Individens ansvar

Något jag finner mig väldigt kluven till är detta med ansvar. Ansvar är ett ord som slås omkring som en bandyboll i diskussioner gång efter annan, och man använder konceptet ansvar på många olika sätt. Ansvar idag innebär att man är ensam. Ansvar innebär att det är ditt eget fel.

Vi har alla ansvar för våra egna liv. Jag har ansvar för att gå upp på morgonen, äta frukost och gå till jobbet. Där har jag ansvar för mina arbetsuppgifter, jag ansvarar själv för att äta och bajsa ordentligt för att kunna fungera, och sedan ansvarar jag över mitt hemmaliv. Jag ansvarar över min kropp och mitt huvud, och jag ansvarar för hur jag reagerar på känslor, jag ansvarar för det jag säger och hur jag säger det. Jag är en vuxen människa. Så långt är jag med.

När jag var arton eller nitton år och bodde på irland var jag hemlös vid ett par mycket korta tillfällen, och även när jag inte var hemlös hände det att jag sov på gatan lite nu och då för att jag helt enkelt inte hade någonstans att bo för natten. Jag såg det inte som någon jättegrej just detta att behöva bo på gatan eftersom jag visste att jag faktiskt var svensk låg medelklass och kunde agera överklass om jag behövde. Det fanns ett skyddsnät i detta. Jag visste också att jag alltid hade fin- och fulhoreri att falla tillbaka på om det skulle bli riktigt illa, men lyckligtvis kom det aldrig till detta. Jag var ganska dum när jag var yngre. Jag var törstig på erfarenhet, jag hungrade efter att leva ordentligt, jag ville vara någon speciell som levt ett speciellt liv. Jag var totalt blåögd och trodde att jag kunde lita på främlingar eftersom ingen skulle kunna leva med sig själv om de behandlat en annan människa riktigt illa.

Nå, i slutändan slutade allt väl. Jag flyttade hem till mamma ett par månader, slickade mina sår och sörjde mina krossade illusioner och sedan reste jag iväg igen för att leva loppan i IRA-hålan Fundalk. Det händer inte sällan att jag tänker på den här tiden när jag funderar på ansvar – jag var arton år gammal och gjorde dåliga val som mycket väl kunnat sluta med att jag drogade och fnaskade och bodde på gatan. Jag hade lätt kunnat bli totalt sönderslagen eller dödad. Jag såg folk frysa ihjäl och hörde en man bli skjuten och skrika i tjugo minuter. Utan att bli överdramatisk – det kunde ha slutat jätteilla. Verkligen. Men det gjorde det inte. Det slutade bra. Jag funderar på detta varför det slutade bra för mig medan det faktiskt finns andra där det slutat illa. Är det för att jag tog ansvar? Tvärtom – det var för att jag krävde att bli omhändertagen, att jag flydde problemet och vägrade att arbeta mig ur det, eftersom jag hade den möjligheten. Många hade sett det som mitt ansvar att stå mitt kast och ta mig ur det problem jag skapat själv, medan andra, vänligt, vill få det till att jag tagit mitt ansvar just genom att inte bli knarkare eller långtidsdepremerad och därmed en igel på samhällets fetaste blodådra – socialförsäkringen.

Ansvar utgår ifrån att alla har samma möjlighet. Kan jag kan alla, dånar den självsäkre och hederlige arbetaren som tagit sig ur en jobbig situation och inte kan med knarkare, arbetslösa och långtidssjukskrivna. Alla har möjlighet att resa hem till mamma, alla har samma möjlighet att bara välja rätt. Alla har samma drivkraft. Du själv har ett ansvar att inte hamna på gatan, och hamnar du där är det ditt eget ansvar att ta dig därifrån. Ansvar innebär att du själv kanske inte väljer att bli depremerad, men du väljer att förbli depremerad, för på samma sätt som The Secret är våra liv bevisen för vårt ansvarstagande. Är du fortfarande depremerad tar du inte tillräckligt med ansvar, det säger sig självt.

