Inte bra nog

Den enda normen jag riktigt lider av idag är föräldranormen för mammor. Jag är helt okej med hur jag ser ut, jag bryter väl samman regelbundet i livet men det är ju typ price of admission, men föräldratillvaron knäcker mig. Jag är så uppenbart inte tillräckligt god förälder och jag kommer aldrig någonsin att bli det. Jag blir sur på mitt barn, jag vill att han skall göra mycket själv och är antagligen dålig på att lära honom hur man skall gå till väga (frånsäger mig inte ansvar, det är bara att man vet ju inte var som är själsärrande disciplinnazism och vad som är bara inte curlande?), jag orkar inte höra på så mycket upprepningar utan att bli kort i tonen och otrevlig i sättet. Alltså det är inte bra, jag är inte sådär som man skall vara. Jag önskar jag var stark nog att vara sådär som man skall vara men jag orkar inte. Jag tycker på allvar det är helt orimligt att jag inte orkar vara sagomamma eller ens i närheten av sagomamma och kan plötligt relatera till folk som lever mer begränsade av typ samhällets normen inför skönhetsideal mer. Det är skitjobbigt.

Jag älskar verkligen mitt barn och tycker om honom som person, men jag oroar mig. Jag kan ju uppenbarligen inte leva upp till minimumkraven jag satt upp åt mig själv, som att inte bli sur för att barnet inte kan fokusera på att klä på sig utan att svamla iväg och behöva bli tjatad på eller att man blir arg. Det känns så hopplöst. Å ena sidan vet man att det inte är okej att skrika åt sitt barn för han inte kan koncentrera sig på sina skor i en halv minut så man kan komma ur huset nån jävla gång, å andra sidan är det ju inget genomtänkt beslut utan bara något man mår dåligt över att ha gjort.

När jag låg på BB tyckte jag folk var helt jävla dumma i huvet som skulle släppa iväg mig med en annan pytteliten, skör människa att ta hand om och se till att han inte gick sönder. Han var så himla liten, det var svårt att klä på honom och byta blöja utan att hans pyttesmå fingrar bröts av eller han skulle råka ärras av något för livet. Det är helt sjukt att de låtit en ta hand om ett barn utan att någonsin berätta om man gjort rätt eller fel nånstans. Jag har antagligen förstört honom utan att ens veta om det. Hur skall jag leva med mig då?

Jag tycker inte ens jag har särskilt hårda standards. Bara typ vara mamma istället för vara människa. Jag vet inte om jag är en dålig mamma eller en dålig människa men jag vet att jag inte uppfyller kraven. Jag kan inte ens skylla på att känslorna är för att jag är kvinna och att jag mått jättebra om jag vore man och haft samma föräldraskap – mäns låga tröskel ursäktar väl inte mina egna tillkortakommanden.

Den här tabu tanken att man valt fel när man valt föräldraskapet, det är knappast en särskilt orimlig tanke när man ser på vad man egentligen valt. Jag vet inte ens om jag är en dålig förälder på en genomsnittlig skala, men skuldkänslorna och kampen mot den egna personen är tungt att bära. Inte lär det bli bättre heller. Jag kommer behöva kämpa mot mina egna behov, min egna person, så länge jag är förälder, och den enda domaren för vad som är rimligt och vad som är otillräcklighet är jag själv och internaliserade samhällsnormer. Håhåjaja.

Skall försöka trycka ner mina känslor djupare inuti mig.

(Skrev detta klockan 00,42 efter att ha kollat på barnbilder så är ju inte helt sammanhängande. Orkade inte proofa.)

Annonser

Som Kleopatra. Jättesnyggt!

Jaha. Så fick jag äntligen tid att gå till frisören. Eftersom jag älskar att vara lite unik föredrar jag att klippa mig på väldigt billiga frisersalonger i hoppet att de i hemlighet är mycket mycket bättre än alla dyra salonger, och dessutom orkar man ju inte hålla på och styla och greja som de gör i salongen ändå så håret hänger ju bara där som en död hund över skallen efter första tvätten helt oavsett om klippningen kostade 130 kr eller 980 kr.

