OS i mediasavvy

Mediasavvy är mitt favoritkoncept. Jag beundrar en bra mediasavvy människa lika mycket som en annan, men inte lika mycket som jag myser när en politiker är riktigt o-savvy, mediamässigt. Tunn-turru-tunn! Enter – Sverigedemokraterna.

Vem är Sverigedemokraternas mediatränare egentligen? Är det Bill Hicks ande som återvänt för lite tragikomik från andra sidan? I kort: Varför har ingen brytt sig om att berätta för Sverigedemokraterna att det inte är en ursäkt att säga att man inte menade att bli påkommen/att man var full/att man råkade glömma att man inte tänker så nu längre?

Låt oss minnas, go vänner. Låt oss luta oss tillbaka denna torsdagskväll och riktigt njuta av märgen i den här ursäkten.

Här minns vi attityden att ”jag hade inte publicerat min text där jag skrev att jag har konstig syn på homosexuella, jag räknade inte med att någon skulle få se den, alltså behöver jag inte försvara den”. Okej, rätta mig om jag har fel nu, men är det inte så att vi är som mest ärliga med våra åsikter när vi tror att ingen hör? Är vi inte som mest ärliga och raka med våra dagböcker och klotterutkast?

Här minns vi ursäkten ”Jag var hög när jag förklarade varför jag sexuellt antastat en vilt främmande kvinna på badhuset, och därför insåg jag inte hur dumt det var att erkänna detta”. Igen – rätta mig om jag har fel, men är det inte skitdumt att säga att man inte förstod att det var en dålig idé att erkänna?

Här minns vi den underbara ursäkten ”Jag var vid 53 år väldigt omogen när jag uttryckte vidriga åsikter offentligt, men har sedan dess mognat betydligt och alltså (underförstått) ändrat min åsikt helt och hållet (kanske)” när man frågar om varför vissa Sverigedemokrater får uttrycka sig rasistiskt och andra inte.

Hur många Sverigedemokrater har avgått nu egentligen? Hur många har blivit utkastade? Jag föreslår ett nytt namn på en känsla: den behagliga/obehagliga känslan av att vara glatt och självbelåtet överlägsen andra, men också rädd för andras idioti. Jag efterlyser ett namn på detta.
Annonser

Viktigaste jämställdhetsfrågan

Dagens man utnämns idag till Fredrik som specificerar vilken den viktigaste jämställdhetsfrågan ändå måste vara och därmed äntligen klargör vilken fråga vi får diskutera.

Ni vet alla diskussioner om föräldrapenning, könsroller, sexism, sexuella trakasserier, våldtäktskultur och Fru Gårman? Vi kan äntligen lägga ner dem och fokusera på den där mycket viktigare frågan alla säger till oss att fokusera på men aldrig riktigt tar sig tid att specificera – och varför skulle de? De har väl bättre saker för sig, till skillnad från en annan.

Viktigaste frågan

Så stort tack till Fredrik som äntligen förklarat vad som är frågan som är värd att läggas tid på. Tack! Nu måste jag bara fundera ut vilka frågor som kanske kan påverka den här viktigaste frågan, så jag får ett facit av okej ämnen. Kanske könsroller som kan leda till självmord hos män? Eller hur dåligt män mår av könsroller i våldtäkskulturen som gör att de måste ta livet av sig? Påminn mig om att alltid nämna att det är synd om män i alla inlägg, så att ingen kommer och tror att jag skriver för kvinnor och att det är gott nog att fokusera på hur könsrollerna och våldtäktskulturen fokuserar på kvinnor, när den viktigaste jämställdhetsfrågan handlar om att det är orättvist för män.

