Surt pH i min kvinnokropp

Efter ett antal fluffiga inlägg om inredning och barnkärlek känner ni kanske inte riktigt igen gamla Lisa. ”Var är den Mondokanel vi lärt oss förstå och i tysthet älska?” säger ni kanske när ni scrollar förbi ett inlägg om en tepir. ”Var är ilskan? Var är schwungen?” Nå, jag skall inte göra er besvikna. Den här gången är jag arg igen. Vad är jag då arg på? Samma gamla fiende. Kvinnokroppen. Fast inte alls min kropp, såklart. Egentligen är jag arg på bilden av kvinnokroppen.Tanken att jag skall köpa massa skit för att uppnå det allra högsta målet – att min egen kropp blir produkt.

Onewaycommunication-Hanna skriver om hur folk surar över att killar får skäll om de gillar kvinnokroppar, och jag absolut älskar hela den tanken. Surande killar som ilsket läxar upp bittert skrattande kvinnor när de (herrarna) blir påkomna med att agera domare över kvinnors utseende. Nähä, nu får man inte gilla kvinnor i högklackat längre, surar mannen som blandat ihop uppskattning med obehagligt beteende, för mina herrar – det är verkligen inte en komplimang att få sitt läckra utseende eller din flämtande penis uppkörd i ansiktet, vilket i praktiken är vad som händer när herrarna kräver att få uttrycka sina sexuella känslor över precis allting. ”Men det är uppskattning! Jag är snäll! Det minsta du kan göra är att tacka och bli glad….” Dra åt helvete.

”Sådana där kvinnokroppar vill män absolut inte ha!*” säger någon snäll kille till Lady Dahmer och påminner lite om typ alla troll jag haft och alla mina gamla mobbare, som allesammans har gemensamt att de definierar min kropp som oknullbar. Den högsta kränkningen en kvinna kan få. Ajaj. Vill inte ha. Hela resonemanget är liksom så totalt moot, men tydligen är det helt okej eftersom ”kurvig” är ”sunt”, vilket är samma gamla historia igen. Jag kräver attraktion för att det är bra för dig, antingen för att det är sunt att äta/inte äta eller för att du förtjänar att bli mobbad om du inte är attraktiv. Kvinnor liksom förtjänar att bli behandlade som skit om de inte är knullbar. Kvinnor är inte bara mindre kvinnor utan mindre människor om de inte har tillräckligt med sexuell valuta för att kräva respekt – och då bara så långt, eftersom man fortfarande kan ta ner den bitchen på jorden superenkelt genom att göra henne till en kvinnokropp.

Jag vet inte ens vad jag kan säga längre. Min kropp är inte bara min kropp. Den behöver göra mer än att bara fungera för att få existera i samhället, jag behöver mer än bara normal mänsklighet för att få respekt. Folk som snackar om att det bara är att strunta i samhällets normer och regler har uppenbarligen aldrig provat att vara en kvinna med okonventionellt utseende. Det är ett jävla helvete att alltid oroa sig för att inte vara tillräckligt smal, tillräckligt knullbar. Varför slutar jag bara inte? För att det är en fullkomligt normal reaktion på samhället, och det är jävligt svårt att bara sluta en fullkomligt normal reaktion på en onormal situation som man måste fortsätta leva i.

Varför tror män att kvinnor bryr sig om sitt utseende? För att de är korkade? Nej, för att de är smarta! Mitt utseende är en enorm del av mitt liv, min vardag, varje dag. Jag minns tydligt hur min mor en gång frustrerat utbrast att det var hemskt att bli äldre just på grund av hur hennes värde som människa försvann, och hon hade rätt. Jag märker själv hur mitt eget människovärde försvinner, människor bekräftar mig mindre, jag blir mindre respekterad. En tjock människa är inte lika mycket värd att lyssna på som en smal, eftersom den smala är smart nog att vara smal medan den tjocka är dum nog att vara tjock.

I en värld där folkhälsan lider av vår fetma och vår störda relation till mat – varför kan min kropp inte bara vara min? Min hälsa bara vara min hälsa? Varför måste min kropp och min hälsa alltid bara vara en ursäkt för att tvinga mig till knullbarhet?

 

* Underförstått ”…att ligga med”

Annonser

3 thoughts on “Surt pH i min kvinnokropp

  1. Fy vad jag hatar det där ”Bara sluta då”! Även fast jag faktiskt gör allt jag kan för att ”sluta” och periodvis lyckas rätt bra. Det var lättare när jag inte hade någon tv och slapp all reklam därifrån och framförallt var det lättare innan min lillasyster aka make up artisten flyttade in hos mig. Det krävs inte så mycket för att jag ska ”trilla dit igen” – en träningsfixerad kollega som kämpar för att gå ner i vikt i kombination med en utseendefixerad inneboende och så krydda det med nyblivet singelskap och allvarliga 4-ever alone moments. Nu känner jag mig rätt chill med sakernas tillstånd för min egen del igen men under min senaste dipp bokade jag till och med en tid för en läppförstoring (som jag senare avbokade men ändå)!

    För det går ju inte att sluta helt. Okej jag kan bygga en koja i skogen och bosätta mig där… eller vänta nä, det får man ju heller inte göra…

  2. Så glad jag blir när du och andra skriver sådant här, enkelt och lättfattligt och bara för mig att länka vidare till! Känns som om jag är Sisyfos när jag försöker, försöker och försöker förklara och den enda respons jag får från folk är ”men så tycker du ju bara för att [infoga valfri idioti]. Idiotin = oftast något som relaterar till att jag själv är överviktig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s