Vilande i matriarkat

Jag har ju jobbat väldigt hårt i min dar. Det är inte konstigt alls att jag liksom krashar ibland. Min tanke är alltid att jag gör så mycket jag kan, så gör andra så mycket de kan och så rår vi om varann, och det är ju en jävligt naiv tanke men det funkar ju oftast. Så krashar jag ihop igen efter ett tag och samlar nya krafter. Idag kollade jag på ett klipp från Unga Föräldrar, ett tv-program jag aldrig hört talas om tidigare.

http://www.tv4play.se/iframe/video/3225093?starttime=0

Det fick mig att tänka på detta med kvinnors styrka och hemmet som ett matriarkat. Det finns ju ingen chans att ett hetersexuellt förhållande skall vara varken jämställt eller ett matriarkat i och med att vi är de människor vi är på grund av våra kön, men egentligen är det ju jättekonstigt. Kvinnor är så oerhört starka, vi är så starka att vi sliter ut oss och arbetar tills vi går sönder. Gärna med ett barn på ryggen, ett på höften och två i magen samtidigt, för ingen är så stark som en mor.

Kommer ni ihåg när Underbara Clara röt ifrån om kvinnors arbete är ouppskattat? Jag tänker ofta på det. Nu hittar jag det inte men alla minns vad det gick ut på, typ att man inte skall trasha trasmattvävning och knocka kakbak bara för att det är traditionellt kvinnligt och traditionellt dåligt betalt eller obetalt. Det är inte som att damerna av tradition är så dumma att de inte klarar av att styra världen och istället bakar för att förströ sig, men det är så det behandlas.

Det finns en tradig å ena sidan-å andra sidan-grej kring kvinnoarbete. Å ena sidan skall det ju självklart hyllas, å andra sidan är det destruktivt att hylla något som gör att kvinnor känner mer press att prestera. När friheten till att arbeta och tjäna sina egna pengar innebär att kvinnor behöver prestera hårdare på arbetet för samma lön och sedan gå hem för att driva hemmet är det svårt att se någon lösning någonstans utanför det extrema, nämligen att män behöver förändra sitt beteende. Kvinnors beteende är inget problem, det är inget problem i att arbeta så mycket man kan och rå om någon för att själv bli områdd. För att låta som en Disneyprinsessa intervjuad av en enhörning: Om alla jobbade så mycket de kunde skulle det ju inte vara någon som blev utbränd.

Jag vet egentligen inte hur en skall få männen till att arbeta hårdare. De sitter och fläskar och suger ut mitt kvinnoarbete och mitt känslomässiga arbete och surfar på min kompetens och det funkar ju jättebra för dem, så jag vet faktiskt inte ens varför de skulle ändra på något.

 

Ps. Inte min man, såklart. Jag lever ju i en jämställd relation, annars hade jag ju gjort slut. Faktiskt så gör min man lite mer än vad jag gör hemma och jag brukar få dåligt samvete för jag är så lat. Taco hej! ❤

Kristen-normen

Jag älskar Hej Sonja. Jag tycker hon är fantastisk. Jag står för det ordet, jag tycker verkligen det. Håhå jaja. Lyssna här när hon pratar om sången Halo. Det är ju jättebra. Och nu är hon kristen. Det är ju verkligen jättemodigt och bra. Bra för henne.

Och vem mer är kristen nu? Fanny, som fö skall gifta sig och får alla spralliga på kyrkbröllop. Helt o-ironiskt bara ta till sig kristendomen är ju inte så populärt att vara kristen idag. För att göra mellanmjölkens land-spaningen så är det enklare att beskriva sig som att man tror på en kraft och att man inte direkt tror att Gud är en gubbe som sitter på ett moln lol, som att man är särskilt spännande och normkritisk för att man genomskådat Monty Python-illustrationer. Amazeballz.

Jaja jag hade väl inte så mycket mer att säga. Jag kanske också borde finna Gud nu, men det verkar så mycket jobb + så läskigt utelämnande. När min systerson döptes berättade min man att det var så fint att han fick en varm känsla och att han önskade att han hade en kristen tro att luta sig tillbaka på för att det vore så skönt. Och nu börjar det bli norm! Jag är så taggad. Bara en bloggperson till som finner Jesus så har vi tre pers och en officiell spaning.

