Barnblogg

Jag har ju skrivit ett par gullinuttiga barnbloggar på sistone, givetvis till allmänt (tyst) jubel. Det finns inget folk älskar mer än att höra på insiderhistorier om andra människors drömmar och barn, så varsågod, bloggvärlden. Coming up next kommer jag att beskriva en jättesexig dröm där jag var otrogen med en tystlåten, intensivt erotisk Steven Colbert. (Sant!)

Det skrivs ju mycket om barn just nu. Debatten går: är det bra eller dåligt? Säger samhället att det är bra eller dåligt? Kan människor utan barn veta eller ens ana hur det är att ha barn? Jag svarar ja/nej på alla frågor utom den sista, där jag svarar nej. Jag kan avsluta mitt inlägg redan här, men känner att jag inte gör det pga en inre önskan att få uttrycka mig inför andra.

Så vad säger vi? Säger samhället att det är bra eller dåligt att ha barn? Nå, medan barn antas vara något som alla kvinnor (och mänga män) till stundom kommer att vilja föra till världen eller tillföra sin familj, är det nog bara reklamvärlden och typ vissa mysfilmer som påstår att det är något bra och mysigt, utanför privatpersonen. Facebookperfektionen som härjar i våra träningsväskor och på våra tallrikar existerar dubbelt i våra barnfamiljer, där inget utom sovande myspysar med snuttefiltar och skrattande småungar i hatt får vistas. Verklighet med sömnbrist, spruckna vaginor, kaskadspyor och gråtattacker är streng verboten i denna värld, för då kan någon tro att mamma och pappa inte älskar sin lilla skrikpåse. Man vill ju inte tvätta sina smutsiga engångsblöjor offentligt. Barn och barnuppfostran väcker starka känslor, och som förälder får man bildligt stryk om man talar för mycket om barn, talar för mycket om hur bra det är (irriterande rosafärgad och självbelåten idiotbild) eller dåligt det är (irriterande svartmålad skitklagbild som är elak mot alla som kanske vilt försöker få barn men inte kan).

Å ena sidan får vi höra att livet aldrig är detsamma med barn. Att ha barn är omöjligt ocoolt om man inte är rik nog att kunna leva som om man inte hade barn. Allt som har med barn att göra är jätteocoolt om det inte är gulligt, och ofta då också – att vara bullmamma är idiotiskt, det är mycket bättre att vara politiskt arg individmamma som inte är som alla andra. Inget gör oss som alla andra så mycket som barn.

Kan människor någonsin veta hur det är att ha barn när man inte har barn? Tja, jag visste det inte. Detta att det inte är en korttidsförändring utan att hela livet faktiskt vänds uppochner, att man ändras som person, att sättet man tänker, resonerar och reflekterar över sin verklighet förändras, det är svårt att greppa om man inte själv upplevt det. Spelar det någon roll? Tja, mina kära barnlösa medmänniskor, jag skiter i ert liv lika högvördigt som ni skiter i mitt, så för min del är det lika viktigt att barnlösa förstår att de inte förstår min situation när de försöker ta tolkningsföreträde i min situation. Att lyssna på lite trista barnhistorier lite då och då är lika god kutym som det är av mig att hålla god min medan ni talar om någon tv-serie jag tycker låter skittradig. Man kan inte skälla på människor för att de är ointressanta, det enda man kan göra är att välja bort dem om man nu inte står ut med dem.

Frågan huruvida det är bra att ha barn tycker jag är lustig att tänka på. Det är på många sätt enormt smärtsamt för mig att ha barn då jag tvingats in i den traditionella mansrollen, då jag själv arbetar långa dagar för att försörja familjen och inte träffar min son tillräckligt mycket – å andra sidan är jag utmattad när jag kommer hem ifrån mitt arbete, och min make är sonens favoritförälder då de två är ensamma tillsammans större delen av dagen… Jag lider av detta och mycket annat. Det dåliga samvetet, otillräckligheten, tröttheten och känslan av att förlora så mycket av sig själv är alla aspekter av föräldraskapet jag kunde levt utan. Däremot kunde jag aldrig leva utan mitt barn. Jag tror att man generellt sett blir lycklig av många saker – att veta att min unge inte dött ännu gör mig glad, medan jag blir mindre glad av att veta att jag antagligen aldrig mer kommer kunna leva som jag gjorde när jag hade min vilda och lyckliga ungdom.

