Snuskigt kroppshår

Jag läser en text av en frustrerad Klumpesnusk där han irriterat spanar på fenomenet fetishering av kroppshår. Man kan liksom inte bara gilla kvinnor med pubeshår längre, porren kräver att det är själva pubeshåret man skall tända på och gör behårade damer till en fetish. (Det typ mest rasistiska jag någonsin läst var f.ö. citatet att ”Quentin Tarantino has a fetish for black women”.) Gillar man pubeshår måste man med andra ord gilla att se väldigt, väldigt håriga damer som sätter sitt pubeshår i fokus, snarare än att damer bara är håriga och inte gör någon stor grej av detta.

Pubeshåret har alltid varit lite av en västfront inom samhällsnormer. Långt efter att man kunde visa bilder på nakna bakdelar och bröst rodnade censorer som småpojkar och vägrade tillåta pubesbehåring. Även inom konst sågs det som något obcent, och exemplen är många där konststudenter ritat in pubeshår på annars hårlösa, nakna modeller i träningsbilder. När pubeshåret äntligen blev kosher blev det en explosion, porren var fri och pubeshåret var som det var. En av de största kulturskillnader jag ser mellan dagens samhälle och många filmer jag ser från 70-talet (framförallt europeiska) är i attityden till kroppshår – många äldre filmer har damer med ogenerat håriga underarmar som bär aftonklänningar och framställs som ljuvliga, attraktiva och åtråvärda och deras kroppshår spelar liksom ingen roll. Tillika gäller pubeshåret i många äldre pornografiska filmer. Man såg ju ut så, så varför skulle det framställas som underligt att en konventionellt attraktiv kvinna hade ett väldigt, väldigt hårigt kön, celluliter eller enstaka finnar på baken?

Diskussionen om kvinnors infantilisering och sexualiseringen av barn tycker jag är både spännande och aktuell, men här måste jag säga att jag inte riktigt håller med om att idealet med den slätrakade kvinnan har sina rötter i just detta. Jag tror snarare att det från början handlade om kommersialism. Ett slätrakat kön ger alla möjliga slags illusioner och associationer. Det är enklare att se detaljer i en sexualakt där man filmat deltagarnas släta kön (även om många givetvis anser att det dödat mycket av mystiken och erotiken, att ha hela akten presenterad i en spotlight), och givetvis handlar det också om detta att symboliskt visa att man anstränger sig för att följa samhällets konventioner för vad som anses kvinnligt. På 40- och 50-talet ansågs man som oklädd om man lämnade huset utan läppstift och matchande nagellack, och på samma sätt finns symboler för att visa att man är med i ledet även idag. Ingen tänder direkt på en armhåla, ingen tänder på en ammande kvinna, men att demonstrera att man avsexualiserat sin kropp (även om man inte gjort det) med symbolen Den Håriga Armhålan. När jag regelbundet rakade av mig kroppshåret var irritationsprickarna och kliandet ett tecken till omvärlden att jag brydde mig, och därför blev jag aldrig retad för dem. Däremot får jag inte sällan kommentarer om jag inte rakat mig, eftersom det visar världen en uppnosighet som den inte gillar.

Min man uttrycker ofta teorin att anledningen till att japansk pornografi är så extrem, med sina vomeringar och sina konstiga kroppssaftsätanden, är för att pornografi i japan är så begränsad. Jag har sett damer på rygg med baken i luften som i samstämd kör pruttar ut lavemang som en fonfän till tonerna av klassisk musik, och könshåret är censurerat. Jag har sett damer som masturberat en ansiktslös man till orgasm över en McDonald’s-burgare  och sedan fått en annan man att äta upp den, och där var penisen censurerad men inte ejakulationen. Jag har sett damer hälla små iglar i andra damers bakdelar, jag har sett damer vomera litervis i herrars öppna gap, jag har sett damer simma i stora bassänger med avföring, och ständigt är könshåret censurerat för att det hela inte skall bli obcent. Givetvis är inte japan ensamt om att ha konstig pornografi, men tysklands pornografi är mer nischad och brasiliens pornografi är mer grotesk än fetisherad, skulle jag säga och generaliserar härmed grovt för att göra min poäng.

Jag tror att det är bra med pubeshår och om jag får göra en spaning framåt tror jag att könshåret kommer att göra en hejdundrande comeback. Till Klumpesnusks stora glädje, och till min.

