har dykt upp igen.
  7. Relationen hankar sig vidare. Andra problem dyker upp. Jag tar upp dessa lite mer försiktigt eftersom jag är rädd att bli uppfattad som tjatig eller jobbig.
  8. Jag blir anklagad för att aldrig vara nöjd.

Skammen i att bli satt i en kvinnlig position är enorm. Selma i Lilla Fridolf är ett bra exempel. Ingen vill vara som jobbiga Selma som bara tjatar och aldrig är nöjd över något. Det faktum att hon oftast är missnöjd över saker som att Fridolf är ute och super, beter sig illa, är otrogen eller försummar sin partner, det spelar ingen roll. Därför, när min egen partner beter sig illa eller inte gör tillräckligt med känslomässigt arbete i relationen, vill jag fortfarande inte ta upp det till diskussion eftersom det isåfall slutar med skam över att jag är en sådan ragata.

Detsamma gäller i situationer där min sexlust är högre än mannens: klagar jag blir han ledsen, och så får man dels skulden över ett vara otrevlig att ha att göra med (otrevligt med konflikter), dels skuldkänslor över att göra min partner ledsen. I den omvända situationen känner jag mig dels hemsk eftersom han tvingas klaga på mig, dels skuld över att jag gör honom ledsen eftersom han måste må dåligt över att klaga på mig.

Fy fan.

Ansvar över situationen

Såhär är det:

Patriarkatet finns överallt runt omkring oss. Det finns inuti oss och ageras genom oss, vi förökar patriarkatet som amöbor genom våra handlingar, allesamman. Vi förtrycker varandra och blir förtryckta av varandra i lager, och det är helt normalt i samhället. Det är normalt beteende eftersom vi uppfostras och ser det överallt, och det färgar oss som människor ända in till benen.

Åsiktsregistret har blivit dumpad av en man som är patriarkatet förkroppsligad. En man som är totalt omedveten om andra människors känslor, eller snarare en man som ser sig själv som totalt oansvarig för andras känslor även när han är direkt ansvarig för dem. Mannens flickvänner har alla varit hysteriska och omöjliga att förstå sig på, och visserligen har han varit otrogen mot dem alla men han har haft en god anledning – han ville vara det, han kan inte hjälpa det och man kan inte äga människor. Han har skrattande beskrivit sina före detta kvinnors omöjliga idéer, som att man måste jobba på ett förhållande. Patriarkatet i kött. Samhället på två ben.

Patriarkatets man (låt oss kalla honom Patrik) uttalade sig vid ett tillfälle om hur jobbigt det skulle vara om han tvingade henne att göra konstiga sexsaker när hon var full och hon berättade det för någon. Patriarkatet är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att någon annans situation kan vara jobbigare än hans egen. Patrik är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att lida över andras lidande. Jag själv, å andra sidan, är uppfostrad att ana den minsta svängning i min mans humör, hans hummande, hans suckar, tonfall och gester. Jag gör det inte bara utan att tänka, jag gör det totalt ofrivilligt. Totalt ofrivilligt. Jag kämpar emot och det händer ändå.

Det är lustigt det här med ansvar. Jag har ansvar för mig själv, jag har ansvar för mitt barn, jag har ansvar att barnet har kläder som är riktiga för säsongen, att barnet är mätt och rent och har barnvagn och leksaker. Jag har ansvar för mitt hem, mitt arbete, min hälsa och min våldtäkt. Kvinnor som kön skall generellt hållas ansvariga för sina liv som våldtäktsoffer, men män skall inte generellt hållas ansvariga eftersom inte alla män våldtar. Jag har ansvar för att inte bli våldtagen. Hade jag fått min vilja fram hade män (potentiella våldtäktsmän allesamman?) gått runt i kyskhetsbälte, alternativt uppmuntrats att inte gå ut ensamma på mörka platser eller träffa tjejer ensamma, för att förhindra att de skulle råka våldta någon. Reglerna som jämförs med att jag inte skall ”kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet” är att jag inte skall leva ett normalt liv, gå ut, bära byxor, arbeta, lämna hemmet. Leva normalt.

Känns det inte lite orättvist? Känns det inte lite som ett privilegie att inte varje dag behöva tänka på din våldtäkt, behöva tänka på ditt ansvar för andras känslor eller behöva tillbringa ditt liv med att tänka på dig själv inför andra? Känns det inte som dels en grundläggande rättighet, dels något vi alla skulle ge allt för att få känna och uppleva?

