Starka kvinnliga karaktärer

Paedofobi är ju ganska vanligt inom skräckfilm. Barn är läskiga, de stirrar och man vet inte vad de tänker på. Barn är inte som vi andra, de är helt vilda. Alla föds till psykopater och för att kunna leva med andra bör vi tämja oss till att döda en stor del av oss själva. Dessutom är graviditeter är läskiga, de är farliga och fysiska och man har ingen kontroll över sig själv eller sin kropp. Kvinnor är läskiga, och de blir lite mer läskiga iom att de kan skita fram nya människor som antingen är jehova inkarnerad eller lika gärna vår nya feodalherre Satan. Ingen vet förrän den kommer ut, utom kvinnan i fråga. Läskigt.

I vilket fall: ROSEMARY’S BABY är ju lite av en legend, en av de där riktigt stora filmerna som alla har sett och som analyserats till vansinne. En feministisk film om kvinnors rätt till sina kroppar och kvinnans roll i äktenskapet och samhället. Men helt originell är den knappast – man ser tydliga kopplingar till THE STRANGE VICE OF MRS WARDH och SUSPIRIA, två filmer som också florerar kvinnliga huvudkaraktärer.

När jag hör folk tala om KILL BILL eller BOURNE-filmerna när man diskuterar feministisk film vrider jag mig alltid obekvämt. Ja, jag är en snobb, jag är fjantig, men ”stark” karaktär har jag alltid kopplat till att betyda en intressant, vältecknad karaktär, inte nån jävla stålmannen med karatesparkar, kroppsstrumpa av läder och fitta, och ingen kan med bästa vilja i världen kalla någon karaktär i BOURNE vältecknad. Särskilt inte kvinnorna. ROSEMARY’S BABY, å andra sidan, är en feministisk film i ordets rädda bemärkelse. Jag kan inte påstå vara mycket att hänga i granen vad gäller filmanalys, så om t.om. jag dreglade över det feministiska temat är det tydligt. Och Ruth Gordon, ay ay vilken skådespelerska! Vi känner och älskar henne antagligen mest från HAROLD AND MAUDE där hon spelar en åttioårig manic pixie dream girl, men caramba, hon är bra i den här filmen.

ROSEMARY’S BABY hanterar många teman: en kvinna som älskar sin man och vad detta innebär, en kvinna som hela tiden är sitt utseende inför andra, en kvinna som infantiseras och behandlas som ett barn, en kvinna som inte kan ta hand om sin kropp för sitt eget bästa, som tvingas ha valet om sin kropp taget ifrån sig för sitt eget bästa eftersom andra är så mycket mer logiska, ansvarskännande, kunniga…. Rätten till sin kropp, rätten till respekt för sin person, hysteri, är huvudtemat i ROSEMARY’S BABY. Rosemary är inte bara omhändertagen, hon är ständigt vägd, mätt av andra och hennes utseende recenseras som kanske det viktigaste i hennes liv, avgjort viktigare än hennes eget välmående och hennes egna känslor. Det är bra mycket intressantare än någon jäkla svartvit Tarantino-bastard till RAPE SQUAD.

Rosemarys hår är något som blivit ganska aktuellt. Rosemarys make ljuger om nästan allt, och även om han uppenbart älskar sin hustru så älskar han henne mer som en ägodel än som en egen, tänkande, kännande människa. Exempel: han får henne våldtagen av djävulen, låtsas som att det var han själv som låg med henne när hon sov, men fortsätter hela filmen igenom att försöka visa henne att han finns där, att hela han fortfarande finns kvar i förhållandet, att han inte skall gå någonstans. Vad är det enda han inte ljuger om? Hur hemsk hon ser ut efter att hon klippt håret. Han är den första att påpeka hur hemsk hon ser ut och påminner henne sedan igen och igen, hela filmen igenom, hur motbjudande hon är nu när hon har sin korta frisyr. Hår är kontroversiellt än idag: kvinnors kroppshår skall inte existera, deras huvudhår skall vara långt och svepande och annars är de skadade.
Jag är så. jävla. trött. på att vi verkar totalt okapabla att skriva och visa starka kvinnliga karaktärer. Jag vet att Polanski är arthouse-gruppens älskling i mainstreamcirkeln, men kom igen. Varför verkar det vara så himla svårt att göra en bra film? Eller ännu mer talande: varför är det så himla mycket mer populärt med dålig film än med bra film, och varför gör man inte en bra film om man ändå inte kan misslyckas att tjäna pengar på den?

Filmutmaning v 2.1

Jaha, mina damer.

