Reklam för diverse

Reklam, hörni. För mig är reklam vad porr är för Andrea Dworkin. Reklam för mig är typ orsaken till nästan alla moderna samhällsproblem, även om det givetvis inte är roten till dem – roten ligger i patriarkala strukturer, men skönhetsindustrin är fortfarande skapad på samma sätt som alla andra industrier. Komceptet reklam för mig är något av det sjukaste som finns.

När man talar reklam talar man ofta om valfrihet. Hur skall man veta vad man har för val om de inte presenteras för en? Nå, nog känner man till sina behov även utan att få dem uppkörda i ansiktet – nog vet jag att jag är hungrig utan att behöva rådfråga en kock. Problemet här ligger inte i min valfrihet eller något lika grandiost, utan helt enkelt detta att jag först och främst är pengar – företagets pengar, som de omedelbums bör ta tillbaka från mig i utbyte mot skräp/saker. Hur skall man veta att det är okej att ge barnet modersmjölkersättning om det inte gjorts till ett samhällsproblem där lösningen finns att köpa för en billig penning?

Själva amningsfrågan för mig är enkelt avklarad. Det är svårt att vara förälder, och varje förälder måste bestämma själv vad som fungerar bäst i sin egen situation. Jag fick kämpa ungefär en vecka för att kunna amma nästintill perfekt, och anledningen till att jag tvingade mig att göra det var lättja – jag hade antagligen gått på flaskmatningen om jag trott att det var enklare, men det verkade enklare att bara ha allt redo när det behövdes. Mindre disk, också. För mig var det enklare. Jag hade tur. (Jag hade också tur som fick mitt barn i ett land där amning tydligen inte är något man gör om man inte är en illaluktande surmjölkshippie, vilket innebar att jag möttes av glad men djup förvåning från alla barnmorskor när de hörde att jag ammade.)

Jag vill gärna att alla som har möjlighet att amma skall amma eftersom det fungerade så hemskt bra för mig, men jag är givetvis inte dummare än att jag inser att det är obehagligt med all press om man inte vill, kan eller orkar amma. Jag har alltså inte mer emot reklam för än jag har mot annat. Allt är ändå redan förstört. Samhället är ändå redan förstört. Att ge kvinnor lite mer frihet över sina kroppar gör det inte sämre.

Annonser

Negativ effekt

Den negativa effekten av jämställdhetskampen. Ah, ni känner alla till den – kvinnor är inte kvinnor längre, de är bara män med annan kroppsform och ibland inte ens det. Underförstått är detta dåligt eftersom män är så jävla äckliga och osexiga. Inte så att män behöver bli sexigare, det är löjligt och kvinnligt att fjanta sig för mycket med sitt utseende. Jag förbehåller mig rätten att skrocka åt kvinnors kroppshets men kräva att kvinnor fortsätter vara kvinnor på det löjliga sättet jag är van vid från mina fördomar och mina sexuella fantasier.

Så den negativa effekten av kvinnokampen för män är att kvinnorna blir börjar bete sig som män och blir därmed vedervärdiga. Ingen tycker om en kvinna som inte försöker behaga den manliga blicken med sin mjuka, hårlösa hy och sina höga klackar, ingen gillar en kvinna som inte beter sig och försöker se ut som en kvinna skall göra.

Vad är då den negativa effekten för de kvinnor som kämpar? Först och främst blir det ju samhällets negativa syn på arga feminister, man startar krig och säger sig hata män med sina orakade armhålor och användande av ord som ”patriarkat” eller ”könsroller”, men på en rent personlig nivå innebär det ju också att man får betala sin egen underhållning och öppna sina egna dörrar.

Det förvånar mig hur sjukt trångsynta människor som vill ”fira skillnaderna mellan könen” är. Jag tycker om att bli uppvaktad, alltså ogillar jag feminismen. Jag tycker om att få gratis drinkar, därför ogillar jag feminismen. Nå, jag råkar en gång för alla tycka att det är alldeles okej med att vilja få gratissaker och bli uppvaktad, och även om jag givetvis ser kopplingen till könsroller och därmed feminism vägrar jag att acceptera att det är något som individen måste ta hänsyn till. Det är vårt privilegium att raka benen och gilla att bli bjudna på drinkar så länge man ser det som en personlig åsikt snarare än ett tvång eller en rättighet.