För en tid sedan grälade jag med en f.d. pojkvän-ish på facebook om feminism. Han skrev att han var arg på feminismen och tyckte att den var hycklande eftersom den bara tog upp kvinnors problem, och inga kvinnor öppnade mansjourer eller krävde samma rättigheter för pappor. Då är det inte riktig jämställdhet, menade min gamla flamma, eftersom det inte är lika mycket kamp åt alla kön. Och jag tänker – hur tror dessa människor att feminism fungerar? Hur fungerar jämställdhet? Det kan inte bli för jämställt, det kan inte bli orättvist jämställt, det funkar inte så – så hur tror dessa människor att saker och ting fungerar? Varför tar män livet av sig? För att de lider av samhället vi lever i, ett samhälle där de uppmuntras att stänga inne känslor och håna känslighet som kvinnligt och mesigt och så tar de livet av sig. Och hur kämpar feminister inte för en förändring här? Feminister kämpar för en enorm förändring – de kämpar för att föräldrar skall ta samma ansvar för barn och hem oavsett kön, de kämpar för att män och kvinnor tillika skall få uttrycka sina känslor utan att dömas som kvinnligt och mesigt hysteriska. Vari ligger då problemet? Problemet ligger i att man inte skriver om män när man skriver om sexismen och könsrollerna. Man skriver att man vill ändra könsrollerna, man skriver hur detta påverkar kvinnor positivt, och läsaren surar och skriker ”Men jag då?! FOKUSERA PÅ MIG!”som en ilsken tvååring under ett samtal mellan två vuxna.

Problemet ligger inte i att feminismen inte vill förändra saker och ting för män. Feminismen vill förändra en hel del för män. Problemet ligger i att män inte kan acceptera att inte stå i fokus, inte ha huvudrollen i dessa förändringar, inte är den uttalade anledningen till att de sker, och därmed är det inte gott nog.

Jag undrar hur många män som egentligen bryr sig om rättvisa, som är villiga att ge upp privilegier för att det är rätt? Som inte använder killjourer som en debattpunkt för att visa hur orättvist det är med tjejjourer, utan faktiskt tycker att män skall ha en annan position i samhället, faktiskt kämpar för att öppna känslodörrarna bland sina bröder? När jämställdheten används som slagträ är politiken ett spel för galleriet. Ni har all makt att genomföra allt ni vill förändra, män. Det handlar bara om att bita ihop och inse att det kommer till priset att kvinnor också tjänar på det.

Grattis, männen.

Minns ni åttonde mars, dagen vi himlade med ögonen i retrospekt till förra åttonde mars då hela Sverige svämmade över av ilskna kommentarer om var internationella mansdagen är? Det här året har ju alla hunnit ifatt och kommentarerna var färre, men iallafall. Minns ni mansdagen? Den är idag.

Nittonde november. Internationella mansdagen. Jag har sett den uppmärksammas noll gånger, men kanske är det bara för att jag inte konsumerar nyheter.

Jag var tvungen att kolla aftonbladet.se, och jo – nog ser de ut som att de firar internationella mansdagen minsann:

Internationella mansdagen

Höhöhö, höhöhöhö (förlåt mig det trista skämtet, det var bara så uppenbart, det bara skrek om att bli draget. Fortfarande, förlåt om jag skojat om stereotyp manlighet på internationella mansdagen).

Så vad gör männen idag? Du man, kan du inte kommentera och berätta vad du gjort för manligheten idag? Det behöver ju inte vara att du planerat en killjour, du kan ju kanske bara tagit en föräldradag med barnen?

Vilken mansfråga tycker ni är viktigast?

Världens äldsta diskussion

Ah, diskussioner. Politiska diskussioner. Diskussioner om invandrare, om skatter, om alternativmedicin. Jag skulle säga att högst vågor kommer alltid att skapas av prostitutionsdiskussionen, eftersom det är en diskussion där alla medverkande har så arga argument och känslor som blomstrar som sommarängar, oavsett om de är för eller emot. Exempel: det välkända klippet med Magnus Betnér som himlar med ögonen åt en rosenrasanderodnande Zaida Catalán. Två apostrofer i samma debatt, en professionell politiker och en professionell komiker, kommer galenskap att bli påföljden?

Galenskap blev påföljden.

Den här debatten följer egentligen alla debatter någonsin (löst generaliserat) om prostitution eftersom man genast lägger prostitutionsfrågan på en personlig nivå om moral. Tycker du att det är okej att din dotter säljer sex, att din mamma säljer sex? Personligen vill jag inte tänka på min mammas sexliv alls och känner att frågor i stil med huruvida man skulle varit okej med att dottern hyrt ut sitt anus är under bältet – de flesta av oss vill inte att våra döttrar alls skall tillhandahålla sina anus till andra människor, men känner oftast att om dottern är av laglig ålder så är det hennes beslut.

