Skönhetshetsen behöver ursäktas – är egentligen för vårt eget bästa

Schmenus-Sara har exploderat och det finns nog ingen bloggare som inspirerar mig så som hon. Jag orkar inte läsa vartenda inlägg hon skriver eftersom jag måste lägga flera dagar per inlägg med att fundera på vad jag tycker i frågan.

Sara har alltså dragit ut mig ur bloggtorkan med sitt inlägg om detta med ”inspiration” och träning. Att vårt samhälle fokuserar på (framförallt kvinnlig) träning och hälsa är inget nytt. Vi kallar vårt ätande för ”syndande”, vi diskuterar våra kroppar på fikarasten, vi tävlar i facebookexponerad jogging, vi gör våra kroppar och vår viktkamp offentliga handlingar – och detta är bara på individnivå. Vad vi exponeras med från media är en flodvåg av skit. Platta magar med 5:2-måttband och kändisars viktras, perfektion efter perfektion. Perfektion är allt som finns. Ingenstans ser vi oss själva. Vi finns inte.

Här antar jag att alla ser likadana ut som jag, med lite flabb och hår och bristningar som täcker kroppen som en naturlig, röd puzzeltatuering. Men vi finns inte. Vi reflekteras ingenstans, våra kroppar passar inte in i samhället, och eftersom vi inte speglas så finns vi inte.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/08/Enigma01.jpg

När vi diskuterar vikthets och träning så hamnar man alltid på samma ställe. Man hamnar alltid i en diskussion om hälsa. Alltid. Folkhälsan blandas samman med individen och ingen är någonsin god nog. Alla som inte är supermodeller är osunda, och osund är ett annat ord för imperfekt. Men är vi inte alla imperfekta? Ser vi oss själva som projekt och perfektion som målet kommer vi aldrig att få vila om vi inte ser perfekta ut, för t.om. Patrick Bateman kunde vara i bättre form, och alla som ser oss är åklagare, domare och bödel över vår hälsa i den värld då den bedöms efter magfett.

Det här är bilden Sara använder för att illustrera sin poäng:

Ursäkt

Jag tror att vi alla kan enas om är att damen på högra sidan inte ser ut som att hon är en näve jordnötter ifrån den stora hjärtinfarkten. Hon ser ut som att hon har extra hud på magen, vilket man ofta får efter barn men som man kan ha av andra anledningar. Det är mycket möjligt att hon har en normal livsstil, att hon har en sund livsstil, men det är något vi inte kan göra en direkt avvägning av ifrån hennes kropp. Det vi däremot kan se är att damen på den vänstra sidan kommer nära skönhetsidealet – hon har rätt kropp, rätt ansikte och är hårlös och stylad. Hon har en kropp som man måste ha ganska mycket genetiska förutsättningar för att få, och ändå framställs argumentet som att det är en kropp man har om man är sund. Är man sund syns det eftersom man ser ut som en supermodell. Hade vi inte haft övervikt hade alla herrar faktiskt befunnit sig i filmen THE LAST ACTION HERO, där alla ifrån brevbäraren till chefen är supermodeller.

Är hon sundare än damen nedan? Antagligen inte.

Är hon sundare än den här damen?

Svaret, mina damer är: Nej. Givetvis inte.

Däremot kommer de här damerna aldrig att få vara med och speglas i hälsokampanjen eftersom hälsokampanjen inte handlar om hälsa eller sundhet, utan om samma gamla skönhetshets som vi himlat med ögonen åt så länge. Strong is the new skinny bara så länge man fortfarande är skinny, med tajt röv och rätt hår. Vår styrka ligger fortfarande i vår knullbarhet och vi förminskas fortfarande till att det bästa är att vara ”naturligt späd”, för ser man slank ut är man sund nog att vinna allmänhetens gillande. När vi försöker lura människor att vikthetsen har med sundhet att göra är det att vara fullkomligt oärlig. Det handlar inte om människors välfärd utan om samma gamla sexistiska ideal som vanligt. Du har ett ansvar att vara knullbar! Är du inte perfekt är du värdelös, osund, äcklig, skamlig. Är du mänsklig är du ingenting.

Hade det varit sexigt att ha en hårig mage hade Aftonbladet skrivit bilagor om hur mycket bättre man mår om man gnider in sig med regaine.

Hormonella störningar

Min menstruella cykel är ju lite mysko numera pga stress och trauma, alltså vet jag aldrig riktigt vad som händer. Är jag gravid? Är jag tjock? Är jag depremerad? Är jag premenstruell? Ingen vet!

Idag hade jag utbildningsdag med nya jobbet hela dagen. Jag grät till en utbildningsvideo. Ni vet, de där internvideorna som de visar för folk som redan tackat ja och inte kan fly.

Jag grät. Inte en gång. Två gånger.

Jag vet inte ens om jag hoppas på att jag är gravid eller att jag har pms som påverkar mig så mycket eller att jag bara är sådan som person. Jag vet inte vilket alternativ som är minst upprörande.