Låt oss dissekera monogamin

Här kommer en spaning: polygami är skithett, polygami är det nya saftiga ämnet vi kan använda för att riktigt gotta ner oss i andra människors sexliv (våra egna är ointressant vanilla). Eller snarare, polygami var skithett och är nu så ljummet att stenålders-Lisa har lagt märke till att det alls diskuterats. Det jag själv hört har hållt hopplöst låg nivå – ett gäng självbelåtet monogama sitter med kanske noll eller en polyperson och säger saker som ”Ja, om det funkar för dem/er så är det ju bra, men jag skulle aaaaldrig orka….” eller ”Men blir ni inte svartsjuka på varandra? Jag fattar inte, jag hade aaaaaaldrig orkat!” som om monogami vore en relationsform där man slipper konflikter, svartsjuka och sådana problem. En enklare relationsform, om man inte orkar med att vara polyamorös.

Diskussioner på den här nivån är inte bara totalt onödigt, det är onödigt på flera olika sätt. Ingen kommer att komma till nya insikter om den monogama deltagaren först sätter sig och tänker igenom vad man egentligen bör fråga och vad man kan fundera ut själv. Vi vet alla att de allra flesta relationer berörs av svartsjuka, men även om man aldrig varit i ett polyamoröst förhållande kan man anta att de som befinner sig i sådana relationer inte slukas levande av svartsjuka hela tiden, för då hade det inte fungerat.

Jag säger: innan vi i den stora massan lärt oss att hantera den relationsform vi för tillfället har under luppen, vare sig det är swingers eller monogama homosexuella, låt oss istället titta på vår egen relationsform. Vi som alltid ställer andra relationer i jämförelse med vår egen och talar om vad som fungerar och vad som inte på något sätt kan fungera, vi borde vara extra strikta med våra egna relationer. Fungerar verkligen monogamin? Nå, även om den kanske inte alltid gör det är det den enda acceptabla relationsformen och därmed det enda alternativet (om nu seriemonogami kan räknas till monogami). På samma sätt som man kritiserar samhällsformer i relation till kapitalisten är det lätt att se problem andra har, men vilket system eller relationsform fungerar egentligen, och vad menar vi med fungera? Bara en idiot kan tycka att vårt eget samhälle ”fungerar”, med dagliga dödsoffer och oöndligt lidande för profiten, dagliga skilsmässor, sorg och otrohet, men alternativen lockar på något sätt inte. Jag säger inte att polygami är en relationsform som passar alla, jag säger att det är idiotiskt att kräva att den skall passa dig för att du skall acceptera den och ta den på lika stort allvar som din egen relationsform.

Jag älskar hur vi exotifierar allt omkring oss. Monogami är inte trist, det är att du har hittat din andra halva! I slutet av filmen lever två personer lyckliga i alla sina dagar, sedan dör de, och det är allt som finns. Man behöver bara en annan person för att vara lycklig, och är du inte lycklig med endast den personen är det fel person. På samma sätt vägrar vi att göra polyamorösa till verkliga personer utan ser dem som filmens 70-talsswingers, omättbara och kanske utan känslor. Varför göra allt så komplicerat? Du vet dina egna relationer med människor – andra människor känner och tänker antagligen på ungefär samma sätt – hur svårt är det då att ha en realistisk bild av relationsuppbyggnader? Vi vet att vi är människor, och ändå vill vi låtsas att vi slutar att existera när ridån sänks eftersom det är enklast så, men faktum kvarstår – monogami är inte lätt. Inga förhållanden mellan människor är enkla.

När jag var 18-19 år gammal var jag mycket ute i dejtingsvängen, och min syn på relationer var att de var spel man vann genom att bli någons flickvän. Man klädde upp sig, man dejtade, man var rolig och charmerande och allt man kunde vara, och i slutändan hoppades man att han skulle ringa igen och till sist säga att man var hans flickvän. Jag har förstått att jag inte är ensam om detta, att det faktiskt är en ganska vanlig syn på romantiska relationer (förhoppningsvis en syn man växer ur), men är det inte spännande? Monogami som ett spel man vinner genom att man får någon – nästan vem som helst egentligen – att bry sig om en. Att vara tillräckligt för en person att aldrig vilja ha någon annan. Relationer handlar inte bara om känslor, det handlar också om bekräftelse och prestige, om komfort och status. Är inte detta intressantare än den där gamla uttjatade diskussionen om varför polyamorösa aldrig blir svartsjuka och dödar varandra.

Jag generaliserar grovt, givetvis, och det är jag själv mest medveten om av alla. Men inte kan det bara vara jag som är skittrött på ”undersökningar” och ”diskussioner” om relationsminoriteter där man inte ens brytt sig om att försöka komma någonstans istället för att bara sitta och självbelåtet förfasas över andras liv?

Annonser

One thought on “Låt oss dissekera monogamin

  1. Ping: Rapport från singellivet | Åsiktsregistret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s