Annonser

Pink Ladies

Det finns en tjej på mitt jobb som talar och ser ut som jag tänker mig att skolfröknar gjorde för hundra år sedan, fast i byxor. Hon framstår som väldigt strikt, allvarlig, skarp och uppriktig och en av de första saker hon sa när hon presenterade sig var att hon har svårt att läsa av människor och därför litar väldigt mycket på det sagda ordet; säger någon att hen mår bra mår hen bra, säger någon att något går bra går det bra. Hon försökte jobba på att bli bättre på att läsa människor, sade hon, men ville göra andra medvetna om att hon kan ha problem med att läsa av stämning eller vad det nu kan vara, och att hon inte var ointresserad eller okänslig utan bara var sådan som person. Rak, ni vet. Allvarlig. Strikt. Inte helt oväntat skrämmer den här kvinnan skiten ur mig. Eller skrämde skiten ur mig, skall jag snarare säga. Nu känner jag henne, och det är svårt att vara rädd för det bekanta (speciellt när vet att det som är bekant under den ytliga frosten är trevligt att fika med).

För ett tag sedan skrev jag en kommentar till bloggaren Burgschki som gick i samma tema. Jag tycker det är läskigt när människor är väldigt starka, raka och intelligenta och jag blev rädd för henne av den anledningen. Av samma anledning har jag varit rädd för Fanny, Tanja Suhinina och hela Kvinnopartajet. Jag är rädd för att granskas och finnas otillräcklig eftersom (om sanningen skall fram) jag oftast själv känner att jag inte har en aning om vad jag talar om. Det är en djungel där jag helt spontant alltid vill blotta strupen mot alla jag känner är mer självsäker än mig själv. De är typ interetskolgårdens Pink Ladies. Grymt.

Apropos: Liknar inte alla diskussionsgrupper online en skolgård? Vi har mobbare, vi har snygga tjejer, vi har genompiskat elaka mobbare och mellanstadiementalitet. Och så har vi de som är för sig själva, de där elvaåringarna som läste bibeln och Lolita och letade genom alla musikkanaler för att hitta något de faktiskt tyckte var bra, snarare än något andra skulle tycka det var grymt om de gillade. (Ja, jag var också sådan, men det var snarare att jag var så extremt ocool att jag gjorde nödvöndigheten till en dygd och slutade försöka bli accepterad.) Jag tycker att det är så sjukt roligt att alla liksom låtsas som om vi gått vidare bara för att vi är tjugo år äldre och femtio kilo hårigare, som om vi inte hade ögon att se världen med. Det enda som händer är att man får ett bankkonto, börjar ligga med folk och typ blir räddare för att göra fel eftersom man är närmre döden och därför har mindre tid att rätta till oss. Det lustigaste med konspirationsteorier är i mina ögon att man faktiskt tror att folk har stenkoll och faktiskt kan hålla sig gömda och genomföra enorma grejer där alla gör rätt. Det finns något rörande naivt i att tro att amerikas ledare faktiskt är skitbra på sina jobb, att alla är skitbra på sina jobb, och diskret och bekvämt fortsätter att driva oss mot ett tyst helvete där vi alla regeras av jätteödlor. Jag vet vem som är bra på sina jobb: Pink Ladies.

Det är egentligen underligt detta med mindervärdeskomplex. Det är ju inte så svårt att förstå varför en kan känna sig osäker och oskarp jämfört med skarpa, självsäkra, intressanta människor, men det finns ju andra som är jätteskarpa och intressanta som inte alls är lika skrämmande. På samma sätt har jag och Åsiktsregistret diskuterat detta att vi bägge två ofta känner oss i underäge jämtemot män, trots att mannen i fråga inte alls är smartare eller intressantare än oss själva. Åh, så jag avundas andras självklara självförtroende!

Lite kort om graviditet

Jag gjorde det mesta rätt när jag var gravid. Jag slutade röka, jag slutade dricka, jag fortsatte att promenera och köpte en bok om hur jag skulle bete mig. Boken skrev jätteglada historier om hur jättemånga tjejer lyste och mådde bättre än någonsin, acnen försvann och eksemet försvann och man älskade alla nya former man fick. True to form var jag tvärtom – jag blev obekväm i kroppen, finnig, svettig, depremerad och kände att jag på många sätt tagit livet av mig genom att välja bort hela mitt liv. Överdramatiskt, javisst – sådan var min hormonstinna hjärnbalk.

