I vilken jag är väldigt upprörd

Alla minns mitt inlägg om mitt troll som jag hade för ca 6 veckor sedan. Låt mig påminna er:

”Du borde skaffa dig lite mer skinn på näsan och inte ta allt så personligt. Det är inte bra för dig, särslilt inte när du har en 70-kilos vagina full med skit.”

”Nej skriv inga långa grejer. Du är inte tillräckligt intelligent för det. Din superkraft är att glappa med käften och inget annat. Snälla Lisa, det är fullkomligt onormalt och perverst att tro att man har nåt att säga med din låga IQ. Så ta tag i det där med den mentala hälsan så ska du se att självföraktet blir bättre.”

Mina läsare vill minnas att jag uppmuntrade trollet att tänka på vad mamma skulle säga om hon såg vad personen skrev. Döm om min förvåning när jag faktiskt själv genom omvägar fick reda på vem personen var, och det var en person jag faktiskt på sätt och vis är bekant med. En medfeminist.

”Inte möjligt!”, sade jag till mig själv och skrev tre meddelanden till min medsyster där jag bad henne kontakta mig och förklara vad som hänt. Inte kunde det väl vara denna feministiska medsyster som skrivit sådan dynga till mig och sedan väljer att ignorera mig istället för att rakryggat stå för sitt hat och antingen förklara vad jag gjort som gjort henne så arg eller be om ursäkt. ”Men du kanske skrev något väldigt agressivt, Lisa? Något som gjorde henne rädd att ta kontakt?” Nej, läsare, det gjorde jag inte. Det gjorde jag inte.

Alltså, jag vet inte ens vad jag kan göra. Jag är arg, besviken, förnedrad, upprörd och ledsen. Varför skulle man skriva något sådant till en annan människa, en medsyster, och inte ens ha ryggrad nog att kunna stå för det? Varför? Jag är en ganska jobbig person, javisst, men vad är det för människa som svarar med sådant och samtidigt bröstar sig med ställningstaganden för systraskap mot patriarkatet?

Person: Du borde skämmas. Skäms. Skäms!

PS. Det kanske inte alls är min medsyster som skrivit skiten. Det kan vara en annan person från min medsysters IP-adress, och min medsyster kanske bara väljer att ignorera mig för helt andra anledningar.

Ansvar över situationen

Såhär är det:

Patriarkatet finns överallt runt omkring oss. Det finns inuti oss och ageras genom oss, vi förökar patriarkatet som amöbor genom våra handlingar, allesamman. Vi förtrycker varandra och blir förtryckta av varandra i lager, och det är helt normalt i samhället. Det är normalt beteende eftersom vi uppfostras och ser det överallt, och det färgar oss som människor ända in till benen.

Åsiktsregistret har blivit dumpad av en man som är patriarkatet förkroppsligad. En man som är totalt omedveten om andra människors känslor, eller snarare en man som ser sig själv som totalt oansvarig för andras känslor även när han är direkt ansvarig för dem. Mannens flickvänner har alla varit hysteriska och omöjliga att förstå sig på, och visserligen har han varit otrogen mot dem alla men han har haft en god anledning – han ville vara det, han kan inte hjälpa det och man kan inte äga människor. Han har skrattande beskrivit sina före detta kvinnors omöjliga idéer, som att man måste jobba på ett förhållande. Patriarkatet i kött. Samhället på två ben.

Patriarkatets man (låt oss kalla honom Patrik) uttalade sig vid ett tillfälle om hur jobbigt det skulle vara om han tvingade henne att göra konstiga sexsaker när hon var full och hon berättade det för någon. Patriarkatet är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att någon annans situation kan vara jobbigare än hans egen. Patrik är så totalt utan empati att han inte kan tänka sig att lida över andras lidande. Jag själv, å andra sidan, är uppfostrad att ana den minsta svängning i min mans humör, hans hummande, hans suckar, tonfall och gester. Jag gör det inte bara utan att tänka, jag gör det totalt ofrivilligt. Totalt ofrivilligt. Jag kämpar emot och det händer ändå.