Varsågoda för helg

Här kommer en ny utmaning från Lisa: våga acceptera det bästa som finns i livet. Varsågoda för receptet, jag kräver att ni prövar detta på fredag. (Utgår från att alla följer receptet att servera fiskpinnar och potatis till familjens yngre medlemmar runt klockan sex och sedan vänta tills ungarna lagt sig med att plocka fram ostbrickan och andra salta delikatesser till sin egen middag 8,30.)

Recept på lyckad fredag:

1, Ugnsbakade oliver. Jag lagar mina med vitt vin, hackad chili eller chili flakes, riven vitlök, citronsaft, rivet citronskal samt kryddor. Kryddorna kan bestå av koriander, en gnutta kummin eller färska örter. Blanda med oliverna och låt koka ner i ugnen tills oliverna är rynkiga och det finns lite klibbigt gojs kvar på botten av formen. Resultatet: Klibbiga oliver som är syrliga och starka och doftar vitlök i hela lägenheten. Torka gärna upp det överblivna gojset med vitt bröd av lämplig konsistens (surdegsbaguette är gott) eller droppa över tex pasta.

2, Vin. Här litar jag inte på mina egna rekommendationer, läsaren är säkert kunnigare än en annan.

3, Antidepressiva tabletter. Mina gamla gjorde mig blind på ena ögat, nu känner jag mig som en dekadent bitch i en dyr skobutik som viftar omkring de anställda/min familjeläkare och bara det bästa är gott nog för mina slitna nerver.

4. En bra roman porno eller annan pinku film. Jag rekommenderar verkligen verkligen THE WATCHER IN THE ATTIC men lite hårdare filmer som ASSAULT! JACK THE RIPPER eller RAPE 13:TH HOUR är också bra. Alternativt en bra fransk film typ Chabrol eller en bra blaxploitation typ BLACK BELT JONES.

Varsågoda för helg.

Debatter jag saknar

  1. Huruvida Underbara Clara var en bra feminist pga ”hemmafru”-debatten.
  2. God ton-debatten.
  3. Selfiedebatten.
  4. Är det bra att kvinnor jobbar?-debatten (aka Vem har mer feministiskt jobb, Lady Dahmer eller Cissi Wallin?-debatten).
  5. Är det okej att kalla kvinnor för hen-debatten.
  6. Självobjektifieringsdebatten (nära, men inte exakt likadan som selfiedebatten).
  7. Porrdebatten.
  8. Vettighetsdebatten (nyanseingsdebattens siamesiska tvilling).
  9. Kvinnoseparatistisk feminism-debatten.
  10. Manshatsdebatten.

Vilken är din favoritdebatt?

Modiga män

Jag håller på att kolla på HANNIBAL nu efter att jag kollat färdigt på första säsongen AMERICAN HORROR STORY och andra säsongen hade rymdvarelser. Av en händelse har jag läst ett par av böckerna och minns distinkt hur hyllande de är kring Hannibal Lecters mod att säga ärliga saker. Jag håller på att flytta nu och den enda boken jag hittade efter att jag packat ner alla böcker är Lady Chatterly’s Lover, där författaren också hyllar mäns mod när de vågar säga ärliga saker på ett argt eller socialt oacceptabelt sätt. Det får mig att tänka på hur Dr House antagligen lett till Kringlan-gate, och i förlängningen om Pongo och hela 4chan-grejen att man vågar vara otrevlig och rasistisk/sexistisk eftersom det är modigt och roligt.

Självklart krävs det inget särskilt mod att vara en vidrig människa. Mitt mål i livet är att bli som alla är i BOOGIE NIGHTS, stöttande, genuint glada för varandras framgång, uppskattande, älskande på ett vänligt och icke-dömande sätt. Det är svårt, dels för jag är en sådan vidrig liten människa men framförallt eftersom det är få människor som jobbar på samma projekt och jag känner mig tömd på kärlek utan att få något tillbaka. (Om jag skall vara helt ärlig tycker jag också att de relationer jag har som är uppbyggda på det sättet blir töntiga, pinsamma och ointressanta om de inte har andra delar.) Men nog om mig.