De fördelar vi har som kvinnor i ett patriarkat är ganska sällsynta, och jag kan förstå att man vill hålla kvar vid de man har. I och med att jag själv inte för med mig så mycket sexuell valuta till bordet får jag själv inte så mycket av dessa privilegier, och de verkar för mig komma till ett hopplöst högt pris. Men så har ju inte alltid varit fallet. Även om jag alltid varit för lat för att orka sminka mig, klä mig och hålla koll på hygienen sådär värst noga var jag var minsann också ung en gång och minns hur jag njöt av att äga världen genom min knullbarhet.

Vem är med mig?

Individens ansvar

Något jag finner mig väldigt kluven till är detta med ansvar. Ansvar är ett ord som slås omkring som en bandyboll i diskussioner gång efter annan, och man använder konceptet ansvar på många olika sätt. Ansvar idag innebär att man är ensam. Ansvar innebär att det är ditt eget fel.

Vi har alla ansvar för våra egna liv. Jag har ansvar för att gå upp på morgonen, äta frukost och gå till jobbet. Där har jag ansvar för mina arbetsuppgifter, jag ansvarar själv för att äta och bajsa ordentligt för att kunna fungera, och sedan ansvarar jag över mitt hemmaliv. Jag ansvarar över min kropp och mitt huvud, och jag ansvarar för hur jag reagerar på känslor, jag ansvarar för det jag säger och hur jag säger det. Jag är en vuxen människa. Så långt är jag med.

När jag var arton eller nitton år och bodde på irland var jag hemlös vid ett par mycket korta tillfällen, och även när jag inte var hemlös hände det att jag sov på gatan lite nu och då för att jag helt enkelt inte hade någonstans att bo för natten. Jag såg det inte som någon jättegrej just detta att behöva bo på gatan eftersom jag visste att jag faktiskt var svensk låg medelklass och kunde agera överklass om jag behövde. Det fanns ett skyddsnät i detta. Jag visste också att jag alltid hade fin- och fulhoreri att falla tillbaka på om det skulle bli riktigt illa, men lyckligtvis kom det aldrig till detta. Jag var ganska dum när jag var yngre. Jag var törstig på erfarenhet, jag hungrade efter att leva ordentligt, jag ville vara någon speciell som levt ett speciellt liv. Jag var totalt blåögd och trodde att jag kunde lita på främlingar eftersom ingen skulle kunna leva med sig själv om de behandlat en annan människa riktigt illa.

Nå, i slutändan slutade allt väl. Jag flyttade hem till mamma ett par månader, slickade mina sår och sörjde mina krossade illusioner och sedan reste jag iväg igen för att leva loppan i IRA-hålan Fundalk. Det händer inte sällan att jag tänker på den här tiden när jag funderar på ansvar – jag var arton år gammal och gjorde dåliga val som mycket väl kunnat sluta med att jag drogade och fnaskade och bodde på gatan. Jag hade lätt kunnat bli totalt sönderslagen eller dödad. Jag såg folk frysa ihjäl och hörde en man bli skjuten och skrika i tjugo minuter. Utan att bli överdramatisk – det kunde ha slutat jätteilla. Verkligen. Men det gjorde det inte. Det slutade bra. Jag funderar på detta varför det slutade bra för mig medan det faktiskt finns andra där det slutat illa. Är det för att jag tog ansvar? Tvärtom – det var för att jag krävde att bli omhändertagen, att jag flydde problemet och vägrade att arbeta mig ur det, eftersom jag hade den möjligheten. Många hade sett det som mitt ansvar att stå mitt kast och ta mig ur det problem jag skapat själv, medan andra, vänligt, vill få det till att jag tagit mitt ansvar just genom att inte bli knarkare eller långtidsdepremerad och därmed en igel på samhällets fetaste blodådra – socialförsäkringen.

Ansvar utgår ifrån att alla har samma möjlighet. Kan jag kan alla, dånar den självsäkre och hederlige arbetaren som tagit sig ur en jobbig situation och inte kan med knarkare, arbetslösa och långtidssjukskrivna. Alla har möjlighet att resa hem till mamma, alla har samma möjlighet att bara välja rätt. Alla har samma drivkraft. Du själv har ett ansvar att inte hamna på gatan, och hamnar du där är det ditt eget ansvar att ta dig därifrån. Ansvar innebär att du själv kanske inte väljer att bli depremerad, men du väljer att förbli depremerad, för på samma sätt som The Secret är våra liv bevisen för vårt ansvarstagande. Är du fortfarande depremerad tar du inte tillräckligt med ansvar, det säger sig självt.