Det är lustigt det här med ansvar. Jag har ansvar för mig själv, jag har ansvar för mitt barn, jag har ansvar att barnet har kläder som är riktiga för säsongen, att barnet är mätt och rent och har barnvagn och leksaker. Jag har ansvar för mitt hem, mitt arbete, min hälsa och min våldtäkt. Kvinnor som kön skall generellt hållas ansvariga för sina liv som våldtäktsoffer, men män skall inte generellt hållas ansvariga eftersom inte alla män våldtar. Jag har ansvar för att inte bli våldtagen. Hade jag fått min vilja fram hade män (potentiella våldtäktsmän allesamman?) gått runt i kyskhetsbälte, alternativt uppmuntrats att inte gå ut ensamma på mörka platser eller träffa tjejer ensamma, för att förhindra att de skulle råka våldta någon. Reglerna som jämförs med att jag inte skall ”kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet” är att jag inte skall leva ett normalt liv, gå ut, bära byxor, arbeta, lämna hemmet. Leva normalt.

Känns det inte lite orättvist? Känns det inte lite som ett privilegie att inte varje dag behöva tänka på din våldtäkt, behöva tänka på ditt ansvar för andras känslor eller behöva tillbringa ditt liv med att tänka på dig själv inför andra? Känns det inte som dels en grundläggande rättighet, dels något vi alla skulle ge allt för att få känna och uppleva?

Vi står och bankar mot patriarkatets dörrar, men samhället är ingen mur som vi kan frigöra oss ifrån om vi frigör oss ifrån människor. Visserligen kan vi leva utan vissa människor i vårt liv, men faktum kvarstår ändå att vi själva upprätthåller våra och andras begränsningar.

Är du en skitstövel är du en skitstövel

Jag är väldigt trött dessa dagar. Jag är trött, sur och otrevlig att ha att göra med. Så jag skall kalla en spade en spade och säga som det är i det här jävla landet: är du en skitstövel är du en skitstövel även om du tycker att du är roligt. Inte nog med att du fortfarande är en skitstövel, du är dessutom antagligen en jääävligt tråkig skitstövel.

Det kan väl inte ha undgått någon att kanal 6 är totalt värdelöst. Sexan har tydligen ett ganska vinnande koncept i att sälja tråkig tv till sköna snubbar som kan sitta efter skolan och fnissa åt hur elak Peter Griffin är mot Meg, höhöhö, för det är så tabu och roligt att vara elak.

Det här med att få tillåtelse att skämta om allting: är inte det ganska barnsligt? Sedan när blev det ansett en valid anledning att bete sig som en jävla skitstövel om man gjorde det för att man tyckte att det var roligt? Jag tycker det är så himla spännande när vi gång efter annan släpper skitstövelkommentarer om det är så att den som kläckt ur sig skiten gjort så i hoppet att få andra att skratta åt hur elak hen är. Ta skitstöveln Zlatan med sin unkna kommentar om när sveriges fotbollslandslag blev utsatt för diskriminering, om att de kunde få en cykel med hans autograf så blev allt bra igen: vad det någon som trodde att Zlatan naivt försökte rätta till en situation och göra den rättvis? Givetvis försökte han vara rolig, det fattade ju alla, men det gör ju inte kommentaren mindre unken.