Jag funderar på att dra igång min bloggutmaning igen. Min bloggutmaning är, som mina gamla läsare kanske minns, ett försök för Lisa att sprida alternativkultur till sina tre läsare. Det funkade ett tag – två-tre läsare (dvs 75-100%) följde utmaningen tills den dog självdöden, och nu funderar jag på att dra igång den igen.

Det finns miljoner filmer med intressanta teman eller som agerar vittnen över en tid och kultur som idag totalt glömts bort. Blaxploitationfilm, t.ex., är ju ett fenomenalt intressant samhällsfenomen, då man för första gången gjorde film för och med (och ibland av) afroamerikaner. Cyniskt? Javisst, exploitation är ju inget om inte cyniskt, kommersialism och försäljning av underhållning är cyniskt, och ändå står ju dess meriter fortfarande! Det görs inte idag på samma sätt – filmerna visar en rasistisk vardag och poc som uppmanar varann att slå tillbaka, slå sig ur ghettot där de föds, plågas och dör. Åh, jag blir helt peppad bara jag tänker på det!

Är det någon som skulle vara intresserad?

Juridisk abort

Ämnet juridisk abort är något jag finner väldigt intressant, både som ämne och som samhällsbarometer. Vilka argument tycker man egentligen är valida, vad anses egentligen som rimligt? One-way communication listar argumenten med den extra udden att man tydligen i danmark faktiskt diskuterar frågan som ett eventuellt lagförslag, vilket ju gör allt mer spännande. Lite som att vi i Sverige kan sitta och internetorera över argumenten i teorin  som ett gäng cyber sexare medan danskarna faktiskt löper risken att föda fram en lag som de sedan måste leva med, en lag som kanske inte alls är välkommen av alla. Det gör ju alltid allting lite mer spännande att det finns en risk i situationen.

Diskussionen huruvida män väljer att ha penetrerande sex och därmed har ansvar för resultatet, den diskussionen är snarig och full av personlig moral då ju samma argument används gång efter annan i pro life-kretsar. Vill du inte bli gravid? Pröva att hålla samman benen! Vill du inte betala underhåll? Pröva att hålla kuken torr! Fanny skriver om ämnet här, och gör det väldigt tankeväckande i vad som egentligen är rättvisa. Det är intressant att jämföra Fannys text med Lemoines, då Fanny skriver mycket praktiskt och Lemoine gör en poäng av att se på situationen lite på avstånd, rent juridiskt om man tar bort samhällsstrukturer och moral.

Detta med abort och moral tycker jag är spännande, eftersom det väcker så många konservativa känslor hos så många människor. Även de som är för rätten till fri abort gör personliga moraliska regler, t.ex. att kvinnan bör må dåligt iom aborten eller inte använda sig av rätten för mycket, antagligen för att man anser att det faktiskt handlar om att man dödar ett barn vilket man bör lida för eller ha gjort allt för att förhindra. Om man använder sig av abort som ”preventivmedel” är man en dålig människa som bör skärpa sig och typ sluta ha sex för skojs skull och må dåligt. Jag har aldrig förstått det här tänkandet – antingen är en abort moraliskt riktigt eller inte, och då spelar det ingen roll huruvida man har en abort eller femtio – om fostrets rätt till liv överstiger kvinnans rätt till sin kropp spelar det ingen roll om hon blivit våldtagen eller använt preventivmedel. I andra fall handlar det om att straffa en kvinna för att ha haft sex, vilket gör att jag aldrig skulle kunna säga att det är omoraliskt eller fel att ha gjort tre, fem eller tio aborter där graviditeten varit ett resultat av samtyckt, oskyddat sex. Däremot finns det givetvis andra utmärkta skäl till att försöka förhindra oönskade graviditeter.

Lemoine skriver i sin text:

(…) Men samtidigt har vi tiotusentals barn vars pappor eller mammor valt bort dem redan idag, antingen genom att helt enkelt vara frånvarande (förutom gällande underhållet, vilket knappast är någon tröst för dessa barn) eller eftersom barnen ifråga faktiskt är adopterade.

