Om att erkänna sig besegrad

Vet ni, den lustigaste saken hände mig häromdagen. Jag insåg att jag verkligen fallit för typ alla kvinnoförtryck, hur bisarrt är inte det? Jag som ändå är medveten, driven, stark, hur kan det ens vara möjligt att jag internaliserat alla förtryck? Jag, som aldrig ens fattat vad duktiga flickan-grejen gick ut på, jag är sjukskriven och utmattad och mitt i misären mår jag dåligt när chez moi är smuligt och fullt med mina nerrivna nagelband. Det slog mig: Jag har inget stopp. Jag gör alltid mitt bästa. Jag har ingen känsla för när jag kan half-ass:a något, är det föräldraskap, arbete eller matlagning. Det är så himla sjukt.

Och vet ni, lättnaden när man lär känna sig själv lite bättre är också intressant. Den är väl inte sådär jättestor eftersom man inte vill vara så jävla dum att man korsfäst sig själv eller blivit lurad, men det är ändå så skönt att kunna se sig själv lite klarare utifrån sitt eget perspektiv snarare än utifrån. Man kanske inte gillar det man ser, men man kan iallafall se något istället för att låta sig definieras av andra. Uppvaknandet: Man är en Liv Strömqvist-karaktär. D:

Självklart är det totalt orimligt att sträva efter perfektion i sitt föräldraskap, men ändå gör jag det, helt instinktivt som en blomma strävar mot solen som man brukar säga. Och svaret från folk omkring en är att jag måste lära mig att ignorera de här drifterna som jag som kvinna definieras av. Jag måste å ena sidan jobba arslet av mig och bedömas konstant, men jag måste också ha självinsikt nog att inte arbeta sönder mig för det är ju okonstruktivt.

Outtalade strukturella krav, hörni. De är ju som beakant de svåraste att reda sig mot eftersom man inte kan bemöta dem. Och det är ju så banalt! Duktiga Flickan-syndromet, Lisa? Du är snart medelålders och borde vara kapabel att driva ditt liv på ett sunt och rimligt sätt, sätta rimliga krav på dig själv och acceptera tillkortakommanden, säger min inre kritiker. Men å andra sidan kan vi ju inte diskutera något utifrån hur en situation borde vara utan bara utifrån den plats man nu är och vad man kan göra åt det. Att ta personligt ansvar för en samhällsstruktur känns ju orimligt, om något. Den pressen kan jag iallafall unna mig att strunta i.

I helgen är tanken att jag skall prata lite med andra om föräldraskapet utifrån genus och feminism, och det skall bli rätt spännande. Att bli förälder är en sådan intressant förändring, tycker ni inte? Ni ser fram emot att höra mig mala på om mina erfarenheter och reenacta den första stranscenen i Sophie’s Choice där jag spelar en terapiskadad judisk prinsessa. Såklart att ni gör. ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s