Är det inte lite typiskt att vi har massor av exempel på manliga karaktärer som är lustigt och klarsynt otrevliga och väldigt få kvinnliga sådana? Vi har tusen exempel på män som är otrevliga och där det inte ses som något problem – tvärtom, publiken ställs omedelbums på den lustiges sida och buar de trista och konventionella viktorianerna som försöker få Oliver Mellors eller Dr House att sluta kalla folk för idioter eller damer för dumma våp och sluta få Pongo att säga åt flickor att visa tuttarna. Samhället MÅSTE ha dessa lustiga och ärliga herrar att hålla nere andra, säger vi oss, för hur skulle vi annars sluta? Ps en lustig attack på dessa herrar från damernas sida är en kastad handske där våldtäkter är krigsmedel och hot är fair game. De kan servera förorätter men de kan inte ta emot dem, typiskt rolig humor och god självinsikt.

Appropå, det mest orealistiska jag ser på film är hur snubbar pratar om sina känslor på ett konstruktivt sätt, hur de bidrar med 50% känslomässigt arbete och hur de driver samtalet. Tanken är väl att det är svårt att göra film utan massa tjejer och fortfarande ha fungerande relationer eller nåt, och publiken vill ju ha en sausage fest att vila ögonen på.

Eller också är det en amerikansk grej, män i amerikat driver samtal bättre? Vet inte, har bara haft ett par amerikanska vänner och vägrar resa dit eftersom nordamerika har allt dåligt med Sverige + kackerlackor öppet tom i de rika områderna, så vad är poängen? Bästa och mest realistiska filmen om nevvan: VAMPIRE’S KISS med Nick Cage.

Julkalendern och vuxenkul

Kommer ni ihåg på nittiotalet då sex blev sådär jättepoppis? På sjuttiotalet och åttiotalet var det ju revolution för att konsumera bilden och idén av sex men på nittiotalet skulle alla börja ha jätteöppet sex, köpa S&M-saker och prata högljutt om sitt sexliv som om det vore nåt spektakulärt. Hela ordet ”vuxen” har en sån unken nittiotalsklang. När folk använder ord som ”vuxenbus” och ”vuxenmys” på happy pancake vänder det sig dels i magen för att man associerar till barn men också för att man associerar till folk som var sexuellt aktiva på nittiotalet, alltså sina föräldrar. Huuuu. Pappa i svampmålade rum som dricker vuxendricka och pratar vuxenmys med sin nya tjej. Huuuuuu.

Okej, den nya vuxenroligheten är ju att alla barnsaker skall vara roliga för vuxna också. Det är ju skitsmart av tre anledningar:

  1. Alla tycker om att vara frimodiga och titta på tecknat och sånt som är menat för barn för man har barnasinnet i behåll. Dubbel profit!
  2. Föräldrar mjukas upp och är mer villiga att konsumera leksakerna och hamburgarna om de inte sitter och känner hat mot produkten under de monstruöst långa barnfilmer som visas numera.
  3. Nostalgifaktorn.

Varenda jävla jul sitter man i lunchrummet och säger ”Jamen Jul i Kapernaum då?” ”Åååååh, den var så underbar! Men Sunes Jul då, den har jag på facebook! Pappa Rudolf är ju bäst!” Vet man att det är lustiga historieätare som kommer att göra Historieätarnas Julspecial får man ju dubbel tillfredsställelse. Vi börjar alltså närma oss gränsen mellan underhållning som är ämnad för och säljs mot barn men lustiga för vuxna också och underhållning som är ämnad för vuxna men säljs för barn och är lustig för barn också. Barnen kommer inte uppfatta pusten av sex i spelet mellan Haag and Lundgren, de kommer att skratta åt hur lustigt de dansar. Ett spel mellan vuxenlek/barnlek sas.

Jag känner bara en person som inte tycker om Historieätarna och hon är en ökänd surpuppa. Jag älskar de scener av Historieätarna som jag zappat förbi. Missförstå mig fel. Jag känner mig bara lurad på konfekten att jag vuxit upp och skaffat barn och äntligen skulle få beskåda mig själv genom min son när jag njuter av min obesudlade barnaunderhållning, och så blir det ingenting.

Å andra sidan är det väl en generationslyx att sura över nya generationens julkalender som inte alls var lika oskuldsfull och varmhjärtad som jag en själv var liten.

