Som Kleopatra. Jättesnyggt!

Jaha. Så fick jag äntligen tid att gå till frisören. Eftersom jag älskar att vara lite unik föredrar jag att klippa mig på väldigt billiga frisersalonger i hoppet att de i hemlighet är mycket mycket bättre än alla dyra salonger, och dessutom orkar man ju inte hålla på och styla och greja som de gör i salongen ändå så håret hänger ju bara där som en död hund över skallen efter första tvätten helt oavsett om klippningen kostade 130 kr eller 980 kr.

Min frisör tar 130 kr och är ofta helt okej. Det är den typen av frisör som har stora synliga rör i taket, hårtidningar från åttiotalet och strategiskt placerade svenska flaggor, upphängda som vitlök för att skydda mot arga mordbrännande nazister. Jag gör alltid samma klippning: ta av kanske 4 cm, klipp upp det lite för volym och trimma runt ansiktet. Det brukar se ut typ såhär:

Jag har ett karaktärsfel, mina damer. Jag är väldigt orolig för att såra människor, särskilt människor jag inte känner. Jag är extra känslig hos frisören där jag känner mig utsatt och i underläge. Frisören vet nog vad hen gör, tänker jag alltid och hoppas (igen) på att bli glatt överraskad av resultatet. Ni förstår nog var jag vill komma. Följande dialog utspelades:
Frisören: ”Hej. Hur vill du klippa?”
Jag: ”Jo, jag tänkte ta av litegrann, ungefär såhär mycket (måttar ca 4 cm mellan fingrarna) och…”
Frisören: Så klippa av såhär mycket (visar 12 cm hår) och klippa HELT RAKT. Som Kleopatra. Snyggt!”
Jag: ”Mja, det blir nog lite väl mycket…”
Frisören: ”Men klippa HELT RAKT. Ja, snyggt! Det blir fint.”
Jag: ”Öh… Hm…”
Frisören: ”Titta, det kommer bli precis som jag har. Titta, tycker du inte jag har fint hår?”
Jag: ”Jo, jo, jättefint…”
Frisören: ”Jag hämtar plattången, detta kommer bli fint. Vill du ha kort lugg?”
Jag: ”Nej nej nej nej nej. Nej.”
Frisören: ”Nej, då klipper vi inte alls runt ansiktet, sparar ut så hela håret får samma längd. Snyggt!”
Jag: ”Hår växer, Lisa. Hår växer. Tänk på dina armhålor. Hår växer jättefort.”

 

Det blev inte bra, mina damer. Det blev åt helvete. Jag ser ut som Javier Bardem i ansiktet. Varför måste jag vara så idiot? Mitt huvud ser ut som en knappnål med draperi.

Annonser

De glömda drömmarnas grotta

Kvinnokönet och kvinnokroppen är ju explosiva ämnen, ständigt aktuella, ständigt kontroversiella.

Kvinnokroppen är ju av tradition sett som något mystiskt, kraftfullt, magiskt – den första kända avbildningen gjord är en venusfigur av en naken kvinnokropp. Vulvan är tydligt karvad och kroppen är huvudlös. Detta är ingen person av kvinnokön, det är en symbol.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/18/VenusHohlefels2.jpg

Fast forward 37000 år. Cameron Diaz skapar svallvågor med sina uttalanden att (kvinnors) damerna inte måste ta bort sitt kroppshår. Jag himlar med ögonen över dramat: det mesta av hennes argument verkar bestå av argumentet att man skall behålla ett ”litet draperi” som inslagspapper, och när hon ger sin vulva till en potentiell framtida partner skall denne få öppna den ”fantastiska blomman” själv. Dessutom är det behändigt att dölja hängiga blygdläppar med hår, enligt Diaz. Men ändå. Då de mest patriarkala av anledningar (se vackrare ut, var mer mystisk) inte är nog för att göra tanken om kroppshår mindre kontroversiellt ser vi ju en bild lika tydligt som vi ser en slätrakad kvinnas invuxna hår.

Kvinnors kroppshår är alltid kontroversiellt. En orakad kvinnokropp är ett ställningstagande: jag väljer att inte underkasta mig samhällets syn på knullbarhet. Hennes kön eller ben blir symboler på samma sätt som Venus of Hohle Fels är en symbol, hennes kropp blir för åskådarna en symbol snarare än ett skepp som bär människan inom. När skyltdockor har pubeshår är det givtevis samma skyltdockor som tidigare förfärat hela sverige med sina sexistiska skitreklamer, eftersom hipstersexism och alternativa hårstilar passar varann som handen i handsken. Kontrovers! Presentatör för melodifestivalen (som jag inte sett) har orakad armhåla – kontrovers! Åskådare till melodifestivalen har orakad armhåla – kontrovers! Alltså, inte för att vara sådan, men är folk inte lite väl lättkränkta om man blir helt kränkt av en hårig armhåla om armhålan tillhör en person som är kvinna?

