Inte bra nog

Den enda normen jag riktigt lider av idag är föräldranormen för mammor. Jag är helt okej med hur jag ser ut, jag bryter väl samman regelbundet i livet men det är ju typ price of admission, men föräldratillvaron knäcker mig. Jag är så uppenbart inte tillräckligt god förälder och jag kommer aldrig någonsin att bli det. Jag blir sur på mitt barn, jag vill att han skall göra mycket själv och är antagligen dålig på att lära honom hur man skall gå till väga (frånsäger mig inte ansvar, det är bara att man vet ju inte var som är själsärrande disciplinnazism och vad som är bara inte curlande?), jag orkar inte höra på så mycket upprepningar utan att bli kort i tonen och otrevlig i sättet. Alltså det är inte bra, jag är inte sådär som man skall vara. Jag önskar jag var stark nog att vara sådär som man skall vara men jag orkar inte. Jag tycker på allvar det är helt orimligt att jag inte orkar vara sagomamma eller ens i närheten av sagomamma och kan plötligt relatera till folk som lever mer begränsade av typ samhällets normen inför skönhetsideal mer. Det är skitjobbigt.

Jag älskar verkligen mitt barn och tycker om honom som person, men jag oroar mig. Jag kan ju uppenbarligen inte leva upp till minimumkraven jag satt upp åt mig själv, som att inte bli sur för att barnet inte kan fokusera på att klä på sig utan att svamla iväg och behöva bli tjatad på eller att man blir arg. Det känns så hopplöst. Å ena sidan vet man att det inte är okej att skrika åt sitt barn för han inte kan koncentrera sig på sina skor i en halv minut så man kan komma ur huset nån jävla gång, å andra sidan är det ju inget genomtänkt beslut utan bara något man mår dåligt över att ha gjort.

När jag låg på BB tyckte jag folk var helt jävla dumma i huvet som skulle släppa iväg mig med en annan pytteliten, skör människa att ta hand om och se till att han inte gick sönder. Han var så himla liten, det var svårt att klä på honom och byta blöja utan att hans pyttesmå fingrar bröts av eller han skulle råka ärras av något för livet. Det är helt sjukt att de låtit en ta hand om ett barn utan att någonsin berätta om man gjort rätt eller fel nånstans. Jag har antagligen förstört honom utan att ens veta om det. Hur skall jag leva med mig då?

Jag tycker inte ens jag har särskilt hårda standards. Bara typ vara mamma istället för vara människa. Jag vet inte om jag är en dålig mamma eller en dålig människa men jag vet att jag inte uppfyller kraven. Jag kan inte ens skylla på att känslorna är för att jag är kvinna och att jag mått jättebra om jag vore man och haft samma föräldraskap – mäns låga tröskel ursäktar väl inte mina egna tillkortakommanden.

Den här tabu tanken att man valt fel när man valt föräldraskapet, det är knappast en särskilt orimlig tanke när man ser på vad man egentligen valt. Jag vet inte ens om jag är en dålig förälder på en genomsnittlig skala, men skuldkänslorna och kampen mot den egna personen är tungt att bära. Inte lär det bli bättre heller. Jag kommer behöva kämpa mot mina egna behov, min egna person, så länge jag är förälder, och den enda domaren för vad som är rimligt och vad som är otillräcklighet är jag själv och internaliserade samhällsnormer. Håhåjaja.

Skall försöka trycka ner mina känslor djupare inuti mig.

(Skrev detta klockan 00,42 efter att ha kollat på barnbilder så är ju inte helt sammanhängande. Orkade inte proofa.)

Annonser

Snälla killen

Jag har fått lite kommentarer om min sons hår. Låt mig påminna hur sonens huvud ser ut i normala fall ser ut/skryta med mitt vackra barn:

Världens fucking bästa unge.

Min svärfar tyckte att jag gjort ett dåligt jobb på min klippning, min svärmor hoppas att jag låter hans hår växa till en Björn Borg-frisyr eftersom hon alltid haft en grej för Björn Borg (lite äckligt, kan man tycka). Senast var det en främmande herre på bussen som länge och väl satt och klappade på lilla stumpan och förklarade för mig att det går så snabbt, snart kommer jag inte kunna släppa ut henne eftersom en så söt liten flicka kommer ha en svans hemska pojkar efter sig, hahaha. Jag var politiskt korrekt och sa att jag alltid hoppats att han skulle bli bög, så det vore så roligt så. Då tyckte gubben att jag gjort ett dåligt jobb med den stadige lille herrns klippning och undrade varför i hela friden han hade så långt hår.