Vi står och bankar mot patriarkatets dörrar, men samhället är ingen mur som vi kan frigöra oss ifrån om vi frigör oss ifrån människor. Visserligen kan vi leva utan vissa människor i vårt liv, men faktum kvarstår ändå att vi själva upprätthåller våra och andras begränsningar.

Kvinnor som bajsar och tänker

Jag har, som sagt, precis läst färdigt boken ”Glaskupan” av Sylvia Plath. Jag trodde den skulle vara tradig och svår att relatera till, och det var den också ungefär 1/3 in första gången jag läste den. Sedan klickade det och jag bara jublade igenom resten av boken tre gånger på en helg.

Nu är det en gång för alla så att jag inte är tillräckligt beläst för att kunna uttala mig som någon slags auktoritet i ämnet litteratur, men låt mig underhålla mig – framförallt ämnet hjältinnan. Plaths hjältinna är på samma gång totalt oförstörbar och enormt skör, klarsynt och förvirrad, hela tiden fullkomligt mänsklig och intressant. Det är knappast något sammanträffande att Plath är en kvinna.

Monterey Public Library

Det är svårt att hitta en manlig författare som kan skriva om kvinnor på ett intressant sätt. Samuel Richardsons episka bok om Pamela handlar ju egentligen om ingenting annat än hur damer känna – inga hetare känslor än en desperat önskan att vara till lags. Som kvinna väntas man inte bara kontrollera sina känslor, en riktigt god kvinna hyser inga känslor alls utom glädje, sorg, rädsla och tacksamhet.

Jag jämför ofta Richardson’s Pamela med Dostovjeskis Sonja, den andra ultimata, kristna kvinnan, och vad hittar man här? En god kvinna mäts i sin självuppoffring. Såhär i efterhand är jag mer intresserad av Sonjas styvmor Katerina Ivanovna, en f.d. medelklasskvinnan som gift sig med en hopplös alkoholist under hennes stånd och sedan straffas genom att tvingas vara förälskad i en man som glatt super bort pengar deras barn skulle haft till mat. Hon är genom hela boken i en hopplös situation, där hon är ensam med en handfull ungar hon älskar men som genom sin existens är anledningen till att hon aldrig kan ge dem ett gott liv. Hon älskar dem, hon hatar dem, hon älskar sin man och hatar honom, och han (som familjens överhuvud) behandlas både som ett tanklöst barn och med respekt i att han har rätt att göra vad han vill med sin fru och sina barn. Hela tiden används kvinnor mer som ett sätt att tillföra till bakgrunden än som karaktärer.

Sagors hjältinnor är ofta hopplöst svåra att få grepp om. De har liksom ingen stamina. H. C. Andersens lilla sjöjungfru är ingenting utom förälskad, hon ger upp sin kropp för en man hon väljer, blir sviken och slutar sitt liv som skum på vågorna. Hennes systrars försök att rädda henne (genom att skära av sitt hår, så att det inte längre kan fladdra i vinden) är fullkomligt hopplöst. Man kan anta att håret här inte kommer växa tillbaka och systrarna på något sätt förstört sina liv genom att skala av sin kvinnliga attraktionskraft. Jämför denna hjältinna med sagans hjälte – vallpojkar som ger sig ut på äventyr, hittar en hemlig grotta och en vacker prinsessa och lyckas till sist genom sin list bli godsherre över ett präktigt gods med en slank och vacker fru som lever enligt regeln att det far säger är alltid det bästa.

Varför är det så svårt för herrar att skapa kvinnliga karaktärer? Är det för att män (traditionellt de skapande) inte ids skriva hur kvinnor är utan bara hur de borde vara? Litteraturen är manic pixie dream girls som räddar hjälten från ett liv av tristess (se Holly Golightly), ouppnåeliga änglar (se Werthers Lotte) eller fåniga kvinnor som straffas för hur de låtit samhället påverka dem i sina kvinnoroller (Flauberts Emma). Är det verkligen så svårt att tänka sig en kvinna som en människa, istället som en madonna/hora? Är det verkligen så svårt att låta bli att fuska och istället för att skriva en karaktär, bara hafsa ihop lite smörja och ”hylla” kvinnor som ouppnåeliga, mystiska väsen som inte bajsar eller känner något eget? Är det fusk, eller är det bara att män av någon anledning aldrig fattat att kvinnor också är människor, att det inte finns ett facit till människor och att människor är mer komplexa och intressanta än en mjukt leende, vacker Godhet som smyger omkring och är tyst? Hur jävla tråkigt är det? Och jag tänker inte ens börja förklara hur mycket jag avskyr män som skapar ”starka kvinnliga karaktärer”, för det är bara att fortsätta fuska samtidigt som man försöker skörda bonuspoäng för att man är nytänkande. Vill du göra en nytänkande grej? Skriv en bok med en skitbra, intressant karaktär som gör, tänker och känner intressanta saker. Ändra sedan karaktären till en kvinna eftersom det tydligen är för svårt att skriva om kvinnor på ett sådant sätt till att börja med. Ändra inget annat i handligen. Slut!

