Döden och mensen

Schmenus-Sara skriver om döden och mensen och lite om livet, och jag bara sitter och nickar. Som jag har skrivit om tidigare älskar jag att få mens, eftersom det blir som en hjärnförlossning. I flera dagar eller veckor går jag omkring och känner mig irriterad, sorgsen, känslig i huden, obekväm, svullen och hormonig, och så kommer mensen och jag tänker åh, äntligen! Så blir jag lättad och glad, för jag vet att nu mår jag bättre.

Min pappa gick bort för nästan två månader sedan. För ett par dagar sedan fick jag ett besked som liksom fastnat i sorgearbetet och gör det omöjligt att inte må dåligt konstant. Det får mig att tänka på döden och livet, på våra kroppar och våra känslor. Min sorg är som ett stort moln över mitt liv, och det finns ingen utväg, ingen befrielse. Det enda jag kan göra är att vänta och se, det blir ju bättre till sist och det går inte att skynda genom dåliga perioder i livet. Eller kanske är det inte så, kanske är jag bara hormonig eftersom jag antagligen, förhoppningsvis, snart skall få mens.

Varför tänker vi inte mer på döden än vi gör? Vi skall alla dö. Jag själv har alltid känt att det inte spelat sådär jättestor roll om jag skulle råka dö eftersom jag ju isåfall kommer att vara död, men då känner jag inte längre nu efter att jag fått barn. Nu har jag något som kopplar mig till livet, så jag hoppas väl att jag inte kommer att dö så snart iallafall. Oavsett, följer en lista att plocka fram till min död:

  1. Jag vill ha en kyrklig begravning, eller åtminstone en begravning med en okej bullshittare som håller i allt (absolut helst en präst. men det kanske är svårt om folk vill spela lite svängigare begravningsmusik än psalmer). Någon som träffat alla mer än en gång för att få en bild av mig, det är jag värd. Jag betalar kyrkoskatt, jag har rätt till det. Min pappas begravning med en moderat politiker som läste en text om hans liv var en total katastrof. Inga moderata politiker, jag vill ha folk som kan bullshitta professionellt på ett trovärdigt sätt.
  2. Inget prat om att vi ses i himmelen. Jag tror inte på himmelen eller livet efter detta. Jag lever kvar som legend, men make no mistake, jag är död.
  3. Jag vill att man tar hår från min döda kropp och gör smycken av, eller kanske tar ett fotografi av mitt ansikte efter döden som man ställer på bokhyllan i vardagsrummet.
  4. Det vore ju väldigt roligt om de som sörjer mig kunde träffas ibland och prata, inte om mig men det är ju trevligt att ha en ursäkt att hålla lite bättre kontakt med sina släktingar och vänner.

Resten av mitt tyckande är mest trams. Vad tänker ni om döden?

Annonser

4 thoughts on “Döden och mensen

  1. Jag skulle helst vilja bli uppeldad under fest och sen skyfflad ner i något hål någonstans. Annars brukar jag inte tänka på det. Förstår på ett vis inte varför man borde tänka på det. I vissa fall är man ju iallafall rent teoretiskt förberedd, när mamman berättar vart alla hennes papper finns och vilka saker vi ska få när det är dags för henne, men mer än så är ju svårt att göra. Hålet kommer vara lika stort ändå, om än att man har hunnit skaffa en spade i hand. Jag tänker inte visualisera begravningar, tänka mig att vi river igenom hennes saker och skänker bort merparten, att mina framtida barn antagligen aldrig kommer känna sin mormor. För det funkar inte. Det gör ingen skillnad. Cancern river igenom nära och kära, mitt enda grepp är väl att jag försöker låta bli att skjuta upp att prata med dem. Säga att jag älskar dom så ofta jag mäktar med och höras och träffas. Driva tårar kommer jag göra sen ändå. Typ.

    • Jag vet inte, jag tycker att döden är en del av livet och att den borde involveras mer, att vi inte borde leva som om ingen någonsin kommer att dö. Vi är så rädda för döden eftersom vi inte förstår den, den är så långt ifrån oss. Det är ju svårt att förbereda sig för sorg, precis som du säger, och jag tror att vi nog har samma idé.

      • Lever folk som att de aldrig kommer att dö? Hur tänker du då? Konkret alltså, jag har aldrig reflekterat över vad man borde/kan göra annorlunda.

      • Vi jobbar för mycket, vi accepterar alltid mer jobb eftersom vi måste. Vi berättar inte för folk att vi älskar dem. Vi hänger upp oss på småsaker. Vi tillbringar inte tillräckligt med tid med våra nära och kära.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s