I vilken vår hjältinna utför tvåfrontskrig

Ingen har undgått att Lisa, full av hormoner och ett överskott av blod, har varit lite sur nu såhär på sistone. Detta har resulterat i att jag varit onödigt otrevlig när jag surat på folk i olika kommentarsfält. En sådan diskussion var huruvida kvinnor får skylla sig själva om de fastnar i kvinnorfällor, mer specifikt att de tar större ansvar för hem och familj. Man kan ju alltid bara lämna karlsloken så är problemet löst, föreslogs det.

I sak håller jag med om att det antagligen är bästa feministiska strategin att välja bort män, men nu diskuterar vi utifrån premissen att vi är i samhället vi befinner oss i. Låt oss ta min egen relation som exempel på ett ganska genomsnittsheteroförhållande (långt ord, va?). Jag älskar min man. Vi är lyckliga tillsammans. Han får mig att skratta, han är förälder till vårt gemensamma barn, blablabla.Vi har det bra tillsammans och värnar om varandra, men vi är inte jämställda. Ansvaret sadlas per default på mig eftersom någon måste göra sakerna eller delegera ansvaret.

Självklart är vi inte jämställda eftersom samhället vi lever i inte är jämställt och detta påverkar oss då vi bär med oss roller in i förhållandet och vi skapar varandra på nytt i mötet. Lösningen finns inte, utan är det så att man som kvinna väljer att leva med män väljer man att leva i en heterorelation där detta betyder något. Vi är inte bara två individer, vi är man och kvinna och det betyder något. Det är laddat.

Vem bär då ansvaret för detta? Samhället, säger jag, eftersom detta är en samhällsstruktur. Nej, det gör du själv, svarar andra, för du som individ väljer själv hur du vill leva. Nå, nu är jag ju inte bara individ, jag är kvinna, och vissa val gör man inte utan de väljs åt en. Jag kan inte välja att leva i ett postpatriarkat, även om jag naturligtvis kan välja att dumpa min man för att han ingår i patriarkatet. Skulle det göra mig lyckligare? Antagligen, eftersom kvinnor generellt blir lyckligare efter en skilsmässa. Men det vill jag inte, eftersom jag dels vill leva med min man men också för att jag inte har några illusioner om hur det vore att leva utan honom.

Här kommer en spaning som jag tror de flesta kan ha gjort men som ändå tydligen är aktuell. När det gäller frågor runt barn, familj, jämställdhet, ses dessa som kvinnoprojekt och kvinnors ansvar att lösa. Män lyser med sin frånvaro både i diskussionen och ansvar. Allt är mammas fel, hon är i slutändan ansvarig för hela familjens agerande, inklusive sin partners. Kvinnor är offer för patriarkatet och ändå är de ansvariga eftersom de alltid är ytterst ansvariga för familjen och relationen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s