Förlåt att jag strövar lite från mitt funderande på slutet och bara spyr galla över manliga författare, men jag är trött. Jag är trött på att läsa ”hyllningar” till kvinnor där jag inte kan känna igen mig, jag är trött på att väntas hålla in magen och hoppas på att någon finner min tystnad eller mitt charmerande tjatter tillräckligt oförståeligt för att skriva en roman om mig. Jag är trött på att kvinnliga karaktärer kan ersättas med ett leende kartongurklipp. Det tyder på ett stort problem om män över hela världen himlar med ögonen och påstår att de inte ”kan förstå” kvinnor, det tyder på en extrem brist på empati och även på en skrämmande trend där män antar att kvinnor är en homogen grupp.

Jag inbjuder till diskussion.

Tjejer som väljer när man ligger

Som kvinna med hett blod finns det få saker jag stör mig på som när man hör att kvinnor minsann väljer när man ligger. Det är en viss slags machogris som försöker bevisa sin omättliga potens med klagomål att damerna minsann sitter på alla kort rörande sexlivet och att de själva utan att tveka skulle knullat ner penis* till köttfärs om de bara haft en partner med liknande sexdrift, att om man kastat en skinkmacka genom rummet hade de knullat den två gånger innan den slår i golvet. Kvinnor sitter på makten eftersom män vill knulla allt.

Tanken om överpotenta män är släkt med många andra patriarkala idéer; slut shaming, kvinnors sexualitet som något som ges snarare än något man upplever, våldtäkter som något män inte rår för, kvinnor som för sitt eget bästa ges rådet att vara kyska, knullbara men inte för knullbara, sexuella utan att bli vulgära… listan kan göras hur lång som helst. Män som påstår att kvinnor alltid har makten över sexet har tydligen aldrig upplevt den riktiga världen, där man ofta är trött, mätt, full, ledsen eller distraherad, och man helt enkelt inte är kåt, eller också är dessa tillstånd bara något som händer kvinnor.

Är det enklare för tjejer att få ligga? Mja. Slut shamande och sådant gör ju ofta att damerna är trögare att ha vilt och tokigt sex, men methinks att det också är lätt att skrävla med hur på man varit om bara damerna släppt till när man sitter i den trygga vetskapen att ingen säkerligen kommer att syna ens bluff. Jag känner damer vars knullkompisar spenderar alla sina dagsljustimmar med att förklara hur bra damer har det som har all makt över sex, och alla timmar efter att solen gått ner med att inte ligga med sina kåta dambekanta. Alltså, hur vanligt är det med sådana här samhällssanningar som aaaalla vet, där man fucking lever i ett motbevis men fortfarande kan sitta och skrocka över hur sant det är?
Lisa är trött nu. Jag är trött och orkar inte lägga tänka lika mycket som jag velat, jag orkar knappt ens klia mig på min konstiga nya hudallergi. Men jag brinner för det här ämnet. Är det ingen annan än jag som upplevt hur jävla jobbigt det är att vara kvinna i ett heteroförhållande och vara den med högre sexdrift av de två? Självklart, det är jättemånga som känner igen situationen. Skammen i att vara okvinnlig och oknullbar lägger ett extra lager vidrighet på den sexuella frustrationen.

* Självklart vet jag att inte alla män har en penis, men de män jag oftast hör hoande om sin sorg över kvinnors frigiditet har det oftast (kanske, jag har inte kollat).

Snälla killen

Jag har fått lite kommentarer om min sons hår. Låt mig påminna hur sonens huvud ser ut i normala fall ser ut/skryta med mitt vackra barn:

Världens fucking bästa unge.

