En kall jul

Varje jul tittar jag och min man på CASH ON DEMAND när vi kommer hem från vårt julfirande hos min bror. Det är en liten jultradition. Underbara Peter Cushing och charmerande André Morell spelar ut ett intensivt kidnappningsdrama över julehelgen. Jag vet inte ens hur det började, men nu gör vi det varje år och det är underbart. Det är en underbar film.

Annars är ju julfilmer ganska vidriga. Man spelar in dem i juli, de släpps som för att ge stjärnor julklappspengar och budskapet är en SATC-films: två timmars konsumering trycks ner i halsen med en flaskrens, våra magmunnar kan inte hålla tätt om alla handväskor och Turbomän, men i slutändan handlar livet ändå om mer än bara handväskor. Eller hur. Visst är det. Nick mot kameran. Livet och julen handlar ändå om mer än julklappshets och handväskhets. Mm.

Innan jag fick barn grälade jag ofta med folk om julen (och annat tramsigt). Jag fattade inte julen. Okej, det är en ursäkt att umgås med sin familj, ge varandra presenter, umgås, äta god mat, resa till varann och rå om varann, men behöver vi en sådan ursäkt? Svaret är: Ja, det behöver vi sannerligen. Annars händer det aldrig. Det tog en hormonell omställning för mig att inse detta (och annat tramsigt) och nu älskar jag julen. Jag älskar att göra jul. Jag älskar att förbereda inför julen och lägga tid och omtanke på ett enda tillfälle där vi allesammans träffas och visar varann hur mycket vi bryr oss om varann. Behöver det vara på julen? Nej, men när annars då, rent realistiskt. Det är jättebra att vi har en helg där det är tvång på att man träffas och älskar varann, för annars hade det aldrig hänt.

Här i Västerås har jag sett en gubbe gå omkring med en skylt där det står ”SKIPPA JULKLAPPARNA, FÅ JULEFRID”. Jag gillar den där gubben, jag tycker han är modig. Det krävs mod för att gå omkring som en stor fallisk grinch* och förstöra julstämningen på ett sådant knäppt sätt. Min minst favorita jultradition är avlatsbreven som konsumenthetsare skriver om julklappar, inte för att jag ställer mig så mycket mot hycklandet men för att det är så kitschigt. Först lägger man hela året på frisörbesök, champagne, renovering, bilar, lustiga och dyra projekt och klassmarkörer, och sedan har man fortfarande mage att säga att det faktiskt finns mer i livet än saker, om ni nu kan tänka er det era prylgalna julhetsare. Som sagt, hycklandet är väl okej, men kitschen, julkitschen, att man gör det till en stilgrej….

Varje gång man har den här diskussionen tänker jag på när snygge Paxman intervjuade äcklige och självgode Sting. Alla minns den här klassiske Paxmanporren när Paxman kallar Sting för hycklare för att han reser runt hela världen i en oljeslukande privatjet tillsammans med 700 pers för att ge intervjuer med budskapet att rädda regnskogen. Det man vänder sig emot är ju inte Stings hycklande utan hans kitschighet, hans sötsliskiga budskap av att faktiskt ge ursprungsbefolkningar en röst. Budskapet är som en misslyckad julkola, alldeles mjölig och sockrig. Gött att ha som uppdrag att vara mästrande och att ens handlingar är skit samma så länge som orden flyter som julmust.

Kanske är det något jag växer in i, som resten av jultraditionerna.

 

 

* En gång när jag var full försökte jag övertyga amerikacheferna om att Hans och Greta var antisemitisk propaganda. Ni vet, den stornästa häxan som bränns upp i en ugn, blabla. Det finns säkert en liknande tolkning att hämta i sagan om Grinchen.

Familjens projektledare

Den enda av oss glädjeflickor som egentligen vet vad hon pratar om är Hanna, flickvänsmaterialet. Hon har ze utbildning vilket är en jävla fördel eftersom hon då slipper komma fram till allt själv. Jag har jättehöga tankar om mig själv och är helt säker på att jag blivit något stort om jag  inte varit så jävla lat. (Självklart hade jag inte det. Jag hade slösat tiden jag nu lägger på att vara förälder på att typ intressera mig för glitternagellack och katter och annat skit som barnlösa älskade sist jag kollade twitter vilket var ett tag sen.)

