Som Kleopatra. Jättesnyggt!

Jaha. Så fick jag äntligen tid att gå till frisören. Eftersom jag älskar att vara lite unik föredrar jag att klippa mig på väldigt billiga frisersalonger i hoppet att de i hemlighet är mycket mycket bättre än alla dyra salonger, och dessutom orkar man ju inte hålla på och styla och greja som de gör i salongen ändå så håret hänger ju bara där som en död hund över skallen efter första tvätten helt oavsett om klippningen kostade 130 kr eller 980 kr.

Min frisör tar 130 kr och är ofta helt okej. Det är den typen av frisör som har stora synliga rör i taket, hårtidningar från åttiotalet och strategiskt placerade svenska flaggor, upphängda som vitlök för att skydda mot arga mordbrännande nazister. Jag gör alltid samma klippning: ta av kanske 4 cm, klipp upp det lite för volym och trimma runt ansiktet. Det brukar se ut typ såhär:

Jag har ett karaktärsfel, mina damer. Jag är väldigt orolig för att såra människor, särskilt människor jag inte känner. Jag är extra känslig hos frisören där jag känner mig utsatt och i underläge. Frisören vet nog vad hen gör, tänker jag alltid och hoppas (igen) på att bli glatt överraskad av resultatet. Ni förstår nog var jag vill komma. Följande dialog utspelades:
Frisören: ”Hej. Hur vill du klippa?”
Jag: ”Jo, jag tänkte ta av litegrann, ungefär såhär mycket (måttar ca 4 cm mellan fingrarna) och…”
Frisören: Så klippa av såhär mycket (visar 12 cm hår) och klippa HELT RAKT. Som Kleopatra. Snyggt!”
Jag: ”Mja, det blir nog lite väl mycket…”
Frisören: ”Men klippa HELT RAKT. Ja, snyggt! Det blir fint.”
Jag: ”Öh… Hm…”
Frisören: ”Titta, det kommer bli precis som jag har. Titta, tycker du inte jag har fint hår?”
Jag: ”Jo, jo, jättefint…”
Frisören: ”Jag hämtar plattången, detta kommer bli fint. Vill du ha kort lugg?”
Jag: ”Nej nej nej nej nej. Nej.”
Frisören: ”Nej, då klipper vi inte alls runt ansiktet, sparar ut så hela håret får samma längd. Snyggt!”
Jag: ”Hår växer, Lisa. Hår växer. Tänk på dina armhålor. Hår växer jättefort.”

 

Det blev inte bra, mina damer. Det blev åt helvete. Jag ser ut som Javier Bardem i ansiktet. Varför måste jag vara så idiot? Mitt huvud ser ut som en knappnål med draperi.

Starka kvinnliga karaktärer

Paedofobi är ju ganska vanligt inom skräckfilm. Barn är läskiga, de stirrar och man vet inte vad de tänker på. Barn är inte som vi andra, de är helt vilda. Alla föds till psykopater och för att kunna leva med andra bör vi tämja oss till att döda en stor del av oss själva. Dessutom är graviditeter är läskiga, de är farliga och fysiska och man har ingen kontroll över sig själv eller sin kropp. Kvinnor är läskiga, och de blir lite mer läskiga iom att de kan skita fram nya människor som antingen är jehova inkarnerad eller lika gärna vår nya feodalherre Satan. Ingen vet förrän den kommer ut, utom kvinnan i fråga. Läskigt.

I vilket fall: ROSEMARY’S BABY är ju lite av en legend, en av de där riktigt stora filmerna som alla har sett och som analyserats till vansinne. En feministisk film om kvinnors rätt till sina kroppar och kvinnans roll i äktenskapet och samhället. Men helt originell är den knappast – man ser tydliga kopplingar till THE STRANGE VICE OF MRS WARDH och SUSPIRIA, två filmer som också florerar kvinnliga huvudkaraktärer.

När jag hör folk tala om KILL BILL eller BOURNE-filmerna när man diskuterar feministisk film vrider jag mig alltid obekvämt. Ja, jag är en snobb, jag är fjantig, men ”stark” karaktär har jag alltid kopplat till att betyda en intressant, vältecknad karaktär, inte nån jävla stålmannen med karatesparkar, kroppsstrumpa av läder och fitta, och ingen kan med bästa vilja i världen kalla någon karaktär i BOURNE vältecknad. Särskilt inte kvinnorna. ROSEMARY’S BABY, å andra sidan, är en feministisk film i ordets rädda bemärkelse. Jag kan inte påstå vara mycket att hänga i granen vad gäller filmanalys, så om t.om. jag dreglade över det feministiska temat är det tydligt. Och Ruth Gordon, ay ay vilken skådespelerska! Vi känner och älskar henne antagligen mest från HAROLD AND MAUDE där hon spelar en åttioårig manic pixie dream girl, men caramba, hon är bra i den här filmen.