Justine är inte skyldig till våldtäkter

Brunheten bloggar om porr och BDSM i relation till våldtäkt och jag är oroad över vad jag läser. Jag odiggar attityden, och jag odiggar att flera andra verkar digga den.

Det finns tusen och en våldtäktsdomar som bekräftar ett snedvridet samhälle, och alla är vi rasande över verkligheten. Med rätta. Det är ett sjukt samhälle, där folk blir mer arga över att eventuellt behöva säkerställa att ens sexpartner faktiskt vill ha sex, än de blir över att folk har sex med andra utan medgivande utan några att några konsekvenser följer. Det är ett sjukt samhälle där man undrar huruvida människor kanske missförstod ett nej till ett ja om sexdeltagaren sagt ja till andra, i andra situationer. Brunheten skriver:

”Vi kan inte säga att ” DET FINNS faktiskt kvinnor som gillar att bli påsatta av 9 killar inklusive glasflaska så att det börjar blöda lite” för nej, ärligt talat, det FINNS DET INTE. Och OM det finns kvinnor som SÄGER att de njuter av dylikt, så är det något som är FEL med de kvinnorna. Kanske vill de bli omtyckta. Av killarna. Kanske blev de våldtagna som barn. Int i fan vet jag. Men det FINNS gränser.”

Det här är inget som Brunheten på något sätt är ensam om att tycka och tänka. Kvinnors sexualitet är ett oft debatterat ämne, och inte sällan från vinkeln ”vad vill kvinnor egentligen?” Medan det verkar allmänt accepterat att män vill allt de gör i sänghalmen är frågan ständigt hur kvinnors sexualitet ser ut. För att hårddra det kan man referera till diskussionerna varför kvinnor överhuvudtaget får orgasm, då det inte är viktigt för artens fortlevnad. Varför vill kvinnor ligga? Frågan varför män vill ligga med nio kvinnor och en flaska är en fråga som klingar ohörd och totalt oviktig för diskussionen våldtäkter, förutom att det illustrerar en ganska fin poäng: Kvinnors sexualitet är ifrågasatt, mäns sexualitet accepteras. Kvinnor skall ha en anledning till att ligga, men behöver bara ett tillfälle. Madonna-Hora, med andra ord.

Personligen tycker jag att Brunheten tar upp många intressanta aspekter som är i allra högsta grad relevanta för diskussionen våldtäktssamhälle och våldtäkt. Varför bryr vi oss om att diskutera huruvida det finns kvinnor som älskar att ha gruppsex, älskar att ha förnedrande sex, i en diskussion som handlar om att just denna kvinna inte gav medgivande till den sexuella akten? Är vi så totalt blåsta att vi tror att en kvinnas ja, en kvinnas känslor i en viss situation, kan tala för alla kvinnors känslor i alla situationer? Varför skall vi ”nyansera” en ”debatt” om huruvida en kvinna gav medgivande (det gjorde hon inte) med argumentet att andra kvinnor gett medgivande i andra, liknande situationer? Det är totalt irrelevant för en situation i vilken en kvinna blivit våldtagen, huruvida det finns kvinnor som skulle uppskattat liknande sex i andra situationer.

När england attackerades av tyskarna 1944 blev resultatet inte bara en påverkan på människors liv under solen, utan också när solen gått ner. John Sutcliffe var en av de som slogs mot tyskarna och som sedan levde hela sitt liv besatt av gummi, läder och gasmasker. Resultatet blev (när han väl vågat komma ut som gasmaskfetishist) hans legendariska tidning ATOMAGE, som sålde lika bra i tyskland som i england, eftersom tysklands uniformer var en delad erfarenhet – en hel generation unga män växte upp med gasmasken som en symbol för det mest sexuellt laddade plagget i världen, och tidningen dog tillsammans med de läsare som mindes krigstidens fasa. Det som inte dödar dig kommer så småning om att göra dig kåt. Givetvis innebär detta inte att alla som tänder på dominanssex gör det för att hantera ett trauma, men de som upplever trauman hanterar sina erfarenheter sexuellt, eller har sin sexualitet påverkad. Innebär detta att dominanssex i sig är något dåligt? Givetvis inte! Att kräva att någons sexliv skall vara vanilla för att kunna anses sund och normal är att bete sig som den värsta fascist, för att dramatisera saker fullkomligt. Givetvis är det osunt att tvinga sig på andra människor, men att tro att BDSM är något annat än sexuella samspel med medgivande är, i mina ögon, att leta efter lösningen på ett komplext problem på samma gamla vanliga sätt – människor som anses ha avvikande sexuell aptit får alltid skulden för allt. Bögarnas fel, horornas fel, de promiskuösas fel, pornografernas fel…  Att vår erotika speglar vår samtid och våra perversioner är inte något underligt, men att ge erotika och glatt älskande i icke-vanillarelationer skulden för våldtäkter, det är en miss i mina ögon.