Faktum är att det är hur svårt som helst att klippa barn. De har noll dödsrädsla och noll fåfänga och noll tanke på att det gör förbannat ont att få en sax i halsen eller i örat.

Jag klippte sonen igår. Det blev inte bra. Det är tur att hår växer, annars hade jag lagt ut honom på en kyrktrappa.

IMG_0233Framförallt är jag sugen på att ställa ut honom på kyrktrappen när det är läggdags och hans 20 minuter med diverse youtubebussar är över.

NaaaawHur känner ni andra rörande mammor och barn, förresten? Jag har en granne som verkligen inte tycker om mitt barn och som ofta, gärna och hjärtligt berättar hur dum jag var som skaffat barn och hur mycket sämre livet är efter att man blivit förälder. Det här med att hylla mammalivet och vara självbelåten mot barnfria…. hur sant är det egentligen? Det stämmer kanske absolut, men jag tycker bara jag hör åt andra hållet – hån om hur fåniga morsor är, samt andfådda försök från diverse mammor att klargöra att de minsann är lika coola som barnfria. Jag är en av dem.

Det kan inte bara vara jag som får kommentarer hela tiden från barnfria, kommentarer om mitt hemska liv och gliringar om hur härligt det är att vara spännande barnlös? Jag kan ju givetvis bara utgå från min egen erfarenhet, men är det inte väldigt ocoolt att vara mamma? Vi får enorma mängder skit och hånas över allt från ohippa kläder till ohäftigt liv, och det är faktiskt ganska sällan man här om hur enormt det är att vara förälder. Det är liksom lite skamligt att bara vara vanlig, tråkig morsa – man skall vara dubbelt individuell för att bevisa att man faktiskt fortfarande är grym, trots barn.

Ja, jag har medvetet skrivit ”mamma” istället för ”förälder”. Det är inget fenomen att pappor är uppslukade av barn. Au contraire. Förutom sonens pappa, såklart. Han har blivit hånad av både hemlösa knarkare och sin familj för sitt omanliga pappaskap.

Hahahahaha! Hahahahahaha! Hahaha! Hahahahahahaha!

Män som lurar kvinnor att bli gravida

För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med någon i mitt inlägg om juridisk abort. Diskussionen spårade ganska snabbt ur och personen levererade följande guldkorn som inte alls tyder som mycket illa dold agg mot kvinnosläktet:

Detta skulle ju innebära att män och kvinnor kan mötas som människor på lika villkor. där inte någon bestämmer vem som är skyldigast för att ha slarvat med skydd, jag tror folk skulle få bättre relationer om det inte fanns hållhakar, mår illa när jag tänker på alla störda kvinnor som bestämmer sig för barn när den framgångsrike mannen tröttnat på den livlösa personligheten, var helt överens istället om att skaffa barn, om inte se till att din ekonomi går ihop. Blir en kvinna trots allt gravid trots vårat informationssamhälle så tycker jag dock man kan göra abort, sen får man utreda kvinnan eftersom hon måste vara störd eller ha någon funktionsnedsättning, det finns inga ursäkter för abort om man är normalbegåvad.

Jag tycker att det är så himla spännande detta med mansaktivism eftersom den faktiskt allt som oftast slutar med sådana här tirader om aktivisten blir ifrågasatt. Personen verkar inte alls se en motsättning att först mena att en juridisk abort ser till att att bägge sexarna är lika mycket ansvariga för skydd och att sedan mena att kvinnan sedan luras och blir smyggravid bakom hans rygg för att tjäna pengar på honom, alternativt att hon är för dum för att skydda sig. Var är mannen i det här resonemanget? Jo, han möter kvinnan som människa, som en människa till en annan människa, helt lönslöst – och klart han måste skydda sig men det är ändå mer hennes fel att hon blir med barn och hon måste vara ”störd eller ha någon funktionsnedsättning” om hon blir gravid utan att vilja det. Den stackars noble mannen har alltså blivit lurad att ligga med antingen en gold digger (att ha barn i Sverige är verkligen en branch som fler bör upptäcka, avkastningen är enorm) eller också blivit lurad av en person att hon har en intelligensnivå som kan anses normal, medan hon egentligen har en intellektuell funktionsnedsättning.

Givetvis är inte alla mansaktivister lika idiotiska som denna, men det var för bra för att skippa ha som illustration.

"When you look at biology — when you look at the natural world — the roles of a male and a female in society and in other animals, the male typically is the dominant role."

