Kvinnosex

Jag läste häromdagen någonstans att definitionen av kvinnoskap är överlevnad. Jag tänker mycket på det nu när jag ser tillbaka på mitt liv, vad kvinnor gör för att överleva. Vi förhåller oss till oss själva, till män och till varandra utifrån underförstådda hot från män och samtidigt skall man låtsas som ingenting och leva ett fullt liv. Häromdagen hos frissan talade vi om rädsla för överfallsvåldtäkter, istället för att tala om vädret eller hur svårt det är att komma upp om morgonen som gemensam erfarenhet.

Appropå delade erfarenheter; när jag har talat med väninnor om deras sexliv (själv har jag ju kollegor som sporadiskt läser bloggen och vägrar därför att erkänna något sexuellt) dyker en grej upp rätt ofta. Kvinnor som inte känner fysisk njutning vid penetrerande sex. De känner sig kanske tillfredsställda och slipper känna sig sexuellt frustrerade efteråt, kanske känner de sig sedda eller bekräftade, både att de är attraktiva men också att de erkänns som kvinnor.Men de njuter oftast inte. Vuxna kvinnor.

För ett par år sedan var det ju en rätt stor diskussion med sovsex, alltså huruvida det alltid är fel att ligga med någon som sover. Folk flockades för att nyansera debatten, jaaa-aaa då för i relationer kan man ha outtalat samtycke förklarade alla, inklusive jag själv. Det slog mig inte då hur genuint bisarrt det är att detta är en grej. Män älskar inte med kvinnor, de onanerar i dem och det spelar egentligen ingen roll om de känner njutning eller inte så länge som de agerar rätt.

Män påstår att de älskar sexuella kvinnor, älskar att ge kvinnor njutning, men jag tror att det snarare är så att män älskar tanken på en sexuell kvinna som når orgasm utan någon ansträngning från hans sida, som en ren bekräftelse på hans egen manlighet. Jag jämför det med män som säger att de vill ha en kvinna med humor men menar att han vill ha en kvinna som skrattar åt hans skämt. En krävande kvinna innebär att sex förpliktigar vilket ju måste vara otrevligt för män i och med att sex annars är deras hemmaplan där de själva sätter reglerna och samhället agerar milt överseende domare.

I film reagerar kvinnor ofta enligt rätt tydliga regler. Först neuros eller hysteri vilket följs av att kvinnan klär av sig sin kvinnlighet genom att klä sig i osmickrande kläder eller klippa av sig håret, alternativt genom att vampa ut totalt som en köttätande orkidé. Våldtäkten är bunden till kvinnoskapet och överlevnad är målet.

Det är synd att tv-serien TOP OF THE LAKE blev så himla dålig på slutet, annars hade det varit en annan rolig aspekt till det hela.

Annonser

Proffsmorsor

TW Lady Dahmer*.

Vet ni vad jag är jävligt trött på? Mediamorsor som sitter på insta och har åsikter om andra morsors dåliga föräldraskap. Det är så jävla dåligt att folk på allvar fnyser över att nåns övertrötta unge får spatt i nån affär och föräldern inte varit tillräcklig i sin reaktion. Vad är ens tillräckligt, någonsin? Man får inte skälla, inte ta med ungen därifrån, inte hota, inte muta, inte ignorera, inte resonera, inte lobotomera.Man blir ju granskad och underkänd vad man än gör, plus att man vet inte ens var gränsen går mellan att vara nazist eller curlare – om jag inte skriker på ungen, curlar jag då? Men om jag vet att han är trött för att han är i en utvecklingsfas, och barn kinkar när de är trötta? Om jag vet att han sovit dåligt inatt, eller om jag vet att han reagerar helt sunt som inte får äta godis som de lagt fram åt honom i affären?

Hur fan gör man ens för att uppfostra ungar till att inte avbryta när de är fyra och verkligen vill interagera med en och man själv bara vill prata med sin partner om vad som hänt på jobbet i flera timmar? Klart ungen inte vill vänta när den ser något helt jävla otroligt som kommer försvinna alldeles snart, och man själv är mitt inne i en monolog om nåt dåligt nån sagt på ett möte, är det så jävla onaturligt? Nu försöker väl jag lära mitt barn att det är bra att vänta tills någon pratat färdigt iom är ju rätt rimligt att lära sig socialt spel, men alltså varför skulle vi ha krav på barn som vi själva inte kan leva upp till, t.ex. att reagera positivt på kommandon och skäll?