Strukturer i samhället påverkar oss. Att tala om struktur istället för individ innebär inte att man tar ifrån individen ansvaret över sitt eget liv, det innebär bara att man sätter kampen i perspektiv. Att jag har ansvar för mitt liv innebär inte att det inte påverkas av samhällsproblem eller samhällsstrukturer – är det mitt fel som individ om jag inte har ett arbete? Är det mitt fel om jag inte har drivkraft nog att ta mig ur en situation jag finner övermäktig? Kan vi skälla på folk, skita i folk, i hoppet att de tar sig i kragen och rycker upp sig? Ansvar används inte längre som något positivt utan snarare som en ursäkt för att skita i hur andra människor har det, skita i sturkturer och samhällsproblem.

Jag orkar inte avsluta med ett nyanserande för jag orkar verkligen inte. Även om jag känner allt från sympati till personligt agg mot människor som knarkar eller på annat sätt valt fel liv så kan jag inte säga att allt är deras egna fel. Man återföds inte på en öde ö, tabula rasa, när man fyller arton år och blir vuxna, vi är resultat av våra liv. Du har inte bara ansvar för din familj utan också mot ditt samhälle. Ansvar på individnivå innebär nämlighen inte ett friskare samhälle, det innebär ett samhälle där samhället inte behöver ta något ansvar alls.

Har någon läst Birro på sistone?

Allvarligt, vem här läser Marcus Birro och kommer på sig själv med att nicka igenkännande och hålla med i förvånansvärt mycket han skriver? Upp med en hand – det gör det enklare för mig att se er och stryka er från min blogglista.

I februari blir det två år i Sverige. Två år, och jag har fortfarande inte vant mig. Vad hände, Sverige? Vem är människan? Varför får han betalt för att skriva om sina funderingar?

Vi har alla fortfarande ont i käken efter hans krönika med namnet ”Att hjälpa barn dö är synonymt med mord” där han inte bara visar en oförståelse mot konceptet medmänsklighet (annars hans trademark tillsammans med tårögd moral) utan också blir en karikatyr mot sig själv och alla anti-abortmotståndare någonsin.

Vi kan inte heller glömma krönikan ”Porren är ett slags missbruk” där Birro förklarar vad som är fel med samhället idag, i bästa helylleamerikansk pappa i kostym-anda. ”På något sätt har det sexualiserade samhället och frigjordheten blivit synonymt med vidsynthet och öppenhet. Jag tror att det är tvärtom. I dessa tider av snedvriden syn på sex väljer RFSU, som närmast uppnått politisk legitimitet, att gå ut med en kampanj som syftar till att införa sex i alla ämnen. Allting ska handla om sex. Alltid. Jämnt. Man ska räkna ut sannolikhet att åka på aids på matten och lära sig en kondoms hållfasthet på fysiken. Stor humor om det inte vore gråtfärdigt. Att RFSU sedan cashar in stålarna via sålda kondomer har tydligen väldigt lite med saken att göra.”

Vad har hänt, Sverige?

Jag håller faktiskt med Birro till stor del. Jag tycker att Sverige och svensk kultur har förlorat en viss värdighet, antagligen därför att jag har glömt hur uselt allt var redan innan jag flyttade. När jag flyttade fanns det så få dokusåpor att deltagarna blev kändisar på riktigt. När jag flyttade var tävlingsnyanserande okej eftersom jag var 18.

Barnblogg

Jag har ju skrivit ett par gullinuttiga barnbloggar på sistone, givetvis till allmänt (tyst) jubel. Det finns inget folk älskar mer än att höra på insiderhistorier om andra människors drömmar och barn, så varsågod, bloggvärlden. Coming up next kommer jag att beskriva en jättesexig dröm där jag var otrogen med en tystlåten, intensivt erotisk Steven Colbert. (Sant!)

Det skrivs ju mycket om barn just nu. Debatten går: är det bra eller dåligt? Säger samhället att det är bra eller dåligt? Kan människor utan barn veta eller ens ana hur det är att ha barn? Jag svarar ja/nej på alla frågor utom den sista, där jag svarar nej. Jag kan avsluta mitt inlägg redan här, men känner att jag inte gör det pga en inre önskan att få uttrycka mig inför andra.