Jag har aldrig känt att det var en direkt uppoffring för mig att sluta röka. Jag var aldrig särskilt beroende av cigaretterna, det var mest en trevlig grej, en ursäkt att ta pauser och smyga undan emd andra. Redan innan jag fick ett positivt graviditetstest mådde jag illa när jag rökte och det var nästan en lättnad att ha en anledning att inte röka. Jag kände aldrig att jag väntade barn, det var liksom alltid overkligt, som om vi alla bara lekte, så jag kan inte säga att jag slutade röka för att det var någon björnmammainstinkt som krävde att jag gav upp hela mitt liv för potentiellt barn. Faktum är att pratet om ”instinkt” och ”naturligt” är något jag känner är väldigt skadligt – jag kände det inte vilket innebär att andra inte känner det, och man skall inte skuldbelägga människor för att de inte känner någon viss känsla.

För mig var det ingen jätteuppoffring att ge upp cigaretterna eller festandet, men just därför väljer jag att inte döma folk som tycker att det är svårt. För mig var det inte svårt, det innebär inte att jag gjorde mer rätt eller är en bättre människa, det innebär bara att jag behövde kämpa mindre än andra. Givetvis är det viktigt att inte röka under en graviditet, men beroende är beroende. Att skuldbelägga de som inte kan sluta gör inte att de slutar, det gör bara så att gravida med skuldkänslor mår ännu sämre.

Mörkertalet

Just nu finns en miljon ledsna historier på twitter om hur tjejer och killar blivit våldtagna. Några som barn, andra som unga eller äldre. Flera som vittnar om hur förövaren lever ett helt liv, som om ingenting hänt. Som om det inte fanns några vittnen till våldtäkten iom att det bara var offret närvarande, och den därför aldrig hänt. Det är alltid lättare att glömma saker om ingen annan var med när det hände.

Jag orkar inte ens börja. Det känns som att man slår mot en cementvägg varje gång man står och skriker mot någon som menar på att killar rutinmässigt blir utsatta för våldtäktsanklagelser av mensiga, avundsjuka tjejer som fått för lite kuk. Mitt i hela samhället finns det folk som tycker att samtyckeslagar är ”för komplicerade” eller att det tar kål på spontaniteten/erotiken att ge människor rätten till sin lust genom samtycke. Det är inte lika spännande att knulla någon efter att man faktiskt kommit överrens om att knulla. Vad är det roliga i det?

Jag blir så trött.

I somras berättade min mamma om något som hänt hennes frisörkompis. Frisören har sin salong i en källarvåning och en ung kille kom in för att låna toaletten. Okej, tyckte kompisen, det var ju lite konstigt, men whatever. Killen var på toaletten länge och hon hörde inga ljud för att indikera toalettbehov. Sedan kom han ut och ställde sig och onanerade inför henne. Hon jagade ut honom men var fortfarande hemskt upprörd och ringde polisen. Polisen vägrade att ta emot en anmälan eftersom det ändå inte fanns någon chans att få fast honom, så vad var poängen?

Ibland undrar jag var som skulle hänt om alla vi som blivit utsatta för sexualbrott faktiskt anmälde. Skulle polismyndigheten ramla samman? Skulle något förändras? Eller skulle man börja att regelmässigt sortera bort mindre sexualbrott som ändå aldrig skulle gå någonstans?

Ingen rolig punchline. Ingen publikfriande analys. Jag är bara trött.

Lady

Jag vet att jag inte analyserat den möjliga rasismen till fullo. Jag vet att jag inte funderat igenom sexismen och objektifieringen. Jag bara älskar artisten Lady och känner att jag måste dela med mig av hennes feel good(höhö)-budskap.

Lady sjunger oftast om sitt trevliga kön och sin skakande häck och meddelar genom sina texter att hon har en vagina som är så härlig att man vill äta den till frukost och en röv som (om hon skall vara ärlig) inte kan skaka på i nyktert tillstånd. Och jag blir helt glad. Jag önskar att jag kunde piska med vaginan som Lady.

Kommer ni ihåg när Sweet Brown och Charles Ramsey blev internetvirus och det blev en skitstor diskussion huruvida man skrattade åt eller med dessa människor? Jag känner ganska ofta så i mitt huvud när jag konsumerar modern underhållning som involverar svarta artister eller huvudpersoner om det är underhållning jag blir jätteglad av att se. Självklart är jag medveten om den sociala undertexten och allting, och självklart klagar jag inte över min roll i rasistvärlden, men jag tycker att det är svårt det här med att konsumera ”svart” underhållning (citationstecken pga ni vet hur jag menar).

Att analysera sitt konsumerande i sin roll som privilegad är svårt och snarigt. Jag förstår att folk inte gör det oftare än de gör, för det är verkligen skitjobbigt och tar kål på jättemycket roligt.