Framtidsplaner

Ellen har massor av framtidsplaner. Jag har bara drömmar, och jag kommer på mig själv att vingklippa de mest ödmjuka drömmar för att inte bli besviken. Livet, hörni va. Fullt av oändliga möjligheter.

Jag vill:

Vidareutbilda mig på jobbet och få massor av välförtjänt respekt för en jävla gångs skull. (Detta kommer inte hända.)

Ha en mysig, välstädad jul med massor av julpynt och skönhet.

Ha pengar i drivor. (Detta kan hända inom rimlig ram – alltså, kan hamna på plus istället för minus vissa månader – då jag för tillfället jobbar arslet av mig. Jag längtar efter att inte ha oroskänslor kring min ekonomi.)

Införa cocktail hour hemma på kvällarna.

Synka träning med dusch igen. Mitt hår var helt i balans med mina svettkörtlar och vad gjorde jag? Gick på IKEA istället för att träna, that’s vad. Som en jävla idiot, jävla idiot. (Alltså ni ser ju. Jag brukade drömma om Nobelpriset och sex med den unge Pierce Brosnan.)

Få respekt på något annat sätt.

Inte slösa bort mitt barns barndom.

Ha fest där jag inte gråter och har sammanbrott innan och efter. Tänker trettioårsfest som en extra utmaning.

Så önska mig lycka till! 😡

Till Lolly, Västerås en sen höstdag

Lady Dahmer skriver om fars dag och alla som valt rätt pappa till sina barn slår knup på trosorna för att hinna förklara att det minsann finns jättesnälla män där ute. Jättesnälla män som är 50% man, 50% ansvar, 50% fett och 100% förälder. Plus att det finns ju faktiskt tjejer som är jättedåliga föräldrar, det har inget med kön att göra. Sluta dra alla över en kant, Natashja!

Seriöst. Att folk orkar.

Titta på den här bilden.

En feminazist tycker att det är en grupp människor som tillsammans bokstaverar ut SEX ISM i stora, anklagande bokstäver, men det är inte sant. Titta bara igen:

Skärmklipp

De är en grupp individer. Det finns inget mönster här, bara individer och val.

Kolla var schysst den där snubben är. Han stör väl ingen, varför skulle han vara en dålig förälder? Han bara står där och råkar vara del av en större bild, men som människa är han skitschysst. Han älskar sina barn, han hämtar på förskolan varannan dag, han tog 40% av föräldraledigheten, han är 100% förälder och firas med all rätta på Fars Dag.Anledningen till att han gör mindre i hemmet är inte för att han är man utan för att han bara inte ser när det behövs städas, anledningen till att han inte tog 50% av föräldraledigheten är inte för att han är man utan för att det var bäst för hans familj. Det kom han och frugan fram till tillsammans, och då är det väl inte ett strukturellt problem? Nä, trodde inte det. Anledningen till att han ser sig som bättre förälder är inte för att han inte känner samma krav eftersom han är man, utan för att han har en klarare bild av verkligheten, som människa. Anledningen till att han inte gör samma känslomässiga arbete i relationen eller pysslar lika mycket i hemmet är inte för att han är man, utan för att han som individ bara råkar vara sämre på detta än hans kvinnliga partner, som bara råkar vara bättre.

Anledningen till sexism är inte skillnad mellan könen utan att vi som individer väljer fel, säger idioten. Anledningen till att män på samhällsnivå utför mindre arbete i hemmet är för att kvinnor väljer fel. Anledningen till att män strukturellt tar mindre ansvar för barnen är för att kvinnor väljer fel. Herregud, det är väl bara att välja rätt så förändras alla samhällsstrukturer, för egentligen är vi ju bara människor.

Vad är det för grotesk försvarsmekanism som gör att man ser på en samhällsstruktur och tänker ”Oj, gud vad dumt att offren för den här strukturen valde fel”? Vi lever inte i ett jämställt samhälle, våra kön spelar in, redan från livmodern drillas i att könet spelar roll och lär oss vad detta innebär. Självklart kommer det att spela in i våra relationer.