Min svärfar tyckte att jag gjort ett dåligt jobb på min klippning, min svärmor hoppas att jag låter hans hår växa till en Björn Borg-frisyr eftersom hon alltid haft en grej för Björn Borg (lite äckligt, kan man tycka). Senast var det en främmande herre på bussen som länge och väl satt och klappade på lilla stumpan och förklarade för mig att det går så snabbt, snart kommer jag inte kunna släppa ut henne eftersom en så söt liten flicka kommer ha en svans hemska pojkar efter sig, hahaha. Jag var politiskt korrekt och sa att jag alltid hoppats att han skulle bli bög, så det vore så roligt så. Då tyckte gubben att jag gjort ett dåligt jobb med den stadige lille herrns klippning och undrade varför i hela friden han hade så långt hår.

Faktum är att det är hur svårt som helst att klippa barn. De har noll dödsrädsla och noll fåfänga och noll tanke på att det gör förbannat ont att få en sax i halsen eller i örat.

Jag klippte sonen igår. Det blev inte bra. Det är tur att hår växer, annars hade jag lagt ut honom på en kyrktrappa.

IMG_0233Framförallt är jag sugen på att ställa ut honom på kyrktrappen när det är läggdags och hans 20 minuter med diverse youtubebussar är över.

NaaaawHur känner ni andra rörande mammor och barn, förresten? Jag har en granne som verkligen inte tycker om mitt barn och som ofta, gärna och hjärtligt berättar hur dum jag var som skaffat barn och hur mycket sämre livet är efter att man blivit förälder. Det här med att hylla mammalivet och vara självbelåten mot barnfria…. hur sant är det egentligen? Det stämmer kanske absolut, men jag tycker bara jag hör åt andra hållet – hån om hur fåniga morsor är, samt andfådda försök från diverse mammor att klargöra att de minsann är lika coola som barnfria. Jag är en av dem.

Det kan inte bara vara jag som får kommentarer hela tiden från barnfria, kommentarer om mitt hemska liv och gliringar om hur härligt det är att vara spännande barnlös? Jag kan ju givetvis bara utgå från min egen erfarenhet, men är det inte väldigt ocoolt att vara mamma? Vi får enorma mängder skit och hånas över allt från ohippa kläder till ohäftigt liv, och det är faktiskt ganska sällan man här om hur enormt det är att vara förälder. Det är liksom lite skamligt att bara vara vanlig, tråkig morsa – man skall vara dubbelt individuell för att bevisa att man faktiskt fortfarande är grym, trots barn.

Ja, jag har medvetet skrivit ”mamma” istället för ”förälder”. Det är inget fenomen att pappor är uppslukade av barn. Au contraire. Förutom sonens pappa, såklart. Han har blivit hånad av både hemlösa knarkare och sin familj för sitt omanliga pappaskap.

Hahahahaha! Hahahahahaha! Hahaha! Hahahahahahaha!

Myten om den lyckliga horan

Det kan inte bara vara jag som är helt sur på texten ”Till mina sexköpare”, eller snarare, helt trött på folks reaktioner på den här texten. Det finns inte en medlidande feminist i Sverige som inte delat den här texten med ett sorgset ögonkast och öppen blick för att visa hur allvarligt det är, det här med myten om den lyckliga horan, och jag känner: sluta diskutera hur olycklig den här horan som ett argument mot sexköp, för ni gör bara en jävla massa skada i den generella debatten. Inte så att jag vill bajsa på just den här horans känslor, inte alls. Jag är bara trött på att få myten om den lyckliga horan ”motbevisad” på ett sådant här sätt, gång efter annan.

Debatten kring prostitution är snårig och full av moral. Vilken kontroversiell debatt är det inte? Men nog måste vi vara smartare än att hålla en diskussion på nivån ”horor är ledsna” eller ”vissa horor är glada, så låt dem hora”. Att säga att ingen hora i världen är eller kan vara glad i sin roll som hora är att spela antihorgruppen i händerna: om du är emot prostitution på grunden att det är fel att köpa sex spelar horornas känslor ingen roll. Ingen idag tror att alla horor är jublande nymfomaner, men börjar man debattera huruvida alla hatar sina liv som horor kommer diskussionen aldrig att gå vidare. Olyckliga horor är en moot diskussion, men det är ju den enda diskussionen vi har. Oavsett vad vi diskuterar i prostitution kommer vi tydligen alltid tillbaka till att alla horor hatar att sälja sex, ofta kryddat med hemska beskrivningar om äckliga, svettiga torskar, och det förlorar diskussionen på. Givetvis är varje horas känslor viktiga, men horans känslor kring sitt yrke kan knappast vara allt som sexköpsmotståndarna bygger sina argument på.