Nå, nu blev det inte så och istället berättar Hanna om hur saker är i chatten. Ni vet inte hur mycket hon tänkt på saker för när vi pratar i podden tar den här morsan sig en liten rackarbajsare och blir helt ohämmad. Sorrynotsorry, alla vet att jag är mycket roligare när jag är påverkad. :,(

Häromdagen förklarade Hanna lite om det här med föräldraskap och projekt. Hanna tänker att vi idag ser på barn som objekt istället för subjekt och att vi därför blir besatta av att göra rätt föräldraskap, som vi driver andra projekt i livet. Istället för att se barnet som en person som vi måste bilda relation med (precis som vi vårdar relationer med våra vänner, föräldrar, älskare) ser vi på barnet som en ofärdig produkt där vi arbetar mot ett mål, nämligen att barnet är vuxet och är välanpassad och icke-fuckad.

I förra avsnittet av en varg söker sin pod pratade Carolin om känslan av att behöva konfrontera sin barnhybris. Jag kände så igen mig i den övermodiga tanken som hon beskrev typ jag skall för helvete skaffa barn, ur spår gubbar typ. Så sitter man där efteråt och är värdelös på sitt projekt. Och det är så jävla jobbigt för man är liksom lurad till att tro att man kan skapa lycka genom arbete. Sköter man sitt projekt bra nog så blir man lycklig för det är slutmålet.

Förresten, nånting annat jag tänkt på appropå detta. Är det bara jag som är skittrött på den gamla trötta stereotypen om mammamaffian? Fuck jante says I, om du är tillräckligt bra på nåt för att vara stolt över det så var stolt över det. Bara för att jag inte har någon livsgnista betyder inte det att du inte skall känna att du är en tillräckligt god förälder och vara självbelåten. You go, girl. Kvinnlig vänskap, push systerskap, fuck yeah.

In other news funderar jag på att kolla om FASTER, PUSSYCAT! KILL! KILL! nu i helgen. Nån som vill boka in en filmdejt med Lisa och liveinsta om hur bra den är? Vi kan hashtagga typ #adventsfasta

Nästan lite tabu

Hallå är det bara jag som inte har någon genomtänkt plan för hur jag skall uppfostra mitt barn? Jag vet inte ens vad som är minst bra, jag vet bara att allt blir dåligt och att jag verkligen verkligen inte orkar ta diskussionen med barnet. Hur gör man ens för att ha någon strategi på uppfostran, utan att rent praktiskt lägga upp en strategi för sin uppfostran som Supernanny?

Kanske är det för att det är första barnet. Jag satt ju där när ungen var under året och ba ”Näe, jag skall minsann se till att han tar bort tallriken så fort han börjar gå” och sen som blir hela livet en kompromiss och numera är jag bara disciplinsfascist mot mina vänner i köket, mot mina älskare i sovrummet och mot mitt barn när jag inte orkar vara förälder längre.

Älskar när bloggkändisar pratar om föräldraskap i sina bloggar. Ni är så jävla roliga allihopa.

Jag är en omogen vara

Hurra, varsågoda, hurra.

Det händer regelbundet att jag inte håller med mina feministkompisar. Oftast säger jag inget för jag tycker sakfrågorna är rätt blajjiga och jag orkar inte diskutera så mycket nuförtiden. Diskussion har inget egenvärde och när jag inte ser att något konstruktivt eller underhållande kan komma till stånd struntar jag i det och kämpar med gråten eller pillar på nagelbanden eller googlar rödkål eller nåt istället. (Hur gör man för att den skall lukta sådär fylligt som köpekålen, som luktar precis som bajs fast gott?)

Kanske är det dumt. Kanske är det en sån där grej som när Dan Savage skäller på bisexuella eller ickemonogama för att de inte är tillräckligt ute – även om det inte förändrar något så gör det folk medvetna om hur bisexuella, ickemonogama eller åsiktsheterogena är. Nåväl, just nu håller jag faktiskt inte med om något. Jag håller faktiskt inte med om att det är ytligt, omoget eller icke-kärleksfullt att bry sig om sin parterns yttre efter flera års relation. Faktiskt. Det tycker jag bara är trams. Faktiskt.

Lady Dahmer och Flickvänsmaterialet står i enad tropp tillsammans med en massa andra och tycker att det är ”helt sjukt” att folk har åsikter om hur sina partners ser ut. Det är klart att ingen ser ut som nittion när de är femtiofem, fnyser de och tycker att de gör en poäng, men det gör de inte. För ingen talar om åldrande, ingen talar om naturlig utveckling. Alla går upp när man når mitten av de tjugo, allas kroppar förändras i samband med en graviditet. Det finns ingen människa som kräver att partnern skall frysa sin kropp och spänsta tillbaka till sjuttonårskroppen efter varje förlossning, så varför ha diskussionen på den nivån? Med risk för att anklagas för att vara mobbare, finns det verkligen inga rimliga gråzoner mellan att partnern skall skita i hur man ser ut och att kräva perfektion i evigheters evighet amen?