Allvarligt talat, varför är det okej att kräkas massa sexistisk, homofobisk, transfobisk eller rasistisk skit och sedan bli indignerad när någon ifrågasätter tramset? Självklart censurerar sexan sin humor, det är därför de inte drar skämt om barnvåldtäkter eller folkmord. ”Men det är annorlunda, det hade inte varit roligt!” Låt oss ha i åtanke att det är ”2 1/2 men” vi talar om här, en serie så skamlöst ickeroligt att ickeroligheten är fucking fetisherad. Man badar i hur ickeroliga alla är, man gurglar i uppenbart trista skämt och obekvämt tråkiga människor. Man uppmuntras att skratta åt situationer i stil med ”en man kommer på en tjej med att byta om, stammar och vill inte sluta titta på hennes bröst” eller ”en kvinna vill binda sig men mannen är inte säker på om han är redo, mannen gör tvivlande ansiktsuttryck” – skämt som uppenbarligen inte är roliga första gången, och knappast hundrafemtiotusende gången man ser dem. ”Men varför tittar så många då?” För att Charlie Sheen är/var med, plus att det vimlar av onanimaterial i form av spinkiga amerikanskor i bikini. Det är roligare att se en hund drunkna i bensin.

Att vägra att acceptera att man sårat människor med ett klumpigt skämt är att bete sig som en barnunge. Bara ett barn tjurar och puttrar om censur eller fascism när hen blir påkommen med att bete sig opassande. Vi snackar inte om frigörande, roligt-för-att-det-är-sant stand up-komedi som häcklar de härskande och samhället omkring oss, vi snackar om skämt som pissar på de som redan ligger, som skiter på en utsatt folkgrupp. Kom. I. Gen.

Hittade ingen rolig bild att illustrera med.

Filmutmaning v 2.1

Jaha, mina damer.

Jag funderar på att dra igång min bloggutmaning igen. Min bloggutmaning är, som mina gamla läsare kanske minns, ett försök för Lisa att sprida alternativkultur till sina tre läsare. Det funkade ett tag – två-tre läsare (dvs 75-100%) följde utmaningen tills den dog självdöden, och nu funderar jag på att dra igång den igen.

Det finns miljoner filmer med intressanta teman eller som agerar vittnen över en tid och kultur som idag totalt glömts bort. Blaxploitationfilm, t.ex., är ju ett fenomenalt intressant samhällsfenomen, då man för första gången gjorde film för och med (och ibland av) afroamerikaner. Cyniskt? Javisst, exploitation är ju inget om inte cyniskt, kommersialism och försäljning av underhållning är cyniskt, och ändå står ju dess meriter fortfarande! Det görs inte idag på samma sätt – filmerna visar en rasistisk vardag och poc som uppmanar varann att slå tillbaka, slå sig ur ghettot där de föds, plågas och dör. Åh, jag blir helt peppad bara jag tänker på det!

Är det någon som skulle vara intresserad?

Intressantaste grejen

När jag var fem år gammal halkade jag på en stentrapp när jag matade ankorna. Jag ramlade i vattnet i en båthamn och låg flera minuter. Ibland kämpade jag för att komma över vattnet, ibland var det bara för spännande att vara under vattnet för att försöka komma upp. Jag var aldrig rädd, jag visste att det skulle sluta väl. Hade jag kämpat emot mera hade jag antagligen varit räddare. Min bror såg mitt hår flyta i vattnet efter ett tag, och en annan av mina bröder hoppade i och hämtade upp mig. Inga hjärnskador, ingenting.

Jag tror att problemet med våra liv är att vi är för säkra på att ingenting riktigt farligt kommer hända, och det gör det ju inte heller. Vi drogar, vi dricker, vi knullar, vi beter oss vårdslöst i en värld där folk dör, och så slutar allt väl. Ibland gör det det, ibland inte, och när det inte gör det är det vårt eget fel för att vi var så orädda.

Är det tomten som kommer?

Såhär är det:

Jag har av olika anledningar inte haft tid att träna på ungefär 5 månader. Jag promenerar till jobbet (när möjligheten finns cyklar jag hellre) men annars blir det inte mycket till motion. De olika anledningarna till detta inkluderar:

  • Jag jobbar mycket beordrad övertid vilket gör att träningspassen är över när jag lämnar jobbet.
  • Jag har ett barn hemma som jag vill se när jag inte tränar, då tiden med ungen annars blir glada 20 minuter om dagen.
  • Jag är förkyld ofta.