Här måste jag säga att jag verkligen inte håller med henne. För mig handlar juridisk abort inte om rättvisa mellan föräldrarna. Det spelar mig väldigt liten roll huruvida det är rättvist att pappan inte kan välja bort barnet när kvinnan kan göra det, även om det nu vore så att en abort faktiskt bara är att välja bort det framtida barnet. För mig handlar frågan om föräldraskap i princip uteslutande om vad som är bäst för barnet. Man kan inte tvinga en förälder att närvara i barnets liv, men man kan inte heller kräva att den andra föräldern skall leva med mindre ekonomisk säkerhet för barnet på grund av detta. Att vara ensamstående förälder är alltid förenat med ekonomisk utsatthet vilket gör barnets liv mer utsatt. Det är väldigt svårt för mig att inte skriva om barnets fattigdom. Det finns givetvis inga fattiga barn, bara fattiga föräldrar, men detta innebär inte att fattigdomen inte drabbar barnet och att barnet inte lever i fattigdom. Jag själv och mina syskon växte upp i fattigdom, och bara tanken att den kunde underlättats av att min far betalat underhåll gör mig rasande. Huruvida det vore en tröst eller inte vet jag inte, men jag vet att mitt liv, min mors liv och mina syskons liv hade varit mycket enklare om vi hade levt i samma ekonomiska situation som min far gjorde. (Nej, givetvis hade min fars ekonomiska situation inte varit min fars ekonomiska situation om han levt ensamstående med fem barn att försörja.) I och med att ensamstående föräldrar oftast är kvinnor och kvinnor redan från början gör mer oavlönat arbete och dessutom tjänar mindre är det otillständigt att kräva att deras barn skall leva sämre ekonomiskt för att den andra föräldern inte vill vara förälder. Man måste inte vara förälder, men man måste sätta barnet först, före din egen ekonomi.

Kanske är jag extra känslig för pengafrågan eftersom jag själv har en personlig koppling till just detta. Men för mig handlar pengarna om så mycket annat. Det är inte ”bara” underhållspengar, det är rätten till en värdig barndom, en barndom där man i så hög utsträckning som möjligt skall få vara barn utan att påtvingas vuxnas ekonomiska problem. Att vara barn i en fattig familj är mer än bara brist på pengar, det är brist på trygghet, brist på makt. Givetvis bör vi motverka detta på andra sätt också, det är orimligt att föräldrar själva skall ansvara för sin fattigdom i ett samhälle där man säger sig sätta barnets behov först, men barnets bästa bör ställas i första rum överallt.

Så tänker jag. Hur tänker ni?

Om du gillade…

Om du gillade THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW kommer du älska PHANTOM OF THE PARADISE.

Om du gillade KILL BILL kommer du älska TERRIFYING GIRLS HIGH SCHOOL.

Om du gillade EN VAMPYRS BEKÄNNELSE och LES PETITE ÉCOLIÈRES kommer du älska FASCINATION.

Om du gillade BUG kommer du älska POSSESSION.

Om du gillade THE GOOD, THE BAD AND THE UGLY kommer du älska THE BIG GUNDOWN.

Om du gillade THE GODFATHER kommer du att älska THE YAKUZA PAPERS.

Om du gillade LORD OF THE RINGS kan du hålla dig till LORD OF THE RINGS och gärna inte prata med mig om underhållning. Särskilt inte om du kommer att prata om att filmerna var för korta och att böckerna var skitbra.

Om du gillade LÉON kommer du att älska LE SAMOURAÏ.

Om du gillade TAXI DRIVER kommer du att älska WATER POWER.

Sexuell skam och moral

Idag fick jag lite twittrande från Matilda vars blogg alla älskar. Hon skrev om detta att folk alltid vill prata om glada horor, ett fenomen jag själv stör mig på.

Anna njuter

Är det bara jag som blir förvirrad över varför vi alltid skall prata om prostituerades känslor? Detta med prostituerades sexlust känns som en extrem halmgubbe i prostitutionsdiskussionen, lite på samma sätt som kvinnors känslor av ånger och sorg dyker upp i diskussioner om abort. Detta med individens känslor inför sina val som ett argument för eller emot ett visst fenomen känns bisarrt – även om vissa prostituerade bara älskar att sälja sex innebär det inte att min åsikt om sexköp kommer att förändras.

För mig är det svårt att se sexsälj eller sexköp som en handling som i sig är omoralisk, på samma sätt som jag inte sex abort i sig som något omoraliskt. Skillnaden för mig ligger i det att samhället påverkas så av prostitution, och givetvis är det också omöjligt att bortse från den bistra sanningen kring prostitution, särskilt gatuprostitution; det finns väldigt få människor som väljer att arbeta som prostituerade, i många av ordets betydelser. Det finns t.ex. väldigt få rika överklasskvinnor eller överklassmän som säljer sex på gatan (av uppenbara skäl), och kopplingen mellan drogmissbruk och gatuprostitution är slående. Den sociala faktorn där skyddsnätet är säkrare för vissa, där nöden är större för andra, det går givetvis inte att bortse från. Prostitution är i mångt och mycket i grunden en klassfråga – vill du se hur kapitalismen fungerar är det i sexbranchen du skall titta.