I mina ögon är det hela mycket enkelt: samhället anser att det är okej att straffa kvinnor genom sex. Samhället anser att det är okej för män (och i vissa fall kvinnor) att ha sex med folk utan deras samtycke. Det är ledsamt, men så är det. Att däremot lägga skulden på människor som har sex med medgivande, glada partners, det är något helt annat. Vi måste förändra samhällets syn på sexualitet, men vi kan inte göra det genom att förtrycka människors medgivande, lustfulla sexuella upplevelser. ”Men är det lustfyllt att vilja utöva smärta?! Är det sunt?!” Alltså, ja det är helt okej, om man gillar sådant och utövar det tillsammans med folk som också gillar det. Är det verkligen BDSM-scenen som gör att folk är ute och våldtar, eller är det mäns känsla av rättighet till kvinnors kroppar?

För den intresserade rekommenderar Lisa THE STAR OF DAVID – HUNTING FOR BEAUTIFUL GIRLS som inkluderar ämnena sadism, masochism, nazism och erotisism och dessutom är jäkla underhållande.

Myten om den lyckliga horan

Det kan inte bara vara jag som är helt sur på texten ”Till mina sexköpare”, eller snarare, helt trött på folks reaktioner på den här texten. Det finns inte en medlidande feminist i Sverige som inte delat den här texten med ett sorgset ögonkast och öppen blick för att visa hur allvarligt det är, det här med myten om den lyckliga horan, och jag känner: sluta diskutera hur olycklig den här horan som ett argument mot sexköp, för ni gör bara en jävla massa skada i den generella debatten. Inte så att jag vill bajsa på just den här horans känslor, inte alls. Jag är bara trött på att få myten om den lyckliga horan ”motbevisad” på ett sådant här sätt, gång efter annan.

Debatten kring prostitution är snårig och full av moral. Vilken kontroversiell debatt är det inte? Men nog måste vi vara smartare än att hålla en diskussion på nivån ”horor är ledsna” eller ”vissa horor är glada, så låt dem hora”. Att säga att ingen hora i världen är eller kan vara glad i sin roll som hora är att spela antihorgruppen i händerna: om du är emot prostitution på grunden att det är fel att köpa sex spelar horornas känslor ingen roll. Ingen idag tror att alla horor är jublande nymfomaner, men börjar man debattera huruvida alla hatar sina liv som horor kommer diskussionen aldrig att gå vidare. Olyckliga horor är en moot diskussion, men det är ju den enda diskussionen vi har. Oavsett vad vi diskuterar i prostitution kommer vi tydligen alltid tillbaka till att alla horor hatar att sälja sex, ofta kryddat med hemska beskrivningar om äckliga, svettiga torskar, och det förlorar diskussionen på. Givetvis är varje horas känslor viktiga, men horans känslor kring sitt yrke kan knappast vara allt som sexköpsmotståndarna bygger sina argument på.

Att bygga hela diskussionen för huruvida det är okej med sexköp på en horas känslor kring sina sexköp är i slutändan en diskussion som motståndaren inte kan vinna. Det argumentet kommer alltid, alltid att kontras med den snusförnuftiga vetskapen att det måste finnas glada horor därute, att det är sexistiskt att stänga in kvinnors sexualitet i en ask där det som är utanför alltid kommer att vara något hon i hemlighet hatar. Att riktigt gotta sig i hemska scenarion med snuskiga torskar och sedan ta ställning till alla scenarion i hela världen utifrån det är bara idiotiskt. Det kan inte vara kärnan i diskussionen.

Jag tror säkert att det finns kvinnor som är bekväma med att sälja sex, som inte hatar sig och som inte hatar sina torskar. Jag tror det på samma sätt som jag tror att det säkert finns intelligent liv på andra planeter – något som bara måste vara fallet iom hur stor vår omgivning är, men som inte kan påverka min åsikt om hur situationen ser ut. En människas känslor är inte talande för alla människor i samma situation, hur ledsen hon än är. Vi avfärdar gång på gång glada horor från sexköparsidan, vi rycker på axlarna och avfärdar kvinnor som påstår sig vara okej med att sälja sex. Varför? För att vi bara accepterar rätt känslor.

På intet sätt säger jag att horors känslor inte är viktiga. Deras känslor är enormt viktiga. De har ofta ett farligt, utsatt yrke som de inte sällan tvingas in i. Att däremot basera hela debatten på en människas känslor är bara trams. Det kan ju inte vara kärnan i debatten, huruvida hororna är glada eller ledsna?!

Lisa rekommenderar filmen BELLE DE JOUR av regissören Buñuel med den makalösa Catherine Deneuve, helt appropå horor. Låt dig inte luras av den billiga, erotiska förpackningen, uppenbarligen ämnad för att sälja till den stora (bittert besvikna) onanistmarknaden, den här filmen är the business.

* Jag använder ordet ”hora” jätteofta. Det är ett av mina favoritord, mycket mer avglamouristerat och laddat än ”prostituerad”.

Sexuell skam och moral

Idag fick jag lite twittrande från Matilda vars blogg alla älskar. Hon skrev om detta att folk alltid vill prata om glada horor, ett fenomen jag själv stör mig på.