Resultatet av min stillasittande livsstil, många koppar te med honung mot halsont och sund aptit (varför äter jag chips när jag inte kan känna smaken? som att sitta och knapra på gamla urtvättade mjölkpaket) är en, i mina ögon, rund och lite dallrig kropp. Ingen fara här – jag kommer i kläderna (åtminstone de jag köpt efter min graviditet), jag mår ganska bra, men känner att det måste finnas några genvägar till den där kroppen som alla skall ha. Kanske borde jag dieta? Kanske borde jag försöka äta mindre? Vem vet. (Okej, nej det borde jag inte.)

Mest av allt önskar jag såklart att jag kunde gå och träna tre gånger i veckan som jag brukade, så jag hade kondition och energi, men det kommer bara inte att hända. Det går inte att prioritera mina energinivåer över tid med mitt barn när jag ser honom så himla lite. När han hör att jag kommer i dörren om kvällarna gissar han numera på att det är tomten som kommer, innan han ropar efter mamma. Det kan ju inte vara ett bra tecken.

En rolig historia, förresten. En gång för länge sedan gick jag till gymmet och tränade, och sedan när jag skulle byta om kom jag på mig själv med att vara helt vidrig mot en annan tjej som stod och kämpade med jeansen. Hon hade jättefula trosor på sig och var uppenbart för tjock för sina byxor, och först tänkte jag ”Åh, så skönt att jag inte är sämst här! Och skall man visa sig i trosor inför andra kanske man inte skall ta sina absolut fulaste menstrosor i grådaskfärg för att öka likheten till en harpunerad val”. Sedan kom jag på mig själv och tänkte ”Men Lisa, hur tänker du nu? Hon försöker iallafall, alla blir svullna efter träningen.” Och så vände jag mig lite om för att le mot tjejen, och så insåg jag att det var jag. Hela omklädningsrummet var fullt med speglar och jag hade sett mig själv i en vinkel jag inte var van vid, helt enkelt. Så kan det gå. Jag är glad att jag inte är så elak längre.

Såatte… tips?

Justine är inte skyldig till våldtäkter

Brunheten bloggar om porr och BDSM i relation till våldtäkt och jag är oroad över vad jag läser. Jag odiggar attityden, och jag odiggar att flera andra verkar digga den.

Det finns tusen och en våldtäktsdomar som bekräftar ett snedvridet samhälle, och alla är vi rasande över verkligheten. Med rätta. Det är ett sjukt samhälle, där folk blir mer arga över att eventuellt behöva säkerställa att ens sexpartner faktiskt vill ha sex, än de blir över att folk har sex med andra utan medgivande utan några att några konsekvenser följer. Det är ett sjukt samhälle där man undrar huruvida människor kanske missförstod ett nej till ett ja om sexdeltagaren sagt ja till andra, i andra situationer. Brunheten skriver:

”Vi kan inte säga att ” DET FINNS faktiskt kvinnor som gillar att bli påsatta av 9 killar inklusive glasflaska så att det börjar blöda lite” för nej, ärligt talat, det FINNS DET INTE. Och OM det finns kvinnor som SÄGER att de njuter av dylikt, så är det något som är FEL med de kvinnorna. Kanske vill de bli omtyckta. Av killarna. Kanske blev de våldtagna som barn. Int i fan vet jag. Men det FINNS gränser.”