I år förändras föräldrapenningen något. Det är ingen större förändring (man får sina föräldrapenningdagar uppdelade på olika nivåer från början) men det ger ändå anledning för ilskna diskussioner huruvida det är fascism att tvinga pappor att ta ut 60 föräldrapenningdagar. Mammor klagar över att de inte tillåts vara hemma så länge som de skulle velat, pappor klagar över att de inte kan ge sin kvinna alla möjligheter att vara hemma med barnen, och ingen verkar bry sig ett jota att kvinnor också har 60 reserverade dagar. Varför har inte kvinnor såpass viktiga arbeten att de måste återgå, så som män gör? Jo, för att kvinnor är en osäker investering som arbetare. Inte nog med att vi uppfattas som känslosammare, mer osammanhängande, mindre kompetenta och mer kroppsliga, vi tar även ut mer föräldrapenning och sjukdagar med barnet. Varför? En idiot hade väl sagt att det bara är så att kvinnor hellre vill vara hemma med sina barn. Sanningen är lika lite att kvinnor bara väljer sämre betalda jobb, väljer förhållanden där de blir slagna, som att de väljer att vara hemma (även obetalt) med barnen. Det liksom bara blir så. Resultat: lägre löner, lägre pensioner, karriärkvinnor som ses som vandrande, pulserande äggstockar medan män är professionella arbetare. Även om en man blir förälder påverkar det inte hans arbete vilket är helt normalt, medan kvinnor skuldbeläggs för att de sätter arbetet framför barnen och återgår i tjänst efter en kortare föräldraledighet. Barn behöver bägge sina föräldrar, men bara när vi pratar om rättigheter snarare än skyldigheter.

Vad är då dilemmat här? Varför blir barnen alltid kvinnors ansvar? Att man gör någon gravid är knappast något man blir lurad till – en man har lika mycket ansvar för sin sperma som jag har över mina ägg, och om man lever i den illusionen att alla kvinnor som blir gravida gör det för att tjäna pengar vill jag gärna smaka lite av de hallucinogena och fördummande droger personen brukat, tackar som frågar. Det måste vara skönt att leva i en värld där man tror att anledningen till typ alla graviditeter är för att folk vet vad de håller på med och tjänar skitbra med pengar på de små liven efteråt. Alla har väl hört historien om den där tjejen som ville behålla sin man och blev gravid mot hans vilja (en modern myt i stil med Det Arga Exet som skrek Våldtäkt), men vi har också alla hört historier om män som inte dragit ut i tid, haft sex med någon utan dess medgivande, vägrat använda kondom…. eller helt enkelt bara var med på det hela och i stundens hetta haft barnalstrande sex med en svettig axelryckning. Om vi skall börja räkna fall för fall vem som mest blir gravid/gör någon gravid på ett skitstövligt sätt tycker jag att det är idioti att börja kasta första stenen som man. Du står i ett glashus.

Självklart kan jag sympatisera med en individ som t.ex. fått sin sperma stulen av en skogstokig flickvän. Självklart. Däremot vägrar jag att acceptera och diskutera samhällsproblemet ”kvinnor som blir med barn i smyg för att hämnas/whatever” eftersom jag ser det som en icke-fråga. Hur ofta hör du klagomål om samhällsproblemet ”män som lurar kvinnor att bli gravida för att binda dem vid spisen”? Hur ofta används det scenariot som ett faktiskt argument för eller emot lagar i stil med rätten till juridisk abort?

Du, man, har ansvar för vad du lägger din sperma. Du är lika dum som hon om du har oskyddat barnalstrande sex när du inte vill ha barn. Är du man och har barn med en kvinna har du alltid exakt lika stort ansvar som förälder som hon har. Alltid. Så himla enkelt koncept, så extremt svårt för typ alla att greppa i köttvärlden.

Lite kort om graviditet

Jag gjorde det mesta rätt när jag var gravid. Jag slutade röka, jag slutade dricka, jag fortsatte att promenera och köpte en bok om hur jag skulle bete mig. Boken skrev jätteglada historier om hur jättemånga tjejer lyste och mådde bättre än någonsin, acnen försvann och eksemet försvann och man älskade alla nya former man fick. True to form var jag tvärtom – jag blev obekväm i kroppen, finnig, svettig, depremerad och kände att jag på många sätt tagit livet av mig genom att välja bort hela mitt liv. Överdramatiskt, javisst – sådan var min hormonstinna hjärnbalk.