ROSEMARY’S BABY hanterar många teman: en kvinna som älskar sin man och vad detta innebär, en kvinna som hela tiden är sitt utseende inför andra, en kvinna som infantiseras och behandlas som ett barn, en kvinna som inte kan ta hand om sin kropp för sitt eget bästa, som tvingas ha valet om sin kropp taget ifrån sig för sitt eget bästa eftersom andra är så mycket mer logiska, ansvarskännande, kunniga…. Rätten till sin kropp, rätten till respekt för sin person, hysteri, är huvudtemat i ROSEMARY’S BABY. Rosemary är inte bara omhändertagen, hon är ständigt vägd, mätt av andra och hennes utseende recenseras som kanske det viktigaste i hennes liv, avgjort viktigare än hennes eget välmående och hennes egna känslor. Det är bra mycket intressantare än någon jäkla svartvit Tarantino-bastard till RAPE SQUAD.

Rosemarys hår är något som blivit ganska aktuellt. Rosemarys make ljuger om nästan allt, och även om han uppenbart älskar sin hustru så älskar han henne mer som en ägodel än som en egen, tänkande, kännande människa. Exempel: han får henne våldtagen av djävulen, låtsas som att det var han själv som låg med henne när hon sov, men fortsätter hela filmen igenom att försöka visa henne att han finns där, att hela han fortfarande finns kvar i förhållandet, att han inte skall gå någonstans. Vad är det enda han inte ljuger om? Hur hemsk hon ser ut efter att hon klippt håret. Han är den första att påpeka hur hemsk hon ser ut och påminner henne sedan igen och igen, hela filmen igenom, hur motbjudande hon är nu när hon har sin korta frisyr. Hår är kontroversiellt än idag: kvinnors kroppshår skall inte existera, deras huvudhår skall vara långt och svepande och annars är de skadade.
Jag är så. jävla. trött. på att vi verkar totalt okapabla att skriva och visa starka kvinnliga karaktärer. Jag vet att Polanski är arthouse-gruppens älskling i mainstreamcirkeln, men kom igen. Varför verkar det vara så himla svårt att göra en bra film? Eller ännu mer talande: varför är det så himla mycket mer populärt med dålig film än med bra film, och varför gör man inte en bra film om man ändå inte kan misslyckas att tjäna pengar på den?

Mmmmm…. Mandom!

Helt appropå det här med individens val och samhället…

Schmenus skriver om individens påverkan av jämställdhet. Hon tar exemplet ett heterosexuell förhållande där mannen har pengarna och därmed makten i förhållandet och påpekar att det är obekvämt att diskutera hur kvinnor ofta är yngre än männen när de ingår heterosexuella relationer. Detta, menar Sara, är en andning till att det finns fler kvinnor som tar ut föräldrapenning, t.ex. – eftersom mannen tjänar mer pga mer arbetslivserfarenhet (och möjligen mansdominerat yrke – min parantes) tar kvinnan ut föräldrapenningen, vilket gör att hon får ännu mindre i lön och tar nästa föräldrapenning.

Jag tycker det är så spännande det här med individens val. Varför väljer individer samma sak? Varför väljer så många kvinnor äldre män, varför väljer så många män yngre kvinnor? Varför väljer så många familjer att det är bäst att mamman tar all föräldrapenning och pappan ingen? Varför blir mansdominerade yrken så högbetalda jämfört med kvinnodominerade yrken, och varför väljer man fel yrke?

Att kvinnor är mer biologiska än män är tydligt när vi tittar på våra professionella roller – kvinnor ses som potentiella mödrar medan mäns eventuella föräldraskap aldrig är med på kartan, kvinnor är mer känslosamma och kan ha problem att jobba med andra kvinnor, kvinnliga chefer beskrivs ofta just som kvinnliga chefer snarare än chefer och ses som ett problem eftersom arbetarna måste ta ställning till henne… Andra kvinnors föräldrapenning påverkar min lön, och min föräldraledighet påverkar andra kvinnors liv. I och med att jag och mina medsystrar ses som vandrande livmödrar som bara väntar på att gå hemma med småbarn tio år i sträck.