Det här är inget som Brunheten på något sätt är ensam om att tycka och tänka. Kvinnors sexualitet är ett oft debatterat ämne, och inte sällan från vinkeln ”vad vill kvinnor egentligen?” Medan det verkar allmänt accepterat att män vill allt de gör i sänghalmen är frågan ständigt hur kvinnors sexualitet ser ut. För att hårddra det kan man referera till diskussionerna varför kvinnor överhuvudtaget får orgasm, då det inte är viktigt för artens fortlevnad. Varför vill kvinnor ligga? Frågan varför män vill ligga med nio kvinnor och en flaska är en fråga som klingar ohörd och totalt oviktig för diskussionen våldtäkter, förutom att det illustrerar en ganska fin poäng: Kvinnors sexualitet är ifrågasatt, mäns sexualitet accepteras. Kvinnor skall ha en anledning till att ligga, men behöver bara ett tillfälle. Madonna-Hora, med andra ord.

Personligen tycker jag att Brunheten tar upp många intressanta aspekter som är i allra högsta grad relevanta för diskussionen våldtäktssamhälle och våldtäkt. Varför bryr vi oss om att diskutera huruvida det finns kvinnor som älskar att ha gruppsex, älskar att ha förnedrande sex, i en diskussion som handlar om att just denna kvinna inte gav medgivande till den sexuella akten? Är vi så totalt blåsta att vi tror att en kvinnas ja, en kvinnas känslor i en viss situation, kan tala för alla kvinnors känslor i alla situationer? Varför skall vi ”nyansera” en ”debatt” om huruvida en kvinna gav medgivande (det gjorde hon inte) med argumentet att andra kvinnor gett medgivande i andra, liknande situationer? Det är totalt irrelevant för en situation i vilken en kvinna blivit våldtagen, huruvida det finns kvinnor som skulle uppskattat liknande sex i andra situationer.

När england attackerades av tyskarna 1944 blev resultatet inte bara en påverkan på människors liv under solen, utan också när solen gått ner. John Sutcliffe var en av de som slogs mot tyskarna och som sedan levde hela sitt liv besatt av gummi, läder och gasmasker. Resultatet blev (när han väl vågat komma ut som gasmaskfetishist) hans legendariska tidning ATOMAGE, som sålde lika bra i tyskland som i england, eftersom tysklands uniformer var en delad erfarenhet – en hel generation unga män växte upp med gasmasken som en symbol för det mest sexuellt laddade plagget i världen, och tidningen dog tillsammans med de läsare som mindes krigstidens fasa. Det som inte dödar dig kommer så småning om att göra dig kåt. Givetvis innebär detta inte att alla som tänder på dominanssex gör det för att hantera ett trauma, men de som upplever trauman hanterar sina erfarenheter sexuellt, eller har sin sexualitet påverkad. Innebär detta att dominanssex i sig är något dåligt? Givetvis inte! Att kräva att någons sexliv skall vara vanilla för att kunna anses sund och normal är att bete sig som den värsta fascist, för att dramatisera saker fullkomligt. Givetvis är det osunt att tvinga sig på andra människor, men att tro att BDSM är något annat än sexuella samspel med medgivande är, i mina ögon, att leta efter lösningen på ett komplext problem på samma gamla vanliga sätt – människor som anses ha avvikande sexuell aptit får alltid skulden för allt. Bögarnas fel, horornas fel, de promiskuösas fel, pornografernas fel…  Att vår erotika speglar vår samtid och våra perversioner är inte något underligt, men att ge erotika och glatt älskande i icke-vanillarelationer skulden för våldtäkter, det är en miss i mina ögon.

I mina ögon är det hela mycket enkelt: samhället anser att det är okej att straffa kvinnor genom sex. Samhället anser att det är okej för män (och i vissa fall kvinnor) att ha sex med folk utan deras samtycke. Det är ledsamt, men så är det. Att däremot lägga skulden på människor som har sex med medgivande, glada partners, det är något helt annat. Vi måste förändra samhällets syn på sexualitet, men vi kan inte göra det genom att förtrycka människors medgivande, lustfulla sexuella upplevelser. ”Men är det lustfyllt att vilja utöva smärta?! Är det sunt?!” Alltså, ja det är helt okej, om man gillar sådant och utövar det tillsammans med folk som också gillar det. Är det verkligen BDSM-scenen som gör att folk är ute och våldtar, eller är det mäns känsla av rättighet till kvinnors kroppar?

