Ytterligare ett inlägg om mina hormoner och mitt barn

Igår lade Emmisen upp en bild på sitt helt sprillans nya barn och åh, hon är ljuvlig. Kalla mig en sentimental gammal 70-kilosvagina full med skit, men skiner inte stoltheten  igenom precis vartenda ord i hela texten? Och varför inte? Att stå med en helt ny människa man gjort alldeles själv och som man är alldeles ensam om i världen att hålla levande (jag vet att andra föräldern finns, men jag själv kände mig väldigt ensam i mitt föräldraskap så det är så jag minns det), finns det något man borde vara mer stolt över?

Sonen var själv på utmärkt humör hela eftermiddagen, han sprang omkring med rumpan bar och skulle sitta på pottan och sedan sjunga alla sånger med mamma och sedan busspringa ut för att trycka på hissknappen medan han skrattade så mycket att han höll på att trilla omkull. Sedan satt vi oss och tittade på alla hans senaste teckningar. Här har vi förresten ett särskilt bra exempel, där sonen förevigat en häst, en gris, en kossa, en elefant och Santa Lucia från förskolan.

Häst, gris, Lucia.

Jämför då med känslan som Apan satt i granen beskriver. Efter myset. Efter teckningar och sång och pussar. Middagsdags. Sonen vill inte äta, han vill aldrig äta. Han vill inte sitta. Han vill inte borsta tänderna. Han gråter så han hickar över hur elak jag är. Han skriker. Han vill inte nynna godnattsång, inte pussas godnatt och mamma får inte natta. Och jag känner mig så spänd, irriterad och sårad att jag inte vet vad jag kan göra.

Jag vet inte ens vad jag kan göra. Det finns liksom inget mitt emellan. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Antingen skickar jag sonen till sängs med tom mage eller också förstör jag honom genom att låta honom ta makten över middagen och gråtandes spendera timmar med att rata den ena maträtten efter den andra. Antingen sätter jag inga regler eller också gör jag sonen totalt förtvivlad när jag inte tillåter att han tittar på bussvideos non-stop hela dagen. Och det krossar mitt svarta lilla hjärta.

Annonser

2 thoughts on “Ytterligare ett inlägg om mina hormoner och mitt barn

  1. ❤ tack för dina fina ord. du är en inspiration med dina hormoner och öh jättevagina. visst känns det lite ensamt, "allt" hänger på mig och mina bröst helt plötsligt (bröst som alltid bara varit i vägen dessutom, whut) och det kommer nog ta ett tag tills jag vant mig vid det ansvaret. även om pappan är mycket engagerad och till stor hjälp så kan han ju inte låna min byst och min förmåga att vakna vid minsta ljud.

    den där känslan av det krossade hjärtat skrämmer mig verkligen.

    • Jag vet! Du håller barnet vid liv och den andra föräldern håller dig vid liv. Tur att du fött barn i grönkålssäsong, ett blad i bh:n tar bort spänningen. 😀

      PS. Min vagina är inte jättestor. Du har bara isolerat dig pga barnfödsel och missat inlägget där ett troll kallade mig en 70-kilosvagina full med skit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s