Så detta att alla horor helt enkelt väljer att arbeta som prostituerade är trams. Däremot vägrar jag att se sex som något som i sig är osäljbart, även om det kräver en smartare kvinna än jag själv att fundera ut ett fungerande system i ett icke-fungerande, ojämlikt klassamhälle. Titta på synen på prostitution i vår historia – från att bli ansedda som ett nödvändigt ont för att skydda respektabla kvinnor och ge herrarna anständigt utlopp för sina frustrationer till tanken att kvinnorna helt enkelt var så kåta att de prostituerade sig för att kunna ligga så mycket som möjligt. I början av 1900-talet trodde man att kvinnor hade en invänd penis som var tvungen att få orgasm för att hon skulle kunna bli gravid* (en chockerande jämlik syn), även om den givetvis var totalt missvisande. Låt oss jämföra den här synen med förra årets uttalande att kvinnor som blir våldtagna inte kan bli gravida, och vi börjar se en totalt snedvriden bild av kvinnokroppen som måste leva kvar än idag.

Jag kan inte hålla med om tanken att sexköp, i och av sig själv, är fel och ojämlikt. Däremot kan jag hålla med om att sexköp nästan oundvikligen kommer att vara fel och ojämlikt i samhället vi lever i, då vi lever i ett samhälle där kvinnor fortfarande inte kan vara sexuella varelser och människor. Madonna-hora, än idag – att bli våldtagen är av många ansett som ett öde värre än döden, då det ”förstör” den våldtagna för livet. Är det inte en syn som tyder på ett visst övermod, en viss överdriven tilltro till the almighty kuk som automatiskt förstör kvinnors själ med sin blotta närvaro? En kvinna som blivit våldtagen blir nästan alltid sedd som lite mindre människa av omgivningen – kanske med sympati, men ändock som lite mindre människa, lite förstörd. På samma sätt ser vi prostituerade, som offer och lite omänskliga. Trots att vi kommit så långt i vår sexuella frigörelse är kvinnor utanför den sexuella normen fortfarande totalt tabubelagda och kan ofta inte leva normala liv som öppet våldtagna, öppet horande. Skammen är helt enkelt för stor – inte nödvändigtvis skammen i sig själv, men i skulden från samhället. När vi avdramatiserar kvinnans sexualitet som något heligt, något själsligt, då kommer vi kunna tala öppnare om sexuell skam.

(Jag har här medvetet inte tagit upp ämnet trafficking då jag anser det en separat, om än länkad, fråga.)

*Varför kan jag det här? Lärde jag mig det i gymnasiet?

Snuskigt kroppshår

Jag läser en text av en frustrerad Klumpesnusk där han irriterat spanar på fenomenet fetishering av kroppshår. Man kan liksom inte bara gilla kvinnor med pubeshår längre, porren kräver att det är själva pubeshåret man skall tända på och gör behårade damer till en fetish. (Det typ mest rasistiska jag någonsin läst var f.ö. citatet att ”Quentin Tarantino has a fetish for black women”.) Gillar man pubeshår måste man med andra ord gilla att se väldigt, väldigt håriga damer som sätter sitt pubeshår i fokus, snarare än att damer bara är håriga och inte gör någon stor grej av detta.

Pubeshåret har alltid varit lite av en västfront inom samhällsnormer. Långt efter att man kunde visa bilder på nakna bakdelar och bröst rodnade censorer som småpojkar och vägrade tillåta pubesbehåring. Även inom konst sågs det som något obcent, och exemplen är många där konststudenter ritat in pubeshår på annars hårlösa, nakna modeller i träningsbilder. När pubeshåret äntligen blev kosher blev det en explosion, porren var fri och pubeshåret var som det var. En av de största kulturskillnader jag ser mellan dagens samhälle och många filmer jag ser från 70-talet (framförallt europeiska) är i attityden till kroppshår – många äldre filmer har damer med ogenerat håriga underarmar som bär aftonklänningar och framställs som ljuvliga, attraktiva och åtråvärda och deras kroppshår spelar liksom ingen roll. Tillika gäller pubeshåret i många äldre pornografiska filmer. Man såg ju ut så, så varför skulle det framställas som underligt att en konventionellt attraktiv kvinna hade ett väldigt, väldigt hårigt kön, celluliter eller enstaka finnar på baken?