Min frisör tar 130 kr och är ofta helt okej. Det är den typen av frisör som har stora synliga rör i taket, hårtidningar från åttiotalet och strategiskt placerade svenska flaggor, upphängda som vitlök för att skydda mot arga mordbrännande nazister. Jag gör alltid samma klippning: ta av kanske 4 cm, klipp upp det lite för volym och trimma runt ansiktet. Det brukar se ut typ såhär:

Jag har ett karaktärsfel, mina damer. Jag är väldigt orolig för att såra människor, särskilt människor jag inte känner. Jag är extra känslig hos frisören där jag känner mig utsatt och i underläge. Frisören vet nog vad hen gör, tänker jag alltid och hoppas (igen) på att bli glatt överraskad av resultatet. Ni förstår nog var jag vill komma. Följande dialog utspelades:
Frisören: ”Hej. Hur vill du klippa?”
Jag: ”Jo, jag tänkte ta av litegrann, ungefär såhär mycket (måttar ca 4 cm mellan fingrarna) och…”
Frisören: Så klippa av såhär mycket (visar 12 cm hår) och klippa HELT RAKT. Som Kleopatra. Snyggt!”
Jag: ”Mja, det blir nog lite väl mycket…”
Frisören: ”Men klippa HELT RAKT. Ja, snyggt! Det blir fint.”
Jag: ”Öh… Hm…”
Frisören: ”Titta, det kommer bli precis som jag har. Titta, tycker du inte jag har fint hår?”
Jag: ”Jo, jo, jättefint…”
Frisören: ”Jag hämtar plattången, detta kommer bli fint. Vill du ha kort lugg?”
Jag: ”Nej nej nej nej nej. Nej.”
Frisören: ”Nej, då klipper vi inte alls runt ansiktet, sparar ut så hela håret får samma längd. Snyggt!”
Jag: ”Hår växer, Lisa. Hår växer. Tänk på dina armhålor. Hår växer jättefort.”

 

Det blev inte bra, mina damer. Det blev åt helvete. Jag ser ut som Javier Bardem i ansiktet. Varför måste jag vara så idiot? Mitt huvud ser ut som en knappnål med draperi.

Starka kvinnliga karaktärer

Paedofobi är ju ganska vanligt inom skräckfilm. Barn är läskiga, de stirrar och man vet inte vad de tänker på. Barn är inte som vi andra, de är helt vilda. Alla föds till psykopater och för att kunna leva med andra bör vi tämja oss till att döda en stor del av oss själva. Dessutom är graviditeter är läskiga, de är farliga och fysiska och man har ingen kontroll över sig själv eller sin kropp. Kvinnor är läskiga, och de blir lite mer läskiga iom att de kan skita fram nya människor som antingen är jehova inkarnerad eller lika gärna vår nya feodalherre Satan. Ingen vet förrän den kommer ut, utom kvinnan i fråga. Läskigt.

I vilket fall: ROSEMARY’S BABY är ju lite av en legend, en av de där riktigt stora filmerna som alla har sett och som analyserats till vansinne. En feministisk film om kvinnors rätt till sina kroppar och kvinnans roll i äktenskapet och samhället. Men helt originell är den knappast – man ser tydliga kopplingar till THE STRANGE VICE OF MRS WARDH och SUSPIRIA, två filmer som också florerar kvinnliga huvudkaraktärer.

När jag hör folk tala om KILL BILL eller BOURNE-filmerna när man diskuterar feministisk film vrider jag mig alltid obekvämt. Ja, jag är en snobb, jag är fjantig, men ”stark” karaktär har jag alltid kopplat till att betyda en intressant, vältecknad karaktär, inte nån jävla stålmannen med karatesparkar, kroppsstrumpa av läder och fitta, och ingen kan med bästa vilja i världen kalla någon karaktär i BOURNE vältecknad. Särskilt inte kvinnorna. ROSEMARY’S BABY, å andra sidan, är en feministisk film i ordets rädda bemärkelse. Jag kan inte påstå vara mycket att hänga i granen vad gäller filmanalys, så om t.om. jag dreglade över det feministiska temat är det tydligt. Och Ruth Gordon, ay ay vilken skådespelerska! Vi känner och älskar henne antagligen mest från HAROLD AND MAUDE där hon spelar en åttioårig manic pixie dream girl, men caramba, hon är bra i den här filmen.