Att bygga hela diskussionen för huruvida det är okej med sexköp på en horas känslor kring sina sexköp är i slutändan en diskussion som motståndaren inte kan vinna. Det argumentet kommer alltid, alltid att kontras med den snusförnuftiga vetskapen att det måste finnas glada horor därute, att det är sexistiskt att stänga in kvinnors sexualitet i en ask där det som är utanför alltid kommer att vara något hon i hemlighet hatar. Att riktigt gotta sig i hemska scenarion med snuskiga torskar och sedan ta ställning till alla scenarion i hela världen utifrån det är bara idiotiskt. Det kan inte vara kärnan i diskussionen.

Jag tror säkert att det finns kvinnor som är bekväma med att sälja sex, som inte hatar sig och som inte hatar sina torskar. Jag tror det på samma sätt som jag tror att det säkert finns intelligent liv på andra planeter – något som bara måste vara fallet iom hur stor vår omgivning är, men som inte kan påverka min åsikt om hur situationen ser ut. En människas känslor är inte talande för alla människor i samma situation, hur ledsen hon än är. Vi avfärdar gång på gång glada horor från sexköparsidan, vi rycker på axlarna och avfärdar kvinnor som påstår sig vara okej med att sälja sex. Varför? För att vi bara accepterar rätt känslor.

På intet sätt säger jag att horors känslor inte är viktiga. Deras känslor är enormt viktiga. De har ofta ett farligt, utsatt yrke som de inte sällan tvingas in i. Att däremot basera hela debatten på en människas känslor är bara trams. Det kan ju inte vara kärnan i debatten, huruvida hororna är glada eller ledsna?!

Lisa rekommenderar filmen BELLE DE JOUR av regissören Buñuel med den makalösa Catherine Deneuve, helt appropå horor. Låt dig inte luras av den billiga, erotiska förpackningen, uppenbarligen ämnad för att sälja till den stora (bittert besvikna) onanistmarknaden, den här filmen är the business.

* Jag använder ordet ”hora” jätteofta. Det är ett av mina favoritord, mycket mer avglamouristerat och laddat än ”prostituerad”.

Rättvisa och analys i samhället

Något jag stöter på ganska ofta i diverse kommentarsfält är arga män som verkligen verkligen vill att allt skall vara rättvist. Låt mig ta en handfull exempel:

  • Men juridisk abort gör det mer rättvist, då kan ju både mannen och kvinnan göra abort. Okej att det är jobbigt att göra abort, men det kan ju vara jobbigt för män också, så det är bara rättvist.
  • Fast kvinnohat och manshat är ju bägge två hat mot människor, så klart det skall behandlas likadant. Det är bara rättvist.
  • Män har också press på sig att vara snygga och får också kommentarer om sitt utseende. Det är bara rättvist att tjejer också har det så.
  • Våldtäkt är ju värre än mord, så det är bara rättvist att det skall vara svårare att bevisa.
  • Feminister är jättedumma mot män och kallar oss jättedumma saker, klart man måste få svara med samma mynt.

Oftast är det män som drar sådana kommentarer – långt ifrån alltid, men oftast, åtminstone när jag läser dem. Gärna framställda som en direkt, självklar sanning – rätt skall vara rätt, rättvisa är bra, klarar du inte av rättvisa när den vänds mot dig? Nå, med tanke på hur analytiska och logiska män nu skall vara är det intressant att se hur många diskuterande män som inte bryr sig om att tänka längre än ”en abort kan vara jobbig för män också”. Inte för att raljera mot hela manssläktet iom dessa idioter, men det är så löjligt med hela konceptet. ”Åh, titta på mig, känslokall debattör som kan peka ut orättvisor som drabbar kvinnor”, utan att bry sig om att titta på sammanhang. Hur ser världen egentligen ut?