Jag har aldrig känt att det var en direkt uppoffring för mig att sluta röka. Jag var aldrig särskilt beroende av cigaretterna, det var mest en trevlig grej, en ursäkt att ta pauser och smyga undan emd andra. Redan innan jag fick ett positivt graviditetstest mådde jag illa när jag rökte och det var nästan en lättnad att ha en anledning att inte röka. Jag kände aldrig att jag väntade barn, det var liksom alltid overkligt, som om vi alla bara lekte, så jag kan inte säga att jag slutade röka för att det var någon björnmammainstinkt som krävde att jag gav upp hela mitt liv för potentiellt barn. Faktum är att pratet om ”instinkt” och ”naturligt” är något jag känner är väldigt skadligt – jag kände det inte vilket innebär att andra inte känner det, och man skall inte skuldbelägga människor för att de inte känner någon viss känsla.

För mig var det ingen jätteuppoffring att ge upp cigaretterna eller festandet, men just därför väljer jag att inte döma folk som tycker att det är svårt. För mig var det inte svårt, det innebär inte att jag gjorde mer rätt eller är en bättre människa, det innebär bara att jag behövde kämpa mindre än andra. Givetvis är det viktigt att inte röka under en graviditet, men beroende är beroende. Att skuldbelägga de som inte kan sluta gör inte att de slutar, det gör bara så att gravida med skuldkänslor mår ännu sämre.

Ytterligare ett inlägg om mina hormoner och mitt barn

Igår lade Emmisen upp en bild på sitt helt sprillans nya barn och åh, hon är ljuvlig. Kalla mig en sentimental gammal 70-kilosvagina full med skit, men skiner inte stoltheten  igenom precis vartenda ord i hela texten? Och varför inte? Att stå med en helt ny människa man gjort alldeles själv och som man är alldeles ensam om i världen att hålla levande (jag vet att andra föräldern finns, men jag själv kände mig väldigt ensam i mitt föräldraskap så det är så jag minns det), finns det något man borde vara mer stolt över?

Sonen var själv på utmärkt humör hela eftermiddagen, han sprang omkring med rumpan bar och skulle sitta på pottan och sedan sjunga alla sånger med mamma och sedan busspringa ut för att trycka på hissknappen medan han skrattade så mycket att han höll på att trilla omkull. Sedan satt vi oss och tittade på alla hans senaste teckningar. Här har vi förresten ett särskilt bra exempel, där sonen förevigat en häst, en gris, en kossa, en elefant och Santa Lucia från förskolan.

Häst, gris, Lucia.

Jämför då med känslan som Apan satt i granen beskriver. Efter myset. Efter teckningar och sång och pussar. Middagsdags. Sonen vill inte äta, han vill aldrig äta. Han vill inte sitta. Han vill inte borsta tänderna. Han gråter så han hickar över hur elak jag är. Han skriker. Han vill inte nynna godnattsång, inte pussas godnatt och mamma får inte natta. Och jag känner mig så spänd, irriterad och sårad att jag inte vet vad jag kan göra.

Jag vet inte ens vad jag kan göra. Det finns liksom inget mitt emellan. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Antingen skickar jag sonen till sängs med tom mage eller också förstör jag honom genom att låta honom ta makten över middagen och gråtandes spendera timmar med att rata den ena maträtten efter den andra. Antingen sätter jag inga regler eller också gör jag sonen totalt förtvivlad när jag inte tillåter att han tittar på bussvideos non-stop hela dagen. Och det krossar mitt svarta lilla hjärta.

Viktoriansk reklam

Eftersom reklam är kanske det koncept jag avskyr mest i världen känns det lite konstigt att läsa om andra som faktiskt gillar viss reklam. Det känns konstigt eftersom jag själv inte har den förmågan. Jag känner mig mindre spontant arg, men jag tycker väldigt sällan bra om reklam eftersom jag isåfall känner att reklamen lyckats lura mig, och då blir jag bara arg igen. Reklam för mig handlar om att manipulera mig att konsumera säljarens produkt, inte om att förändra världen eller göra mig en tjänst. Värst tycker jag om de reklamer där företaget lindar in sin produkt i en välgörenhetsgimmick, som att man ger en poliovaccination genom att köpa blöjor eller att man ger en tia till att moppa upp oljespill om man köper en viss sorts diskmedel. För att citera komikern Doug Stanhope, är inte det exakt likadant som att använda en grotesk våldtäkt för att kränga kvinnliga hygienprodukter?