Så vad säger vi? Säger samhället att det är bra eller dåligt att ha barn? Nå, medan barn antas vara något som alla kvinnor (och mänga män) till stundom kommer att vilja föra till världen eller tillföra sin familj, är det nog bara reklamvärlden och typ vissa mysfilmer som påstår att det är något bra och mysigt, utanför privatpersonen. Facebookperfektionen som härjar i våra träningsväskor och på våra tallrikar existerar dubbelt i våra barnfamiljer, där inget utom sovande myspysar med snuttefiltar och skrattande småungar i hatt får vistas. Verklighet med sömnbrist, spruckna vaginor, kaskadspyor och gråtattacker är streng verboten i denna värld, för då kan någon tro att mamma och pappa inte älskar sin lilla skrikpåse. Man vill ju inte tvätta sina smutsiga engångsblöjor offentligt. Barn och barnuppfostran väcker starka känslor, och som förälder får man bildligt stryk om man talar för mycket om barn, talar för mycket om hur bra det är (irriterande rosafärgad och självbelåten idiotbild) eller dåligt det är (irriterande svartmålad skitklagbild som är elak mot alla som kanske vilt försöker få barn men inte kan).

Å ena sidan får vi höra att livet aldrig är detsamma med barn. Att ha barn är omöjligt ocoolt om man inte är rik nog att kunna leva som om man inte hade barn. Allt som har med barn att göra är jätteocoolt om det inte är gulligt, och ofta då också – att vara bullmamma är idiotiskt, det är mycket bättre att vara politiskt arg individmamma som inte är som alla andra. Inget gör oss som alla andra så mycket som barn.

Kan människor någonsin veta hur det är att ha barn när man inte har barn? Tja, jag visste det inte. Detta att det inte är en korttidsförändring utan att hela livet faktiskt vänds uppochner, att man ändras som person, att sättet man tänker, resonerar och reflekterar över sin verklighet förändras, det är svårt att greppa om man inte själv upplevt det. Spelar det någon roll? Tja, mina kära barnlösa medmänniskor, jag skiter i ert liv lika högvördigt som ni skiter i mitt, så för min del är det lika viktigt att barnlösa förstår att de inte förstår min situation när de försöker ta tolkningsföreträde i min situation. Att lyssna på lite trista barnhistorier lite då och då är lika god kutym som det är av mig att hålla god min medan ni talar om någon tv-serie jag tycker låter skittradig. Man kan inte skälla på människor för att de är ointressanta, det enda man kan göra är att välja bort dem om man nu inte står ut med dem.

Frågan huruvida det är bra att ha barn tycker jag är lustig att tänka på. Det är på många sätt enormt smärtsamt för mig att ha barn då jag tvingats in i den traditionella mansrollen, då jag själv arbetar långa dagar för att försörja familjen och inte träffar min son tillräckligt mycket – å andra sidan är jag utmattad när jag kommer hem ifrån mitt arbete, och min make är sonens favoritförälder då de två är ensamma tillsammans större delen av dagen… Jag lider av detta och mycket annat. Det dåliga samvetet, otillräckligheten, tröttheten och känslan av att förlora så mycket av sig själv är alla aspekter av föräldraskapet jag kunde levt utan. Däremot kunde jag aldrig leva utan mitt barn. Jag tror att man generellt sett blir lycklig av många saker – att veta att min unge inte dött ännu gör mig glad, medan jag blir mindre glad av att veta att jag antagligen aldrig mer kommer kunna leva som jag gjorde när jag hade min vilda och lyckliga ungdom.

Godkväll

Nu är det dags att sova. Jag lämnar er med familjens nya favoritvideos som vi ser säkert tjugo gånger om dagen.

”Mera bussar!” ”Vad sa du? Sa du mera pussar?” ”Neeeeej, mera BUSSAR!” ”Mera pussar? Okej, pussipussipussipuss!” ”MERA BUSSAR!” ”Ännu mera pussar? Okej! Pusspusspuss!” ”MERA BUSSAR!” ”Älskar du mamma?” ”MERA BUSSAR!” ”Älskar du bussar?” ”Älska bussar. Bussen säger tut tut tut.”

Så nu överför jag förbannelsen på er, govänner. Get ready to get hooked, är allt jag säger. Framförallt den första videon får vi inte nog av här hemma, det var som när man upptäckte Small Faces.