ROSEMARY’S BABY hanterar många teman: en kvinna som älskar sin man och vad detta innebär, en kvinna som hela tiden är sitt utseende inför andra, en kvinna som infantiseras och behandlas som ett barn, en kvinna som inte kan ta hand om sin kropp för sitt eget bästa, som tvingas ha valet om sin kropp taget ifrån sig för sitt eget bästa eftersom andra är så mycket mer logiska, ansvarskännande, kunniga…. Rätten till sin kropp, rätten till respekt för sin person, hysteri, är huvudtemat i ROSEMARY’S BABY. Rosemary är inte bara omhändertagen, hon är ständigt vägd, mätt av andra och hennes utseende recenseras som kanske det viktigaste i hennes liv, avgjort viktigare än hennes eget välmående och hennes egna känslor. Det är bra mycket intressantare än någon jäkla svartvit Tarantino-bastard till RAPE SQUAD.

Rosemarys hår är något som blivit ganska aktuellt. Rosemarys make ljuger om nästan allt, och även om han uppenbart älskar sin hustru så älskar han henne mer som en ägodel än som en egen, tänkande, kännande människa. Exempel: han får henne våldtagen av djävulen, låtsas som att det var han själv som låg med henne när hon sov, men fortsätter hela filmen igenom att försöka visa henne att han finns där, att hela han fortfarande finns kvar i förhållandet, att han inte skall gå någonstans. Vad är det enda han inte ljuger om? Hur hemsk hon ser ut efter att hon klippt håret. Han är den första att påpeka hur hemsk hon ser ut och påminner henne sedan igen och igen, hela filmen igenom, hur motbjudande hon är nu när hon har sin korta frisyr. Hår är kontroversiellt än idag: kvinnors kroppshår skall inte existera, deras huvudhår skall vara långt och svepande och annars är de skadade.
Jag är så. jävla. trött. på att vi verkar totalt okapabla att skriva och visa starka kvinnliga karaktärer. Jag vet att Polanski är arthouse-gruppens älskling i mainstreamcirkeln, men kom igen. Varför verkar det vara så himla svårt att göra en bra film? Eller ännu mer talande: varför är det så himla mycket mer populärt med dålig film än med bra film, och varför gör man inte en bra film om man ändå inte kan misslyckas att tjäna pengar på den?

Mmmmm…. Mandom!

Helt appropå det här med individens val och samhället…

Schmenus skriver om individens påverkan av jämställdhet. Hon tar exemplet ett heterosexuell förhållande där mannen har pengarna och därmed makten i förhållandet och påpekar att det är obekvämt att diskutera hur kvinnor ofta är yngre än männen när de ingår heterosexuella relationer. Detta, menar Sara, är en andning till att det finns fler kvinnor som tar ut föräldrapenning, t.ex. – eftersom mannen tjänar mer pga mer arbetslivserfarenhet (och möjligen mansdominerat yrke – min parantes) tar kvinnan ut föräldrapenningen, vilket gör att hon får ännu mindre i lön och tar nästa föräldrapenning.

Jag tycker det är så spännande det här med individens val. Varför väljer individer samma sak? Varför väljer så många kvinnor äldre män, varför väljer så många män yngre kvinnor? Varför väljer så många familjer att det är bäst att mamman tar all föräldrapenning och pappan ingen? Varför blir mansdominerade yrken så högbetalda jämfört med kvinnodominerade yrken, och varför väljer man fel yrke?

Att kvinnor är mer biologiska än män är tydligt när vi tittar på våra professionella roller – kvinnor ses som potentiella mödrar medan mäns eventuella föräldraskap aldrig är med på kartan, kvinnor är mer känslosamma och kan ha problem att jobba med andra kvinnor, kvinnliga chefer beskrivs ofta just som kvinnliga chefer snarare än chefer och ses som ett problem eftersom arbetarna måste ta ställning till henne… Andra kvinnors föräldrapenning påverkar min lön, och min föräldraledighet påverkar andra kvinnors liv. I och med att jag och mina medsystrar ses som vandrande livmödrar som bara väntar på att gå hemma med småbarn tio år i sträck.