Annonser

7 thoughts on “Barnblogg

  1. Jag håller med dig. Alltså, verkligen för mig är inte barn något som är ett val JAG vill ha men jag är faktiskt genuint intresserad av mina vänners barn och släktingars barn, för att det är en del av DERAS liv och så vidare. Däremot kommer jag liksom inte hojta som en äggstinn höna över Blondinbellas son, för jag har liksom NOLL intresse av ett barn jag inte känner.

    Och givetvis ska du ha tolkningsföreträde till din verklighet precis som alla andra har det till sin.

    • Jag tycker det r vansinnigt jobbigt, den hr pressen man har som frlder. Fraktet man tilldelas frn barnfria hjlper inte alls. Jag tycker att det finns s mycket myter om frldraskap, dels positiva sdana och ocks negativa i stil med ”mamman som bytte bljor p cafbord”, ”mamman som lt ungarna springa och stra andra konsumenter utan att bry sig”, ”mamman som lter ungen skrika p tget/bussen utan att ens frska f tyst p barnet trots andra medpassagerares migrn” osv.

      > Date: Tue, 26 Nov 2013 21:44:40 +0000 > To: lisa_glenberg@hotmail.com >

  2. Jag som har äldre barn (tonåringar) tänker att något man (jag) inte fattar på allvar när man har små barn är att det faktiskt inte är hela resten av ens liv som man upplever just där och då. Det är i det stora hela en rätt kort period livet som kommer vara så barnintensivt och fullständigt kretsa kring barnen. Hyfsat snart lever ungarna allt mer sina egna liv och du kan lugnt återgå till vad du gjorde innan – kanske vill och kan du inte längre göra exakt samma saker, men i alla fall återgå till att fokusera på ditt eget liv och dina egna intressen. Känner att de som pratar om att barn är en sådan OTROLIGT STOR sak i ens liv att ingen barnlös någonsin kan fatta, alltid är folk som har små barn.

  3. Amen! Jag tror inte att någon som inte har barn verkligen kan förstå hur det är att ha barn, jag gjorde det då inte innan barnet kom. Däremot kan jag vända mig mot den här attityden människor med barn kan ha gentemot barnlösa, det här ”du vet inte hur det är att vara trött förrän du fått barn” är väl det klassiska exemplet. Man kan ju faktiskt ha sömnbrist även utan barn. Bara för att man fått barn blir man inte en ny ras, man blir bara en person med andra erfarenheter och prioriteringar och det ena är inte mer ädelt än det andra.

    • Endel med barn verkar tycka, och nästan rent ut uttrycka ibland, att de är lite bättre människor än de utan barn. Det är en förfärlig inställning tycker jag, och hur ofta har man inte blivit jämförd med en förälders trötthet/sjukdomar/tidsbrist/stress/etc etc om man råkar nämna något av det. Att genast bli utdömd som en sjåpig person bara för att man inte har barn är oerhört irriterande. Den personen vet fan INGET om hur mycket jag kan sova, vad jag har att stressa över, vad jag har att tänka på eller vad som försiggår i mitt liv. Det bästa vore ju om folk kunde bara sluta tävla i vem som har det värst och vem som har mest RÄTT att tycka saker pga whatever anledningar. Såna saker är alltid subjektiva, och alla får bita ihop nångång istället för att hugga tillbaka att du vet minsann inte. Det finns alltid någon som har det värre, så att säga.

      Och jag bryr mig faktiskt inte om att jag inte vet hur det är att ha barn. Någongång kanske jag får veta, och då tar jag det då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s