Helt appropå sådant som man aldrig tänkt på innan man fick barn – det är fan en akt av godhet att filma tusen bussar och lägga upp på youtube. 13 miljoner views, gissa hur många av dem som är av någon med en tvååring hemma?

Låt oss dissekera monogamin

Här kommer en spaning: polygami är skithett, polygami är det nya saftiga ämnet vi kan använda för att riktigt gotta ner oss i andra människors sexliv (våra egna är ointressant vanilla). Eller snarare, polygami var skithett och är nu så ljummet att stenålders-Lisa har lagt märke till att det alls diskuterats. Det jag själv hört har hållt hopplöst låg nivå – ett gäng självbelåtet monogama sitter med kanske noll eller en polyperson och säger saker som ”Ja, om det funkar för dem/er så är det ju bra, men jag skulle aaaaldrig orka….” eller ”Men blir ni inte svartsjuka på varandra? Jag fattar inte, jag hade aaaaaaldrig orkat!” som om monogami vore en relationsform där man slipper konflikter, svartsjuka och sådana problem. En enklare relationsform, om man inte orkar med att vara polyamorös.

Diskussioner på den här nivån är inte bara totalt onödigt, det är onödigt på flera olika sätt. Ingen kommer att komma till nya insikter om den monogama deltagaren först sätter sig och tänker igenom vad man egentligen bör fråga och vad man kan fundera ut själv. Vi vet alla att de allra flesta relationer berörs av svartsjuka, men även om man aldrig varit i ett polyamoröst förhållande kan man anta att de som befinner sig i sådana relationer inte slukas levande av svartsjuka hela tiden, för då hade det inte fungerat.

Jag säger: innan vi i den stora massan lärt oss att hantera den relationsform vi för tillfället har under luppen, vare sig det är swingers eller monogama homosexuella, låt oss istället titta på vår egen relationsform. Vi som alltid ställer andra relationer i jämförelse med vår egen och talar om vad som fungerar och vad som inte på något sätt kan fungera, vi borde vara extra strikta med våra egna relationer. Fungerar verkligen monogamin? Nå, även om den kanske inte alltid gör det är det den enda acceptabla relationsformen och därmed det enda alternativet (om nu seriemonogami kan räknas till monogami). På samma sätt som man kritiserar samhällsformer i relation till kapitalisten är det lätt att se problem andra har, men vilket system eller relationsform fungerar egentligen, och vad menar vi med fungera? Bara en idiot kan tycka att vårt eget samhälle ”fungerar”, med dagliga dödsoffer och oöndligt lidande för profiten, dagliga skilsmässor, sorg och otrohet, men alternativen lockar på något sätt inte. Jag säger inte att polygami är en relationsform som passar alla, jag säger att det är idiotiskt att kräva att den skall passa dig för att du skall acceptera den och ta den på lika stort allvar som din egen relationsform.

Jag älskar hur vi exotifierar allt omkring oss. Monogami är inte trist, det är att du har hittat din andra halva! I slutet av filmen lever två personer lyckliga i alla sina dagar, sedan dör de, och det är allt som finns. Man behöver bara en annan person för att vara lycklig, och är du inte lycklig med endast den personen är det fel person. På samma sätt vägrar vi att göra polyamorösa till verkliga personer utan ser dem som filmens 70-talsswingers, omättbara och kanske utan känslor. Varför göra allt så komplicerat? Du vet dina egna relationer med människor – andra människor känner och tänker antagligen på ungefär samma sätt – hur svårt är det då att ha en realistisk bild av relationsuppbyggnader? Vi vet att vi är människor, och ändå vill vi låtsas att vi slutar att existera när ridån sänks eftersom det är enklast så, men faktum kvarstår – monogami är inte lätt. Inga förhållanden mellan människor är enkla.

När jag var 18-19 år gammal var jag mycket ute i dejtingsvängen, och min syn på relationer var att de var spel man vann genom att bli någons flickvän. Man klädde upp sig, man dejtade, man var rolig och charmerande och allt man kunde vara, och i slutändan hoppades man att han skulle ringa igen och till sist säga att man var hans flickvän. Jag har förstått att jag inte är ensam om detta, att det faktiskt är en ganska vanlig syn på romantiska relationer (förhoppningsvis en syn man växer ur), men är det inte spännande? Monogami som ett spel man vinner genom att man får någon – nästan vem som helst egentligen – att bry sig om en. Att vara tillräckligt för en person att aldrig vilja ha någon annan. Relationer handlar inte bara om känslor, det handlar också om bekräftelse och prestige, om komfort och status. Är inte detta intressantare än den där gamla uttjatade diskussionen om varför polyamorösa aldrig blir svartsjuka och dödar varandra.