Anna njuter

Är det bara jag som blir förvirrad över varför vi alltid skall prata om prostituerades känslor? Detta med prostituerades sexlust känns som en extrem halmgubbe i prostitutionsdiskussionen, lite på samma sätt som kvinnors känslor av ånger och sorg dyker upp i diskussioner om abort. Detta med individens känslor inför sina val som ett argument för eller emot ett visst fenomen känns bisarrt – även om vissa prostituerade bara älskar att sälja sex innebär det inte att min åsikt om sexköp kommer att förändras.

För mig är det svårt att se sexsälj eller sexköp som en handling som i sig är omoralisk, på samma sätt som jag inte sex abort i sig som något omoraliskt. Skillnaden för mig ligger i det att samhället påverkas så av prostitution, och givetvis är det också omöjligt att bortse från den bistra sanningen kring prostitution, särskilt gatuprostitution; det finns väldigt få människor som väljer att arbeta som prostituerade, i många av ordets betydelser. Det finns t.ex. väldigt få rika överklasskvinnor eller överklassmän som säljer sex på gatan (av uppenbara skäl), och kopplingen mellan drogmissbruk och gatuprostitution är slående. Den sociala faktorn där skyddsnätet är säkrare för vissa, där nöden är större för andra, det går givetvis inte att bortse från. Prostitution är i mångt och mycket i grunden en klassfråga – vill du se hur kapitalismen fungerar är det i sexbranchen du skall titta.

Så detta att alla horor helt enkelt väljer att arbeta som prostituerade är trams. Däremot vägrar jag att se sex som något som i sig är osäljbart, även om det kräver en smartare kvinna än jag själv att fundera ut ett fungerande system i ett icke-fungerande, ojämlikt klassamhälle. Titta på synen på prostitution i vår historia – från att bli ansedda som ett nödvändigt ont för att skydda respektabla kvinnor och ge herrarna anständigt utlopp för sina frustrationer till tanken att kvinnorna helt enkelt var så kåta att de prostituerade sig för att kunna ligga så mycket som möjligt. I början av 1900-talet trodde man att kvinnor hade en invänd penis som var tvungen att få orgasm för att hon skulle kunna bli gravid* (en chockerande jämlik syn), även om den givetvis var totalt missvisande. Låt oss jämföra den här synen med förra årets uttalande att kvinnor som blir våldtagna inte kan bli gravida, och vi börjar se en totalt snedvriden bild av kvinnokroppen som måste leva kvar än idag.

Jag kan inte hålla med om tanken att sexköp, i och av sig själv, är fel och ojämlikt. Däremot kan jag hålla med om att sexköp nästan oundvikligen kommer att vara fel och ojämlikt i samhället vi lever i, då vi lever i ett samhälle där kvinnor fortfarande inte kan vara sexuella varelser och människor. Madonna-hora, än idag – att bli våldtagen är av många ansett som ett öde värre än döden, då det ”förstör” den våldtagna för livet. Är det inte en syn som tyder på ett visst övermod, en viss överdriven tilltro till the almighty kuk som automatiskt förstör kvinnors själ med sin blotta närvaro? En kvinna som blivit våldtagen blir nästan alltid sedd som lite mindre människa av omgivningen – kanske med sympati, men ändock som lite mindre människa, lite förstörd. På samma sätt ser vi prostituerade, som offer och lite omänskliga. Trots att vi kommit så långt i vår sexuella frigörelse är kvinnor utanför den sexuella normen fortfarande totalt tabubelagda och kan ofta inte leva normala liv som öppet våldtagna, öppet horande. Skammen är helt enkelt för stor – inte nödvändigtvis skammen i sig själv, men i skulden från samhället. När vi avdramatiserar kvinnans sexualitet som något heligt, något själsligt, då kommer vi kunna tala öppnare om sexuell skam.

(Jag har här medvetet inte tagit upp ämnet trafficking då jag anser det en separat, om än länkad, fråga.)

*Varför kan jag det här? Lärde jag mig det i gymnasiet?

Snuskigt kroppshår

Jag läser en text av en frustrerad Klumpesnusk där han irriterat spanar på fenomenet fetishering av kroppshår. Man kan liksom inte bara gilla kvinnor med pubeshår längre, porren kräver att det är själva pubeshåret man skall tända på och gör behårade damer till en fetish. (Det typ mest rasistiska jag någonsin läst var f.ö. citatet att ”Quentin Tarantino has a fetish for black women”.) Gillar man pubeshår måste man med andra ord gilla att se väldigt, väldigt håriga damer som sätter sitt pubeshår i fokus, snarare än att damer bara är håriga och inte gör någon stor grej av detta.