Diskussionen om kvinnors infantilisering och sexualiseringen av barn tycker jag är både spännande och aktuell, men här måste jag säga att jag inte riktigt håller med om att idealet med den slätrakade kvinnan har sina rötter i just detta. Jag tror snarare att det från början handlade om kommersialism. Ett slätrakat kön ger alla möjliga slags illusioner och associationer. Det är enklare att se detaljer i en sexualakt där man filmat deltagarnas släta kön (även om många givetvis anser att det dödat mycket av mystiken och erotiken, att ha hela akten presenterad i en spotlight), och givetvis handlar det också om detta att symboliskt visa att man anstränger sig för att följa samhällets konventioner för vad som anses kvinnligt. På 40- och 50-talet ansågs man som oklädd om man lämnade huset utan läppstift och matchande nagellack, och på samma sätt finns symboler för att visa att man är med i ledet även idag. Ingen tänder direkt på en armhåla, ingen tänder på en ammande kvinna, men att demonstrera att man avsexualiserat sin kropp (även om man inte gjort det) med symbolen Den Håriga Armhålan. När jag regelbundet rakade av mig kroppshåret var irritationsprickarna och kliandet ett tecken till omvärlden att jag brydde mig, och därför blev jag aldrig retad för dem. Däremot får jag inte sällan kommentarer om jag inte rakat mig, eftersom det visar världen en uppnosighet som den inte gillar.

Min man uttrycker ofta teorin att anledningen till att japansk pornografi är så extrem, med sina vomeringar och sina konstiga kroppssaftsätanden, är för att pornografi i japan är så begränsad. Jag har sett damer på rygg med baken i luften som i samstämd kör pruttar ut lavemang som en fonfän till tonerna av klassisk musik, och könshåret är censurerat. Jag har sett damer som masturberat en ansiktslös man till orgasm över en McDonald’s-burgare  och sedan fått en annan man att äta upp den, och där var penisen censurerad men inte ejakulationen. Jag har sett damer hälla små iglar i andra damers bakdelar, jag har sett damer vomera litervis i herrars öppna gap, jag har sett damer simma i stora bassänger med avföring, och ständigt är könshåret censurerat för att det hela inte skall bli obcent. Givetvis är inte japan ensamt om att ha konstig pornografi, men tysklands pornografi är mer nischad och brasiliens pornografi är mer grotesk än fetisherad, skulle jag säga och generaliserar härmed grovt för att göra min poäng.

Jag tror att det är bra med pubeshår och om jag får göra en spaning framåt tror jag att könshåret kommer att göra en hejdundrande comeback. Till Klumpesnusks stora glädje, och till min.

STREET SMART

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev något om film. Anledningen är enkel – jag är för trött för att orka blogga om något alls med särskild passion, och verkligen inte något som ligger mig så varmt om hjärtat och kräver så mycket omsorg som filmblogg. Men idag har jag semester. Sonen sover, maken sover och jag själv har sovit tio timmar med bara ett par avbrott.

JACKIE BROWN tycker jag är riktigt jäkla bra, i särklass den Tarantinofilm jag tyckt bäst om. Om Tarantino vill göra hyllningar till gamla genres tycker jag gott att han kan göra dem såhär, där han vrider på dem och gör något intressant med dem, snarare än att han bara tar genren och gör någon jäkla kokaindrypande fanfarpotpourri av det hela. Skaffa vänner som säger nej, Tarantino, du är på tok för slapphänt med dina filmer!

Nå, i vilket fall. Jag såg en lite rolig film häromdagen som var intressant av två skäl: dels för att Morgan Freeman, känd från rollen som Gud i typ alla filmer han spelat oavsett vilken karaktär han spelat, spelar en ond karaktär. Faktum är att han spelar den ondaste av alla onda karaktärer. Han spelar en hallick.

Filmen är full av klichéer. En smart, snygg, vit journalisten (Christopher Reeve) och hans smarta, rena, liljevita Madonna-flickvän är i knipa efter att journalisten skrivit en artikel om en påhittad hallick och folk tror att han skrivit om en egentlig hallick, Fast Black, som spelas av Morgan Freeman. Kathy Baker spelar Freemans hora med ett hjärta av guld och utbildning vs gatusmarts är i fokus. Vem vinner? Nå, journalisten är ju faktiskt inte rasist utan råkar bara vara en del av ett rasistiskt samhälle, och därför är han inte ansvarig för Fast Blacks förtryck, som gjort att han lever det liv han lever.

Något som var helt uppenbart var hur karaktären Ordell i JACKIE BROWN är inspirerad av hallicken Fast Black, vilket gör JACKIE mer mångfacetterad i mina ögon. Insidereferenserna är tydliga: Jackie Brown som spelas av Foxy Brown, filmen öppnas med (den fabulösa) titellåten från filmen ACROSS 110:TH STREET som i sig själv är en spännande titel, surfarstornern Melanie som är en kopia av Candice Rialson i filmen PETS

Så skall en insternskämtslipsten dras.

Romantiskt sex

Alla har väl sett följande video där typ mumsig porrsex illustreras med mumsig mat?