De två sidorna diskuterar alltså två olika saker i alla debatter. Ja-sidan diskuterar rätten till sin kropp, rätten att utföra sexuella tjänster för pengar, rätten att av en laglig prostituerad köpa en tjänst, och att sexualmoral inte har med saken att göra. Nej-sidan debatterar huruvida det egentligen någonsin kan vara ett val att sälja sin kropp, att sexköpet är samhällets själva urtyp av utnyttjande av den oftobjektifierade kvinnokroppen, att man inte ”har rätt” att runka av äckelgubbar medan själen skrumpnar och dör. Man diskuterar lag vs känsla – kan det någonsin vara rätt med prostitution?

För mig är ämnet komplicerat, men en sak står jag fast i – detta att huruvida de prostituerade är glada eller inte är totalt irrelevant och gör aldrig, aldrig något för debatten. Det är en totalt moot poäng, så varför ta upp den gång efter annan? Ni som står benhårt på diskussionens nejsida, varför oh varför slår ni fast att den hora som trivs med sitt yrke är en fantasi, och att inga horor kan någonsin vara lyckliga sådana? Att lägga diskussionen på en nivå där man slår fast att inga lyckliga horor finns, det lämnar endast diskussionen öppen för exempel på en minoritet som egentligen inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll huruvida det finns lyckliga horor eller inte, så varför diskutera det?! Jag menar, oberoende om det finns en glad hora i världen (vilket jag absolut kan tänka mig att det finns) förändrar det inte situationen som den ser ut i Sverige idag.

För mig är prostitution en fråga jag inte kan vara för eller emot. Det jag kan vara emot är delar av ja- och nejsidan.

  1. Jag är emot tanken att prostituerade måste hata att sälja sexuella tjänster även om jag inte är dum nog att tro att det är något som de allra flesta tycker är ett trevligt yrke. Tillika anser jag inte att sexbranchen måste vara något som skadar horans själ. För mig luktar argumentet misstänkt likt ”ingen kvinna vid sinna sunda vätskor skulle nååågonsin…!”, vilket inte stämmer. Det finns många sorters människor, och alla tycker inte sexualitet är något man har tillsammans med en partner. Däremot inser jag givetvis att det inte att det är speciellt många som känner så, som sagt.
  2. Jag är emot tanken att prostitution existerar i ett slags samhällsvakuum. Prostitution påverkar samhället och samhället påverkar den prostituerade, och att påstå att horor väljer att prostituera sig är att förenkla frågan. Utnyttjas kvinnor mer när de horar ett par timmar i veckan än när de tvingas ta skit på ett McJobb, med usel lön och osäkra timmar?
  3. Jag är emot tanken att den prostituerades lycka eller komfort i jobbet innebär att prostitution i sig är rätt eller fel. Det är givetvis på individnivå totalt vidrigt att köpa sexuella tjänster av en gråtande människa, men det är något vi inte kräver av någon annan yrkesgrupp. ”Men att sälja sex är annorlunda än att sälja kökshanddukar eller knivar!”, säger nu prostitutionsmotståndaren. Kanske det, men debattera skillnaden isåfall, snarare än glädjen.
  4. Jag är också emot den naiva tanken att prostituerade inte utnyttjas och behandlas vidrigt av omgivningen. Herregud, att vara hora är ungefär det värsta man kan vara här i världen. Mycket av problemet som horor har kommer från oss privilegade medelklassjobbhoror som ser en hora istället för en människa.

Så tycker jag.

Vad tycker ni?

Normal rektion till onormal situation

Nu är jag åter från Uppsala och Åsiktsregistrets varma famn. Vi har tillbringat helgen med att diskutera feminism, vikthets och klassförakt och att titta på blandband. Försök att inte dö av avundsjuka, alla ni som inte var med.