Pubeshåret har alltid varit lite av en västfront inom samhällsnormer. Långt efter att man kunde visa bilder på nakna bakdelar och bröst rodnade censorer som småpojkar och vägrade tillåta pubesbehåring. Även inom konst sågs det som något obcent, och exemplen är många där konststudenter ritat in pubeshår på annars hårlösa, nakna modeller i träningsbilder. När pubeshåret äntligen blev kosher blev det en explosion, porren var fri och pubeshåret var som det var. En av de största kulturskillnader jag ser mellan dagens samhälle och många filmer jag ser från 70-talet (framförallt europeiska) är i attityden till kroppshår – många äldre filmer har damer med ogenerat håriga underarmar som bär aftonklänningar och framställs som ljuvliga, attraktiva och åtråvärda och deras kroppshår spelar liksom ingen roll. Tillika gäller pubeshåret i många äldre pornografiska filmer. Man såg ju ut så, så varför skulle det framställas som underligt att en konventionellt attraktiv kvinna hade ett väldigt, väldigt hårigt kön, celluliter eller enstaka finnar på baken?

Diskussionen om kvinnors infantilisering och sexualiseringen av barn tycker jag är både spännande och aktuell, men här måste jag säga att jag inte riktigt håller med om att idealet med den slätrakade kvinnan har sina rötter i just detta. Jag tror snarare att det från början handlade om kommersialism. Ett slätrakat kön ger alla möjliga slags illusioner och associationer. Det är enklare att se detaljer i en sexualakt där man filmat deltagarnas släta kön (även om många givetvis anser att det dödat mycket av mystiken och erotiken, att ha hela akten presenterad i en spotlight), och givetvis handlar det också om detta att symboliskt visa att man anstränger sig för att följa samhällets konventioner för vad som anses kvinnligt. På 40- och 50-talet ansågs man som oklädd om man lämnade huset utan läppstift och matchande nagellack, och på samma sätt finns symboler för att visa att man är med i ledet även idag. Ingen tänder direkt på en armhåla, ingen tänder på en ammande kvinna, men att demonstrera att man avsexualiserat sin kropp (även om man inte gjort det) med symbolen Den Håriga Armhålan. När jag regelbundet rakade av mig kroppshåret var irritationsprickarna och kliandet ett tecken till omvärlden att jag brydde mig, och därför blev jag aldrig retad för dem. Däremot får jag inte sällan kommentarer om jag inte rakat mig, eftersom det visar världen en uppnosighet som den inte gillar.

Min man uttrycker ofta teorin att anledningen till att japansk pornografi är så extrem, med sina vomeringar och sina konstiga kroppssaftsätanden, är för att pornografi i japan är så begränsad. Jag har sett damer på rygg med baken i luften som i samstämd kör pruttar ut lavemang som en fonfän till tonerna av klassisk musik, och könshåret är censurerat. Jag har sett damer som masturberat en ansiktslös man till orgasm över en McDonald’s-burgare  och sedan fått en annan man att äta upp den, och där var penisen censurerad men inte ejakulationen. Jag har sett damer hälla små iglar i andra damers bakdelar, jag har sett damer vomera litervis i herrars öppna gap, jag har sett damer simma i stora bassänger med avföring, och ständigt är könshåret censurerat för att det hela inte skall bli obcent. Givetvis är inte japan ensamt om att ha konstig pornografi, men tysklands pornografi är mer nischad och brasiliens pornografi är mer grotesk än fetisherad, skulle jag säga och generaliserar härmed grovt för att göra min poäng.

Jag tror att det är bra med pubeshår och om jag får göra en spaning framåt tror jag att könshåret kommer att göra en hejdundrande comeback. Till Klumpesnusks stora glädje, och till min.

Bekräftelseproblemet och objektifieringen

Det kommer inte som en överraskning för någon av mina läsare att jag är lite tjock. Egentligen är jag inte ens tjock (vissa dagar, kanske?), men man blir ju ofta lite överkritisk mot sig själv och ser sig själv som tjockare eller mer ”imperfekt” än man egentligen är. Man fokuserar på sina ”svagheter” och lägger märke till saker som ingen annan ser. Så är det, och även om det inte är någon svaghet att ha celluliter är det något som anses vara ett problem. ”Men sluta bry dig om det då, så blir det inget problem!”, säger nu den kortsynte, mjukhuvade läsaren och glömmer det faktum att jag faktiskt blir tillsagd detta tusen miljoner gånger om dagen, så det vore totalt onormalt av mig att bara sluta bry mig.

Jag har en grej jag gör när jag mår skitdåligt över min kropp. Kanske jag sett ett kort där jag tyckt att mina armar såg tjocka ut, kanske jag hittat en gammal klänning jag inte passar i längre, kanske jag inte sett bra ut i min normala storlek när jag provade ett par jeans… slutsumman blir att jag känner mig ful, vilket i dagens samhälle innebär att jag är mindre värd som människa, att människor skrattar åt mig bakom min rygg. Kom igen nu, mina damer, ni har alla varit där. Ni har alla känt obehag som gränsar till lätt ångest, ni har alla känt maktlösheten när vi betraktat vår kropp och funnit att den inte är tillräckligt bra.