Jag generaliserar grovt, givetvis, och det är jag själv mest medveten om av alla. Men inte kan det bara vara jag som är skittrött på ”undersökningar” och ”diskussioner” om relationsminoriteter där man inte ens brytt sig om att försöka komma någonstans istället för att bara sitta och självbelåtet förfasas över andras liv?

Trend

Jag vet. Jag vet att jag bara skryter med mitt vackra barn som en klysha, men jag tycker att det är helt sjukt att en så ful människa som jag själv kan få ett sådant makalöst välskapt barn. Jag har gjort något bra, givetvis vill jag skryta. Titta! Titta på mitt barn! Nu är han i trotsåldern, så det är tur att jag fortfarande är så ytlig och tycker att hans trevliga yttre är imponerande nog att inte bara lämna honom på en kyrktrappa.

Idag lyckades jag klippa sonens naglar och hår. Det händer inte ofta, skall jag säga. Han flippar ur totalt och jag är nära barnadråp av misstag varje gång.

Låt oss påminna oss hårutvecklingen hittills. Såhär såg alltså sonen ut precis innan jag klippte honom för första gången.

Au naturelle

Mmm, mycket vackert! Men hur mycket sötare blev han då när jag stylat till honom?

Framgång!Mycket sötare! Eller, egentligen inte, men skönt att han kan se ordentligt så han inte spiller när han äter.

Men sen växer det ju ut igen.

Caramba

Jag tyckte det var ganska nyligen jag klippte ungen men det var ju faktiskt i somras.

Jag börjar också sakna sommarenOch nu tycker jag ändå att det börjar se ganska bra ut. Bröderna Lejonhjärtahåret är tacksamt att klippa och är lättskött. Övning ger färdighet.

Ta-dah!

Traditionellt offer

Här kommer en text jag är lite rädd för att skriva, mestadels för att jag är rädd för att jag är dum i huvet. Men igen, se det som ett utmärkt tillfälle att förklara hur jag tänker fel. Jag inbjuder förklaring, särskilt då jag gör en Karl-Johan Karlsson och skriver om något jag egentligen inte vet något om. Lisas reflektioner och antagande, med andra ord.

När det gäller de flesta delarna i samhället tänker vi på kvinnan som den största förloraren. Låt mig ta ett exempel: Även om mannen som individ (och kanske som grupp?) förlorar på att inte ta ut föräldrapenning eller umgås med sina barn så innebär det att kvinnan som kön  får lägre lön och pension, skuldkänslor och känslor av otillräcklighet från samhället och så vidare. Frågan jag ställer mig är nu huruvida vi blivit så fokuserade på kvinnan som samhällsoffer att vi ignorerar dem även i de situationer där andelen män är lika stor som andelen kvinnor. Jag tänker här på sexbranchen, mer specifikt pornografi och prostitution.

Prostituerade unga kvinnor är en hett eftertraktad vara. De flesta sexköpare är män, och de flesta män är heterosexuella, ergo den kvinnliga horans popularitet – det säger sig självt. Däremot finns en förvånansvärt hög andel unga manliga prostituerade, inte sällan homo- eller bisexuella vilket får mig att undra över varför man väljer att sälja sex i dagens Sverige. Är det för att man gillar sex eller – betydligt mer troligt – för att det fortfarande kan vara svårt att växa upp som bi- eller homosexuell vilket kan leda till missbruk eller ekonomisk utsatthet? Givetvis blir inte alla homosexuella unga män prostituerade, men tillräckligt många unga prostituerade identifierar sig som icke-hetero för att jag skall finna det intressant. Även om man inte kan dra alla över en kam så kan man försöka se mönster och förklaringar på trender. Och ändå.

Ändå diskuterar vi prostitution som ett direkt kvinnoproblem. När vi pratar om prostitution ser vi framför oss flickorna på Malmskillnadsgatan, eller för all del resor till asiatiska glädjeflickor, medan den manliga horan är en exotisk, erotisk eller löjeväckande varelse. Varför talar motståndare till prostitution inte om hur det påverkar män? Jag kan förstå att det är okej att generalisera lite när gäller våldtäkt eftersom det är en sådan stor majoritet av offren som är kvinnor, men prostitution? Är tanken att män är mer kapabla att välja eller ta sig ur situationen?

