Kvinnan och föräldraskapet

Ni vet den där känslan av att något liksom kittlar långt bak i hjärnan? Att det känns som att något kliar, men tillfredsställande glädjande på något sätt? Så känner jag när något är intressant. Så känner jag när jag tänker om kvinnan och föräldraskapet.

Jag tror inte att det är en slump att kvinnor och barn liksom lumpas ihop av traditionen. Traditionen bjuder att männen gör arbetet för att försörja sina kvinnor och barn. Männen går ut i krig för att skydda sina kvinnor och barn. Kvinnor och barn är lite lika, man måste bestämma för dem för deras eget bästa. Män vs kvinnor och barn, dvs vi vs dem.

Att vara kvinna är lite som att vara alkoholist – man är alltid förälder, även om man bara är förälder i väntan på eller i avsaknad av barn. Att vara kvinna är ständigt att vara misstänkt, eftersom man är ett kärl där nya människor kan skapas vilket mannen inte har makt över – för givetvis har mannen inte makt över sin sexualitet, det onaturligt för honom att begränsa sin kraftfulla sexualitet på grund av något så fjuttigt som risken att sätta nya människor till världen, säger samhället. Och kvinnor vill alltid ha barn. En kvinna som inte vill ha barn är tokig eller bitter eller kanske bara ung nog att inte veta vad hon själv vill, vilket gör barnalusten till en självuppfyllande profetia. Det är så naturligt för dig att vilja ha barn att det drillas in i dig från alla håll, vilket gör det onaturligt när du inte uppfyller längtan.

För mig är två saker fullkomligt naturliga: å ena sidan är det fullkomligt naturligt att vilja ha barn. Det är en drift många har av en anledning, och på många sätt är barn meningen med livet (även om det för mig verkar som en jävligt fjuttig mening att fortsätta finnas bara för sakens skull). Å andra sidan är det fullkomligt naturligt att inte vilja ha barn, fullkomligt naturligt att vara lycklig i sitt liv även om livet inte involverar barn. Jag förstår inte varför man måste anta att barn är en nödvändig ingrediens för ett lyckat recept.

Men för att återgå till min huvudsakliga tes. Traditionellt sett kopplas ju kvinnokroppen samman med barnalstrande på ett sätt som manskroppen inte gör. Detta är självklart. Efter att ägget är fertiliserat kräver embryot/fostret en kvinna att ta hand om dess biologiska behov, från att bära barnet under graviditet till att amma barnet efter förlossningen. I och med att kvinnokroppen måste vara lockande för män finns det en motsägelse i kvinnorkoppen i sig. Å ena sidan är alla tecken på graviditet och förlossning ansedda som skönhetsfel, å andra anses kvinnan mer förankrad i sin rent biologiska kropp än mannen just på grund av barnaalstrandet och allt det innebär med menstruering, hormoner och så vidare. Mannen är tänkare medan kvinnan som barnakärl är en madonna/hora, antingen som den perfekta föräldern (och därmed asexuell/icke-moderlig i sin kropp) eller som kvinnan utan barn (sexuellt lockande men i slutändan värdelös eftersom grunden till den sexuella/romantiska relationen skall vara barn).

Att barn är ett känsligt ämne är inte underligt. De är vår framtid, absolut. Men jag ser det inte som en slump att det är just kvinnor som har hand om barnen, och kvinnor som lider av pressen av att ha barn, medan män på intet sätt behöver beblandas med sin familj utanför det privata. Ta Marissa Mayer, googles nya VD, som grundligt granskats och värderats då hon är gravid – skulle en man blivit tillfrågad om han väntat ett barn, om han verkligen haft tid med det nya arbetet? Självklart inte, eftersom hans arbete antas vara totalt separerat från (och antagligen viktigare än) arbetet. Amning är en skitstor fråga, inte på grund av barnets välmående utan på grund av barnets välmående på bekostnad av moderns välmående.

Min kropp har påverkats av mitt val att bli och fortsätta vara gravid. Låt mig illustrera med mina magbristningar, dryga två år efter förlossningen.

De kommer och går, ibland är de röda och ibland vita, men de finns alltid där. Givetvis har min kropp påverkats mer än min makes av min graviditet, men jag kan nog inte säga att jag som person är mer påverkad än vad han är, eftersom vi båda har blivit föräldrar (OBS OBS inget perfekt jämlikt förhållande i föräldraskap eller någon annanstans). Jag blir inte mer förälder än min make på grund av mina bristningar, och det är skamligt av samhället att påstå att jag är det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s