Välgörenhet är stort just nu. Välgörenhet dels som en del av mitt konsumerande, dels som någon slags retro viktoriansk medelklassvälgörenhet från Facebook. Ni vet hur jag menar – bäst att köpa de dyrare blöjorna så att Amanda Schulman (som sponsras av Pampers) inte ser att jag kommer ut från ICA med andra blöjor och därmed förlorar respekt för mig, vilket är typ det mest bisarra jag hört någon säga i år. Bäst att skänka bort ungens gamla överdragsbyxor och skriva att de skall ges till ”någon behövande” på facebooksidan istället för att sälja dem för en femtiolapp, så får man sjukt många likes och en möjlighet att komma med i lokaltidningen.

Vad gör nu all denna välgörenhet? Nå, nog är det bra att få ut vaccinationer mot polio, men att kräva att jag skall konsumera en viss sorts blöjor för att inte andras barn skall dö i polio är ändå en konstig attityd. Om det enda jag gör som engagerar mig är att köpa ett visst paket blöjor, är detta verkligen något att brösta sig med? Är det inte lite i stil med den facebookaktivism där man ger en krona till välgörenhet för varje like. Fattigdom är något man måste kämpa emot, politiska frågor måste man kämpa för, ta ställning för. Kan du förändra världen genom att like:a något på facebook? Kanske. Skall du nöja dig med det? Nå, sedan när blev välgörenhet något du köpte? Är Pampers snälla som vill motverka polio eller vidrigt cyniska som använder en av världens största och farligaste sjukdomar för att kränga blöjor?

Och detta med matkassar och individuell välgörenhet är, i mitt tycke, direkt farligt. Att lägga politiska frågor som fattigdom på individnivå är farligt, och vad mer är, historierna jag läser är misstänkt hjärteknipande. Fattiga sjukskrivna mammor med hungriga gråtande barn, där misär paraderas framför givarna som i en postorderkatalog – den här mamman har inte välling till sin tvååring, den här mammans gråtande fyraåring vågar inte ens hoppas på lego till julklapp, den här mamman har psykiska problem efter en misshandel, den här mamman har skor varken till sig själv eller till sitt barn… Allt för att se till att denna godhet belönas, för inte vill man skänka mat eller kläder till en förälder utan att man får den där pirrande överlägna, ömkande känslan av att ha räddat ett fattighjon. Alla önskar att de kunde ändra slutet på Flickan med Svavelstickorna – nå, tack vare facebook är detta möjligt!

Missförstå mig rätt. Det jag ogillar är absolut inte välgörenheten utan kitschen. Varför måste man förnedra de behövande med stereotypiska, Dickenska historier om deras tappra men hopplösa fattigdom? På samma sätt som Borzoo Tavakoli måste förklara att han faktiskt gör rätt för sig som invandrare måste välgörenhetsmottagare förklara att de gör rätt för sig som fattiga, genom att inte bara vara lite fattiga utan att vara vansinnigt fattiga, så fattiga att de inte har råd att ha någon stolhet, så fattiga att de inte har råd att bara vara och få saker utan ständigt måste motivera för juryn varför just de förtjänar att vinna kvällsmat eller vinterskor av svenska folket.

Välgörenhet är jättebra, men denna viktorianska fanfarvälgörenhet med pompa och ståt, denna välgörenhet där den givande medelklassen som har välgörenhet som hobby måste tackas av tårögda fattighjon inför lokaltidningen, den gör mig förvirrad. Varför lever vi i ett samhälle där människor faktiskt inte har råd med mat till middag, faktiskt inte har råd med kläder till sina barn, och det verkar som att folk får någon slags glädje av att höra hur dåligt folk mår när man hjälper dem? Varför är folk glada att de kan hjälpa med att ge en matkasse istället för totalt jävla rasande att vi måste ge våra grannar mat?

Såhär tänker jag: Jag var mycket, mycket fattig under en period när jag var liten. Jag var mycket fattig under en period när jag var yngre och hade flyttat hemifrån. Jag klarade mig fint, nu mår jag bra och har en kyl proppfull av oliver, inlagd vitkål och vispgrädde, men rädslan finns alltid där. Alltid. Rent logiskt vet jag att jag antagligen aldrig kommer att sitta och gråta under köksfläkten med spisen täckt av räkningar och en hundring på kontot, jag vet det, men rädslan kommer alltid att finnas kvar. Jag hade mått fysiskt illa om jag tvingats skriva in mig på någon jävla facebooksida för fattighjon och niga och tacka goa frun för all den goa maten och snälla unga herrns urvuxna skidbyxor, jag hade gått sönder om jag tvingats göra det. Vad lever vi i för värld där detta anses som något fint, där det är bevis på att vi fortfarande är snälla mot varann?