Allt det här arga, uppfostra-barn-som-hundar-tänk, det är det jag tar till när jag verkligen inte orkar mer. Att skälla på mitt barn, det är det jag gör när jag inte orkar vara förälder. Att svara ett kort nej på en fråga, det är vad man gör när man är tom på föräldraskap. Det gör man inte mot någon annan, liksom. Jag bor med min man och mitt/vårt, whatever barn, varför är det så jävla orimligt att vi inte skall prata om vad vi skall göra med vår tid tillsammans? Varför kan inte allas åsikt vara hörd, även om vuxna i slutändan sitter med vetomakt över precis allting? Fattar inte ens varför det är en diskussion. Vad är det tänkt att man skall förlora på att behandla barnet som en människa istället som ett projekt vars liv börjar i tonåren?

Sen är det ju såhär VARENDA GENERATION. Varenda generations föräldrar (eller snarare, morsor) underkänns – dels curlar de ungarna, dels tittar de inte tillräckligt på dem när de ammar, sen vill de inte ge ungarna tillräckligt med utveckling på förskolan och dessutom ger de helt fel mat, socker är knark, knark är fel. Varenda jävla generation navelskådar som en mother fuck för att hitta fel på de ohängda ungarna, nuförtiden får man inte ens lappa till en uppkäftig palt i äppelknyckarbyxor och då känner man sig ju lite impotent eller nåt.

Var är den här kampanjen att bara vara människa samtidigt som man är morsa? Det finns ingen människa som bemöter sitt barn perfekt, kan vi inte bara leva och låta leva lite? Gör det verkligen så mycket att ungen äter fiskpinnar enbart hemma om det nu gör att det blir lite mindre jävla bråk, är det verkligen en sådan jättestor grej att man sätter på in the night garden på youtube så mamma får sova eller scrolla erotika på instagram en halvtimma? Jag är ingen värphöna, jag orkar inte alltid och dessutom finns det ju verkligen inget sätt att göra alla glada. Kan ni sluta vara så himla fördömande? Gud, jag blir så sur. Jävla mammamaffian, lev och låt lev säger jag.

* Är medlem i apgruppen lol

Kvinnlig neuros

Det känns som att det kanske vänder nu. Allt blir ljusare och gladare, så även förhoppningsvis jag själv. Jag vet att jag blir ljusare för fullmånen flinar matt mot mig i duschen och påminner mig om att jag reste utomlands förra sommaren.

Alla minns min tidigare bloggutmaning där jag bad att folk kollade på och recenserade diverse filmer. Min charmerande granne Magda var den enda som följde utmaningen, men hon gjorde det med pukor och trumpeter, värd minst fyra halvhjärtade följare. Wacky

Min förra födelsedag (va, nej? Det måste vara flera år sedan?) fick jag boken House of Psychotic Women av Kier-La Janisse, en alldeles utmärkt självbiografi (typ) utifrån diverse filmatiseringar av kvinnlig neuros i film. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av feminism, film, samhälle, makt och skönhet. Snart fyller jag år igen, och jag tror jag tänker fira genom att läsa om boken och se om några filmer. Som en liten treat för mina läsare skall jag välja ut ett antal filmer som jag rekommenderar att ni skall se.

Oooh, och rekommenderar såklart även dokumentären CELLULOID HORROR om Janisses filmfestival CineMuerte. Moj bueno!

Den som inte är med mig är mot mig.

Jobbig självbild

Mina sju läsare följer mig antagligen på insta. Jag fattar inte ens grejen med insta, det är sjukt tråkigt och ingenting kul händer. Lite bilder på grejer och nån skriver vad saken är, men jaja. Jag orkar ju inte twittra längre så varsågoda för mina bilder där jag typ tar bilder på mitt trötta ansikte och skriver att jag mår ganska dåligt.

Nå, den uppmärksamme tittaren på min insta märker säkert att jag lägger upp typ 80% selfies nuförtiden. Det är en rätt ny grej. Jag brukade generas över att ta selfies eftersom jag generas av min egen självbild.

