Systerskapet är det viktigaste vi har

Det är synd att inte Åsiktsregistret bloggar oftare än hon gör. Om hon bloggat en gång om dagen sedan hon började blogga hade hon antagligen varit femtio tusen gånger större än hon är. Som det är nu länkar jag till henne ibland, så går en av mina fem läsare in och läser, tröttnar på att hon inte uppdaterat efter två veckor och glömmer bloggen. Synd, för hon är genialisk. Följande blogginlägg tillägnas Åsiktsregistret, och all cred åt henne.

Jag är rätt ny inom den feministiska kampen. Jag har antagligen alltid kallat mig feminist med lite lösa idéer om jämställdhet inom arbetslivet och rätten att kunna vandra hemåt i säkerhet efter en utekväll, men jag var på intet sätt inläst i ämnet. Det kan man egentligen inte säga att jag är nu heller. Min kännedom rörande feminism, feministiska idéer och mina feministiska medmänniskor är i högsta grad begränsad. Det har inte sällan hänt att jag kommit fram till en skitbra slutsats bara för att med besviken trötthet hitta den mycket bättre formulerad i Under det Rosa Täcket. Nå, dit jag vill komma är att jag alltså inte vet huruvida feminister alltid agerat på sättet vi gör idag, med Team Blomberg eller Team Wallin, där en är god och en är ond och diskussionerna är kilometerlånga i kommentarsfältet och följarna av konflikten är lika personligt harmsna som de involverade – antagligen har det alltid varit så. (Här vill jag poängtera att jag inte raljerar kring konflikten utan bara använder en känd offentlig, personlig konflikt mellan två offentliga personer.) Spelet är detsamma, det är bara aktörerna som varierar.

Det här kommer absolut inte bli ett inlägg där jag skuldbelägger människor som diskuterar, grälar, bråkar eller t.om. direkt ogillar andra feminister. Absolut inte, det är era affärer och det har jag inte med att göra (faktum är att jag önskar att fler människor kunde skita i offentliga människors personliga konflikter med andra offentliga människor). Det jag funderar över är detta med personlig konflikt och politiskt engagemang. Att lägga sig i andras personliga konflikter, ta ställning och göra sig en del av den konflikten. Inte att ta ställning i en diskussion om feminism eller en del av feminismen, utan att ta ställning i en personlig konflikt, ett gräl. Att låta din personliga känsla för en feminist splittra den feministiska kampen – inte pga en konflikt i en sakfåga utan en konflikt i vem som sade vad, vem gjort vad, när och mot vem. Det är alltså inte så mycket de grälande jag är irriterad på (och framförallt inte de grälande i ett specifikt gräl – Lady Dahmer och Cissi Wallin används som exempel för att illustrera vilken typ av konflikt jag tänker på), utan vi som står bredvid och ilsket kommenterar om konflikten. Vi gör konflikten till vår, vi gör den personlig och driver upp ogillande mellan grupper. Vi kallar oss ”vettiga feminister” eller ”riktiga feminister” eller ”kämpande feminister” och avskyr alla andra som är dumma eller onda. Vi söker bekräftelse inom gruppen.*

Jag är en ganska svag människa. Antagligen inte svagare än många andra, men ganska svag. Jag behöver bekräftelse, jag behöver känslan av att tillhöra en grupp. För mig kommer driften att tillhöra en grupp alltid att komma före den politiska driften.

Jag tror inte att jag är ensam i att känna så, men givetvis är jag både svag, självisk och okapabel att uppoffra mig för de stora massornas bästa. Jag är högst ordinär. Jag vill gärna ha patriarkal bekräftelse, och alla annan bekräftelse som finns på menyn också. Den enkaste bekräftelsen att få är den patriarkala, det är den vanligaste och den jag fått mest utbildning i. Jag vet hur den ser ut och vad jag skall göra för att få den. Jag vill också känna att jag är en del av en grupp. Jag älskar att bli länkad i andras inlägg med en text i stil med ”MondoKanel skriver väldigt intressant i ämnet”, det är typ det bästa jag vet. Jag älskar när ni kommenterar hos mig, era kommentarer är bekräftelse deluxe – tänk hur många smarta människor som tar sig tiden att läsa det jag skriver (inte skitmånga, men de som läser verkar hålla en viss standard). Utan den här bekräftelsen kommer jag att försöka hitta bekräftelsen någon annanstans, eller åtminstone börja fundera på det. Jag kommer att sakna grupptillhörigheten.