I vilket fall! Mitt lilla knep, min lilla husmorskur mot mitt kroppsförakt. Jag tittar på Robin Bougies samlingsbilder av tjocka/breda damer i oklätt tillstånd (OBS OBS NSFW PORR PORR). Jag tittar på dessa damer, i typiskt objektifierat tillstånd, och jag mår bättre över min egen kropp. Det handlar inte bara om bekräftelse att en tjock kropp är attraktiv och att jag därmed fortfarande kan vara attraktiv fast jag är tjock. Detta vet jag redan. Snarare handlar det om själva bekräftelsen i att få någon annan kroppsform presenterad för mig på ett positivt sätt.

Jag minns ett särskilt vedervärdigt avsnitt av CSI: Las Vegas som jag såg en gång. Ett hotell var samlingsplats för en konvention tjocka kvinnor och deras beundrare och någon av beundrarna blev mördad i en säng. ”Herregud!”, skrek flera av de smala, omöjligt glamourösa och elaka utredarna. ”Herregud! Att någon kan finna det där” – tumpek mot en grupp damer med storlek 46 i bakgrunden – ”attraktivt?! Herregud! Herregud, hur kan man bara?” Någon invände att vissa gillar kurviga damer, och en annan utredare fnös. ”Kurvig är väl okej, men det där är inte kurvig. Det där är kurvig!”, ylade personen och kameran vreds mot en storbystad, mager skönhet som låg och solade bredvid de större tjejerna. Allt för att de människor som var större än genomsnittsmodellen enbart blev begränsade till tjockisar. Alla är smala, alla karaktärer är smala, alla i bakgrunden är smala, alla taxichaufförer och glassförsäljare och mördare och strippor och dominatrixar är smala. Ingen är tjock. Ingen ser ut som jag. Utom tjockisarna, och de är ingenting utom tjocka.

Därför känns det så bra, så skönt, att kunna se någon som jag kan spegla mitt eget kroppsbegär i. Jag ser aldrig mig själv någonstans, vilket gör att när jag inte passar in så existerar jag inte. Och är det inte bisarrt att jag endast får se detta i andra kvinnors klassiska objetifiering. Givetvis är det inte nödvändigtvis mer objektifierande att ha någon posera i pornografi än i reklam, men det känns ändå underligt att det endast är den fula objektifieringen (pornografi kommer ju alltid att vara mindre rumsren än hollywoodfilm eller reklam) där jag kan se min egen kropp speglas. Varför tillåter vi inte att tjocka eller fula eller personer med funktionshinder existerar? Hur sjukt är det att vi måste leta reda på bilder av människor som ser ut som normala människor, eftersom vi blir så törstiga att se oss själva att vi inte står ut med perfektion? Perfektion skall vara det yttersta som finns, det bästa – hur kan det vara det enda som finns, som tillåts finnas? Bildgoogla vilken klädkedja som helst ungefär, och vad ser ni? Det som får synas – perfektion, dvs inte jag.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt av mig att spegla min kropp i andras – antagligen dåligt. Men vet ni vad? Det är utmattande att vara analytisk om min kropp, det är utmattande att vara okej med ett imperfekt utseende. Det är skrämmande och ensamt och tråkigt att vara den enda i min umgängeskrets som försöker kämpa emot utseendehetsen. Det gör ont att andra får komplimanger, men inte jag. Det gör ont fast jag själv medvetet inte uppmuntrar komplimanger och inte gör något för att ”förtjäna” komplimanger rörande mitt utseende. Det är skitjobbigt att försöka kämpa emot kroppshetsen, och jag vill så gärna vara den där tjejen som är bedårande vacker trots att hon inte försöker, precis som i filmerna ni vet. Hon som är ung, med fräsch hy, glänsande hår och tajt kropp utan ett ögonblicks tanke på något av det. Men det är jag inte. Jag är inte ens den sminkade, tjocka tjejen som ler självsäkert med trosorna runt vristerna. Jag är hon som periodvis känner sig som ingenting just på grund av utseendet hon själv tycker borde vara värdelöst.

En lustig grej är att jag ju inte bara blir tjockare med åren, utan också äldre. Som tur är finns det mängder och mängder med tjocka, äldre damer som glatt poserar au naturelle som jag kan spegla mig i ända till gravens rand. En tanke som är ungefär den sorgligaste jag haft.

Jag fiskar inte komplimanger.

Surt pH i min kvinnokropp

Efter ett antal fluffiga inlägg om inredning och barnkärlek känner ni kanske inte riktigt igen gamla Lisa. ”Var är den Mondokanel vi lärt oss förstå och i tysthet älska?” säger ni kanske när ni scrollar förbi ett inlägg om en tepir. ”Var är ilskan? Var är schwungen?” Nå, jag skall inte göra er besvikna. Den här gången är jag arg igen. Vad är jag då arg på? Samma gamla fiende. Kvinnokroppen. Fast inte alls min kropp, såklart. Egentligen är jag arg på bilden av kvinnokroppen.Tanken att jag skall köpa massa skit för att uppnå det allra högsta målet – att min egen kropp blir produkt.