En av frågorna vi talade om var just detta varför vi bägge ogillar att skuldbelägga individer som är offer för samhällsstruktuer för att upprätthålla dessa strukturer själva, som t.ex. i fallet vikthets med vännerna.Varför kan man inte bara kräva att kvinnor slutar vikthetsa? På samma sätt – varför kan man inte bara säga åt kvinnor att sluta vara rädda för våldtäktsmän, sluta vara rädda för män när de är ensamma? Varför kan vi inte kräva att kvinnor slutar bry sig så mycket om sina utseenden och lägger så enormt mycket tid och pengar på att eftersträva skönhetsidealet – skönhetsidealet som vi bombarderas med överallt, och som skriker till oss – OM DU INTE ÄR VACKER ÄR DU INGENTING, OCH OM DU INTE ÄR SMAL ÄR DU INTE VACKER! DET FINNS INGEN URSÄKT ATT INTE VARA VACKER, DET FINNS INGEN URSÄKT MOT ANKLAGELSEN ATT VARA TJOCK! Samhället skriker så högt att även döv hade hört, och hör man något varje dag kommer det att bli sanning förr eller senare.

Det är inte okej att kräva att vi idag skall sluta med onormala beteenden, eftersom de är totalt normala reaktioner på samhället som vi lever i. Det är i sig totalt onormalt att ställa sig framför spegeln efter en måltid och i smyg granska om man blivit tjock av den, det beteendet är totalt osunt – men en totalt sund reaktion på samhället vi lever i. Det är totalt onormalt att känna skam och/eller skuld om man äter en bulle till fikat eller struntar i träningen trots att man åt en sen middag kvällen innan. Beteendet i sig är totalt osunt och onormalt. Men det är fullkomligt logiskt och normalt om man lever i ett samhälle som likställer mat med synd, och en tjock kropp som bevis på ett syndigt leverne på samma sätt som man tidigare trodde att kroppsbehåring var bevis på självbefläckelse.

Jag lever ett ganska sunt liv. Jag är stark, jag får mycket vardagsmotion och tränar när jag har tid. Jag har bra kondition och helt okej blodtryck som ligger på gränsen till för lågt. Jag är fullkomligt normalt, såtillvida man talar om normal som i normal, snarare än perfekt – givetvis kan jag leva sundare, men iallafall lever jag helt normalt sunt. En tanke har snurrat i mitt huvud i många år, och det var bara nyligen jag kunde fånga den och analysera den – tanken att jag är onormal och osund då jag inte har något ätstört beteende. Jag kände att oavsett hur lite godis jag åt så var jag osund eftersom jag aldrig kände skuld över att äta det, det tydde i mitt huvud på dålig självdisciplin att jag åt precis vad jag ville, när jag ville – trots att mina matvanor var fullkomligt normala och sunda. Detta att jag inte kunde motstå (eller snarare, inte ville motså) livets goda var bevis nog att jag var osund, alldeles oavsett vad jag åt – trots att denna brist på ätstördhet är ett tecken på en sund relation till mat.

Det har blivit fullkomligt normalt att alltid tänka på mat som något dåligt, något att kämpa emot, något förbjudet syndigt som man ger efter till i ett svagt ögonblick, snarare än något vi behöver för att leva och må bra. Folkhälsan och fetman är en annan diskussion, då mat numera verkar vara något som många, för att inte säga alla, mår dåligt av. Även normalt ätande ger skuldkänslor, och detta är fullkomligt normalt när vi lever i ett samhälle där mat sammankopplats med förbjuden frukt. Och det är just därför jag inte kan klandra de som reagerar på samhällspressen, eftersom de reagerar fullkomligt normalt och sunt efter omständigheterna.

Jag tycker också att det görs alldeles för många aborter i Sverige. Faktiskt.

Min första kontakt med Hugo Rosas är alltså hans åsiktsblogg om att han tycker att det är alldeles för många aborter i Sverige. Jag är böjd att hålla med honom, men vill gå steget längre och argumentera att det finns på tok för många oönskade graviditeter i Sverige. Att man däremot gör abort istället för att föda ett oönskat barn man inte känner att man kan ta hand om är inte något jag orkar debattera huruvida det är ”rätt” eller ”fel” – säg den kvinna som aldrig oroat sig för att vara med barn, och pro-liferörelsens mäns attityd till sex är ofta helt grotesk. Här kommer ett generaliserande från Lisa – en man borde aldrig få sätta sig på höga hästar om han någonsin varit i en situation där man legat utan att vid potentiell graviditet varit beredd på att vara ensamstående pappa till barnet resten av livet. ”Men jaaaaag behöver ju inte oroa mig, så det är ditt ansvar att inte ligga om du inte vill bli gravid!”, fnyser pro-lifemannen åt kvinnor och exkluderar antingen män totalt eller har dem som någon parantes typ ”Kvinnor borde aldrig ligga om de inte vill bli med barn! (Män, använd kondom.)” Fokus ligger på kvinnan som blivit gravid som om det var hennes val att låta det befruktade ägget få fäste, snarare än ett gemensamt beslut att ligga.