Att kvinnan i heterosexuella barnfamiljer idag ses som förstaföräldern by default är något som är totalt socialt accepterat, det är fortfarande underligt för att inte säga chockerande när pappa väljer att ta ut 240 dagars föräldraledighet i sträck snarare än ett par strödagar för att dryga ut julledigheten. Resultatet blir en närmre koppling till barnet vilket leder till mer obetalt arbete och ett mer regelbundet ansvarstagande av den dagliga rutinen i hemmet.

Låt oss leka med tanken att en pappa tjänar ca 60 000 kr mer i lön än en mamma (genomsnittet). Förälder M tjänar alltså 280 000 kr och förälder K 220 000 kr om året. Dagsersättningen för mannen blir då 595 kr medan den för kvinnan blir 468 kr, lite drygt 100 kr om dagen – absolut pengar som är viktiga, men inget som förklarar varför män generellt känner att det inte är ett alternativ för dem att ta sin föräldraledighet över huvud taget. Snarare handlar det här om strukturer; kvinnor stannar hemma med barnen, män har inget behov av det. Att vara föräldraledig är ensamt, tröttsamt, slitigt, tråkigt, isolerande och det är inget som ger bekräftelse eller status inför andra vuxna – kan det kanske vara här skon klämmer, snarare än de där 2000 kr mindre i månaden som familjen får ut? Inte så att män är ytliga och hemska, men medan jag bävade inför att lämna mitt barn och börja jobba igen kände jag inte alls någon speciell längtan inför prospektet att vara inlåst med ett mycket litet barn ett år. Finns det situationer där en familj inte kunde överleva om mannen tog ut sin föräldrapenning? Tja, kanske. Om läget är sådant att det händer i typ 80% av fallen i sverige är situationen dock mer allvarlig än någon kunde tänka sig eller velat erkänna.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors löneskillnader är konstanta. De är inte beroende på att män är generellt äldre än sina flickvänner, de beror på vår syn på föräldraskap och ansvar och arbete. Mäns arbete värderas högre än kvinnors, kvinnor är kvinnor först och arbetare sedan. Män framställs som fumliga, förvuxna jättebebisar i media, maskulinitet och coolhet framställs som självisk skitstövlighet. Själva tanken på en pappa är lite löjlig och omaskulin, en man som är pussy whipped och tar sitt ansvar är fåniga och töntiga. Vi brukade skratta åt hur kvinnor gick från att vara en fars egendom till att bli en makes, men framställer vi inte situationen exakt likadant nu – en man blir omhuldad först av sin mor, sedan av en flickvän och hustru, som ser efter honom på ett perverst jättebebisvis och ser honom som en annan att ha ansvar över. (Givetvis är inte situationen sådan, jag tänker mer på framställningen av faderskap i många filmer jag sett och dylikt.) Förr var det kvinnan som var ett stort barn, nu är det mannen. Underligt att det hela tiden innebär mer privilegier för mannen oavsett vem som axlar föräldrarollen.

Tanja Suhininas föräldrapenning

Ja. Ni ser ju själva. Detta är ju inte hållbart.

Jag jobbar numera sex dagar i veckan, 10 timmar om dagen. Eller, inte på den sjätte dagen, då jobbar jag oftast bara en halvdag, men som ni förstår är jag väldigt trött. Igår somnade jag klockan 8,30 och drömde att jag hanterade Tanja Suhininas föräldrapenning och att hon var otrevlig. Så går det.

Hur går det med er själva? Hur är det med livet? Gör min dag och berätta vad ni håller på mig.

Förhållandet

När man grälar med män (till skillnad från att diskutera med män) dyker bilden av den där lustiga serien om DET KALLAS KÄRLEK upp i mitt huvud. Ni vet vilken jag menar, men jag länkar in ändå eftersom den är så rolig.