Och alla har väl varit inne på sidan MAKE LOVE NOT PORN som är positiv till porr, positiv till sex och positivt inställd till att känna till skillnaden? Och alla har väl varit med i diskussioner om pornografi där alla upprört förklarar att pornografi ger en hemsk bild av verkligheten och inte alls är sådan som sex och sexualitet är egentligen?

I korthet: ni vet hur man verkligen tar varje tillfälle i akt att banka hem att porr och sex är två helt, totalt skilda saker, och att man fortfarande klandrar porr för att människor ibland blandar ihop dem? Att man fortfande inte kan förlåta porr för att den existerar, men om den nu skall existera så skall man göra jäääääävligt klart att det inte är så i verkligheten? Precis hur det är i verkligheten framgår inte så noga, eftersom verkligheten är både vitt och brett, men det är inte som i porren iallafall.

(Jag tänker på den gången jag på största allvar hörde någon utrycka åsikten att porr var fel eftersom ”tänk om en kille bara ser slätrakade tjejer i porr hela tiden, bara porrvulvor överallt, och växer upp och faktiskt tror att tjejer inte har något pubeshår och blir helt äcklad när han ser en riktig tjej!”, och på allvar tyckte att det isåfall var porrens fel som existerade istället för typ samhällets fel som inte ger honom någon sexualundervisning utanför porr.)

Nå, min poäng är inte att detta är dåligt. Tvärtom. Jag tycker att detta ifrågasättande av underhållning är utmärkt. Det jag däremot ogillar är hur vi som samhälle klargör detta med fulkultur som porr, men inte med acceptabel, skam-och-skuldfri underhållning som hollywoodfilm eller romantik. Alla vet att porren har fel och tjejer verkligen inte alls generellt älskar att typ äta en hel skål med sperma bara sådär och når klimax bara hon får kanske 5 sekunder oralsex och sedan glatt tillfredsställd kan ägna sig åt andra, mer mansinriktade aktiviteter. Alla vet det, för det gnuggar vi fast när vi argt säger att så är det inte alls. Däremot accepterar alla att det är grymt normalt att inte ge något oralsex alls, att tjejen når klimax av ren kärlek och behöver ca noll sekunder förspel, för så är det ju i filmerna. Sex är snyggt, hygientiskt, torrt och i missionären under ett lakan, gärna ifört bysthållare som ser till att ingen erotisk kontakt sker utanför just den vaginala penetreringen, och var är samhällets ilska?! Var är skriken om att detta inte alls är så som det är i verkligheten, var är kampanjerna att detta skadar människors syn på sex och sexualitet? (OBS, undantag finns, jag talar om generella drag i samhället.)

Givetvis finns det en fundamental skillnad i genre. Romantik handlar egentligen om just romantik, medan porren säljer endast till sexualitet. Detta gör romantiken egentligen bara så mycket värre i sin vidrighet, eftersom den inte bara påverkar vår sexualitet utan egentligen hur vi ser på romantiska förhållanden generellt, i sovrummet och utanför.

Jag tänker inte ställa mig emot ifrågasättande av porrens realism. Jag ställer mig bara frågande till varför vi tagit just porren och lämnat kvar alla andra typer av underhållning, utanför detta klargörande att det är bara underhållning. Är det bara för att det rör sig om sex och därför något som är lite fulare redan från början, något som är skamligt i och ur sig själv? Eller

Bloggutmaning – en lätt fundering på underhållningsvåldtäkt

Del fyra i Schmenus och Arsinoes bloggutmaning om sex och feminism. Denna del handlar om våldtäkt, och jag känner att det kommer att bli många historier i stil med Project Unbreakable. Jag orkar inte skriva om mig själv, samhällsanalys eller vad det nu kan vara. Jag har skrivit tillräckligt om sådant. Istället får det bli ytterligare ett lätt och luftigt inlägg.

När jag hade bloggutmaning med film klagade Maggie May regelbundet över antalet våldtäkter i filmerna jag rekommenderade. Vi diskuterade saken, och hennes bild var att människor ofta vill se kvinnor lida. Jag har en enklare, men samtidigt mer invecklad teori. Jag tror helt enkelt att våldtäkt är vanligt i exploitationfilm för att det är enkelt, en enkel, ren genväg till handlingen. Är någon karaktär ondskefull och slemmig går det enklast att ha honom våldta en kvinna på något hemskt sätt, så vet ju alla vilken ond man han är. Det är mer effektivt att visa hur han våldtar och mördar än att bara visa hur han mördar, och dessutom får man se våldtäktsoffrets tuttar. Det är obehagligt och sexigt, två känslor som säljer i exploitation.