Men ja. Jag tycker absolut att det finns för många oönskade graviditeter. Finns det en enda finns det en för mycket, liksom. Sexualundervisningen är en skandal, och när vi ändå pratar om småungar vill jag också klargöra att vi som vuxna knappast har rätt att sätta oss på höga hästar mot pilska tonåringar. Vi vuxna är precis lika korkade när lysena äro släckta, dock har vi då oftare en trist relation där vi kan planera inför spontansex, ha råd med vilka preventivmedel vi vill och vara mer okej med graviditeter om de händer. Kom inte och säg att du alltid haft oralsex när lusten fallit på och ni inte haft det dubbla skyddet till handa. Vi och de-attityden funkar bara om vi är eller beter oss annorlunda.

Som vanligt ser jag istället för individ ett samhällsproblem. Jag ser problemet att vi inte har tillräckligt med sexualundervisning, inte tillräckligt med information om hur du kan skydda dig. Inte tillräckligt med öppen diskussion om hur du säger nej. Inte tillräckligt bra självförtroende att säga till folk att dra åt skogen när de vill knulla oss utan kondom. Jag ser ett problem i att vi fortfarande inte har något sätt för män att kontrollera sin fertilitet bortsett från kondomanvändning, och jag ser ett problem att kondomanvändning fortfarande presenteras som skitjobbigt och kass. Jag ser ett problem i att det fortfarande anses som ganska coolt att knulla tjejer medan de är dyngfulla, att se på sex som makt man tar från tjejen. Jag ser ett problem i hur folk ser på sex.

Så. Det var nog om samhällsproblemet. Nu är det dags att matta ljuset lite och tala lite mer om ett personligt plan, mitt personliga plan. Lisa, föräldern, och Lisa, den som inte alltid varit förälder.

Att ha barn är det roligaste jag gjort, men det är totalt utmattande. Det förändrar livet för alltid. Jag kan aldrig bli densamma. Min kropp, mina tankar, mitt psyke, är för alltid förändrade. Jag lider fortfarande men efter graviditeten och mina hormonnivåer svallar så att jag gråter över allt från en flingreklam eller en låt jag hör på väg till jobbet, till en barnbok på biblioteket. Mitt barn är ljuset i mitt liv, men ibland undrar jag om jag verkligen klarar av det. Att ha barn är inget man skall göra bara för att man råkade ta ett glas vin till middagen och måste ”ta ansvar för sina handlingar”, den åsikten är direkt motbjudande för mig som förälder. Det förminskar allt arbete jag lägger på mitt barn, alla uppoffringar jag (gladeligen, oftast) gjort, alla mina känslor inför mitt eget beslut och inte minst mitt eget ansvarstagande – att inte ha barn förrän jag visste att jag kunde ta hand om det och vara en tillräckligt bra förälder. Tyvärr, bara det faktum att du faktiskt inte vill vara förälder är inte en anledning som är god nog, du måste riktigt lida för att få avbryta den här graviditeten! Det har ju funkat i andra länder – det faktum att abort är olagligt på irland har t.ex. resultetat i att de som vill göra abort reser utomlands och gör det, medan andra kvinnor dör för att läkarna är för rädda för att avbryta farliga graviditeter, om de skulle förlora sina läkarlicenser för att ha gjort abort. Kom ner från dina höga hästar, abortmotståndare, och kämpa mot sjukdomen snarare än symptomet. Bara för att du aldrig varit oönskat gravid betyder det inte att du är annorlunda från de som varit det.

