Från Zorn till Brass i kvinnohull

I vloggen The Fem Party som ingen har sett eftersom den är två timmar lång pratar jag om detta att min kropp gör mig otänkbar som romantiskt objekt och gör mig till hora. .För den intresserade börjar jag traggla om detta 1 timma och 30 min in i sändningen. (Lustigt nog brukade The Fem Party heta ”The Hen Party” men fick kritik ang ickebinära transpersoner, varpå henormen slukade sig själv.)

Flickvänsmaterialet har skrivit lite till mig om My Little Pony och om hur vi åtrår det vi ser varje dag. Jag tänker litegrann på detta att vara ärlig kring hur vi påverkas av vår omgivning och vill prata om en film jag såg som gjorde väldigt starkt intryck på mig, nämligen PAPRIKA av Tinto Brass från 1991. Handlingen är som följer: Minna är en ung flicka som går med på att arbeta som prostituerad i två veckor för att hennes fästman skall ha råd att köpa ut sin chef från företaget. På bordellen träffar Minna trevliga flickor och en snäll Madam som ger henne det professionella namnet Paprika eftersom hon är het med sin breda, platta stjärt. Självklart visar sig fästmannen vara en lus som pimpar ut stackars Paprika och sviker sitt löfte om evig kärlek. Paprika blir grundligt desillusionerad, ger upp män och deras löften om äktenskap och kärlek och stannar istället kvar tillsammans med de flickor hon träffar på diverse bordeller. Självklart är filmen en lättsam komedi, en fantasi, men den har flera intressanta vinklar. I en stark scen reser Paprika till paris för att genomgå en abort och ligger desperat i gynstolen medan läkaren (spelad av regissören Tinto Brass) smeker hennes bröst, i en annan blir Paprika våldtagen av sin farbror och tvingas till ett incestuöst förhållande för att hennes skamliga liv inte skall avslöjas.

Karaktären PAPRIKA är visserligen en lycklig (ish) hora men hon är mer än så. Hon är beundrad, älskad, omtyckt, ofta tack vare sin livsglädje som annars gör en kvinna så lätt att lämna efter att penis slaknat. En sexuell kvinnokropp är kul, men den är just kropp och inte Kvinna, säger samhället och vänder näsan i luften. Det var så skönt för mig att se min kropp i PAPRIKA så som min make säger att han ser den*, något som inte står i vägen för att kunna se mig.

Alla har läst om snubben som gjorde en Onion och kapade ett plan för att wow:a sitt ex (kanske). Alla har skrockat åt hur den romantiska komedin och selfies har gått för långt. Alla har haft en rolig dag på kontoret och sen gått hem, torkat en tår ur ögonvrån, lagt sig i fosterställning och stirrat ut genom fönstret. Håhåjaja.

Jag har ju skrivit om pornografi tidigare och hur jag tycker att det är lustigt att samhället gång efter annan gör spaningen att pornografi inte ifrågasätts, medan pornografi är den underhållning som mest ifrågasätts. Jag har också talat i den blygsamma podden Glädjeflickorna** om att jag älskar att titta på äldre film eller film med lägre budget till stor del därför att jag ser en sådan omfamning kring kvinnokroppen eftersom man inte har råd att karva den i sten.

Skärmklipp

Min lärare sa alltid att hon var så lik mig.

Givetvis är ingen underhållning skitbra när det kommer till att peppa tjejer, men idag betyder skönhet ofta att ingenting får vara mindre än perfekt och det hade man inte teknologi till tidigare. Idag innebär skönhet släta ytor, långa ben, hårlös hy, en kropp som kan ersättas med en annan, och i många fall tidigare så var kroppen iallafall någorlunda unik. En vacker kvinna var vacker även om hon hade skönhetsfel eftersom man accepterade att kvinnor inte var perfekta. Man accepterade att rumpor var gropiga och hade finnar eller plitor, det var liksom ingenting som gjorde tjejen grotesk eftersom hon var en vacker kvinna med en naken häck och alla vet att häckar ibland får plitor. Kvinnor hade ofta håriga armhålor eller kön och även om många rakade sig så tog det inte bort skönheten från en vacker kvinna att hon hade hår under armarna. Idag kan ett skönhetsfel kasta en kvinna från perfektion till oacceptabel, vilket såklart gör det svårare för oss som på intet sätt når samhällets minimumkrav för perfektion och därför ger oss extra mycket att noja över. För ett extremt exempel, se John Waters.

Så medan samhället erbjuder kvinnoroller i stil med ”kärleksobjekt” och ”omkulldrattande skönhet” i filmer som lämnas mer eller mindre okritiserade väljer jag att vända mig till filmer där kvinnor öppet objektifieras eftersom jag finner dem stärkande. Visst är det sjukt att jag skall behöva stärka min självkänsla genom att gazea på andra kvinnors kroppar, men var jag kan annars spegla mig?

Frågan är väl om det är särskilt bra kamp att tapetsera hemmet med nakna, bredrövade damer för att känna mig mer bekväm i min egen kropp. Den andra frågan är väl om allt behöver vara kamp för andra istället för min eget privata välmående nu när jag nu en gång för alla tydligen behöver känna mig bekräftad för att kunna sluta tänka på min kropp. Och det svider ju lite extra iom att man såg ZORN som barn och direkt tänkte: Ew. Samtidigt som mina manliga äldre släktingar kollade och antagligen tänkte: Det är inte mer än han förtjänar.

 

 

* Har valt jämställd man ¤__¤

** Här letade jag i typ tjugo minuter efter en rolig bild jag såg där nån antifeminist ba ”öööhh är det inte ironiskt att de suraste och vidrigaste feministerna har en podd som heter just GLÄDJEFLICKORNA lol” men jag hittade den inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s