Detsamma gäller diskussioner om pornografi. ”Pornografi är i sig självt våld mot kvinnor!” förklarade en kvinna på mitt jobb för mig en gång, och ignorerade männen. Män som spelar i pornografiska filmer, varför väljer de att spela medan kvinnorna luras av en ondskefull industri eller för att de hatar sig själva? Var är omtanken mot männen? Varför antar vi att män har bättre kontroll, att deras val är faktiska val medan kvinnors är förklädda tvång? Ja, jag vet att samhället behandlar könen olika och detta måste man givetvis ta till sig när man tänker hur individen gör sina val i livet, men jag själv anser inte att det är tillräckligt stor utsträckning för att vi själva gör så stor skillnad mellan könen i dessa situationer. Att anta att en man ständigt är kåt och inte behöver känslomässig koppling till sex och därför inte tar skada av porrindustrin, medan kvinnor lider (kanske utan att veta om det) och utnyttjas, är inte det i allra högsta grad att förtrycka både män och kvinnor? Jag kan inte tänka mig någon annan anledning till att könen behandlas så olika än att det ena könet anses som mer kapabelt och sexuellt okänslig än det andra, en syn som vi givetvis måste ta avstånd ifrån. Igen, jag välkomnar en annan förklaring om det finns någon.

Samhället uppmuntrar till att mäns sexualitet skall vara annorlunda från kvinnors vilket innebär att vår syn på vår egen och andras sexualitet påverkas. Ser vi en slampig man som bonkar på allt han kan ser vi honom som en äcklig, manupilativ gris – ser vi en kvinna som bonkar på allt hon kan tycker vi synd om henne som tar ut sitt inre lidande på ett sådant destruktivt sätt. Vi kopplar kvinnors sexualitet till självrespekt och tänker att hon skadas eller skadar sig själv när hon ligger utan känslor, vilket är hemskt förtryckande. Vi tycker inte synd om ytliga män som ligger runt, vi (samhället) tycker inte synd om John Holmes eller Marc Stevens trots deras sorgliga liv, men Linda Lovelace måste vara ett självhatande offer. Hora-madonna är lika förtryckande när det är gjort med omtanke. Könsroller är destruktiva även när vi menar väl.

Igen: Jag menar inte att kvinnor inte far illa, att kvinnliga horor alla är lyckliga eller att samhällets behandling av människor inte formar dem till de val de kanske gör, eller hur de hanterar situationerna som följer på valen. Jag menar att det är konstigt att ignorera män i specifika frågor som berör dem i så hög grad. Jag undrar varför det händer.

Jag inbjuder diskussion.

Underbara Clara

Jag läser inte UnderbaraClaras blogg sådär jättemycket av olika anledningar. Jag blir avundsjuk på fininläggen och hungrig av tårtinläggen, och det är ju två känslor jag redan bär inom mig till överdåd. Men ibland går jag in, och blir sådär impad av hur smart och bra hon är. Hon är verkligen skolexemplet på den där kvinnliga feministen alla snackar om, den där som kan vara hemmafru (fast Clara är ju inte alls hemmafru, givetvis, men får hemmafrustämpel pga är inte arbetstagare och bär 50-talskläder) och stenhård, skitsmart och rolig feminist samtidigt.

I vilket fall.

Själv orkar jag inte skriva ett inlägg om något intressant. Jag orkar inte skriva om mina egna funderingar och spinna vidare på konceptet om samhällets skuldbeläggande, som svar till Schmenus tankar. Jag orkar inte skriva om den gången jag handlade nya kläder till sonen för första gången på typ ett halvår (mycket i barntid) och insåg att kläderna på flickavdelningen var en rejäl bit mindre än de på pojkavdelningen trots att de var två storlekar större. (Annars är ju sådant tacksamt att skriva om, barnkläder är alltid upprörande och ämnet verkar ju alltid finnas där som en outtömligt porlande musa.)

En till fredagkväll efter en vecka som fått mig att känna att jag fan är stadstjänsteman, damnit. Åh, så jag ser fram emot resten av mitt liv, men bloggandet går åt helvete.