Min favoritreklam var libresse-reklamen där tjejer tjoar och dansar av glädje när de får sin mens (och vinner något?), eftersom igenkännelsefaktorn för mig har varit så hög. Jag har själv slagit näven i luften i segergest på en pub-toalett när jag sett blod på pappret, väl medveten om att en oönskad graviditet hade betytt att jag antagligen fått sluta mitt arbete och låna pengar till en flygbiljett till ett land där jag kunnat avbryta graviditeten eftersom jag aldrig hade kunnat vara en ensamstående mamma då jag inte klarat mig emotionellt eller ekonomiskt. En oönskad graviditet kan vara något av det värsta du kan uppleva i livet, men det behöver tack och lov inte vara det för alla, inte varje gång det händer. Vad är du då för skitstövel som kräver att det skall vara så svårt som möjligt för alla varje gång?

Vad är du för skitstövel egentligen?

On hold

Igår var vi på föräldramöte på förskolan. Sonen utvecklas normalt och har börjat interagera med andra barn. Han är ganska osocial och pedagogerna har varit lite rädda att sonen är korkad eftersom han inte reagerar när det är samlingssång, t.ex., men det är ju bara hans stil. Sonen föredrar att träna i tysthet och sedan överraska alla med ett pefekt framträdande av en superavancerad sång under målarstunden, snarare än att sitta och traggla med de andra barnen. Alla föräldrar ser ju sitt eget barn som unik eftersom man känner barnets speciella små personlighetsdrag, såklart.

Mer upprörande var att han tydligen på skoj sprungit fram och slagit ett annat barn i huvudet med en stekpanna, men det var typ första interaktionen med annat barn så alla blev typ för förvånade för att bli arga. Han tycker om att matvägra ibland och kompenserar med att äta sand ur sandlådan och dricka smutsvatten ur pölarna ute på gården.

Han börjar bli så stor, som ett riktigt barn.

Nåja, jag kommer inte blogga något på ett tag nu eftersom jag kommer vara i uppsala och hälsa på Åsiktsregistret. Ni som inte kommenterar så ofta får gärna skriva en liten presentation så jag har något att komma tillbaka till.

POK.

Vad innebär patriarkatet?

Återigen står Lady Dahmer och Schmenus på olika sidor av muren. Patriarkat, säger Dahmer patriarkala strukturer, säger Schmenus. Återigen har jag en åsikt. Denna gången en sådan som faktiskt tar ställning.

Vi kan inte bara titta på vårt eget land, vi måste titta på samhället vi lever i. Västvärlden är, till stor del, ett samhälle även om vi lever i olika länder eller t.om. kontinenter. Låt mig ta ett exempel – det må så vara att vi i Sverige har rätt att ha en abort, det betyder inte att denna rätt är hotad i vårt samhälle iom diskussionerna som pågår i andra delar av världen. Denna diskussion påverkar, i sin tur, vår syn på vad som är normalt. Olika samhällen, ett samhälle. Och detta pangeasamhälle är patriarkalt.

Att diskutera patriarkala strukturer utan att godkänna ett patriarkat känns för mig totalt poänglös. Vad vill vi med en sådan handling? Nyansera debatten? Även om vi inte lever i ett samhälle där män inte har laglig rätt att bestämma över sina fruar och barn, och även om kvinnor numera får både ärva och äga egendom, innebär inte detta att ordet förlorat sin betydelse. Att diskutera ett samhälle som genomsyras av patriarkala strukturer är att diskutera ett patriarkat, även om vi själva inte lägger den betydelsen i ordet. Ord spelar roll. Ord påverkar sättet vi tänker på saker. Utan ord har begrepp förlorat sin mening. Jag säger att det inte är mer nyanserat att diskutera samhället som genomsyras av patriarkala strukturer och styrs på ett patriarkalt sätt, än att diskutera patriarkatet. Det senare är bara mer omfattande. Det gör diskussionen mer tandlös att diskutera enskilda strukturer snarare än ett snedvridet samhälle.

