Kvinnor som bajsar och tänker

Jag har, som sagt, precis läst färdigt boken ”Glaskupan” av Sylvia Plath. Jag trodde den skulle vara tradig och svår att relatera till, och det var den också ungefär 1/3 in första gången jag läste den. Sedan klickade det och jag bara jublade igenom resten av boken tre gånger på en helg.

Nu är det en gång för alla så att jag inte är tillräckligt beläst för att kunna uttala mig som någon slags auktoritet i ämnet litteratur, men låt mig underhålla mig – framförallt ämnet hjältinnan. Plaths hjältinna är på samma gång totalt oförstörbar och enormt skör, klarsynt och förvirrad, hela tiden fullkomligt mänsklig och intressant. Det är knappast något sammanträffande att Plath är en kvinna.

Monterey Public Library

Det är svårt att hitta en manlig författare som kan skriva om kvinnor på ett intressant sätt. Samuel Richardsons episka bok om Pamela handlar ju egentligen om ingenting annat än hur damer känna – inga hetare känslor än en desperat önskan att vara till lags. Som kvinna väntas man inte bara kontrollera sina känslor, en riktigt god kvinna hyser inga känslor alls utom glädje, sorg, rädsla och tacksamhet.

Jag jämför ofta Richardson’s Pamela med Dostovjeskis Sonja, den andra ultimata, kristna kvinnan, och vad hittar man här? En god kvinna mäts i sin självuppoffring. Såhär i efterhand är jag mer intresserad av Sonjas styvmor Katerina Ivanovna, en f.d. medelklasskvinnan som gift sig med en hopplös alkoholist under hennes stånd och sedan straffas genom att tvingas vara förälskad i en man som glatt super bort pengar deras barn skulle haft till mat. Hon är genom hela boken i en hopplös situation, där hon är ensam med en handfull ungar hon älskar men som genom sin existens är anledningen till att hon aldrig kan ge dem ett gott liv. Hon älskar dem, hon hatar dem, hon älskar sin man och hatar honom, och han (som familjens överhuvud) behandlas både som ett tanklöst barn och med respekt i att han har rätt att göra vad han vill med sin fru och sina barn. Hela tiden används kvinnor mer som ett sätt att tillföra till bakgrunden än som karaktärer.

Sagors hjältinnor är ofta hopplöst svåra att få grepp om. De har liksom ingen stamina. H. C. Andersens lilla sjöjungfru är ingenting utom förälskad, hon ger upp sin kropp för en man hon väljer, blir sviken och slutar sitt liv som skum på vågorna. Hennes systrars försök att rädda henne (genom att skära av sitt hår, så att det inte längre kan fladdra i vinden) är fullkomligt hopplöst. Man kan anta att håret här inte kommer växa tillbaka och systrarna på något sätt förstört sina liv genom att skala av sin kvinnliga attraktionskraft. Jämför denna hjältinna med sagans hjälte – vallpojkar som ger sig ut på äventyr, hittar en hemlig grotta och en vacker prinsessa och lyckas till sist genom sin list bli godsherre över ett präktigt gods med en slank och vacker fru som lever enligt regeln att det far säger är alltid det bästa.

Varför är det så svårt för herrar att skapa kvinnliga karaktärer? Är det för att män (traditionellt de skapande) inte ids skriva hur kvinnor är utan bara hur de borde vara? Litteraturen är manic pixie dream girls som räddar hjälten från ett liv av tristess (se Holly Golightly), ouppnåeliga änglar (se Werthers Lotte) eller fåniga kvinnor som straffas för hur de låtit samhället påverka dem i sina kvinnoroller (Flauberts Emma). Är det verkligen så svårt att tänka sig en kvinna som en människa, istället som en madonna/hora? Är det verkligen så svårt att låta bli att fuska och istället för att skriva en karaktär, bara hafsa ihop lite smörja och ”hylla” kvinnor som ouppnåeliga, mystiska väsen som inte bajsar eller känner något eget? Är det fusk, eller är det bara att män av någon anledning aldrig fattat att kvinnor också är människor, att det inte finns ett facit till människor och att människor är mer komplexa och intressanta än en mjukt leende, vacker Godhet som smyger omkring och är tyst? Hur jävla tråkigt är det? Och jag tänker inte ens börja förklara hur mycket jag avskyr män som skapar ”starka kvinnliga karaktärer”, för det är bara att fortsätta fuska samtidigt som man försöker skörda bonuspoäng för att man är nytänkande. Vill du göra en nytänkande grej? Skriv en bok med en skitbra, intressant karaktär som gör, tänker och känner intressanta saker. Ändra sedan karaktären till en kvinna eftersom det tydligen är för svårt att skriva om kvinnor på ett sådant sätt till att börja med. Ändra inget annat i handligen. Slut!

Förlåt att jag strövar lite från mitt funderande på slutet och bara spyr galla över manliga författare, men jag är trött. Jag är trött på att läsa ”hyllningar” till kvinnor där jag inte kan känna igen mig, jag är trött på att väntas hålla in magen och hoppas på att någon finner min tystnad eller mitt charmerande tjatter tillräckligt oförståeligt för att skriva en roman om mig. Jag är trött på att kvinnliga karaktärer kan ersättas med ett leende kartongurklipp. Det tyder på ett stort problem om män över hela världen himlar med ögonen och påstår att de inte ”kan förstå” kvinnor, det tyder på en extrem brist på empati och även på en skrämmande trend där män antar att kvinnor är en homogen grupp.

Jag inbjuder till diskussion.

Annonser

6 thoughts on “Kvinnor som bajsar och tänker

  1. Jag tycker om neil gaimans kvinnor. De känns som människor.

    Annars kan jag inte komma på en enda författare? Fan vad sorgligt men inte så märkligt egentligen. Samhället är väl ett bevis på att män inte riktigt ser kvinnor som människor?

  2. när jag gick skrivarlinje på folkhögskola tvingades vi läsa en populär roman som var i ropet då, och jag höll på att bli tokig på hur den kvinnliga karaktären framställdes. alla ba ”åh bra bok” och jag ba ”asså skillnaden mellan den här och harlequin är väl inte enorm” och usch vad fel det var att säga. men asså. ”hon var så skir att hon nästan var genomskinlig” va äre för jävla kvinnoporträtt. de har fan mer att säga i harlequinromanerna än i den där. vi är så vana att läsa och se såna här porträtt, det är skitnyttigt att gå på avgiftning från den manliga berättelsen om kvinnor.

  3. Angående Emma Bovary så såg ju Flaubert henne som ett självporträtt (Madame Bovary, c’est moi, är han citerad).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s