Låt mig ta ett par exempel på distinkta våldtäktsscener och hur de relaterar till karaktärerna.

1. SWITCHBLADE SISTERS (1975)

I filmen finns två distinkta våldtäktsscener som är väldigt intressanta. Den första av våldtäktsscenerna är en scen i vilken en av damerna i tjejgänget blir drive by-våldtagen, alltså kidnappad och gruppvåldtagen i en van. Vad har den här scenen för syfte, handlingsmässigt? Inget alls! Man spelar helt enkelt på hur flickorna i det kriminella (jag skriver ”flickor”, då det är en stor del av filmen hur damerna är omyndiga) gänget fortfarande är av kvinnokön, och alltså är sårbara. De är först och främst kvinnor, oavsett hur starka de är, hur skrämmande de är, hur bra de kan slåss.

Den andra hanterar hur den ena huvudkaraktären, Maggie, blir våldtagen av den andre huvudkaraktärens, Lace, pojkvän. Maggie och Lace träffas och blir snabbt mycket nära vänner, något som går om intet efter att Maggie våldtas av pojkvännen, men gillar det. Syftet här är klart – Maggies karaktär är sådan att hon inte skulle gå med på att ligga med någon annans pojkvän, speciellt inte om han tillhör någon hon respekterar. Men hon är av kvinnokön, och kan därför inte motstå den sexuella njutningen även om den inletts med tvång och våld. (Detta att kvinnor är slavar till sina sexuella lustar är något som det spelas på väldigt mycket, inte minst i radiotrailers.)

2. THE BIG DOLLHOUSE (1971) / THE BIG BIRD CAGE (1972)

BIRDCAGE/DOLLHOUSE är så lika att jag skriver om dem tillsammans. Filmerna är typiska WiP-rullar som delar många skådespelare och regisserades av den store Jack Hill, som regisserat SWITCHBLADE SISTERS och dessutom andra klassiker som FOXY BROWN och COFFY. Våldtäkt i BIRDCAGE/DOLLHOUSE hanterar ämnet våldtäkt mot män, något som media ofta spelar på som något lustigt.

I DOLLHOUSE får vi se hur kåtbocken Harry tar med en ny, oskuldsfull kollega, Fred, till jobbet som fruktleverantör till ett kvinnofängelse. Harry och Fred är väldigt frestade av de tajta och svettiga unga kvinnorna, och Harry skojar om att en vacker dag kommer han att bli våldtagen av någon av dem, något som faktiskt händer Fred. Han blir inlurad i ett skafferi av den ljuvligt vackra Roberta Collins som skriker åt honom att dra av byxorna, sätter en kniv mot hans penis och hotar kastrering om hon inte får se ett kraftigt stånd. Fred blir uppenbart traumatiserad av händelsen, han flyr scenen så snart han kan och förklarar sedan för den oförstående Harry att han ligger vaken om natten och mår dåligt. I en senare scen infångas den ondskefulla men vackra fängelsedirektören och ges som belöning till Fred och Harry, som till en början inte alls vill våldta den gråtande och förnedrade kvinnan som ligger fastkedjad på flaket av deras lastbil, men som sedan glatt ändrar sig när hennes bröst uppenbaras. Här är könsrollerna ganska tydliga. Fred är den oskuldsfulle romantikern som blir hånad när han försöker kyssa kvinnan han ligger med, medan Harry inte har något emot att våldta eftersom han tycker så mycket om sex. Harry tar dessutom betalning från vissa fångar i form av tafsningar, trots att han mycket väl kan se att de ogillar hans beröring – däremot är han hederlig och rejäl, och inte alls ond. En man som är så mycket man att han inte kan stå emot varje inbjudan till sex.

I BIRD CAGE är ämnet ännu mer utpräglat då offret är en homosexuell fängelsevakt. I en av slutscenerna lyckas fångarna fly, och en grupp mycket attraktiva damer övermannar och håller ner den kraftigt överviktige, ”oattraktive” vakten, för att sedan våldta honom vaginalt. När han skriker och gråter tystar de honom genom att sätta sig på hans ansikte och våldta honom oralt. Här påvisas kvinnornas sexualitet som något liknande Harrys, de är så upphetsade av sitt fängelsecelibat att de tar vem som helst som kommer i deras väg.

3. SAVAGE STREETS (1984)

I SAVAGE STREETS används våldtäkt på ett mycket vanligt sätt. En mycket, mycket oskuldsfull ung kvinna våldtas och används som anledning till att hennes syster (spelad av den store Linda Blair) måste hämnas. I rape-revenge-genren är hämnden ofta utförd av offret (se bl.a. MS .45, en av mina favoriter) men det händer inte sällan att det är en älskare eller släkting som tar ut hämnden. Dock är våldtäkten isåfall en mindre del av handlingen – fokus ligger på huvudpersonen, inte på offret.