Jag välkomnar reaktioner från mina medmänniskor. Förklara gärna hur jag skall tänka.

Varför väljer man fel egentligen?

Min bror är barnskötare. Han är kanske den roligaste och lugnaste människan jag vet, han utstrålar trygghet och eftertänksamhet och är enormt kompetent. Han har arbetat som barnskötare rätt länge – jag gissar väl kanske på en fem-sex år åtminstone, antagligen mer än så – och tjänar fortfarande under 20 000 kronor i månaden. Han har valt fel.

Jag tänker mycket på min bror när jag läser debattartikeln som sjuksköterskan Mathilda Wahlström skrivit. Att det finns problem i vården är ingen nyhet, att det inte finns pengar till lärare, vårdpersonal och förskolepersonal är gammal ost vid det här laget, alla vet om det. Alla vet att baconet brinner, alla vet att det är total kris i dessa extremviktiga yrken. Så varför väljer man då att jobba i dessa yrkeskårer? För ett par månader sedan talade jag med min bror om detta. Jag blev påkommen med att säga mycket dumt som jag inte ens tänkt på vad det innebär.

Ett par av de fjantiga saker jag sade var att min bror var värd mer pengar och skulle skaffa sig ett nytt jobb, och något annat i stil med att någon annan åtminstone var smart nog att skaffa ett välbetalt yrke. Detta blev min bror med all rätta upprörd över.  Att kunna”skaffa sig ett nytt jobb” är något som är få människor förunnade, och jag själv som letat arbete så länge borde vara medveten om detta. Det är inte ens som att han bor i fel område eller har ett arbete där platser inte finns – barnskötare är ett yrke som behövs överallt, förskolorna har aldrig nog med personal, bristen finns. Det som saknas är pengarna, resurserna, inte möjligheterna. Detta att det bara är att plocka ett arbete är en sådan idiotisk syn, och fraser som att någon skall skaffa ett nytt jobb spär på myten att människor som är olyckliga i sina arbeten eller inte tjänar bra i sina arbeten bara är dumma/lata nog att inte ta ett annat, mer välbetalt eller stimulerande arbete. Som om man mätte intelligens efter inkomst. Som om människor som får mer i lön arbetar hårdare eller är mer välförtjänta av ett drägligt liv än de som tar hand om oss när vi är sjuka eller tar hand om våra barn.

Jag vill minnas att någon tidigare uttalat sig i stil med att lärarlönerna skall hållas låga för att se till att de människor som blir lärare blir det av ”rätt” anledning, dvs att de brinner för att lära snarare än för att de arbetar för pengar. Jag tycker att detta är något att ha i åtanke rörande både kungahuset och politiker. Ropen skalla – 18500 kr i månaden för alla (kungahuset)! ”Men det kan man inte väntas överleva på?” Och varför inte? Många gör det. Framförallt om man inte behöver betala någon hyra.

Frågan är varför man alls väljer att ta ett yrke där man sliter ut sig totalt till knappt någon finansiell ersättning alls. Mina vänner berättar historier om hur de lever med livslånga skador efter att ha arbetat inom äldrevården och att de inte ens kunnat leva drägligt som resultat. ”Men utbilda dig då, så slipper du ta skitjobb!”, säger nu fascisten och glömmer hur lång utbildning det är för att kunna bli sjuksköterska och barnskötare. Hen verkar också ha glömt att människor som tar hand om de äldre, de yngre och de sjuka faktiskt behövs, att vi inte kan ha ett land där precis alla arbetar som mediakonsulter, att det inte är rimligt. Vi är inte en nation individer där alla kan utbilda sig rika (som om utbildning idag vore ett vaccin mot låg lön!), vi är ett samhälle. Vi behöver bibliotekarier och undersköterskor och assistenter och städare. Alla kan inte bli projektledare. Det funkar inte.
Istället för att säga att en undersköterska valt fel borde man ta henne i hand och med tårar i ögonen tacka henom för att hen inte är affärsjurist.

Varsågoda

Hur har jag missat den här musikvideon? Ni måste ju berätta om sådant här för er hombre Lisa.

Ni måste också berätta att sångaren i Les Rita Mitsuko har varit med i Lasse Braun-filmer.

Ibland tänker jag att vi slösar bort hela vårt liv med tramset vi gör på nätet, men det är lugnt. Fördriver det tiden och gör livet uthärdligt fram till döden är det väl typ det bästa man kan hoppas på.