För den intresserade rekommenderar Lisa THE STAR OF DAVID – HUNTING FOR BEAUTIFUL GIRLS som inkluderar ämnena sadism, masochism, nazism och erotisism och dessutom är jäkla underhållande.

Kvinnosporter

Sport är ju traditionellt väldigt könsladdat. I och med att idrott inte sällan är fysiskt ansträngande, uppjagande och socialt är det lite av en tradition att damerna istället för att deltaga i festiviteterna skall sitta och applådera från läktaren, eller allra helst dämpat applådera ensam, i hemmets trygga vrå med händerna fulla av broderier. Vissa sporter är passande damsporter – konståkning, tennis, volleyboll – sporter där damerna visar skönhet. ”Men volleyboll är inte alls en sådan sport!”, säger nu idioten. ”Volleyboll är en tuff sport där man kämpar stenhårt, svettas och tar i!” Nå, ingen har väl glömt fiaskot i 2012 års olympiska spel, där volleyboll spelades i minimala bikinis med slogans på rumpan och kameror som zoomade in på hud istället för sport.

Bara en idiot kan tro att samhället nu är jämställt bara för att kvinnor har rösträtt. Vi glömmer ofta att kvinnor ens finns, i sport såväl i andra delar av samhället. Vi glömmer att damerna vinner titlar och jublar när herrarna tar hem samma titel för att det är ”första gången det hänt” på typ tusen år, vi fnyser avfärdande åt damlandslaget trots att de presterar mer än herrarna men är ändå sämst pga har ej kuk (kuken är viktig när man spelar, det tillåter övermänsklig balans). Först och främst är herrarna idrottare, medan damerna tydligen skall vara sveriges kuttersmycken och hånas för sina utseenden.

Sverige, som bröstar sig med dansande pappor i melodifestivalen och tydligen tycker att vi kommit så långt att vi numera lever i ett matriarkat (enda logiska slutsatsen till tesen ”feminismen har gått för långt”?), verkar sakna den gamla goda tiden då herrlandslaget var helyllegrabbar och damlandslaget endast utövade sporten bikini.

Och inte bara Sverige! Överallt i väst talas det om hur långt vi har kommit, som om kvinnor liksom bör nöja sig och tacka ödmjukast, goa herrn, för de mänskliga rättigheter vi numera åtnjuter, precis som riktiga människor! Eller kanske troligare, kritiken feminister får eftersom de antingen vill vända världen till ett matriarkat där herrarna behandlas (flämt!) som kvinnor gör idag, eller också påstås det att vi redan är där. Herrarna är de som är riktigt förtryckta eftersom de kan bli anklagade för våldtäkt och få dåligt rykte, fast man vet hur förvirrande det är när tjejer säger nej, herrarna blir förtryckta på riktigt eftersom de får betala drinkar utan att ens få tafsa lite som tack.

Varför måste det vara såhär överallt? I en värld där alla är totalt utmattade och inte orkar ha mer snack om sexism och feminism och orättvisa, varför är det såhär överallt? Jag vet att alla är skittrötta på att höra arga feminister prata, jag vet det. Men kan vi inte bara försöka sluta då?! Systrarna Williams är inte bara atleter, de är ickevita kvinnor och atleter. Jag vet hur jävla jobbigt det är att ge upp privilegierna, men kom igen.

Anledningarna

Åsiktsregistret studerar till läkare. Det innebär att många av hennes klasskamrater (hehe) är övre medelklass samt bor borta från städerna de är uppvuxna. Hon berättade för mig att hennes kamrat en gång, när hon klagat över omaket och kostnaden över hyrda studentrum, förvånat suckat och frågat ”Men du, varför köper du inte bara bostad?” Frågan var alltså inte ställd i meningen ”Varför investerar du inte i en bostad?” utan snarare ”Har du inte tänkt på att det är mycket enklare och billigare det är att köpa? Varför har du inte köpt en bostad?”, som om anledningen till att folk hyr är för att de är för korkade för att fatta att det är bättre att köpa.

