Inte bra nog

Den enda normen jag riktigt lider av idag är föräldranormen för mammor. Jag är helt okej med hur jag ser ut, jag bryter väl samman regelbundet i livet men det är ju typ price of admission, men föräldratillvaron knäcker mig. Jag är så uppenbart inte tillräckligt god förälder och jag kommer aldrig någonsin att bli det. Jag blir sur på mitt barn, jag vill att han skall göra mycket själv och är antagligen dålig på att lära honom hur man skall gå till väga (frånsäger mig inte ansvar, det är bara att man vet ju inte var som är själsärrande disciplinnazism och vad som är bara inte curlande?), jag orkar inte höra på så mycket upprepningar utan att bli kort i tonen och otrevlig i sättet. Alltså det är inte bra, jag är inte sådär som man skall vara. Jag önskar jag var stark nog att vara sådär som man skall vara men jag orkar inte. Jag tycker på allvar det är helt orimligt att jag inte orkar vara sagomamma eller ens i närheten av sagomamma och kan plötligt relatera till folk som lever mer begränsade av typ samhällets normen inför skönhetsideal mer. Det är skitjobbigt.

Jag älskar verkligen mitt barn och tycker om honom som person, men jag oroar mig. Jag kan ju uppenbarligen inte leva upp till minimumkraven jag satt upp åt mig själv, som att inte bli sur för att barnet inte kan fokusera på att klä på sig utan att svamla iväg och behöva bli tjatad på eller att man blir arg. Det känns så hopplöst. Å ena sidan vet man att det inte är okej att skrika åt sitt barn för han inte kan koncentrera sig på sina skor i en halv minut så man kan komma ur huset nån jävla gång, å andra sidan är det ju inget genomtänkt beslut utan bara något man mår dåligt över att ha gjort.

När jag låg på BB tyckte jag folk var helt jävla dumma i huvet som skulle släppa iväg mig med en annan pytteliten, skör människa att ta hand om och se till att han inte gick sönder. Han var så himla liten, det var svårt att klä på honom och byta blöja utan att hans pyttesmå fingrar bröts av eller han skulle råka ärras av något för livet. Det är helt sjukt att de låtit en ta hand om ett barn utan att någonsin berätta om man gjort rätt eller fel nånstans. Jag har antagligen förstört honom utan att ens veta om det. Hur skall jag leva med mig då?

Jag tycker inte ens jag har särskilt hårda standards. Bara typ vara mamma istället för vara människa. Jag vet inte om jag är en dålig mamma eller en dålig människa men jag vet att jag inte uppfyller kraven. Jag kan inte ens skylla på att känslorna är för att jag är kvinna och att jag mått jättebra om jag vore man och haft samma föräldraskap – mäns låga tröskel ursäktar väl inte mina egna tillkortakommanden.

Den här tabu tanken att man valt fel när man valt föräldraskapet, det är knappast en särskilt orimlig tanke när man ser på vad man egentligen valt. Jag vet inte ens om jag är en dålig förälder på en genomsnittlig skala, men skuldkänslorna och kampen mot den egna personen är tungt att bära. Inte lär det bli bättre heller. Jag kommer behöva kämpa mot mina egna behov, min egna person, så länge jag är förälder, och den enda domaren för vad som är rimligt och vad som är otillräcklighet är jag själv och internaliserade samhällsnormer. Håhåjaja.

Skall försöka trycka ner mina känslor djupare inuti mig.

(Skrev detta klockan 00,42 efter att ha kollat på barnbilder så är ju inte helt sammanhängande. Orkade inte proofa.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s