Starka kvinnor och duktiga flickor

För en tid sedan lyssnade jag på Liv och Caroline när de talade om en fantasikvinna som de delade. De målade en bild av en journalistmor som reste genom krig med barnet i en ryggsäck medan hon gjorde reportage om härjningarna och inte lät sitt mödraskap påverka hennes bad ass liv, och jag tror att många kan känna igen sig. En stark kvinna är en sak, men en stark kvinna som dessutom är en stark mor är något helt fantastiskt. Jag kände igen mig när Caroline sa att jag skall jävlar anamma bli en skitbra morsa och lyckas med allt, bara för att visa de där asen. Sen får man barn och klappar ihop eftersom det inte alls är som man tänkt sig och man inte alls är exceptionell och så tvingas man konfrontera sitt tillkortakommande som är att man inte är helt ultimat. Minns inte vilket avsnitt det var, men min läsare har säkert lyssnat på alla avsnitt och känt igen sig.

För mig är detta bilden av jogging i spåret.

Jag har funderat litegrann på vad det är som gör kvinnor starka. Bilden av starka kvinnor väcker beundran men det är ju helt sjukt egentligen att styrka mäts i hur lite man låter patriarkatet sänka ens humör, knullbarhet eller produktivitet. Min första pojkvän ville gärna att jag skulle ha hår under armarna men jag sade: min kropp, mitt beslut! och rakade mig eftersom jag generades av hår under armarna. Samtidigt kunde jag göra politik och personlig kamp av mina släta armhålor.

Nu var jag femton år gammal när jag hittade på den feministiska karatesparken att stå upp för rätten att raka mig under armarna men jag minns det som igår. Känslan av att kunna ha min kaka och äta den, sedan kräkas upp den innan den kunde skada mig. Jag kunde göra feminism genom att bli smalare, starkare, se bättre ut, vara närmre samhällets ideal och utöva kontroll över min kropp och dessutom vara en duktig feminist, lalala.

Självklart finns det individer som mår bra av att träna eller äta enligt någon särskild diet men det är så otroligt barnsligt att föra individuell feministisk kamp mot den feministiska kampen. Jag avskyr att lägga fokus på undantag för att problematisera ifrågasättandet av struktur, för vad är ens poängen? Det nyanserar ingenting, det bara gör diskussionen tradigare och leder till kukmätartävling i grått.

Jag var femton år när jag vägrade låta hårbuskarna växa för att tillfredsställa en man. Jag är femton år äldre nu och kan villigt erkänna att jag rakar både det ena och andra för att göra mig mer attraktiv för min partner. Jag tränar för att bli snyggare. Jag brukade banta (en kort tid, kanske 2 mån) för att bli snyggare, jag låtsades att det var för att få mer struktur på vardagen men jag ville bara bli smal och mer attraktiv. Jag slutade banta för att jag mådde för dåligt av det och för att jag inte tyckte att resultatet var tillräckligt i förhållande till ansträngningen, annars hade jag antagligen fortsatt.

Så många år jag gick omkring och trodde att jag kämpade för att vara imponerande, stark, smart, en stark kvinna, medan jag i verkligheten var den klyshigaste av alla kvinnor, en duktig flicka. Det krävdes rätt mycket mod och självinsikt att faktiskt erkänna att jag inte alls skulle bli en journalist med barnet på ryggen, jag skulle knappt orka stiga ur sängen och allt jag gjorde för att kompensera detta var exakt det som alla andra gör för att känna sig värdefulla. Jag hade ingen annan strategi.

Flickvänsmaterialet skriver om att vara offer, om att offerskap tillintetgör ens erfarenheter inom patriarkatet eftersom man ju låtit sig hamna i positionen att man blir utnyttjad. Man är en dålig feminist om man tillåter sig att vara förtryckt, trots att vi ju alla är förtryckta och knappast kan välja att leva utanför patriarkatet om vi bara är tillräckligt analytiska, tillräckligt energiska. Kanske är det därför det är så himla svårt att erkänna för sig själv att man är ett misslyckande, att man är en strukturell defekt snarare än någon som bara väljer att göra uttryck för sin unika personlighet.

Jag blir alltid lika konfunderad när KILL BILL’s The Bride kommer upp som exempel på feministisk karaktär. Det är den sämsta av alla karaktärer. Det är den tråkigaste av alla karaktärer. En starksvag kvinna som sparkar stjärt, är skitsnygg och lever ett otroligt spännande liv där hon är bäst av alla. Jag vet inte ens vad en särskilt stark kvinnlig karaktär innebär, men jag tar illa vid mig att hon spelas av Uma Thurman och att tidningarna rapporterade om att hon var superstark och skitsmal trots att hon fått barn typ tre veckor innan de började spela in. Det är väl lite problematiskt att karaktärer skall vara representanter och ha moral, som vore kvinnor barn som måste få höra i sagor att dumma flickor duschas med lera och flitiga flickor vinner lycka och pengaregn.

Annonser

4 thoughts on “Starka kvinnor och duktiga flickor

  1. Förvisso finns dessa ”jag ska bevisa att man kan vara snygg feminist”-figurerna men det är väl ändå just 15 de flesta av dem är? Själv tycker jag inställningen att man ska fatta att man är ett offer att man lurar sig själv bara för att man när man gör livet tickar vissa boxar är tröttsam och nedlåtande. Att tro att alla är som en själv…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s