Klasskillnaderna ökar. Utan att vara dramatisk vill jag måla upp bilden av den viktorianska välgörenheten, där uttråkade hemmafruar går ner i slummen för att dela ut matkorgar eller en slant till fattigbarnen till choklad. Rika fruar som lever gott på sina makar som i sin tur lever gott på sina fabriker, där arbetarna står handfallna om de blir sjuka eller skadade, och där det sociala skyddsnätet är rika människors välgörenhet. Tänk er den här bilden. Det är det jag ser när jag läser om all denna godhet som sprids i det svenska samhället.

Kvinnan och föräldraskapet

Ni vet den där känslan av att något liksom kittlar långt bak i hjärnan? Att det känns som att något kliar, men tillfredsställande glädjande på något sätt? Så känner jag när något är intressant. Så känner jag när jag tänker om kvinnan och föräldraskapet.

Jag tror inte att det är en slump att kvinnor och barn liksom lumpas ihop av traditionen. Traditionen bjuder att männen gör arbetet för att försörja sina kvinnor och barn. Männen går ut i krig för att skydda sina kvinnor och barn. Kvinnor och barn är lite lika, man måste bestämma för dem för deras eget bästa. Män vs kvinnor och barn, dvs vi vs dem.

Att vara kvinna är lite som att vara alkoholist – man är alltid förälder, även om man bara är förälder i väntan på eller i avsaknad av barn. Att vara kvinna är ständigt att vara misstänkt, eftersom man är ett kärl där nya människor kan skapas vilket mannen inte har makt över – för givetvis har mannen inte makt över sin sexualitet, det onaturligt för honom att begränsa sin kraftfulla sexualitet på grund av något så fjuttigt som risken att sätta nya människor till världen, säger samhället. Och kvinnor vill alltid ha barn. En kvinna som inte vill ha barn är tokig eller bitter eller kanske bara ung nog att inte veta vad hon själv vill, vilket gör barnalusten till en självuppfyllande profetia. Det är så naturligt för dig att vilja ha barn att det drillas in i dig från alla håll, vilket gör det onaturligt när du inte uppfyller längtan.

För mig är två saker fullkomligt naturliga: å ena sidan är det fullkomligt naturligt att vilja ha barn. Det är en drift många har av en anledning, och på många sätt är barn meningen med livet (även om det för mig verkar som en jävligt fjuttig mening att fortsätta finnas bara för sakens skull). Å andra sidan är det fullkomligt naturligt att inte vilja ha barn, fullkomligt naturligt att vara lycklig i sitt liv även om livet inte involverar barn. Jag förstår inte varför man måste anta att barn är en nödvändig ingrediens för ett lyckat recept.

Men för att återgå till min huvudsakliga tes. Traditionellt sett kopplas ju kvinnokroppen samman med barnalstrande på ett sätt som manskroppen inte gör. Detta är självklart. Efter att ägget är fertiliserat kräver embryot/fostret en kvinna att ta hand om dess biologiska behov, från att bära barnet under graviditet till att amma barnet efter förlossningen. I och med att kvinnokroppen måste vara lockande för män finns det en motsägelse i kvinnorkoppen i sig. Å ena sidan är alla tecken på graviditet och förlossning ansedda som skönhetsfel, å andra anses kvinnan mer förankrad i sin rent biologiska kropp än mannen just på grund av barnaalstrandet och allt det innebär med menstruering, hormoner och så vidare. Mannen är tänkare medan kvinnan som barnakärl är en madonna/hora, antingen som den perfekta föräldern (och därmed asexuell/icke-moderlig i sin kropp) eller som kvinnan utan barn (sexuellt lockande men i slutändan värdelös eftersom grunden till den sexuella/romantiska relationen skall vara barn).

Att barn är ett känsligt ämne är inte underligt. De är vår framtid, absolut. Men jag ser det inte som en slump att det är just kvinnor som har hand om barnen, och kvinnor som lider av pressen av att ha barn, medan män på intet sätt behöver beblandas med sin familj utanför det privata. Ta Marissa Mayer, googles nya VD, som grundligt granskats och värderats då hon är gravid – skulle en man blivit tillfrågad om han väntat ett barn, om han verkligen haft tid med det nya arbetet? Självklart inte, eftersom hans arbete antas vara totalt separerat från (och antagligen viktigare än) arbetet. Amning är en skitstor fråga, inte på grund av barnets välmående utan på grund av barnets välmående på bekostnad av moderns välmående.

