Ansvar över situationen

Såhär är det:

Patriarkatet finns överallt runt omkring oss. Det finns inuti oss och ageras genom oss, vi förökar patriarkatet som amöbor genom våra handlingar, allesamman. Vi förtrycker varandra och blir förtryckta av varandra i lager, och det är helt normalt i samhället. Det är normalt beteende eftersom vi uppfostras och ser det överallt, och det färgar oss som människor ända in till benen.

Åsiktsregistret har blivit dumpad av en man som är patriarkatet förkroppsligad. En man som är totalt omedveten om andra människors känslor, eller snarare en man som ser sig själv som totalt oansvarig för andras känslor även när han är direkt ansvarig för dem. Mannens flickvänner har alla varit hysteriska och omöjliga att förstå sig på, och visserligen har han varit otrogen mot dem alla men han har haft en god anledning – han ville vara det, han kan inte hjälpa det och man kan inte äga människor. Han har skrattande beskrivit sina före detta kvinnors omöjliga idéer, som att man måste jobba på ett förhållande. Patriarkatet i kött. Samhället på två ben.

Patriarkatets man (låt oss kalla honom Patrik) uttalade sig vid ett tillfälle om hur jobbigt det skulle vara om han tvingade henne att göra konstiga sexsaker när hon var full och hon berättade det för någon. Patriarkatet är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att någon annans situation kan vara jobbigare än hans egen. Patrik är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att lida över andras lidande. Jag själv, å andra sidan, är uppfostrad att ana den minsta svängning i min mans humör, hans hummande, hans suckar, tonfall och gester. Jag gör det inte bara utan att tänka, jag gör det totalt ofrivilligt. Totalt ofrivilligt. Jag kämpar emot och det händer ändå.

Det är lustigt det här med ansvar. Jag har ansvar för mig själv, jag har ansvar för mitt barn, jag har ansvar att barnet har kläder som är riktiga för säsongen, att barnet är mätt och rent och har barnvagn och leksaker. Jag har ansvar för mitt hem, mitt arbete, min hälsa och min våldtäkt. Kvinnor som kön skall generellt hållas ansvariga för sina liv som våldtäktsoffer, men män skall inte generellt hållas ansvariga eftersom inte alla män våldtar. Jag har ansvar för att inte bli våldtagen. Hade jag fått min vilja fram hade män (potentiella våldtäktsmän allesamman?) gått runt i kyskhetsbälte, alternativt uppmuntrats att inte gå ut ensamma på mörka platser eller träffa tjejer ensamma, för att förhindra att de skulle råka våldta någon. Reglerna som jämförs med att jag inte skall ”kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet” är att jag inte skall leva ett normalt liv, gå ut, bära byxor, arbeta, lämna hemmet. Leva normalt.

Känns det inte lite orättvist? Känns det inte lite som ett privilegie att inte varje dag behöva tänka på din våldtäkt, behöva tänka på ditt ansvar för andras känslor eller behöva tillbringa ditt liv med att tänka på dig själv inför andra? Känns det inte som dels en grundläggande rättighet, dels något vi alla skulle ge allt för att få känna och uppleva?

Vi står och bankar mot patriarkatets dörrar, men samhället är ingen mur som vi kan frigöra oss ifrån om vi frigör oss ifrån människor. Visserligen kan vi leva utan vissa människor i vårt liv, men faktum kvarstår ändå att vi själva upprätthåller våra och andras begränsningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s