En diskussion som ofta kommer upp när man grälar är detta att män aldrig kan göra rätt. Jag tycker det är en ganska intressant diskussion eftersom den följer en mall jag själv finner mig i relativt ofta i relationer:

  1. Jag känner mig orättvist behandlad eller att någonting inte fungerar. Det kan vara att min partner inte tar ansvar över hushållsarbetet eller relationen eller något dylikt.
  2. Jag tar upp det med min partner, som funderar lite och medger att jag har rätt.
  3. Situationen uppstår igen. Jag tar upp mitt klagomål till diskussion ånyo.
  4. Min partner blir sur över mitt tjatande.
  5. Grälet eskalerar, då jag känner att fokus flyttas från problemet till mitt tjatande, min otrevliga ton eller mitt generella beteende.
  6. Nästa gång väljer jag att inte ta upp när jag märker att mitt gamla klagomål har dykt upp igen.
  7. Relationen hankar sig vidare. Andra problem dyker upp. Jag tar upp dessa lite mer försiktigt eftersom jag är rädd att bli uppfattad som tjatig eller jobbig.
  8. Jag blir anklagad för att aldrig vara nöjd.

Skammen i att bli satt i en kvinnlig position är enorm. Selma i Lilla Fridolf är ett bra exempel. Ingen vill vara som jobbiga Selma som bara tjatar och aldrig är nöjd över något. Det faktum att hon oftast är missnöjd över saker som att Fridolf är ute och super, beter sig illa, är otrogen eller försummar sin partner, det spelar ingen roll. Därför, när min egen partner beter sig illa eller inte gör tillräckligt med känslomässigt arbete i relationen, vill jag fortfarande inte ta upp det till diskussion eftersom det isåfall slutar med skam över att jag är en sådan ragata.

Detsamma gäller i situationer där min sexlust är högre än mannens: klagar jag blir han ledsen, och så får man dels skulden över ett vara otrevlig att ha att göra med (otrevligt med konflikter), dels skuldkänslor över att göra min partner ledsen. I den omvända situationen känner jag mig dels hemsk eftersom han tvingas klaga på mig, dels skuld över att jag gör honom ledsen eftersom han måste må dåligt över att klaga på mig.

Fy fan.

I vilken jag är väldigt upprörd

Alla minns mitt inlägg om mitt troll som jag hade för ca 6 veckor sedan. Låt mig påminna er:

”Du borde skaffa dig lite mer skinn på näsan och inte ta allt så personligt. Det är inte bra för dig, särslilt inte när du har en 70-kilos vagina full med skit.”

”Nej skriv inga långa grejer. Du är inte tillräckligt intelligent för det. Din superkraft är att glappa med käften och inget annat. Snälla Lisa, det är fullkomligt onormalt och perverst att tro att man har nåt att säga med din låga IQ. Så ta tag i det där med den mentala hälsan så ska du se att självföraktet blir bättre.”

Mina läsare vill minnas att jag uppmuntrade trollet att tänka på vad mamma skulle säga om hon såg vad personen skrev. Döm om min förvåning när jag faktiskt själv genom omvägar fick reda på vem personen var, och det var en person jag faktiskt på sätt och vis är bekant med. En medfeminist.

”Inte möjligt!”, sade jag till mig själv och skrev tre meddelanden till min medsyster där jag bad henne kontakta mig och förklara vad som hänt. Inte kunde det väl vara denna feministiska medsyster som skrivit sådan dynga till mig och sedan väljer att ignorera mig istället för att rakryggat stå för sitt hat och antingen förklara vad jag gjort som gjort henne så arg eller be om ursäkt. ”Men du kanske skrev något väldigt agressivt, Lisa? Något som gjorde henne rädd att ta kontakt?” Nej, läsare, det gjorde jag inte. Det gjorde jag inte.

Alltså, jag vet inte ens vad jag kan göra. Jag är arg, besviken, förnedrad, upprörd och ledsen. Varför skulle man skriva något sådant till en annan människa, en medsyster, och inte ens ha ryggrad nog att kunna stå för det? Varför? Jag är en ganska jobbig person, javisst, men vad är det för människa som svarar med sådant och samtidigt bröstar sig med ställningstaganden för systraskap mot patriarkatet?