Att kvinnan i heterosexuella barnfamiljer idag ses som förstaföräldern by default är något som är totalt socialt accepterat, det är fortfarande underligt för att inte säga chockerande när pappa väljer att ta ut 240 dagars föräldraledighet i sträck snarare än ett par strödagar för att dryga ut julledigheten. Resultatet blir en närmre koppling till barnet vilket leder till mer obetalt arbete och ett mer regelbundet ansvarstagande av den dagliga rutinen i hemmet.

Låt oss leka med tanken att en pappa tjänar ca 60 000 kr mer i lön än en mamma (genomsnittet). Förälder M tjänar alltså 280 000 kr och förälder K 220 000 kr om året. Dagsersättningen för mannen blir då 595 kr medan den för kvinnan blir 468 kr, lite drygt 100 kr om dagen – absolut pengar som är viktiga, men inget som förklarar varför män generellt känner att det inte är ett alternativ för dem att ta sin föräldraledighet över huvud taget. Snarare handlar det här om strukturer; kvinnor stannar hemma med barnen, män har inget behov av det. Att vara föräldraledig är ensamt, tröttsamt, slitigt, tråkigt, isolerande och det är inget som ger bekräftelse eller status inför andra vuxna – kan det kanske vara här skon klämmer, snarare än de där 2000 kr mindre i månaden som familjen får ut? Inte så att män är ytliga och hemska, men medan jag bävade inför att lämna mitt barn och börja jobba igen kände jag inte alls någon speciell längtan inför prospektet att vara inlåst med ett mycket litet barn ett år. Finns det situationer där en familj inte kunde överleva om mannen tog ut sin föräldrapenning? Tja, kanske. Om läget är sådant att det händer i typ 80% av fallen i sverige är situationen dock mer allvarlig än någon kunde tänka sig eller velat erkänna.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors löneskillnader är konstanta. De är inte beroende på att män är generellt äldre än sina flickvänner, de beror på vår syn på föräldraskap och ansvar och arbete. Mäns arbete värderas högre än kvinnors, kvinnor är kvinnor först och arbetare sedan. Män framställs som fumliga, förvuxna jättebebisar i media, maskulinitet och coolhet framställs som självisk skitstövlighet. Själva tanken på en pappa är lite löjlig och omaskulin, en man som är pussy whipped och tar sitt ansvar är fåniga och töntiga. Vi brukade skratta åt hur kvinnor gick från att vara en fars egendom till att bli en makes, men framställer vi inte situationen exakt likadant nu – en man blir omhuldad först av sin mor, sedan av en flickvän och hustru, som ser efter honom på ett perverst jättebebisvis och ser honom som en annan att ha ansvar över. (Givetvis är inte situationen sådan, jag tänker mer på framställningen av faderskap i många filmer jag sett och dylikt.) Förr var det kvinnan som var ett stort barn, nu är det mannen. Underligt att det hela tiden innebär mer privilegier för mannen oavsett vem som axlar föräldrarollen.

Tanja Suhininas föräldrapenning

Ja. Ni ser ju själva. Detta är ju inte hållbart.

Jag jobbar numera sex dagar i veckan, 10 timmar om dagen. Eller, inte på den sjätte dagen, då jobbar jag oftast bara en halvdag, men som ni förstår är jag väldigt trött. Igår somnade jag klockan 8,30 och drömde att jag hanterade Tanja Suhininas föräldrapenning och att hon var otrevlig. Så går det.

Hur går det med er själva? Hur är det med livet? Gör min dag och berätta vad ni håller på mig.

De glömda drömmarnas grotta

Kvinnokönet och kvinnokroppen är ju explosiva ämnen, ständigt aktuella, ständigt kontroversiella.

Kvinnokroppen är ju av tradition sett som något mystiskt, kraftfullt, magiskt – den första kända avbildningen gjord är en venusfigur av en naken kvinnokropp. Vulvan är tydligt karvad och kroppen är huvudlös. Detta är ingen person av kvinnokön, det är en symbol.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/18/VenusHohlefels2.jpg

Fast forward 37000 år. Cameron Diaz skapar svallvågor med sina uttalanden att (kvinnors) damerna inte måste ta bort sitt kroppshår. Jag himlar med ögonen över dramat: det mesta av hennes argument verkar bestå av argumentet att man skall behålla ett ”litet draperi” som inslagspapper, och när hon ger sin vulva till en potentiell framtida partner skall denne få öppna den ”fantastiska blomman” själv. Dessutom är det behändigt att dölja hängiga blygdläppar med hår, enligt Diaz. Men ändå. Då de mest patriarkala av anledningar (se vackrare ut, var mer mystisk) inte är nog för att göra tanken om kroppshår mindre kontroversiellt ser vi ju en bild lika tydligt som vi ser en slätrakad kvinnas invuxna hår.