Min kropp har påverkats av mitt val att bli och fortsätta vara gravid. Låt mig illustrera med mina magbristningar, dryga två år efter förlossningen.

De kommer och går, ibland är de röda och ibland vita, men de finns alltid där. Givetvis har min kropp påverkats mer än min makes av min graviditet, men jag kan nog inte säga att jag som person är mer påverkad än vad han är, eftersom vi båda har blivit föräldrar (OBS OBS inget perfekt jämlikt förhållande i föräldraskap eller någon annanstans). Jag blir inte mer förälder än min make på grund av mina bristningar, och det är skamligt av samhället att påstå att jag är det.

När jag vaknar imorgon kan det vara exakt som IN THE NIGHT GARDEN

Idag när jag skulle sluta jobba såg jag ett missat samtal på mobilen. Dåliga nyheter. Det var förskolan som – trots att maken inte arbetar och vi bett att de skall ringa honom då jag inte är kontaktbar om dagarna – ville meddela att sonen kanske hade vattkoppor och behövde bli hämtad.

När man googlar vattkoppor dyker den här bilden upp först:

Så ser han inte ut. Däremot ser jag väldigt mycket ut så pga konstiga hormonsvallningar vilket resulterar i överkroppsfinnar. For realzies, det är som om Karin Hörnsten tagit en bild av mig när jag lufsar omkring i lägenheten utan tröja i väntan på falafelrulle. Sonen ser ut ungefär såhär, fast om man tittar väldigt noga ser man nog antydan till en fläck på magen:

Om min läsare är det allra minsta lik mig själv slutade ni bry er om min sons hälsa för länge sedan och tänker trånande på falafelrulle. Ni läste rätt. När jag kom hem med den traditionella sjukdomsglassen var frysen pajko och efter en timma luktade det misstänkt bränt i hela lägenheten. Huvudvärk och andra icke-positiva gas-symptom uppstod men det kan ha varit placebo då man slutade använda freon för ca 40 år sedan. Jag bestämde mig för att inte stå och värma droppande, dagsgammal salmonellakyckning med sweet’n’sour-sås i potentiellt dödlig gas.

Sådan var min eftermiddag. Hur var er dag?

Reklam för diverse

Reklam, hörni. För mig är reklam vad porr är för Andrea Dworkin. Reklam för mig är typ orsaken till nästan alla moderna samhällsproblem, även om det givetvis inte är roten till dem – roten ligger i patriarkala strukturer, men skönhetsindustrin är fortfarande skapad på samma sätt som alla andra industrier. Komceptet reklam för mig är något av det sjukaste som finns.

När man talar reklam talar man ofta om valfrihet. Hur skall man veta vad man har för val om de inte presenteras för en? Nå, nog känner man till sina behov även utan att få dem uppkörda i ansiktet – nog vet jag att jag är hungrig utan att behöva rådfråga en kock. Problemet här ligger inte i min valfrihet eller något lika grandiost, utan helt enkelt detta att jag först och främst är pengar – företagets pengar, som de omedelbums bör ta tillbaka från mig i utbyte mot skräp/saker. Hur skall man veta att det är okej att ge barnet modersmjölkersättning om det inte gjorts till ett samhällsproblem där lösningen finns att köpa för en billig penning?

Själva amningsfrågan för mig är enkelt avklarad. Det är svårt att vara förälder, och varje förälder måste bestämma själv vad som fungerar bäst i sin egen situation. Jag fick kämpa ungefär en vecka för att kunna amma nästintill perfekt, och anledningen till att jag tvingade mig att göra det var lättja – jag hade antagligen gått på flaskmatningen om jag trott att det var enklare, men det verkade enklare att bara ha allt redo när det behövdes. Mindre disk, också. För mig var det enklare. Jag hade tur. (Jag hade också tur som fick mitt barn i ett land där amning tydligen inte är något man gör om man inte är en illaluktande surmjölkshippie, vilket innebar att jag möttes av glad men djup förvåning från alla barnmorskor när de hörde att jag ammade.)

Jag vill gärna att alla som har möjlighet att amma skall amma eftersom det fungerade så hemskt bra för mig, men jag är givetvis inte dummare än att jag inser att det är obehagligt med all press om man inte vill, kan eller orkar amma. Jag har alltså inte mer emot reklam för än jag har mot annat. Allt är ändå redan förstört. Samhället är ändå redan förstört. Att ge kvinnor lite mer frihet över sina kroppar gör det inte sämre.