Behövs feminismen idag? Tänk så långt vi har kommit, vi har fått rätten att äga egendom, rätten att vara myndiga, rätten att bestämma över huruvida vi vill ligga med våra makar, rätten att bestämma huruvida vi genomgår en abort, rätten att bedriva handel, rätten att arbeta, rätten att studera, rätt att ärva, rätt att inte bli agade av våra män, rätt att tjäna lika mycket som en man. Varför har vi fått alla dessa rättigheter, rättigheter som vi tar för givet som självklarheter idag? Har vi fått dem för att smarta män bestämde sig för att det var rätt att lagstadga att de inte skall slå sina fruar? Nej! Vi har fått dem för att kvinnor har kämpat som jävla djur. ”Höhö, feminister är jävla djur, ni är kossor!”, säger nu en svettig idiot och bevisar därmed att hela tanken med att vi på något sätt skulle vara framme är trams. Vi lever inte i ett jämlikt samhälle och att därför utgå ifrån att kvinnor skall bete sig som om de hade samma makt som män.

Kvinnor får hur mycket skit som helst som män inte får. Exempel på exempel framvisas, kvinnor som blir näthatade (”Män blir också näthatade!”) och systematiskt tystade av ingen anledning alls (”Öh…. män också…. ibland…”) med hot om våldtäkter och mord och hav av våldshot mot både de själva och deras barn (”Hm….”). Är det då rimligt att kvinnor, som måste kämpa hårdare än män för att bli tagna på allvar, skall vara lika kyliga och lugna som männen som diskuterar i självklarheten att han kommer att bli tagen på allvar, att läsaren kommer anstränga sig för att förstå hans poäng och läsa den med välvillig blick? Vi har en tradition att vara vänligare inställd till män – självklart kommer då kvinnor som diskuterar att vara mer frustrerade än en man. Åtminstone tills mannen blir arg och hotar att steka sin debattpartners bröst i smör. ”Men det är inte alls många, gud vad du överdriver!” Nej, jag gör faktiskt inte det. Att tysta kvinnor är mer än en trend, det är ett fucking måste i samhället, antingen genom hot eller förlöjning. Åh, jag hatar feminismen eftersom tjejerna är så fula, du är bara avundsjuk, ingen vill ha dig, du behöver bara lite kuk. Något som mina debatterande herrar känner igen? Är det argument han själv får möta, måhända?

Att låtsas som om en juridisk abort skulle vara rättvis då bägge parterna kan bestämma över huruvida de skall bli föräldrar är en rar tanke. Som om män och kvinnor träffas, tar ett gemensamt beslut om och hur de skall ligga, gemensamt skyddar sig, att det är så samhället ser på sex. Givetvis inte. Samhället ser på sex som något som mannen vinner eller får av kvinnan, och att ansvaret på eventuell befruktning ligger på kvinnan, dels eftersom det är hon som blir med barn och därför har mer att förlora och därigenom borde veta bättre, dels för att mannen inte kan tänka klart när penis är erekt. Ansvaret ligger idag på kvinnan, och vad gör männen? De gnäller över att kondomer är jobbiga och osexiga och att det alltså inte finns något alternativ än att rida barbacka mot orgasmen, stackare.

Vi måste sätta saker och ting i sitt sammanhang. Att låtsas som om män och kvinnor har det jämlikt är idiotiskt. Att driva mansfrågor och gnälla över hur feminismen gör det så svårt att vara man…. det är bara trams. Att du har det svårare än när du kunde lagligen aga din fru, att någon kallar dig äcklig när du äcklar dig på nätet, det är inte att feminismen gått för långt.

OBS!

En spännande diskussion om känslosamma, ev hyseriska kvinnor finns i burgschkis kommentarsfält.

Män som lurar kvinnor att bli gravida

För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med någon i mitt inlägg om juridisk abort. Diskussionen spårade ganska snabbt ur och personen levererade följande guldkorn som inte alls tyder som mycket illa dold agg mot kvinnosläktet:

Detta skulle ju innebära att män och kvinnor kan mötas som människor på lika villkor. där inte någon bestämmer vem som är skyldigast för att ha slarvat med skydd, jag tror folk skulle få bättre relationer om det inte fanns hållhakar, mår illa när jag tänker på alla störda kvinnor som bestämmer sig för barn när den framgångsrike mannen tröttnat på den livlösa personligheten, var helt överens istället om att skaffa barn, om inte se till att din ekonomi går ihop. Blir en kvinna trots allt gravid trots vårat informationssamhälle så tycker jag dock man kan göra abort, sen får man utreda kvinnan eftersom hon måste vara störd eller ha någon funktionsnedsättning, det finns inga ursäkter för abort om man är normalbegåvad.