Person: Du borde skämmas. Skäms. Skäms!

PS. Det kanske inte alls är min medsyster som skrivit skiten. Det kan vara en annan person från min medsysters IP-adress, och min medsyster kanske bara väljer att ignorera mig för helt andra anledningar.

Ansvar över situationen

Såhär är det:

Patriarkatet finns överallt runt omkring oss. Det finns inuti oss och ageras genom oss, vi förökar patriarkatet som amöbor genom våra handlingar, allesamman. Vi förtrycker varandra och blir förtryckta av varandra i lager, och det är helt normalt i samhället. Det är normalt beteende eftersom vi uppfostras och ser det överallt, och det färgar oss som människor ända in till benen.

Åsiktsregistret har blivit dumpad av en man som är patriarkatet förkroppsligad. En man som är totalt omedveten om andra människors känslor, eller snarare en man som ser sig själv som totalt oansvarig för andras känslor även när han är direkt ansvarig för dem. Mannens flickvänner har alla varit hysteriska och omöjliga att förstå sig på, och visserligen har han varit otrogen mot dem alla men han har haft en god anledning – han ville vara det, han kan inte hjälpa det och man kan inte äga människor. Han har skrattande beskrivit sina före detta kvinnors omöjliga idéer, som att man måste jobba på ett förhållande. Patriarkatet i kött. Samhället på två ben.

Patriarkatets man (låt oss kalla honom Patrik) uttalade sig vid ett tillfälle om hur jobbigt det skulle vara om han tvingade henne att göra konstiga sexsaker när hon var full och hon berättade det för någon. Patriarkatet är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att någon annans situation kan vara jobbigare än hans egen. Patrik är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att lida över andras lidande. Jag själv, å andra sidan, är uppfostrad att ana den minsta svängning i min mans humör, hans hummande, hans suckar, tonfall och gester. Jag gör det inte bara utan att tänka, jag gör det totalt ofrivilligt. Totalt ofrivilligt. Jag kämpar emot och det händer ändå.

Det är lustigt det här med ansvar. Jag har ansvar för mig själv, jag har ansvar för mitt barn, jag har ansvar att barnet har kläder som är riktiga för säsongen, att barnet är mätt och rent och har barnvagn och leksaker. Jag har ansvar för mitt hem, mitt arbete, min hälsa och min våldtäkt. Kvinnor som kön skall generellt hållas ansvariga för sina liv som våldtäktsoffer, men män skall inte generellt hållas ansvariga eftersom inte alla män våldtar. Jag har ansvar för att inte bli våldtagen. Hade jag fått min vilja fram hade män (potentiella våldtäktsmän allesamman?) gått runt i kyskhetsbälte, alternativt uppmuntrats att inte gå ut ensamma på mörka platser eller träffa tjejer ensamma, för att förhindra att de skulle råka våldta någon. Reglerna som jämförs med att jag inte skall ”kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet” är att jag inte skall leva ett normalt liv, gå ut, bära byxor, arbeta, lämna hemmet. Leva normalt.

Känns det inte lite orättvist? Känns det inte lite som ett privilegie att inte varje dag behöva tänka på din våldtäkt, behöva tänka på ditt ansvar för andras känslor eller behöva tillbringa ditt liv med att tänka på dig själv inför andra? Känns det inte som dels en grundläggande rättighet, dels något vi alla skulle ge allt för att få känna och uppleva?

Vi står och bankar mot patriarkatets dörrar, men samhället är ingen mur som vi kan frigöra oss ifrån om vi frigör oss ifrån människor. Visserligen kan vi leva utan vissa människor i vårt liv, men faktum kvarstår ändå att vi själva upprätthåller våra och andras begränsningar.

Är du en skitstövel är du en skitstövel

Jag är väldigt trött dessa dagar. Jag är trött, sur och otrevlig att ha att göra med. Så jag skall kalla en spade en spade och säga som det är i det här jävla landet: är du en skitstövel är du en skitstövel även om du tycker att du är roligt. Inte nog med att du fortfarande är en skitstövel, du är dessutom antagligen en jääävligt tråkig skitstövel.