Barnblogg

Jag har ju skrivit ett par gullinuttiga barnbloggar på sistone, givetvis till allmänt (tyst) jubel. Det finns inget folk älskar mer än att höra på insiderhistorier om andra människors drömmar och barn, så varsågod, bloggvärlden. Coming up next kommer jag att beskriva en jättesexig dröm där jag var otrogen med en tystlåten, intensivt erotisk Steven Colbert. (Sant!)

Det skrivs ju mycket om barn just nu. Debatten går: är det bra eller dåligt? Säger samhället att det är bra eller dåligt? Kan människor utan barn veta eller ens ana hur det är att ha barn? Jag svarar ja/nej på alla frågor utom den sista, där jag svarar nej. Jag kan avsluta mitt inlägg redan här, men känner att jag inte gör det pga en inre önskan att få uttrycka mig inför andra.

Så vad säger vi? Säger samhället att det är bra eller dåligt att ha barn? Nå, medan barn antas vara något som alla kvinnor (och mänga män) till stundom kommer att vilja föra till världen eller tillföra sin familj, är det nog bara reklamvärlden och typ vissa mysfilmer som påstår att det är något bra och mysigt, utanför privatpersonen. Facebookperfektionen som härjar i våra träningsväskor och på våra tallrikar existerar dubbelt i våra barnfamiljer, där inget utom sovande myspysar med snuttefiltar och skrattande småungar i hatt får vistas. Verklighet med sömnbrist, spruckna vaginor, kaskadspyor och gråtattacker är streng verboten i denna värld, för då kan någon tro att mamma och pappa inte älskar sin lilla skrikpåse. Man vill ju inte tvätta sina smutsiga engångsblöjor offentligt. Barn och barnuppfostran väcker starka känslor, och som förälder får man bildligt stryk om man talar för mycket om barn, talar för mycket om hur bra det är (irriterande rosafärgad och självbelåten idiotbild) eller dåligt det är (irriterande svartmålad skitklagbild som är elak mot alla som kanske vilt försöker få barn men inte kan).

Å ena sidan får vi höra att livet aldrig är detsamma med barn. Att ha barn är omöjligt ocoolt om man inte är rik nog att kunna leva som om man inte hade barn. Allt som har med barn att göra är jätteocoolt om det inte är gulligt, och ofta då också – att vara bullmamma är idiotiskt, det är mycket bättre att vara politiskt arg individmamma som inte är som alla andra. Inget gör oss som alla andra så mycket som barn.

Kan människor någonsin veta hur det är att ha barn när man inte har barn? Tja, jag visste det inte. Detta att det inte är en korttidsförändring utan att hela livet faktiskt vänds uppochner, att man ändras som person, att sättet man tänker, resonerar och reflekterar över sin verklighet förändras, det är svårt att greppa om man inte själv upplevt det. Spelar det någon roll? Tja, mina kära barnlösa medmänniskor, jag skiter i ert liv lika högvördigt som ni skiter i mitt, så för min del är det lika viktigt att barnlösa förstår att de inte förstår min situation när de försöker ta tolkningsföreträde i min situation. Att lyssna på lite trista barnhistorier lite då och då är lika god kutym som det är av mig att hålla god min medan ni talar om någon tv-serie jag tycker låter skittradig. Man kan inte skälla på människor för att de är ointressanta, det enda man kan göra är att välja bort dem om man nu inte står ut med dem.

Frågan huruvida det är bra att ha barn tycker jag är lustig att tänka på. Det är på många sätt enormt smärtsamt för mig att ha barn då jag tvingats in i den traditionella mansrollen, då jag själv arbetar långa dagar för att försörja familjen och inte träffar min son tillräckligt mycket – å andra sidan är jag utmattad när jag kommer hem ifrån mitt arbete, och min make är sonens favoritförälder då de två är ensamma tillsammans större delen av dagen… Jag lider av detta och mycket annat. Det dåliga samvetet, otillräckligheten, tröttheten och känslan av att förlora så mycket av sig själv är alla aspekter av föräldraskapet jag kunde levt utan. Däremot kunde jag aldrig leva utan mitt barn. Jag tror att man generellt sett blir lycklig av många saker – att veta att min unge inte dött ännu gör mig glad, medan jag blir mindre glad av att veta att jag antagligen aldrig mer kommer kunna leva som jag gjorde när jag hade min vilda och lyckliga ungdom.