Jag tycker att det är så himla spännande detta med mansaktivism eftersom den faktiskt allt som oftast slutar med sådana här tirader om aktivisten blir ifrågasatt. Personen verkar inte alls se en motsättning att först mena att en juridisk abort ser till att att bägge sexarna är lika mycket ansvariga för skydd och att sedan mena att kvinnan sedan luras och blir smyggravid bakom hans rygg för att tjäna pengar på honom, alternativt att hon är för dum för att skydda sig. Var är mannen i det här resonemanget? Jo, han möter kvinnan som människa, som en människa till en annan människa, helt lönslöst – och klart han måste skydda sig men det är ändå mer hennes fel att hon blir med barn och hon måste vara ”störd eller ha någon funktionsnedsättning” om hon blir gravid utan att vilja det. Den stackars noble mannen har alltså blivit lurad att ligga med antingen en gold digger (att ha barn i Sverige är verkligen en branch som fler bör upptäcka, avkastningen är enorm) eller också blivit lurad av en person att hon har en intelligensnivå som kan anses normal, medan hon egentligen har en intellektuell funktionsnedsättning.

Givetvis är inte alla mansaktivister lika idiotiska som denna, men det var för bra för att skippa ha som illustration.

"When you look at biology — when you look at the natural world — the roles of a male and a female in society and in other animals, the male typically is the dominant role."

I år förändras föräldrapenningen något. Det är ingen större förändring (man får sina föräldrapenningdagar uppdelade på olika nivåer från början) men det ger ändå anledning för ilskna diskussioner huruvida det är fascism att tvinga pappor att ta ut 60 föräldrapenningdagar. Mammor klagar över att de inte tillåts vara hemma så länge som de skulle velat, pappor klagar över att de inte kan ge sin kvinna alla möjligheter att vara hemma med barnen, och ingen verkar bry sig ett jota att kvinnor också har 60 reserverade dagar. Varför har inte kvinnor såpass viktiga arbeten att de måste återgå, så som män gör? Jo, för att kvinnor är en osäker investering som arbetare. Inte nog med att vi uppfattas som känslosammare, mer osammanhängande, mindre kompetenta och mer kroppsliga, vi tar även ut mer föräldrapenning och sjukdagar med barnet. Varför? En idiot hade väl sagt att det bara är så att kvinnor hellre vill vara hemma med sina barn. Sanningen är lika lite att kvinnor bara väljer sämre betalda jobb, väljer förhållanden där de blir slagna, som att de väljer att vara hemma (även obetalt) med barnen. Det liksom bara blir så. Resultat: lägre löner, lägre pensioner, karriärkvinnor som ses som vandrande, pulserande äggstockar medan män är professionella arbetare. Även om en man blir förälder påverkar det inte hans arbete vilket är helt normalt, medan kvinnor skuldbeläggs för att de sätter arbetet framför barnen och återgår i tjänst efter en kortare föräldraledighet. Barn behöver bägge sina föräldrar, men bara när vi pratar om rättigheter snarare än skyldigheter.

Vad är då dilemmat här? Varför blir barnen alltid kvinnors ansvar? Att man gör någon gravid är knappast något man blir lurad till – en man har lika mycket ansvar för sin sperma som jag har över mina ägg, och om man lever i den illusionen att alla kvinnor som blir gravida gör det för att tjäna pengar vill jag gärna smaka lite av de hallucinogena och fördummande droger personen brukat, tackar som frågar. Det måste vara skönt att leva i en värld där man tror att anledningen till typ alla graviditeter är för att folk vet vad de håller på med och tjänar skitbra med pengar på de små liven efteråt. Alla har väl hört historien om den där tjejen som ville behålla sin man och blev gravid mot hans vilja (en modern myt i stil med Det Arga Exet som skrek Våldtäkt), men vi har också alla hört historier om män som inte dragit ut i tid, haft sex med någon utan dess medgivande, vägrat använda kondom…. eller helt enkelt bara var med på det hela och i stundens hetta haft barnalstrande sex med en svettig axelryckning. Om vi skall börja räkna fall för fall vem som mest blir gravid/gör någon gravid på ett skitstövligt sätt tycker jag att det är idioti att börja kasta första stenen som man. Du står i ett glashus.