Bekräftelseproblemet och objektifieringen

Det kommer inte som en överraskning för någon av mina läsare att jag är lite tjock. Egentligen är jag inte ens tjock (vissa dagar, kanske?), men man blir ju ofta lite överkritisk mot sig själv och ser sig själv som tjockare eller mer ”imperfekt” än man egentligen är. Man fokuserar på sina ”svagheter” och lägger märke till saker som ingen annan ser. Så är det, och även om det inte är någon svaghet att ha celluliter är det något som anses vara ett problem. ”Men sluta bry dig om det då, så blir det inget problem!”, säger nu den kortsynte, mjukhuvade läsaren och glömmer det faktum att jag faktiskt blir tillsagd detta tusen miljoner gånger om dagen, så det vore totalt onormalt av mig att bara sluta bry mig.

Jag har en grej jag gör när jag mår skitdåligt över min kropp. Kanske jag sett ett kort där jag tyckt att mina armar såg tjocka ut, kanske jag hittat en gammal klänning jag inte passar i längre, kanske jag inte sett bra ut i min normala storlek när jag provade ett par jeans… slutsumman blir att jag känner mig ful, vilket i dagens samhälle innebär att jag är mindre värd som människa, att människor skrattar åt mig bakom min rygg. Kom igen nu, mina damer, ni har alla varit där. Ni har alla känt obehag som gränsar till lätt ångest, ni har alla känt maktlösheten när vi betraktat vår kropp och funnit att den inte är tillräckligt bra.

I vilket fall! Mitt lilla knep, min lilla husmorskur mot mitt kroppsförakt. Jag tittar på Robin Bougies samlingsbilder av tjocka/breda damer i oklätt tillstånd (OBS OBS NSFW PORR PORR). Jag tittar på dessa damer, i typiskt objektifierat tillstånd, och jag mår bättre över min egen kropp. Det handlar inte bara om bekräftelse att en tjock kropp är attraktiv och att jag därmed fortfarande kan vara attraktiv fast jag är tjock. Detta vet jag redan. Snarare handlar det om själva bekräftelsen i att få någon annan kroppsform presenterad för mig på ett positivt sätt.

Jag minns ett särskilt vedervärdigt avsnitt av CSI: Las Vegas som jag såg en gång. Ett hotell var samlingsplats för en konvention tjocka kvinnor och deras beundrare och någon av beundrarna blev mördad i en säng. ”Herregud!”, skrek flera av de smala, omöjligt glamourösa och elaka utredarna. ”Herregud! Att någon kan finna det där” – tumpek mot en grupp damer med storlek 46 i bakgrunden – ”attraktivt?! Herregud! Herregud, hur kan man bara?” Någon invände att vissa gillar kurviga damer, och en annan utredare fnös. ”Kurvig är väl okej, men det där är inte kurvig. Det där är kurvig!”, ylade personen och kameran vreds mot en storbystad, mager skönhet som låg och solade bredvid de större tjejerna. Allt för att de människor som var större än genomsnittsmodellen enbart blev begränsade till tjockisar. Alla är smala, alla karaktärer är smala, alla i bakgrunden är smala, alla taxichaufförer och glassförsäljare och mördare och strippor och dominatrixar är smala. Ingen är tjock. Ingen ser ut som jag. Utom tjockisarna, och de är ingenting utom tjocka.

Därför känns det så bra, så skönt, att kunna se någon som jag kan spegla mitt eget kroppsbegär i. Jag ser aldrig mig själv någonstans, vilket gör att när jag inte passar in så existerar jag inte. Och är det inte bisarrt att jag endast får se detta i andra kvinnors klassiska objetifiering. Givetvis är det inte nödvändigtvis mer objektifierande att ha någon posera i pornografi än i reklam, men det känns ändå underligt att det endast är den fula objektifieringen (pornografi kommer ju alltid att vara mindre rumsren än hollywoodfilm eller reklam) där jag kan se min egen kropp speglas. Varför tillåter vi inte att tjocka eller fula eller personer med funktionshinder existerar? Hur sjukt är det att vi måste leta reda på bilder av människor som ser ut som normala människor, eftersom vi blir så törstiga att se oss själva att vi inte står ut med perfektion? Perfektion skall vara det yttersta som finns, det bästa – hur kan det vara det enda som finns, som tillåts finnas? Bildgoogla vilken klädkedja som helst ungefär, och vad ser ni? Det som får synas – perfektion, dvs inte jag.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt av mig att spegla min kropp i andras – antagligen dåligt. Men vet ni vad? Det är utmattande att vara analytisk om min kropp, det är utmattande att vara okej med ett imperfekt utseende. Det är skrämmande och ensamt och tråkigt att vara den enda i min umgängeskrets som försöker kämpa emot utseendehetsen. Det gör ont att andra får komplimanger, men inte jag. Det gör ont fast jag själv medvetet inte uppmuntrar komplimanger och inte gör något för att ”förtjäna” komplimanger rörande mitt utseende. Det är skitjobbigt att försöka kämpa emot kroppshetsen, och jag vill så gärna vara den där tjejen som är bedårande vacker trots att hon inte försöker, precis som i filmerna ni vet. Hon som är ung, med fräsch hy, glänsande hår och tajt kropp utan ett ögonblicks tanke på något av det. Men det är jag inte. Jag är inte ens den sminkade, tjocka tjejen som ler självsäkert med trosorna runt vristerna. Jag är hon som periodvis känner sig som ingenting just på grund av utseendet hon själv tycker borde vara värdelöst.