Kvinnors kroppshår är alltid kontroversiellt. En orakad kvinnokropp är ett ställningstagande: jag väljer att inte underkasta mig samhällets syn på knullbarhet. Hennes kön eller ben blir symboler på samma sätt som Venus of Hohle Fels är en symbol, hennes kropp blir för åskådarna en symbol snarare än ett skepp som bär människan inom. När skyltdockor har pubeshår är det givtevis samma skyltdockor som tidigare förfärat hela sverige med sina sexistiska skitreklamer, eftersom hipstersexism och alternativa hårstilar passar varann som handen i handsken. Kontrovers! Presentatör för melodifestivalen (som jag inte sett) har orakad armhåla – kontrovers! Åskådare till melodifestivalen har orakad armhåla – kontrovers! Alltså, inte för att vara sådan, men är folk inte lite väl lättkränkta om man blir helt kränkt av en hårig armhåla om armhålan tillhör en person som är kvinna?

Lördagkväll som vuxen

Åh, mina lördagkvällar som vuxen är mycket roligare än de jag hade som ung. Låtsas jag iallafall, för det finns ju inget alternativ.

Apporpå mitt förra förtvivlade inlägg om hur jävla jobbigt det är för mig och andra damer i min omgivning att ha heterosexuella romantiska relationer vill jag bjuda alla på min nya favorittråd på Familjeliv:

Lessen fruTrådstartaren har klantat sig lite. Först pushade han sin fru att göra abort med löften att stötta henne, sedan orkade han inte stötta henne, och sedan orkade han inte bry sig om henne i resten av relationen heller utan orkade bara göra saker han tyckte var roliga för det var han ju inställd på. Bra tips för att trösta lessna frun sökes, då hon åker till akutpsyket om 15 minuter. Trådstartaren fick jättebra tips, och några tråkiga reaktioner också.

PsyketDet roligaste är när de uppenbara trollen lyckas hitta någon som håller med dem eller backar upp dem.

Inte mindre än två filmer ikväll: BOXING HELENA och MIAMI CONNECTION. BOXING HELENA var trashigare.

Förhållandet

När man grälar med män (till skillnad från att diskutera med män) dyker bilden av den där lustiga serien om DET KALLAS KÄRLEK upp i mitt huvud. Ni vet vilken jag menar, men jag länkar in ändå eftersom den är så rolig.

En diskussion som ofta kommer upp när man grälar är detta att män aldrig kan göra rätt. Jag tycker det är en ganska intressant diskussion eftersom den följer en mall jag själv finner mig i relativt ofta i relationer:

  1. Jag känner mig orättvist behandlad eller att någonting inte fungerar. Det kan vara att min partner inte tar ansvar över hushållsarbetet eller relationen eller något dylikt.
  2. Jag tar upp det med min partner, som funderar lite och medger att jag har rätt.
  3. Situationen uppstår igen. Jag tar upp mitt klagomål till diskussion ånyo.
  4. Min partner blir sur över mitt tjatande.
  5. Grälet eskalerar, då jag känner att fokus flyttas från problemet till mitt tjatande, min otrevliga ton eller mitt generella beteende.
  6. Nästa gång väljer jag att inte ta upp när jag märker att mitt gamla klagomål har dykt upp igen.
  7. Relationen hankar sig vidare. Andra problem dyker upp. Jag tar upp dessa lite mer försiktigt eftersom jag är rädd att bli uppfattad som tjatig eller jobbig.
  8. Jag blir anklagad för att aldrig vara nöjd.

Skammen i att bli satt i en kvinnlig position är enorm. Selma i Lilla Fridolf är ett bra exempel. Ingen vill vara som jobbiga Selma som bara tjatar och aldrig är nöjd över något. Det faktum att hon oftast är missnöjd över saker som att Fridolf är ute och super, beter sig illa, är otrogen eller försummar sin partner, det spelar ingen roll. Därför, när min egen partner beter sig illa eller inte gör tillräckligt med känslomässigt arbete i relationen, vill jag fortfarande inte ta upp det till diskussion eftersom det isåfall slutar med skam över att jag är en sådan ragata.

Detsamma gäller i situationer där min sexlust är högre än mannens: klagar jag blir han ledsen, och så får man dels skulden över ett vara otrevlig att ha att göra med (otrevligt med konflikter), dels skuldkänslor över att göra min partner ledsen. I den omvända situationen känner jag mig dels hemsk eftersom han tvingas klaga på mig, dels skuld över att jag gör honom ledsen eftersom han måste må dåligt över att klaga på mig.

Fy fan.