En lustig/skrämmande anekdot som verkar upprepas överallt. Men varför skaffar du inte bara ett nytt jobb? Men varför talar du inte bara om för chefen vad du tycker? Men varför köper du inte bara en ny soffa? Du måste älska att gå på loppis, själv orkar jag inte utan köper bara allt nytt för det tar mindre tid. Inte? Men varför har du inte köpt nya kläder/skor/leksaker/böcker/möbler/inredningstjosan/dylikt till barnet? Ett par hundralappar, herregud! Men varför köper du inte ekologisk, närodlad mat från bönder och vilt från jägare, det blir billigare i längden? Varför köper du inte en ny cykel istället för att hålla på och laga den gamla, det blir billigare i längden.

Är folk verkligen så totalt utan empati, så totalt verklighetsfrånvända, att man inte förstår varför folk gör sådana här saker? Personligen fattar jag inte hur folk överhuvudtaget klarar av att leva värdiga liv, never mind ha tid/råd att gå och träna, råd och ork att ta hand om ett hem. Vi skall fan prioritera allt i livet – oss själva, vår hälsa, vår familj, mat, fritid, arbete…. Hade jag prioriterat träningen framför mitt barn hade jag haft energi nog att arbeta längre timmar vilket gett mig mer pengar att köpa bra mat för, men då hade jag å andra sidan levt i ett hav av sorg.

Inget kvar utom lukten

Om det här med att vara kvinna/människa/väl avrundad karaktär.

Jag har flera expojkvänner, f.d. vänner och f.d. älskare. De flesta av dem är väldigt lite att hänga i granen, och att bläddra bland fyra år gamla facebookkonversationer med de här människorna är både underhållande och skrämmande. Bara det faktum att jag överlevt är liksom ett mirakel, bara det faktum att jag inte blev mördad, att jag kom undan så billigt som jag faktiskt gjorde. Inget HIV, ingenting – fullt frisk och lycklig. Inte för att avslöja för mycket av mitt liv, men jag är ganska glad över hur mycket jag tydligen glömt. Alla mina erfarenheter finns kvar även om jag glömt dem, alla dåliga val och idiotiska idéer jag haft, jag är resultatet av allt det där, och det gör mig till en mindre attraktiv karaktär.

Igår när jag var ute och gick i vinterkylan kände jag lukten av min bh genom jackan. När min bh behöver tvättas luktar den aprikossylt, men på ett sätt som gör att ögonen tåras när man kommer för nära tyget, aprikosylt med lök. När jag och mina syskon var små var vår favoritsång In the Hall of the Mountain King av Grieg. Trots att det tar lång tid att förändra sin vikt speglar jag mig varje dag och försöker se om min kropp förändrats pga nyligen uppäten mat eller träning. Jag har premenstruella hormonsvallningar två veckor i månaden, jag har två-tre ställen på kroppen där jag får ett freakhår, jag ligger nästan alltid vaken ett par minuter och tänker på hur mycket bättre jag har det än vad jag väntat mig och antagligen förtjänar.

Varför finns det inte sådana karaktärer? Varför finns jag ingenstans? Jag menar, har du läst ”daVinci-koden”, låter jag som Audrey Tautou? Nej, jag låter helt vidrig, men det är jag inte. Alla är så, och ändå finns jag fan ingenstans.

I ett samhälle där kön är allt skall jag alltså identifiera mig med karaktärer utan bakgrund och med späda kroppar där man kan nå runt midjan med fingrarna. Det finns inte en man på denna jord som kunnat nå runt min midja med sina fingrar sedan jag var fem år gammal.