En lustig grej är att jag ju inte bara blir tjockare med åren, utan också äldre. Som tur är finns det mängder och mängder med tjocka, äldre damer som glatt poserar au naturelle som jag kan spegla mig i ända till gravens rand. En tanke som är ungefär den sorgligaste jag haft.

Jag fiskar inte komplimanger.

Naturen! C’est si bon!

Jag vet att alla är mätta på både salt, alkohol och skrikande barn. Jag vet att jag är det. Men det har ändå varit utan tvekan en praktjul, en mycket trevlig jul, väl den bästa julen det senaste decenniet. Jag gjorde nästan allt rätt.

I år skickade jag och min medförälder ut julkort. Vi köpte Rädda Barnen-kort med två olika typer av motiv – klassiska tecknade-tomtar-som-äter-julgodis-motiv till svenskarna, superkitchiga fotografier-av-djur-i-hatt-motiv till irländarna.  Jag sade åt maken att vi kunde skicka de fula korten till hans familj eftersom de gillar sådant, så kunde jag skicka de trevligare korten till min familj. De gick i den här stilen:

Maken höll inte med om att hans familj alls skulle gilla de fula korten men skrev och postade iallafall alla fula kort till sin familj när jag var på jobbet en kväll. När det var dags för mig att skicka korten fanns alla de fula, hemska djurungarna som kramades iförda hatt kvar till min familj, och det visade sig att maken trodde att jag tyckt att de tecknade tomtarna var fula eftersom han tyckte det. Själv föredrog han de söta djuren och trodde att hans familj och skulle föredragit djuren, men skickade de fula tomtarna för att göra mig glad. Resultatet var alltså att vi bägge två skickade fula kort som våra familjer inte blev glada över. Vilken Shakespeare-förvilling, trettondagsafton coming up.

Ibland undrar jag om det tyder på att jag har någon typ av störning att jag inte alls förstår charmen i att vi låtsas som om djur och småungar känner och agerar som oss vuxna människor. Inte så att jag tycker att det är fel att finna det charmerande, jag förstår det bara inte. Ni vet alla vad jag menar. Någon tar en bild av två bebisar som verkar kramas eller hålla handen, och så låtsas vi som om bebisarna känner som vi vuxna gör när vi kramas eller håller handen och alla säger ”oooooh, titta så sött, åh så gulligt!”, fast bebisarna helt uppenbart inte håller handen med varann för att de har förmågan att uttrycka sig socialt genom att hålla handen, utan för att de fått händerna ihoplagda. En annan tar en bild av en apunge och en tigerunge på zoo som kramas och alla säger ”ooooooooooh, titta, ooooohhh titta titta!” som om tigern inte kommer att vilja äta apan eftersom djuren har känslor mot varann egentligen. Som om vi gör djuren en tjänst genom att fucka upp deras liv och instinkter och få rovdjuret att myskrama sitt byte, eftersom vi då gör att rovdjuret liknar oss lite mer i våra ögon och därför… vadå, får en själ?