Det är därför systerskapet är så viktigt för mig. Systerskapet är det som håller mig kvar, det som uppfyller gruppbehovet och bekräftelsebehovet. Systerskapet är så viktigt för det är det som stöttar oss och våra systrar när vi har jobbigt i kampen. Min feminism vinner aldrig över längtan efter att bli bekräftad i det patriarkala samhället. Det enda sättet att slippa undan det är att ersätta det med bekräftelse från den politiska tillhörighetet. Det är därför systerskapet behövs. Patriarkatet slår mot oss med allt det har – att vi är okapabla att hålla sams med andra kvinnor, att vi alltid bara kommer gräla, att vi snackar skit bakom ryggen, att vi aldrig talar öppet med varann och att vi är för känslosamma. Våra konflikten kontrolleras extra hårt och allt är bevis på att patriarkatet har rätt och feminister har fel. Givetvis kommer konflikter att komma upp, onormalt vore det annars. Patriarkatet är en självuppfyllande profetia, där kvinnor pressas in i en roll och resultatet bevisar att rollen existerar.

Det behövs en smartare kvinna än jag för att fundera ut lösningen på det här problemet. Tänker jag helt fel? Jag inbjuder till diskussion.

* Nej, inte alltid, givetvis. Jag vill inte förminska många av de diskussioner som varit på ett helt annat sätt än det jag beskriver.

Annonser

16 thoughts on “Systerskapet är det viktigaste vi har

  1. Fast bråket melan CW och LD är ju högst personligt och inte ngt feministbråk, alltså bara för attt vå feminister inte kommer överens behöver det ju inte vara ett feministbråk??!! Gällande konflikten mellan de som förespråkar God Ton, inkludera antifeminister och protesterar mot manshat och de som menar annorlunda är ju detta en viktig och relevant diskussion och behöver inte ha ngt med team wallin och team blomberg att göra?

    • Tja. Dahmer och Wallin diskuterar ju feministfrågor både ofta och gärna, eller brukade iallafall. Deras privata oenlighet förändrar ju inte att de fortfarande diskuterar feministiska frågor och diskuterar feminismen och hur feministiska frågor skall drivas.

      Diskussion är absolut jätteviktigt. Jag antar att jag har ett intryck av att diskussionen nu och då handlar om att ta avstånd från den andra sidan, snarare än att ta ställning för en fråga man brinner för.

      • asså jag förstårinte riktigt hur du menar? kritiserar du de som välker sida i en personlig konflikt som blivit offentlig eller de som gör personliga konflikter politiska?

        jag kan tänka mig att många som ogillar wallin tex gärna tar tillfället i akt att få kritisera henne lite extra när tillfälle bjuds. så funkr jag iaf, dvs blir lite sådär nöjd när ngn jag ogillar hamnar i blåsväder. men ser liksom inte alls feminismens roll i detta.

      • Jag tror inte jag har någon riktigt klar tanke eller åsikt som jag kan applicera. Jag menar nog mer generellt, en känsla snarare än en åsikt. Givetvis är jag inte dum nog att tycka att man inte skall gräla som feminist eller offentlig människa. Det jag däremot ogillar är att offentliga människors privata konflikter görs till politik, används som politiskt slagträ. Men du har helt rätt – jag har antagligen fel.

      • meeeeeeeeeen lägg di nu inte jag vill höra vad din åsikt är ju :)))).

        hur som låt mig tycka en idot är en idiot och gräla med vem jag vill UTAN att detta ska bli feministiskt relevant. tänker att systerskap är mer ej misstro ett våldtäktsoffer än tycka en bloggkompis är chill trots antifeministisk association (vilket jag anar detta inlägg handlar om typ din vänskap med schmenus o hennes med cw osv osv, finns väl ingen anledning att feministisera detta? eller har jag helt fel nu?).

      • Alltså grejen är att jag har ingen specifik tanke med inlägget. Hade jag haft en åsikt jag hade förstått själv hade jag nog försvarat den bättre. Det handlar inte om Schmenus och Wallin, för mig handlar det mer om typ feminister jag inte känner. Att känna sig del av en grupp och få bekräftelse att jag inte är ensam eller onormal.

        Jag vet att inte alla diskussioner är sådan, men det jag tänker på är väl hur feminister i vissa situationer jamen använder någons privatliv eller privata konflikt som slagträ. Att bråka med folk kan jag och vill jag givetvis inte ställa mig emot. Det är inget som är specifikt för feminismen men något jag personligen kan ogilla eftersom jag tycker att grupptillhörigheten för mig är viktig. Jag antar att det handlar om en känsla – givetvis grälar man med människor, men grälet handlar om feministiska frågor medan personliga gräl inte hör till saken eftersom det inte hör till feministiska kampen.