Onewaycommunication-Hanna skriver om hur folk surar över att killar får skäll om de gillar kvinnokroppar, och jag absolut älskar hela den tanken. Surande killar som ilsket läxar upp bittert skrattande kvinnor när de (herrarna) blir påkomna med att agera domare över kvinnors utseende. Nähä, nu får man inte gilla kvinnor i högklackat längre, surar mannen som blandat ihop uppskattning med obehagligt beteende, för mina herrar – det är verkligen inte en komplimang att få sitt läckra utseende eller din flämtande penis uppkörd i ansiktet, vilket i praktiken är vad som händer när herrarna kräver att få uttrycka sina sexuella känslor över precis allting. ”Men det är uppskattning! Jag är snäll! Det minsta du kan göra är att tacka och bli glad….” Dra åt helvete.

”Sådana där kvinnokroppar vill män absolut inte ha!*” säger någon snäll kille till Lady Dahmer och påminner lite om typ alla troll jag haft och alla mina gamla mobbare, som allesammans har gemensamt att de definierar min kropp som oknullbar. Den högsta kränkningen en kvinna kan få. Ajaj. Vill inte ha. Hela resonemanget är liksom så totalt moot, men tydligen är det helt okej eftersom ”kurvig” är ”sunt”, vilket är samma gamla historia igen. Jag kräver attraktion för att det är bra för dig, antingen för att det är sunt att äta/inte äta eller för att du förtjänar att bli mobbad om du inte är attraktiv. Kvinnor liksom förtjänar att bli behandlade som skit om de inte är knullbar. Kvinnor är inte bara mindre kvinnor utan mindre människor om de inte har tillräckligt med sexuell valuta för att kräva respekt – och då bara så långt, eftersom man fortfarande kan ta ner den bitchen på jorden superenkelt genom att göra henne till en kvinnokropp.

Jag vet inte ens vad jag kan säga längre. Min kropp är inte bara min kropp. Den behöver göra mer än att bara fungera för att få existera i samhället, jag behöver mer än bara normal mänsklighet för att få respekt. Folk som snackar om att det bara är att strunta i samhällets normer och regler har uppenbarligen aldrig provat att vara en kvinna med okonventionellt utseende. Det är ett jävla helvete att alltid oroa sig för att inte vara tillräckligt smal, tillräckligt knullbar. Varför slutar jag bara inte? För att det är en fullkomligt normal reaktion på samhället, och det är jävligt svårt att bara sluta en fullkomligt normal reaktion på en onormal situation som man måste fortsätta leva i.

Varför tror män att kvinnor bryr sig om sitt utseende? För att de är korkade? Nej, för att de är smarta! Mitt utseende är en enorm del av mitt liv, min vardag, varje dag. Jag minns tydligt hur min mor en gång frustrerat utbrast att det var hemskt att bli äldre just på grund av hur hennes värde som människa försvann, och hon hade rätt. Jag märker själv hur mitt eget människovärde försvinner, människor bekräftar mig mindre, jag blir mindre respekterad. En tjock människa är inte lika mycket värd att lyssna på som en smal, eftersom den smala är smart nog att vara smal medan den tjocka är dum nog att vara tjock.

I en värld där folkhälsan lider av vår fetma och vår störda relation till mat – varför kan min kropp inte bara vara min? Min hälsa bara vara min hälsa? Varför måste min kropp och min hälsa alltid bara vara en ursäkt för att tvinga mig till knullbarhet?

 

* Underförstått ”…att ligga med”

TMI om min bild av vaginan

Ordet ”vagina” tycker jag är ungefär det bästa ordet i det svenska språket. Jag brukar ofta skoja och säga att jag använder vagina dagligen, och att jag tycker om att säga ordet vagina eftersom just vagina ligger så trevligt i munnen.

För ett tag sedan talade jag med en kompis om hennes nya liggkamrat. Låt oss kalla dem Brigitte Lahaie och Bluto. Bluto hade som av en händelse hade en penis som han var mycket stolt över, och Brigitte förklarade att han under deras älskog brukade undra om hans stora starka penis gav henne njutning eller smärta, eftersom den var så stor och manlig att han inte kunde vara säker vad hennes hoande innebar.En vänlig gest för hennes välbefinnande eller självbelåtet skryt? Låt oss bara nämna att samme man krävde att min vän gick och köpte extra stora kondomer som han blankt vägrade att använda.

Och jag känner bara att hela mitt singelliv är förbi (för tillfället, om inte annat) utan att jag någonsin frågat någon av mina sexpartners om de är imponerade över min stora, upphetsade vagina. Det är ändå ganska grymt när en annan människa får dig att slemma runt i sängen som en 70-kilos snigel, jag önskar att jag haft könscourage nog att stoltsera som många män gjorde.