Varför är mänskligheten besatt av att göra naturen sötare? Vi iklär våra husdjur människokläder och tycker att det är charmerande att se en hund i hatt eftersom vi då kan låtsas som att hunden tror att det är en människa, vilket vi tycker är gulligt. Men faller folk verkligen för sådant trams? Vi vet att hunden på julkortet, hunden med jultomtemössa som kramar en kattunge med jultomtemössa, vi vet att hunden inte tänker ”Åh, jag älskar den här kattungen så mycket att jag måste krama den! Titta vilken fin hatt jag gått och köpt, den vill jag ha på mig medan jag kramar katten. Undrar om jag skall laga paté till årets julbort, eller om det är mer besvär än det är värt?” Vi vet att hunden inte fattar konceptet att bära hatt och att just det djuret antagligen inte är uppvuxet med katten och av naturen vill krama katten, men vi låtsas som det eftersom det får oss att känna oss gladare att tro att alla djur vore vänner om det inte vore för XYZ. Detsamma gäller bilder av riktigt små barn där föräldrarna eller fotografen låtsas som att barnet själv tagit på sig en hatt och slagit in en julklapp. Vi vet att det inte var så eftersom det ligger utanför barnets förmåga att göra det eller ens förstå poängen med julklapp och hatt. Varför låtsas? (Å andra sidan finns det ju redan i bibeln historier om hur djuren vore vänner om det inte vore för XYZ, så det är inte som att det är en unikt korkad eller speciellt konstig sak att vilja.)

Jag har sett många filmer av barn som pussar varann, ofta med åååååhh-ande föräldrar i bakgrunden. Och vet ni, barnen tittar alltid tillbaka mot föräldrarna för att få bekräftelse efter pussandet. Alltid. Det finns en anledning till detta. Det är för att barnen inte pussar varann för att uttrycka sin kärlek för varann utan för att få bekräftelse och uppmuntran av föräldrarna. Sedan växer de upp lite till och fattar (ofta) konceptet pussar och hur dessa används för att uttrycka kärlek, och då pussar de andra för att visa sin kärlek.

Jag fattar verkligen inte. Jag vet ju redan att hunden inte själv vill ha jultomtemössa, så varför skulle jag tycka att det är gulligt? Jag vet ju att hunden och katten inte alls uttrycker sina känslor genom att skeda varandra, så varför skulle jag tycka att det är gulligt? Minns ni dokumentären GRIZZLY MAN av Herzog, där den f.d. knarkaren och misslyckade skådespelaren Timothy Treadwell bor med grizzlybjörnar ute i vildmarken. Threadwell tittar på björnarna och ser något varmt, mjukt och vackert i deras ögon, han döper dem till Mister Chocolate och Sgt Brown, han skriker av ilska när en av björnarna blir hungrig och äter sin avkomma. Naturen är vild, oresonlig, kaotisk, kärlekslös och orättvis. Förälder äter sin avkomma. Tigern äter apan och gör den till tigerbajs. Sedan dör tigern av törst och blir uppäten av asätare. I slutändan dör vi alla och blir antingen någon annans avföring eller också äts vi helt enkelt upp av bakterier och försvinner. Det finns ingen anledning till att en hund av naturen skulle vilja bära en hatt, hunden är antingen tvingad att bära hatten ändå eller dresserad till att tycka att det är okej trots att hundrasen inte har något med hattar att göra.

Däremot gillar jag djur som har fez. Kameler och apor med fez är alltid roligt att se på av någon anledning.

Nå. Hoppas alla har en så god jul förtjänar.

Nigella Lawson vs världen

Det är ingen hemlighet att jag är en stor beundrare av Nigella Lawson. Hon är inte bara en extremt stark människa, hon är dessutom sådan som jag tror att alla önskar att de vore – framgångsrika, väl omtyckta, respekterade. Eller var, iallafall.

Det är antagligen inget sammanträffande att hon är en fantastiskt vacker kvinna, sådär vacker som är mest acceptabelt. Som om hon inte brydde sig. Som någons mamma, fast skitläcker. Som alla borde se ut, om de bara ansträngde sig lite lite lite och var riktiga kvinnor. Det är ju mycket enklare att gå hem hos den breda massan om man himlar med ögonen åt sin vikt samtidigt som man är skitsnygg, än om man verkar som att man vet om att man är typ det läckraste som någonsin funnits. Det är enklare att gå hem om man är vacker, men enklare ändå om man är vacker lite av misstag, samtidigt som man har vanliga kläder. Jag tror att anledningen till att Lawson är så mycket mer respekterad än sin skådespelande motsvarighet Christina Hendricks, är att Hendricks är så in your face med sin glamour, vilket gör att Hendricks har närmre att bli hånad för sin kropp och sina kläder än Lawson trots att de säkert är lika stylade. Den som verkar ha ansträngt sig eller verkar faktiskt vilja bli beundrad för sitt utseende är aldrig lika cool än den som bara råkar vara grymt snygg. Den brittiska treenigheten är i mina ögon prinsessan Diana, Helen Mirren och Nigella Lawson.