I somras hörde jag ett gäng åttaåriga killar springa efter en jämnårig tjej och kalla henne för en fet fitta, men nu skall vi inte dra alla de här individerna över en cunt. De kunde precis lika gärna sprungit efter en pojke och kallat honom fitta, för det könsordet är ju nedsättande för alla. Om vi fokuserar på det och tänker ett steg kort slipper vi ju förändra ett jävla skit, alla bara väljer att delta i ett samhälle där man väljer att bli förtryckt på strukturell nivå. Hurra, äntligen har jag makten! Nu skall jag bara hitta en individ som inte är uppfostrad i sexismen så vi kan ha jämställd relation där vi råkat välja olika.

Det finns ett grundläggande problem när vi talar om val. Problemet är att våra val inte är ogrundade. Illustreras som nedan:

choice feminism 1 (final)

choice feminism 2 (final)

choice feminism 3 (final)

choice feminism 4 (final)

 

Inte bra nog

Den enda normen jag riktigt lider av idag är föräldranormen för mammor. Jag är helt okej med hur jag ser ut, jag bryter väl samman regelbundet i livet men det är ju typ price of admission, men föräldratillvaron knäcker mig. Jag är så uppenbart inte tillräckligt god förälder och jag kommer aldrig någonsin att bli det. Jag blir sur på mitt barn, jag vill att han skall göra mycket själv och är antagligen dålig på att lära honom hur man skall gå till väga (frånsäger mig inte ansvar, det är bara att man vet ju inte var som är själsärrande disciplinnazism och vad som är bara inte curlande?), jag orkar inte höra på så mycket upprepningar utan att bli kort i tonen och otrevlig i sättet. Alltså det är inte bra, jag är inte sådär som man skall vara. Jag önskar jag var stark nog att vara sådär som man skall vara men jag orkar inte. Jag tycker på allvar det är helt orimligt att jag inte orkar vara sagomamma eller ens i närheten av sagomamma och kan plötligt relatera till folk som lever mer begränsade av typ samhällets normen inför skönhetsideal mer. Det är skitjobbigt.

Jag älskar verkligen mitt barn och tycker om honom som person, men jag oroar mig. Jag kan ju uppenbarligen inte leva upp till minimumkraven jag satt upp åt mig själv, som att inte bli sur för att barnet inte kan fokusera på att klä på sig utan att svamla iväg och behöva bli tjatad på eller att man blir arg. Det känns så hopplöst. Å ena sidan vet man att det inte är okej att skrika åt sitt barn för han inte kan koncentrera sig på sina skor i en halv minut så man kan komma ur huset nån jävla gång, å andra sidan är det ju inget genomtänkt beslut utan bara något man mår dåligt över att ha gjort.

När jag låg på BB tyckte jag folk var helt jävla dumma i huvet som skulle släppa iväg mig med en annan pytteliten, skör människa att ta hand om och se till att han inte gick sönder. Han var så himla liten, det var svårt att klä på honom och byta blöja utan att hans pyttesmå fingrar bröts av eller han skulle råka ärras av något för livet. Det är helt sjukt att de låtit en ta hand om ett barn utan att någonsin berätta om man gjort rätt eller fel nånstans. Jag har antagligen förstört honom utan att ens veta om det. Hur skall jag leva med mig då?

Jag tycker inte ens jag har särskilt hårda standards. Bara typ vara mamma istället för vara människa. Jag vet inte om jag är en dålig mamma eller en dålig människa men jag vet att jag inte uppfyller kraven. Jag kan inte ens skylla på att känslorna är för att jag är kvinna och att jag mått jättebra om jag vore man och haft samma föräldraskap – mäns låga tröskel ursäktar väl inte mina egna tillkortakommanden.

Den här tabu tanken att man valt fel när man valt föräldraskapet, det är knappast en särskilt orimlig tanke när man ser på vad man egentligen valt. Jag vet inte ens om jag är en dålig förälder på en genomsnittlig skala, men skuldkänslorna och kampen mot den egna personen är tungt att bära. Inte lär det bli bättre heller. Jag kommer behöva kämpa mot mina egna behov, min egna person, så länge jag är förälder, och den enda domaren för vad som är rimligt och vad som är otillräcklighet är jag själv och internaliserade samhällsnormer. Håhåjaja.

Skall försöka trycka ner mina känslor djupare inuti mig.

(Skrev detta klockan 00,42 efter att ha kollat på barnbilder så är ju inte helt sammanhängande. Orkade inte proofa.)