Jag tycker verkligen att vaginor är helt grymt häftiga. Mens, liksom. Hur grymt är inte mensen? Den är något som alla (biologiskt födda) kvinnor upplever, och ändå (eller kanske just på grund av detta) är det något av det som är mest tabubelagt just för att det kommer ur vaginan. Eller graviditet! Man lägger in lite sperma och så poff! Vaginan kräks ut en helt ny människa, en helt ny människa. En helt ny människa som vaginan boxar ut och efter det så bara studsar den tillbaka, mint condition och kaxig som bara den. Åtminstone i bästa fall, i värsta fall dör ju kvinnan eller får leva med hemska vaginala problem resten av livet, vilket får mig att känna att vi verkligen borde ha mer vaginalvård och prat om vaginan. Det kan inte bara vara jag som gick typ fjorton år utan att fatta riktigt hur saker och ting känns och fungerar? Jag undrar om vaginan är sedd som en mystisk, farlig grotta för att den är så mystisk och komplicerad, eller för att vi är så rädda för vaginan för att vi inte vet något om den?

En vagina är ungefär aldrig bara en vagina. Det är en skam, en belöning, ett problem eller en romantisk detalj att besjunga. Vår själ bor mellan benen, den är gjord av tvål och försvinner ju mer man gnuggar, säger samhället som kräver att vi utvecklar vår sexualitet på ett sätt som är passande och diskret. Och givetvis är jag precis likadan. Åtminstone offentligt.

En oas av osexualitet

Här kommer en länk till en sida som är totalt NSFW och dessutom rasistisk, sexistisk och generellt bara helt bisarr.

Sidan heter The Seductive Jewess och skrivs av en herre som är totalt övertygad om att judiska damer är medvetet lockande för att lura bort den vite mannen från den smala vägen och få honom att åtrå och generera barn med judar, vilket utrotar vitheten på sikt (detta beskriver han på någon del av sidan jag inte hittar nu – buuu!). Rasisten illustrerar detta med tusen bilder av judiska damer i olika staduer av avklädnad, och förklarar på varje bild vad som är fel/judiskt med damen. Följer citat för att illustrera:

”This big-breasted Jewess currently resides in Zionist-occupied Palestine. By the name alone, a Type V (sephardic) specimen, but from her facial features, probably the offspring of an ashkenazic-sephardic union.”

”In the 1st phase shots (top 2/3 of gallery)) this kosher cow’s  racial-facial and sexual features are especially  obvious: full, everted lips, sloe-eyes, high-cheekbones, big-breasted with big, brown nipples, and sexually hirsute. And her expressive behavior, usually aversive, pensive, and self-absorbed, occasionally self-mocking and ironic, also echt-Jewish.”

Här kommer min poäng med att skriva om den här sidan (förutom humorfaktorn – mitt ansikte ser opassande nog ut som en smiley när jag läser på sidan 😀 ) – på samma sätt som den här nervöse, svettige herren är besatt av de judiska damer han hatar, kommer jag på mig själv med att återkommande läsa Birros  krönikor och sedan skriva om dem, argt men entusiastiskt.

Nå. Jag känner att det kanske är bäst att inte skriva om Birros text om porr och sexualitet där han fnyser att RFSU nästan har politisk makt och smygpropagerar för kondomer de sedan säljer till kåta/rädda barn (BARN!), utan snarare ge mig in i debatten om sexualundervisning. Däremot vill jag ta fasta på skillnaden mellan att ha sexualundervisning och ha någon typ av galen sextokig swingerstämning a’la nudie cutie-nudistläger. Om man tror att sexualundervisningen är eller borde vara uppmuntran för människor att ha mycket sex eller sex på ett speciellt sätt, ett särskilt ”frisläppt” (= UTAN KÄRLEK!) sätt, så bör man väl sätta sig en stund i sitt eget huvud och tänka på vad man faktiskt vill ha för sexualundervisning.

Min sexualundervisning hade nog varit annorlunda från sexualundervisningen vi har idag. Jag hade nog haft mer information, mer diskussion, mer fokus på mångfald och mindre fokus på menscykel och biologi. Sexualitet för mig är något som tagit säkert femton år att komma fram till, och det hade gått jävligt mycket snabbare och mindre tårfyllt om jag haft bättre utbildning.

Ingen ungdom bör uppmuntras att ha sex på ett speciellt sätt, ha mycket sex eller känna att något är rätt eller fel. Det finns människor som är promiskuösa, andra som är asexuella, och vissa som kombinerar de två. För mig borde fokus inte ligga på att tjejer skall lära sig att det är okej att säga nej. För mig borde fokus ligga på sex inte är något man gör mot någon utan något man oftast gör med någon (eller några), och att ett nej inte alltid är nödvändigt för att man inte skall ligga med personen i fråga, vare sig det är en pojke eller flicka man ligger med. Hade jag anat att min make himlat lite med ögonen eller varit lite mindre än superentusiastisk hade jag inte velat ligga med honom, men tydligen ser samhället inte att män borde känna så.

För jag håller med att samhället sexualiseras. Det är precis därför man behöver tala om sex och ge barn och ungdomar (och vuxna) en motvikt till all skitsnack.

Mer och fler värderingar, alltså, åt alla håll.