Självklart kan jag sympatisera med en individ som t.ex. fått sin sperma stulen av en skogstokig flickvän. Självklart. Däremot vägrar jag att acceptera och diskutera samhällsproblemet ”kvinnor som blir med barn i smyg för att hämnas/whatever” eftersom jag ser det som en icke-fråga. Hur ofta hör du klagomål om samhällsproblemet ”män som lurar kvinnor att bli gravida för att binda dem vid spisen”? Hur ofta används det scenariot som ett faktiskt argument för eller emot lagar i stil med rätten till juridisk abort?

Du, man, har ansvar för vad du lägger din sperma. Du är lika dum som hon om du har oskyddat barnalstrande sex när du inte vill ha barn. Är du man och har barn med en kvinna har du alltid exakt lika stort ansvar som förälder som hon har. Alltid. Så himla enkelt koncept, så extremt svårt för typ alla att greppa i köttvärlden.

Sök hjälp gemene man, för helvete.

Hej! Här kommer lite roliga fakta om våldtäkt: Visste ni att det finns män som våldtar kvinnor i länder där kvinnor inte får visa håret eller ansiktet eller händerna? Visste ni att män våldtog kvinnor i Sverige under en tid då man inte fick visa benen och innan man bar kosmetika? Visste ni att det finns män som våldtar kvinnor som de inte hade någon anledning att våldta eftersom kvinnorna glatt skulle legat med dem under andra, icke-våldtäktiga omständigheter? Visste ni att det är helt sjukt att ha sex med folk utan medgivande, helt oavsett hur kåt du är?

Svenska Dagbladet skriver en riktigt usel text om hur världen ”egentligen” ser ut och hur kvinnor är smarta om de ”förebygger” våldtäkt genom att klä sig i androgyna slacks. Johanna Sjödin skriver om fenomenet och får genast en herre som förklarar hur det egentligen står till. Det står egentligen till som så att ett visst utseende (rumpor i byxor, röda läppar, byst, lår…. jag har allt detta, herregud jag är en vandrande uppblåsbar Barbara med Rape Me-skylt på magen!!) kan vara triggern som orsakar våldshandlingen och därför bör kvinnor vara medvetna om detta och lägga upp sina liv därefter. Realism

Inte så att man måste sluta bära vissa kläder (inte byxor, inte kort kjol, inte tröjor som avtecknar bysten, inte röda läppar… en burka vore kanske på sin plats?) men man kan gott vara medveten om att man litegrann faktiskt uppmuntrar till våldtäkt på ett visst sätt iom att man själv väljer att provocera med klädsel som kan vara hårstrået som knäcker kamelens rygg när mannen överlade våldshandlingen. Alltså: mannen överlägger våldshandling, väger lite fram och tillbaka om han kommer våldta, mjaaaaa och sen ba KOLLA DE DÄR LÅREN de ropar åt mig att komma in hur kan jag säga nej??

Förlåt mig, mina herrar (de damer som våldtar glömmer vi pga diskuterar endast damkläder + heteronormen) men om det är så att ni är osäkra på huruvida ni orkar stå emot lusten att sexa med folk när ni blir upphetsade över dem så borde ni verkligen söka hjälp. Det är inte normalt att inte kunna behärska sin sexuella upphetsning om det går ut över andra. Det är onormalt och osunt, och för er egen skull bör ni söka hjälp att hantera dessa känslor. Problemet är ju inte att damer bär shorts, problemet är att herrarna tror att det är sexuellt samtycke att bära shorts. Och då är det herrarna som borde försöka ta tag i situationen.

Det finns väldigt lite som tyder på att kvinnors klädsel har något som helst inflytande över huruvida man blir våldtagen eller inte. Däremot finns det väldigt mycket som tyder på att bortförklaringar till varför man våldtar ökar folks känsla av att det är okej att våldta. Det innebär att dessa varningar om ”åh, tänk nu på att världen ser ut som den gör och män är bestar som inte kan kontrollera sig!” ökar våldtäktsrisken. Och vad värre är: den synen gör så att vi tvingas leva våra hela liv i rädsla, den genomsyrar hela våra liv. ”Men det är bara realistiskt!” Nej, det är det inte. Det ökar rädslan för våldtäkt, men det finns inget du kan göra för att undvika att bli våldtagen. Att bära byxor eller ha läppar är inte likställt med att lägga sig naken på en Hell’s Angels-bar, att leva ett normalt liv med normala kläder och normala situationer är inte detsamma som att leva idiotiskt risktagande.

Om du vill göra världen till en bättre, säkrare plats där kvinnor blir mindre våldtagna, vägra att ge vänliga tips till folk hur de kan undvika våldtäkt.