Offret i SAVAGE STREETS är Blairs syster och hon är en ”fin flicka”, dvs klär sig inte i Blairs läder och spandex utan i lätta 50-talsklänningar och tantiga koftor. Hon påminner starkt om karaktären Sandra i GREASE, fast i SAVAGE SISTERS är hon dubbelt offer genom att dessutom vara stum. När hon våldtas händer dessutom något som händer relativt ofta i film – hon blir så chockad/förstörd att hon hamnar på sjukhus och svävar nära döden. En våldtäkt är inte bara en fysisk och mental påfrestning, det är dödligt farligt, något som gör att du hamnar i koma och sedan avlider. Hur detta går till är inte så viktigt – offret dör inte av blodförlust eller interna skador, utan av att bli av med sin osuldsfullhet. På samma sätt som Raskolnikov i BROTT OCH STRAFF eller Thérèse i THÉRÈSE RAQUIN påverkas kroppen av psyket, sjukdom uppstår av trauma. Att hämnas en våldtäkt handlar alltså inte bara om att hämnas våldtäkten utan mer om att hämnas förlusten av karaktären – även om hon överlever har en del av henne dött.

Meiko Kaji

Följer en hyllning till en av mina favoritaktriser och sångare, den absolut underbara Meiko Kaji.

Meiko Kaji blev uppsnappad av den legendariska filmstudion Nikkatsu under mitten av sextiotalet, men då var hennes roller helt fel. Hon spelade traditionella roller som flickvän eller kärleksintresse, och det var iom hennes roll som gängledare i STRAY CAT ROCK 1970 som hon hittade sin niche.

Hon var sedan tvungen att flytta till studion Toei då Nikkatsu drog sig mer åt pinku violence, medan Kaji ville spela roller med lite mer djup. 1972 spelade hon sin kanske mest kända roll som Sasori (skorpion) i den första filmen i serien FEMALE PRISONER 701 om en komplicerad ung kvinna som blir sviken av sin älskare, en polisman. För att rädda sitt eget korrupta skinn som sätter fast henne för ett brott hon inte begått och ser skrattande på hur hon gruppvåldtas av ett gäng gansters, ett svek i de flestas ögon. Kaji säger knappt ett ord genom hela filmen, utan kommunicerar genom sina ögon och kroppsspråk, och hennes porträtt av Sasori är både rörande och jävligt skrämmande, eftersom hon använder hela sitt jag att söka hämnd. Lustigt att tänka här är att Kajis filmer var totalt mainstream i Japan, ungefär som PIRATES OF THE CARRIBEANS här i västvärlden, och ändå inkluderar scener där rymmande fångar springer med mensblod rinnandes nedför låren och hur sadistiska kvinnor torterar varandra med brännheta glödlampor i vaginan, eller våldtar män i scener som är minst sagt obekväma.

I en intervju förklarade regissören att ansåg att det var Kajis brist på traditionell kvinnlighet, det faktum att hon var en ”pojkflicka”, som gjorde henne så passande i rollen, något jag inte kan hålla med om. Kaji spelar Sasori som en kvinna, och visst kan man ha en karaktär som är traditionellt feminin och samtidigt våldsam (be mig inte att förtydliga, ni får helt enkelt se filmen och se om ni förstår hur jag menar). Tanken att hon inte kan vara en iskall mördare, besatt av hämnd och dessutom kvinna tycker jag är lite trist, och dessutom rent felaktig.

Kaji blev upptäckt av den stora massan iom Tarantinos KILL BILL, som är tungt inspirerad av många av de karaktärer hon spelat, och dessutom inkluderade sång ifrån soundtracket ifrån FEMALE PRISONER och LADY SNOWBLOOD, bägge framförda av Kaji. Därför är det så extremt frustrerande för mig att läsa saker som att Tarantino gjort en unik karaktär i KILL BILL, eller att han skulle vara en originell filmskapare. Tarantino är känd för tre saker – att vara jäkligt irriterande att umgås med pga sin intensivitet, att han tar eller tog väldigt mycket kokain, och att han gör filmer baserade på andra filmer. Att säga att The Bride är en ”unik” karaktär är att vara så totalt ovetande om ens det allra minsta om vad Tarantino gör för filmer – ingen skam för filmpubliken, men ni kritiker och skribenter borde veta bättre. Jag kan inte påstå att jag är speciellt väl beläst inom japansk film, jag har sett kanske ett tjugotal filmer och inte mer, men t.om. jag känner till de största namnen i branchen under den här tiden.