Jag har upptäckt en konflikt då jag tycker att jag är oändligt vacker och intelligent, men andra ser mig som kanske en etta en dålig dag och en sexa en bra dag, och skönheten ligger ju i betraktarens öga så då får jag ju acceptera att jag inte bara är typ mellan utan också oerhört självgod vilket aldrig är särskilt sympatiskt. Vem vinner av min självbelåtna självbild? Inte jag, jag hade nog mått bättre om min bild varit mer på nivån som andra ser mig, då jag då iallafall inte behövt konfrontera vilken jobbig människa jag är.

Och samtidigt mår jag ju rätt dåligt. Jag har bättre dagar och sämre dagar, men min medelnivå är ändå rätt låg. Bekräftelse är så skönt, ni anar inte. Men vad gör jag för att få bekräftelse? Ingenting, jag bloggar aldrig och orkar aldrig umgås med människor, så det är enklast att försöka känna lite glädje över att nån gjorde en lat hjärtögonsmiley på nån bild med mycket tuttar. Jag skrev nåt om mina tuttar som gick folk att typ hojta att jag hade bra analys och som fick mig att känna mig som typ UnderbaraClara som får bra feministstämpel för hon ryter ifrån nån gång i halvåret mellan underbara barn och underbara klänningar.

Så nu mår jag dåligt över att jag typ är en dålig feminist som bantar och drar Underbara Clara-referenser like it’s 2011. Inte nog med att jag blivit dålig, jag har blivit tråkig. Tråkig och dålig, det är det som händer när man blir svag.

Föräldraskapet

Jag skriver ju mycket om min sjukdom. Jag är deprimerad och utmattad, och jag har varit det länge. Nu är det bättre – min bror beskrev mig som en mönsterpatient en gång, och det stämmer. Jag är en mönsterpatient. Jag älskar att kunna lita på läkare och sjuksköterskor. När jag fick barn var det så gött att bara kunna droga arslet av sig, så skötte barnmorskan och läkaren resten. Ingenting var mitt fel och gör jag som man skall så har jag i princip inget ansvar över resultatet. Så skönt!

Nå, nu mår jag bättre. Jag får medicin och är sjukskriven, mest ligger jag och bara och skaver, jag tittar på tv eller läser nu när jag äntligen kan läsa igen. Det var så frustrerande att inte kunna läsa, men det var bra också för då visste jag att det var något fel på min hjärna. Det är skönt att ha något praktiskt att ta på för när symptomet är att man är en dålig människa vet man ju inte om man bara är en dålig människa, konstigare saker har ju hänt.

Jag var nog en ganska dålig människa. Jag var så trött och arg jämt, det var verkligen hemskt, framförallt i och med att jag har barn. Självklart har jag annorlunda mått mot mig själv än andra och skulle aldrig drömma om att döma en trött morsa som sliter ut sig, men mig själv dömer jag. Just därför är det så gött att kunna titta på min relation med sonen nu när jag mår lite bättre och se den som ett bevis för att det går framåt på riktigt, på samma sätt som jag såg läsandet som ett faktiskt bevis för att hjärnan var pajko.

Det här när jag inte orkade ta hand om barnet, inte orkade prata med honom mer än ett par minuter i taget, blev arg när han gjorde fel eller tog för lång tid, det var nog det värsta. Han är ju inte bara mitt barn, han är en faktisk människa och man kan inte vänta sig att en relation med en människa kan fortgå under sådana omständigheter. Det slog mig att allt detta som jag orkar nu, det är det som är det faktiska föräldraskapet. Jag orkar ju fortfarande inte leka med honom särskilt länge i taget men vi kan prata med varann. Han kan berätta för mig och jag lyssnar, jag berättar för honom och han lyssnar. Ibland säger jag att jag måste vila och då vilar jag, men annars kan vi ligga och fnissa under täcket och låtsas att vi är spöken eller att han är borta och jag måste leta efter honom med händerna. Jag har kittlat honom sedan han var liten och är den enda som vet hur man skall kittla för att han skall skrika av skratt (en särskild knyck).

Jag känner mig som när jag kom på att jag verkligen verkligen gillar Elton John. Jag är snart 30 och är ett Elton John-fan, vem hade kunnat ana att det var så ljuvligt att ha en ny relation? Jag omfamnar detta fullkomligt och pratar i timmar med mina vänner och min familj om mitt underbara barn, det vackraste som hänt mig. Jag är pinsam, men det är helt okej.