Skärmklipp

Så jävla rimligt.

Det jag egentligen tycker är störande med den här diskussionen är inte så mycket själva sakfrågan utan hur det utmålas som totalt jävla orimligt och omoget att överhuvudtaget ha en åsikt om hur partnern ser ut, och drifta den till sin partner. Jag tycker jag är rätt rimlig, och jag ber regelbundet min man att plocka ansiktshåret, klippa sig, slänga utslitna underkläder och dylikt. Jag har krävt att han skall motionera och äta mindre chips för han blev för tjock. Varför tog jag inte mitt pick och pack och drog istället för att be honom att motionera? Jamen för jag ville inte, men det gör mig ju inte till en empatistörd narcissist som inte bryr mig om min man.

Okej, alla relationer ser väl tydligen inte ut så då, men jag vägrar att acceptera att min relation är omogen eller särskilt kärlekslös endast på grund av detta. Tycker det är tramsigt att låtsas som att det yttre absolut inte borde spela någon roll för alla rimliga människor. Jag fattar väl att min man kommer att åldras, men det betyder väl inte att han skall ha hår växandes ur näsan eller grejer. Var gränsen går är väl upp till var och en men folk kan ju sluta vara så himla självgoda för att deras gräns går längre bort än min gräns.

Och alltså förlåt att jag kallar er självgoda, men ni är rätt självgoda. Och mitt beteende är inte empatistört. Klart det inte är okej för folk att hålla på och prata om hur damer borde gå ner i vikt för att visa respekt mot sina män, men min man borde fortfarande hålla sig i okej skick för att visa respekt mot mig.

Den sargade sexigheten

En period på Irland började folk ta mig för hora. Det hände under ett par månader där bilar stannade och folk på pubben frågade om pris vid slutet av kvällen. En gång blev jag hemkörd av polisen som plockat mig för att ha ”jobbat” i ett dåligt område på väg hem från en kompis. Jag förstod aldrig varför för jag klädde mig inte horigare än vanligt. Sedan försvann min hor-aura och folk slutade anta att de var tvugna att betala mig när de legat med mig.

Under flera år har folk ignorerat mig sexuellt. Jag säger som Sean Connery i THE ROCK (den bästa Sean Connery-filmen) när han slutar bli våldtagen i duschen, I shink I’m loshing my shex-appeal. (Sean Connery skall tydligen tycka om att slå kvinnor, har jag hört.) Vanligtvis är ju man och barn en jävla cock-block men mer än vanligt tänker jag nu. Jag har alltid trott att det beror på mitt motbjudande utseende, men tydligen var det min personlighet? Nu mår jag ju jättedåligt. Jag har alltid varit enormt effektiv, kompetent och energisk. Nu är jag som en gammal gumma. Alla fight har slagits ur mig och jag går omkring som ett spöke med nedrivna nagelband och blödande finnar. Underligt nog har antalet obehagliga snuskgubbar som stöter på mig rampats upp rejält de senaste veckorna, jag har inte varit såhär antastad sedan jag var 19 och var naiv och jättejätterädd och därför hade svårt att säga nej när gubbar som luktar bajs vill ha en liten pratstund. Det måste vara någon air, ser man helt trasig ut så blir gubbarna helt Isley Brothers. Idag, till exempel, när jag satt i väntrummet hos läkaren efter en uppfriskande tripp till kuratorn kom det fram en gubbe och började stirra och inledde samtal med orden ”Hallå där, lilla fröken. Bor du i närheten? Var bor du?”

Balansakten blir ju att med en hjärna som är typ en trea försöka komma på om man känner gubben nånstans ifrån (kanske pappa?) och isåfall inte vara för otrevlig, men samtidigt vara så bestämt otrevlig att gubben inte vill prata mer med en. Efter ett tag började han iallafall störa några andra tjejer som pratade om spindlar och satt och drog spindelfakta och spred visdom i stil med ”spindlar skall man aldrig vara rädd för. Det farligaste djuret… är människan” och tvingade tjejerna att skratta och lyssna på hans trams istället för att hålla sitt interna samtal.

Hatar den här grejen att män lär sig gå igång på makt och tycker det är härligt att prata med rädda tjejer. Hatar den här grejen när gubbar skiter i ifall man ger dem uppmärksamhet för att man är rädd att han skall slå ner en eller för att man älskar honom.