Strukturer i samhället påverkar oss. Att tala om struktur istället för individ innebär inte att man tar ifrån individen ansvaret över sitt eget liv, det innebär bara att man sätter kampen i perspektiv. Att jag har ansvar för mitt liv innebär inte att det inte påverkas av samhällsproblem eller samhällsstrukturer – är det mitt fel som individ om jag inte har ett arbete? Är det mitt fel om jag inte har drivkraft nog att ta mig ur en situation jag finner övermäktig? Kan vi skälla på folk, skita i folk, i hoppet att de tar sig i kragen och rycker upp sig? Ansvar används inte längre som något positivt utan snarare som en ursäkt för att skita i hur andra människor har det, skita i sturkturer och samhällsproblem.

Jag orkar inte avsluta med ett nyanserande för jag orkar verkligen inte. Även om jag känner allt från sympati till personligt agg mot människor som knarkar eller på annat sätt valt fel liv så kan jag inte säga att allt är deras egna fel. Man återföds inte på en öde ö, tabula rasa, när man fyller arton år och blir vuxna, vi är resultat av våra liv. Du har inte bara ansvar för din familj utan också mot ditt samhälle. Ansvar på individnivå innebär nämlighen inte ett friskare samhälle, det innebär ett samhälle där samhället inte behöver ta något ansvar alls.

Annonser

5 thoughts on “Individens ansvar

  1. Ansvar är ju onekligen ett begrepp med otroligt komplex innebörd. Jag kan inte låta bli att koppla ordet till mitt yrke där jag ser elever som inte anser sig ha ett endaste litet uns av eget ansvar, och en skoldebatt som riktar allt ansvar mot oss lärare, dvs att det är VI som personligen ska göra det lugnt och tyst i klassrummet (går ej), att det är VI som ska se till att eleverna lär sig (går ej, vi måste skapa förutsättningar men om eleven skakar på huvudet och säger att ansvaret är mitt så är det kört), att det är VI som är ansvariga för att det ska hållas god kontakt mellan skola och hem (går ej om ej ömsesidig vilja). Osv. Nu var det inte detta du skrev om, men jag förmodar att jag bara blir så äcklad av ordet ”ansvar” på något vis för att jag som lärare numera dras med ett oändligt stort ansvar medan elever och föräldrar anser sig ha NOLL och lär sig eleven ingenting pga att hen suttit och tittat på Youtube hela lektionerna så är det MITT fel, enbart. Då vill jag hemskt gärna kunna skrika ut EGET ANSVAR till individen i fråga men det känns liksom som att… jag inte får det?

    • Jag ser en stor skillnad mellan individens ansvar för sin egen utbildning och hennes ansvar för sin mentala hälsa eller sin fattigdom. Jag håller absolut med dig att det är oacceptabelt att lägga ansvar på dig utanför att du gör ditt arbete. Du ansvarar för ditt arbete, eleverna för sitt.

  2. Ansvar är ungefär den finaste gåvan och största individuella makten vi har och nånsin kan få. Ansvar för sig själv – ansvar för andra. Det går hand i hand.
    Jag rekommenderar boken ”Det var inte mitt fel!” av Ann Heberlein. Har inte läst hela (har koncentrationssvårigheter, vad begär ni av mig!) men det jag läst har varit riktigt inspirerande och tankeväckande och klokt. Ska nog ta och läsa den klart nu när jag tänker på det.

    Förresten, en sak jag tänkte när jag läste ditt inlägg, är du våg eller nåt? Satt och läste astrologi med barnen och min dotter är våg och just frasen ”törstar efter erfarenhet” fanns med i personlighetsbeskrivningen för vågen, det är därför jag frågar.
    (och min dotter, när jag läste den raden, ba ”DET DÄR LÅTER JU PRECIS SOM JAG!!!”, oh oh)

    • Skall köpa och läsa boken om jag hittar den på second hand, tackar för tipset!

      Jag har ett artistiskt, mjukt, tystlåtet stjärntecken som inte alls passar mig, tyvärr. Jag tror att jag kanske borde byta. Enligt min mamma var jag ca en månad sen, så det är inte alls omöjligt att jag är menad till ett annat tecken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s