Normal rektion till onormal situation

Nu är jag åter från Uppsala och Åsiktsregistrets varma famn. Vi har tillbringat helgen med att diskutera feminism, vikthets och klassförakt och att titta på blandband. Försök att inte dö av avundsjuka, alla ni som inte var med.

En av frågorna vi talade om var just detta varför vi bägge ogillar att skuldbelägga individer som är offer för samhällsstruktuer för att upprätthålla dessa strukturer själva, som t.ex. i fallet vikthets med vännerna.Varför kan man inte bara kräva att kvinnor slutar vikthetsa? På samma sätt – varför kan man inte bara säga åt kvinnor att sluta vara rädda för våldtäktsmän, sluta vara rädda för män när de är ensamma? Varför kan vi inte kräva att kvinnor slutar bry sig så mycket om sina utseenden och lägger så enormt mycket tid och pengar på att eftersträva skönhetsidealet – skönhetsidealet som vi bombarderas med överallt, och som skriker till oss – OM DU INTE ÄR VACKER ÄR DU INGENTING, OCH OM DU INTE ÄR SMAL ÄR DU INTE VACKER! DET FINNS INGEN URSÄKT ATT INTE VARA VACKER, DET FINNS INGEN URSÄKT MOT ANKLAGELSEN ATT VARA TJOCK! Samhället skriker så högt att även döv hade hört, och hör man något varje dag kommer det att bli sanning förr eller senare.

Det är inte okej att kräva att vi idag skall sluta med onormala beteenden, eftersom de är totalt normala reaktioner på samhället som vi lever i. Det är i sig totalt onormalt att ställa sig framför spegeln efter en måltid och i smyg granska om man blivit tjock av den, det beteendet är totalt osunt – men en totalt sund reaktion på samhället vi lever i. Det är totalt onormalt att känna skam och/eller skuld om man äter en bulle till fikat eller struntar i träningen trots att man åt en sen middag kvällen innan. Beteendet i sig är totalt osunt och onormalt. Men det är fullkomligt logiskt och normalt om man lever i ett samhälle som likställer mat med synd, och en tjock kropp som bevis på ett syndigt leverne på samma sätt som man tidigare trodde att kroppsbehåring var bevis på självbefläckelse.

Jag lever ett ganska sunt liv. Jag är stark, jag får mycket vardagsmotion och tränar när jag har tid. Jag har bra kondition och helt okej blodtryck som ligger på gränsen till för lågt. Jag är fullkomligt normalt, såtillvida man talar om normal som i normal, snarare än perfekt – givetvis kan jag leva sundare, men iallafall lever jag helt normalt sunt. En tanke har snurrat i mitt huvud i många år, och det var bara nyligen jag kunde fånga den och analysera den – tanken att jag är onormal och osund då jag inte har något ätstört beteende. Jag kände att oavsett hur lite godis jag åt så var jag osund eftersom jag aldrig kände skuld över att äta det, det tydde i mitt huvud på dålig självdisciplin att jag åt precis vad jag ville, när jag ville – trots att mina matvanor var fullkomligt normala och sunda. Detta att jag inte kunde motstå (eller snarare, inte ville motså) livets goda var bevis nog att jag var osund, alldeles oavsett vad jag åt – trots att denna brist på ätstördhet är ett tecken på en sund relation till mat.

Det har blivit fullkomligt normalt att alltid tänka på mat som något dåligt, något att kämpa emot, något förbjudet syndigt som man ger efter till i ett svagt ögonblick, snarare än något vi behöver för att leva och må bra. Folkhälsan och fetman är en annan diskussion, då mat numera verkar vara något som många, för att inte säga alla, mår dåligt av. Även normalt ätande ger skuldkänslor, och detta är fullkomligt normalt när vi lever i ett samhälle där mat sammankopplats med förbjuden frukt. Och det är just därför jag inte kan klandra de som reagerar på samhällspressen, eftersom de reagerar fullkomligt normalt och sunt efter omständigheterna.

Annonser

2 thoughts on “Normal rektion till onormal situation

  1. ah ja! genom att sätta ord på och poängtera en vanlig ”störning” bland kvinnor, nog så viktigt, så har man gjort störningen till normen. det tycker inte jag är bra. jag tycker feminismen jobbar för lite med förebyggande och inspirerande, och lite för mycket grotta ner sig. till exempel så dyker det ibland upp klart ätstörda tankar på kommentarsforum, och i stället för att få råd om hur kunna gå vidare så får kommentatören tröst (det kan man ju få utöver råd tycker jag gott) vilket i och för sig är fint och viktigt men om det är ALLT – har man inte då också sagt att ätstörningar är kvinnans lott i livet? och någonstans nöjt sig med det?

    • Jag vet inte… jag ser det liksom inte som kommentarsfältets ansvar att göra något alls utom sitt bästa. Kanske är det viktigt att ge konstruktiva råd, men du har absolut en poäng.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s