Lever vi i ett rasistiskt samhälle? Nå, vårt samhälle har iallafall tydliga rasistiska strukturer, däremot kan man knappast säga att Sverige är ett renodlat rasistiskt samhälle. Finns det egentligen något samhälle som är renodlat någonting, ens om man tittar på diktaturer? För mig innebär patriarkatet inte att jag inte kan få ett jobb – det innebär bara att jag antagligen kommer att få mindre betalt för arbetet jag utför. Det innebär inte att jag inte kommer att kunna visa mig ute i vilka kläder jag vill – det innebär bara att jag kan få skylla mig själv om jag utsätts för sexuella trakasserier om jag bär vissa klädesplagg. Jag väljer själv om jag skall ta bort mitt kroppshår, men samhället kommer fortfarande att ta sig rätten att låta mig betala ett högt pris för mitt val. Just detta att jag är kvinna innebär att jag måste arbeta hårdare, alltid vara smartare, att jag är kropp (”Har du mens?” ”Tjejer är svagare, det bara är så.” ”Riktiga kvinnor är kurviga, visa upp dig lite, skäms inte över din kropp!”) snarare än person. Det innebär inte att jag lever i ett renodlat patriarkatsamhälle i stil med A HANDMAID’S TALE (vilket inte är ett renodlat patriarkat heller), det innebär att samhället jag lever i är patriarkalt.

Har man rätt att kalla något vad man vill? Tja, det har man väl. Och även om jag kan tänka att just utnyttjandet av rätten i sig för sakens skull är oviktig, har Sara tydligen en annan åsikt. För att dra fram det gamla Alice i Underlandet-citatet som alla tragglat till leda:

”When I use a word,” Humpty Dumpty said in rather a scornful tone, ”it means just what I choose it to mean — neither more nor less.”
”The question is,” said Alice, ”whether you can make words mean so many different things.”
”The question is,” said Humpty Dumpty, ”which is to be master – – that’s all.”

”Vi föds lika”

Sådant här tycker jag är så himla roligt.

OLIKA

För jag tänker, finns det någon i världen som påstår att alla föds likadana? Att alla människor föds likadana men sedan fostras in i en personlighet? Alltså, kan det bli mer fel än att blanda ihop ”alla är lika” med ”alla är olika”? ”Hypotesen vi föds lika” är så jävla halmgubbe. Hur kan alla ha samma personlighet? Hur kan alla män ha samma personlighet, samma drag – och vad innebär det om en man är utan dessa drag? ”Höhö, kvinnor är omhändertagande och män är kåta”, innebär detta att jag i förhållanden där jag och min pojkvän inte levt upp till detta varit en transsexuell man med vagina och transexuell kvinna med penis? Vad menas egentligen?

Vi föds olika, men vi fostras efter vårt kön. På samma sätt som vår hudfärg inte skall spela roll i vår personlighet så påverkar det ändå hur vår omgivning behandlar oss. Och även om vi föds in i ett generellt beteende pga vårt kön är detta totalt omöjligt att bevisa, och även om det vore fallet att det faktiskt gick att bevisa är det på intet sätt en anledning att generalisera kring könen. Det finns fortfarande ingen anledning till att kvinnor skall generellt tjäna mindre pengar eller generellt vabba med än män, även om det nu vore så att kvinnor är känsligare än män rent biologiskt. Det finns ingen anledning att våra liv skall styras efter vårt kön.

Det finns helt enkelt ingen anledning till varför jag skall behöva leva som kvinna snarare än som person. Att kämpa för ”biologiska skillnader” är att kämpa för att könsroller och gammal sexism skall leva kvar, att vi för alltid skall vara våra kön. Att fira skillnaderna mellan könen handlar i realiteten om att kräva att könen är likadana.

Slutsats: Även om vi föds med egenskaper efter kön är detta inte något som borde ha någon som helst påverkan på våra liv. Men kom inte och säg att genus handlar om att alla föds lika, för det är precis tvärtom. Vill du se individen, så sluta stirra på hens kön och bestämma hens personlighet utifrån vad hen har mellan benen.

: O What the what?!

Jag fattar inte grejen med niotillfem. Jag fattar inte. Hon är säkert skitbra men jag fattar inte. Niotillfem är bloggvärldens ORANGE IS THE NEW BLACK. Hon är bloggvärldens HOMELAND. Jag fattar fan inte. Hon är världens populäraste och jag försöker, men jag fattar inte. Nåja. Man kan inte fatta allt.

Trodde jag!

Visar sig att niotillfem inte alls är bloggvärldens HOMELAND, hon är bloggvärldens very sexy baby.

Herregud!

PS. Åsiktsregistret påminner mig om att jag bloggat om niotillfem tidigare. Vad är det med mig och jämföra niotillfem till stora, trista tv-serier?