        Nu vet jag att Lady Dahmer och Schmenus och Wallin blev illustration till hela ämnet, men sanningen är att jag inte menar dem specifikt när jag skriver. De får illustrera ämnet. Min tanke är väl att oavsett om Dahmer och Wallin är vänner eller ovänner skall det inte påverka hur mycket stöttning de får av folk i frågor som rör den feministiska kampen. Även om jag personligen ogillar någon pga något hen på ett personligt plan mot någon annan kan jag titta på den feministiska frågan med klara ögon och inte tänka att hens texter eller arbete är si eller så baserad på hens personliga gräl om någonting som är feministiskt irrelevant.

        Som sagt. Jag har nog ingen bra åsikt för min åsikt är svår att applicera. Jag har ju inte ens en definition av systerskapet! Självklart tycker jag dock inte att man inte skall få gräla eller vara ovän med andra feminister, det är inte det jag menar.

    • Okej, nu har jag funderat lite. Får skriva ett blogginlägg i ämnet. Bra att du ifrågasatte, så fick jag tänka igenom alla helt oidentifierade känslor och åsikter i ämnet och reda ut dem (lite).

  2. jag har också lite svårt att hänga med här, det verkar som att ni båda är överrens nu ju? varför ska LD och cissis bråk bli till slagträ i nån feministisk debatt? sedan tycker jag att vi måste definiera systerskap när vi pratar om det. att vara vänner, är det ett systerskap? att ställa upp för kvinnor man inte känner, för att de är kvinnor, är det systerskap? jag är faktiskt lite anti ”systerskap” just pga bristen på definition. det är SKITFINT med bffs och den kvinnliga vänskapen där man kan prata om allt, men om man gör vänskap till systerskap så blir ju systerskapet exkluderande. och vad är då poängen. jävla begrepp. jag tror många blandar ihop vänskap med systerskap, och då blir det så här konstigt när två väninnor bråkar. jag ser systerskapet som något som står över vänskapen, som att om cissi plötsligt blir mordhotad av antifeminister eller sexuellt ofredad eller nåt annat patriarkalt ubershit, så skulle LD kunna skita i ovänskapen och försvara cissis förehavanden i egenskap av kvinna. typ. och vice versa så klart… men kan de inte det, då borde de inte prata om systerskap. det vet jag inte om de gör heller. men systerskapet bör funka som männens salonger där kvinnor förr inte var välkomna, och idag fortfarande lite i smyg hålls undan. att män håller varandra om ryggen vid olika konflikter eller mentorskap eller whatever. då behöver kvinnor ett systerskap. men jag strävar ju då som feminist för en värld där varken systerskap eller broderskap skulle behövas – medmänsklighet och öppenhet bör räcka i min utopiska värld.

  3. Ping: Systerskapet och den kvinnliga läkaren i tv-serien Masters of Sex | hej emmisen! :)

    • jag känner mig rätt klar med min definition. att det ska fungera som ett komplement till broderskapet, men målet är att alla -skap inte behövs. en vän som har en chefstjänst tyckte plötsligt att flera kvinnor under henne verkade missnöjda efter en rekrytering. hennes kvinnliga mentor berättade då att kvinnliga chefer ofta får krav på sig från andra kvinnor att ställa upp, och föra fram andra kvinnor. ofta förbehållslöst, och ofta slappnar de kvinnorna av så mycket att de liksom bara väntar på att kvinnliga chefen ska styra upp. även om man själv är kvinna, och ens chef är kvinna, kan det ju ändå vara så att någon annan är bättre lämpad. kvinna eller man, utifrån. här blev systerskapet snarare ett krav att vara kvinnlig nog att se till andras oformulerade behov mer än till den egentliga uppgiften. och när min vän ”svek” den formen av systerskap, blev hon en fiende till de kvinnorna. det skulle man kunna sortera in under din defintion,och att min väninna alltså gjorde fel. men vi vill väl inte likna broderskapet för att vi tycker att det har fungerat så himla bra? tycker vi att broderskap är en bra grej? kanske är det bättre att se systerskapet som lika med vänskap, och leva med att det isåfall är exkluderande.

      • Min definition funkar på alla förhållanden i och för sig. Jag pratade också här om systerskap på feministisk-kamp-nivå, inte på vänskapsnivå. Som individer kan en inte vara kompis med alla, det funkar inte så. Och livet är inte en popularitetstävling. Hänger du med på hur jag tänker?

        Exemplet du skriver om handlar egentligen inte om systerskap, utan om den urgamla grunden till de flesta konflikter – nämligen outtalade förväntningar. Tänker jag…

  4. Ping: Systerskapet | mondokanel

  5. Ping: Systerskap är de gemensamma erfarenheter vi delar för att vi vandrar runt i denna världen som KVINNOR. | Blixa bloggar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s