Det kan väl inte ha undgått någon att kanal 6 är totalt värdelöst. Sexan har tydligen ett ganska vinnande koncept i att sälja tråkig tv till sköna snubbar som kan sitta efter skolan och fnissa åt hur elak Peter Griffin är mot Meg, höhöhö, för det är så tabu och roligt att vara elak.

Det här med att få tillåtelse att skämta om allting: är inte det ganska barnsligt? Sedan när blev det ansett en valid anledning att bete sig som en jävla skitstövel om man gjorde det för att man tyckte att det var roligt? Jag tycker det är så himla spännande när vi gång efter annan släpper skitstövelkommentarer om det är så att den som kläckt ur sig skiten gjort så i hoppet att få andra att skratta åt hur elak hen är. Ta skitstöveln Zlatan med sin unkna kommentar om när sveriges fotbollslandslag blev utsatt för diskriminering, om att de kunde få en cykel med hans autograf så blev allt bra igen: vad det någon som trodde att Zlatan naivt försökte rätta till en situation och göra den rättvis? Givetvis försökte han vara rolig, det fattade ju alla, men det gör ju inte kommentaren mindre unken.

Allvarligt talat, varför är det okej att kräkas massa sexistisk, homofobisk, transfobisk eller rasistisk skit och sedan bli indignerad när någon ifrågasätter tramset? Självklart censurerar sexan sin humor, det är därför de inte drar skämt om barnvåldtäkter eller folkmord. ”Men det är annorlunda, det hade inte varit roligt!” Låt oss ha i åtanke att det är ”2 1/2 men” vi talar om här, en serie så skamlöst ickeroligt att ickeroligheten är fucking fetisherad. Man badar i hur ickeroliga alla är, man gurglar i uppenbart trista skämt och obekvämt tråkiga människor. Man uppmuntras att skratta åt situationer i stil med ”en man kommer på en tjej med att byta om, stammar och vill inte sluta titta på hennes bröst” eller ”en kvinna vill binda sig men mannen är inte säker på om han är redo, mannen gör tvivlande ansiktsuttryck” – skämt som uppenbarligen inte är roliga första gången, och knappast hundrafemtiotusende gången man ser dem. ”Men varför tittar så många då?” För att Charlie Sheen är/var med, plus att det vimlar av onanimaterial i form av spinkiga amerikanskor i bikini. Det är roligare att se en hund drunkna i bensin.

Att vägra att acceptera att man sårat människor med ett klumpigt skämt är att bete sig som en barnunge. Bara ett barn tjurar och puttrar om censur eller fascism när hen blir påkommen med att bete sig opassande. Vi snackar inte om frigörande, roligt-för-att-det-är-sant stand up-komedi som häcklar de härskande och samhället omkring oss, vi snackar om skämt som pissar på de som redan ligger, som skiter på en utsatt folkgrupp. Kom. I. Gen.

Hittade ingen rolig bild att illustrera med.

Intressantaste grejen

När jag var fem år gammal halkade jag på en stentrapp när jag matade ankorna. Jag ramlade i vattnet i en båthamn och låg flera minuter. Ibland kämpade jag för att komma över vattnet, ibland var det bara för spännande att vara under vattnet för att försöka komma upp. Jag var aldrig rädd, jag visste att det skulle sluta väl. Hade jag kämpat emot mera hade jag antagligen varit räddare. Min bror såg mitt hår flyta i vattnet efter ett tag, och en annan av mina bröder hoppade i och hämtade upp mig. Inga hjärnskador, ingenting.

Jag tror att problemet med våra liv är att vi är för säkra på att ingenting riktigt farligt kommer hända, och det gör det ju inte heller. Vi drogar, vi dricker, vi knullar, vi beter oss vårdslöst i en värld där folk dör, och så slutar allt väl. Ibland gör det det, ibland inte, och när det inte gör det är det vårt eget fel för att vi var så orädda.