Varför skriver jag då om Lawsons utseende? För att hennes utseende är viktigt. Hennes utseende är antagligen anledningen till att hon får så står plats i rampljuset. Hon är en väldigt vältalig och intressant programledare, hon är intelligent, välutbildad och intellektuell, och ändå är det hennes trevliga yttre och, till mindre del, hennes behagfulla sätt som gör henne till en sådan stjärna. När hon lagar mat är hon Kvinnan i Köket, den vackra, mjuka, leende hustrun och modern som slänger ihop en självironisk cremé brulée på en pisskvart.

Lawson är en människa som förlorat sin mor, sin syster och sin första make i cancer. I sina program kopplar hon ofta maten till minnen av sin mor och förklarar att modern ofta brukade laga det-och-det, lägga upp det så-och-så, bjuda till fest och älska att göra andra människor glada. Hon beskriver en moder som slet ut sig i köket och så gärna ville göra allt perfekt att hon stod och lagade mat åt andra istället för att tillbringa tid med dem, och ofta lägger hon fram sina egna recept som förenklade versioner av sin mors mat eftersom hon själv försöker att inte göra sig till köksmartyr. I ett avsnitt ber hon sin första make att blanda en drink åt deras skrattande vänner på en fest hon arrangerat. Han svarar inte eftersom cancern har tagit hans stämband och tunga.

Tidigare i år tog paparazzi en bild av hur Lawsons nuvarande make, multimiljardären Charles Saatchi, greppar runt hennes hals och verkar strypa henne under ett gräl på en restaurang. Saatchi urskuldrade sig med att det var ett lekfullt gräl som råkade se allvarligt ut på bild och att Lawson försökte strypa honom minst lika ofta som han ströp henne. Saatchi är värd runt 100 miljoner pund och är ett socitetslejon, en konstvärldens Donald Trump. Hans vänner stod kvar och han är fortfarande välkommen överallt där rika män samlas, men tvingades acceptera en varning av polisen.

Idag står Lawson i rampljuset då hon anklagats av två f.d. anställda för att under flera år missbrukat droger. Inga bevis för detta finns, men rampljuset ligger ändå på Lawson, inte bara som brottsling eller potentiell brottsling utan som kvinna. The Daily Mail anklagar henne för att vara en usel mor genom att vara rik, något som tydligen inte drabbat Saatchis barn trots att han är en förälder som är många gånger rikare. En skribent för Expressen anklagar henne i en guldmedaljvinannde vidrig krönika för att ha varit så jobbig att hon praktiskt taget tvingat sin make att strypa henne, vilket jag med min (blygsamma) erfarenhet av hustrumisshandel finner svårt att ens förstå resonemanget bakom. (För övrigt är det jävligt dumt att skriva en krönika där man använder uttryck som ”food porn” utan att veta vad de betyder.) Jag säger på intet sätt att sanningen är det vi ser på tv eller på papparazzis bilder, däremot ser vi samhället från sin sämsta sida i våra reaktioner till en kvinna i en utsatt situation.

När vi ser Nigella ser vi henne inte som en intelligent, intressant människa som försöker berätta historier om sin döda mammas mat. Vi ser henne som en slickande porrgudinna, en kåt hynda som är punchlinern i ett steak and blow job-day-skämt. Är hon inte en perfekt hustru och mor – dygdig, kysk, förförisk, ständigt knullbar men aldrig att vi riktigt påvisar att hon knullar någon annan än just dig – är hon värdelös som människa. ”Precis som alla kändisar!”, fnyser nu tvekaren. Nå, jag vill minnas att folk skiter fullkomligt i Persbrandts rumlanden så länge han fortsätter att skita ut nya två-och-en-halv-stjärniga filmer varje år. Jag vill minnas att ingen sprang fram och förklarade att Gordon Ramsey (som, låt oss ej förglömma, blivit utsedd till englands sexigaste tv-kock och varit otrogen mot en populär partner) putar med läpparna och slickar sig runt munnen som en slampa.

För mig kommer Nigella alltid vara ansiktet på kvinnligheten som den ser ut idag. Den respekterade kvinnligheten, kvinnligheten som är okej, men alltid bara ett steg ifrån att bli kastad till vargarna. Vi älskar att se kvinnor som offer, älskar att se starka, vackra kvinnor tillintetgjorda. Hur mycket vi än älskar att se perfekta kvinnor, älskar vi att se perfekta kvinnor bli krossade ännu mer.