James Deen-grejen

Ni vet grejen med James Deen? Inte detta att han brukar sexuellt våld mot sina medmänniskor eller att han ”framgångsrikt” made the switch från vuxenunderhållning till mainstream, utan grejen att alla tyckte han var så snygg? Jag har funderat lite på det här fenomenet att man framstår som snyggare för att alla runt omkring en är så himla fula.

Jag utgår ifrån att dettta är medveten strategi för kvinnor inom SD på lokal nivå, men annars fungerar det ju inte för kvinnor på samma sätt eftersom kvinnor används som dekoration överallt.
Jag funderar lite över detta att Deen en kort tid fick PK-stämpel av sexpositiva feminister. Varför var det ens så? Jag tänker att det kanske hade att göra med att han dels var typ snygg och dels för att han inte var så himla noga med vem han låg med. Jag följde Deen på twitter ett tag och hans folk annonserade ofta för nya, fräscha damer för Deen att älska med. Här tryckte de hela tiden på att Deen älskar damer av alla genrer och att confidence is key eftersom ingen vill se någon blygas över sina bristningar på film. Jag tänker att det är lättare att projicera åsikter och egenskaper mot någon som man dels vill ligga med och man åtminstone i teorin skulle kunna vilja ligga med en själv tillbaka.
Ja, jag vet inte ens vilken poäng jag vill göra här, men jag tycker att det är så himla jobbigt att man inte bara kan slappna av och tycka att det är kul att någon typ snygg kille är naken utan att oroa sig för att han är en stor vidrig gris.
Annonser

Dags att byta ämne

Vi snackar ju mycket om mammaskapet och föräldraskapet inom min egna blygsamma feministkrets, och det blir ju jävligt tradigt för alla barnfria. Det sker naturlig överlappning av feminism och mammaskap eftersom man börjar läsa feministbloggar under amning/matning och deltar i forum där kvinnoskap diskuteras, och kvinnoskap är så kopplat till biologi att det inte går att komma från diskussion om menskonst och kopp hur mycket man än försöker (OBS, ej sant men typ sant). Såklart det blir skittradigt för folk som struntar i bebisar att återigen behöva se hur folk subbloggar med mycket illa dold aggression om typ bärsjalar och curling.

Men på lördag är det nya tag! Läsare, jag slår återigen mina påsar ihop med eminenta The Fem Party, denna gång för att diskutera könsaspekt inom extrema organisationer i allmänhet och IS i synnerhet. Kvällsgästen är ingen annan än respekterade Michael Krona, sapiosexuellas poster boy. Alla är välkomna imorgon kl 18,00 för ett seriöst samtal om ett seriöst ämne. Låt din make ta hand om barnen för en enda gångs skull och häng med!

Kantig moralism

Det kommer inte som någon överraskning för någon att jag är grundligt obildad. Jag har ingen universitetsexamen. Jag har inte läst ett piss för jag förstår det inte och tycker att det blir ointressant och traggligt att sitta och hacka mig igenom själv. Jag läser romaner, minns min gymnasieutbildning och lyssnar på en varg söker sin podd. Om någon läsare som vet vad hen pratar om får gärna komma med mer bildade reflektioner. Med detta sagt, här kommer en spaning om världen överlag och världen online specifikt.

Jag funderade litegrann idag på min egen moraliska kompass mot mig själv och andra. Jag är, som alla vet, deprimerad och funderar mycket över min livssituation, och tänker att egentligen är det inte så att depressionen gör en mer negativ utan snarare får en att betänka sin situation mer realistiskt. Livet, säger den deprimerade, kommer aldrig att bli särskilt bra. Man har korta studer av glädje men antagligen kommer större delen av livet att vara smärta och uttråkan i väntan på döden. Rent krasst är ju detta korrekt, men man kan inte möta detta utanför en depression eftersom man inte kan driva sitt liv utan att ignorera hur meningslöst det är. I stunden glömmer man bort det större och fokuserar på de små projekten för att få varje dag att gå, så att man får gå och lägga sig och stryka över ännu en dag i kalendern.

På samma sätt kan man inte fokusera på sin moraliska plikt jämtemot omvärlden utan att förlamas av hopplöshet, och därför gör man det oftast inte. Men nu gör jag det, och jag förlamas. Jag känner skuld över att jag inte tömmer min kropp på blod, ägg, märg, njurar, för att ge till bättre behövande. Jag är i positionen att jag kunde göra det men väljer att strunta i det, och anledningen är egentligen oviktig. Jag måste acceptera att jag är en dålig människa därför att jag inte klarar av att leva som en asket, att ge upp allt jag har för andra, och att jag är för bekväm för att ens överväga var den rimliga gränsen går för vad jag kan ge upp för andras lycka. Lite Kantig moral kan man tycka, och självklart dömer jag inte andra individer enligt samma stränga regelverk, eller snarare – jag klandrar inte andra som jag klandrar mig själv eftersom jag inte har förmågan att göra det, då jag inte internaliserat regelverket på samma sätt när det gäller andra. På samma sätt ser jag mig som en värdelös förälder om jag inte är perfekt, eller om mitt agerande är motiverat av själviskhet även om handlandet är nyttigt eller bra. Blablabla, alla vet, duktiga flickan, plikt, osv.

Och häri ligger ju en rolig grej jag sett mycket online. Förlåt att jag gör en gammal dammig spaning men det känns som att många håller upp den moraliska kompassen som jag internaliserat mot nätet och applicerat den på aktivism. Detta innebär ju dels att ingen kamp är tillräcklig eftersom ingen kamp är perfekt, men det innebär också att inget snedsteg kan förlåtas. Tag exemplet som Lady Dahmer bloggar om. Vi har en sextonåring som beter sig vidrigt men som de fakto aldrig kan sona detta brott eftersom ingen ursäkt är perfekt och varje ursäkt därför alltid kommer att vara värdelös, kanske till och med en ny kränkning.

Häromdagen frågade sig någon varför man drevar så mycket mot unga tjejer eller kvinnor. Män hatar på nätet hela tiden, men få drev hotar med att kontakta unga mäns lärare, vänner, tränare, arbetsgivare, få drev jobbar för att förstöra mäns liv. Det händer väl att någons mamma skickas en print screen av sonens erigerade penis, men det stannar ofta där. Drev utförs inte mot män på samma sätt. Jag tror att det är för att vi dels har råd att dreva mot flickor eftersom vi vet att de inte kommer att slå tillbaka, dels för att vi inte har samma moraliska krav på pojkar och därför känner större behov av att straffa kvinnor som beter sig illa.

Det känns så banalt att ha diskussionen på nivån att det inte är tillräckligt att sträva efter utveckling, utan att perfektionen måste vara konsekvent för att vara tillräcklig. Och såhär i efterhand känns hela mitt inlägg banalt. Förlåt att jag störde er med det. (Och jag vill inte få konstruktiv kritik att jag skall sluta be om ursäkt i skrift för jag gör som vill med mina fingrar, de skriver vad jag vill och jag är kvinna och utför handlingarna och därför är de feministiska, tihihi.)