Det sämsta med att vara mamma

Ordet ”mamma” i rubriken är uttänkt. Mina egna omständigheter och det jag avskyr mest med att vara mamma har att göra med att vara just mamma snarare än förälder, fast det jag menar är väl antagligen att det är fysiskt vilket innebär att jag fött barn snarare än att jag är mamma.

Min egen personliga favorit av saker som förändrats sedan jag blev gravid är min blödighet, nämligen. Kanske är jag orättvis, kanske påverkas föräldrar så utan att ha varit gravida, men jag tror att i min egen situation är det graviditeten som spökar fortfarande. Jag gråter över precis allt, jag behöver inte ens vara ledsen. Just nu, kanske två dagar efter min menstruation upphört och därför inte alls speciellt hormonig till exempel, gråter jag till ett avsnitt av Nigella. (Avsnittet om snabbmat, för den som undrar.) Kanske påverkas inte alls av sina graviditeter på detta sätt, men det är det jag avskyr mest med att vara mamma – att jag är mer hormonell, mer min kropp, än tidigare, och att detta antagligen kommer vara förändrat för all framtid. Det känns fortfarande främmande för mig. Jag är inte en person som gråter om jag inte är väldigt trött eller ledsen, och plötsligt så är jag det. Plötsligt gråter jag till underhållning.

Vad är era egna tankar? Vad är sämst med att vara mamma/förälder? Vad tycker ni minst om? Var nu inte blyga, ni barnlösa. Ni är hjärtans välkomna att lufta era egna irritationer om era medmänniskor med barn.

Jag smög in och lyssnade så han andades, förresten. Han snarkade, så han lever. Kanske tycker du att det sämsta med föräldrar är den där känslosamheten de känner inför de mest basala av händelser, som de ser som stora moment. Jag kan inte klandra er.

Annonser

7 thoughts on “Det sämsta med att vara mamma

  1. Det sämsta med att vara mamma när barnen var mindre var utan tvekan att försöka leva upp till alla de krav som omgivningen ställde på mig. Eller snarare att kämpa med att tycka att jag – och våra liv – var ”good enough” för oss.

    Det sämsta med att vara mamma till vuxna barn är att hålla sig medveten om att en inte längre är den som är navet i deras hjul. Att de är vuxna, självgående individer med ett umgänge och aktiviteter där mamma inte längre helt naturligt hör till…

  2. Känner igen den ökade blödigheten och håller med Lilla Tanten om alla de där kraven – så jävla svårt att hålla det där kontanta dåliga samvetet borta.

    Jag tycker att det jobbigaste är att orka stå på mig och göra så som jag vill göra och är övertygad om är rätt. Jag har en hel del ”kontroversiella” tankar kring barnuppfostran och fast än att jag VET att jag har rätt så är det skitjobbigt att stå emot omgivningen som säger att jag har fel. Så periodvis har jag tvivlat på mig själv och gjort så som man ”ska göra” och så blir det bara pannkaka av allt och så ångrar jag mig gruvligt och så går jag tillbaka till mitt sätt igen… ja, jobbigt är det ibland.

  3. Har håriga barn. Inga människobarn. Så vad gäller medmänniskor i mitt liv som har barn. Jag irriterar mig mest på att det 1) känns som en kvinnofälla att vara mamma i vårt samhälle, tyvärr… och 2) att när ens vänner/bekanta fått barn är det som att det enda i hela världen de kan prata om är sina barn. Jag förstår att det är en stor grej och att de älskar sina barn över allt annat men jag kan bara jämföra det med att jag älskar mina djur och om jag skulle prata om dem 100% av tiden skulle jag inte ha några vänner kvar, förmodligen.

    • Bara för att förklara fenomenet om att alltid prata om barnen – jag känner själv att jag blir väldigt isolerad efter att jag blivit mamma. Jag orkar inte hänga med i nyheter, orkar inte engagera mig i underhållning på samma sätt, har inte tid att göra intressanta saker… allt i livet kretsar kring ungen. Även om det är sjukt dålig stil att sitta och tjata om något som andra inte har något intresse för så förstår jag hur svårt det är att faktiskt ha något annat att prata om. Så det behöver inte bara vara så att de tycker att ungarna är intressantast i världen, utan det kan vara så att det intressantaste som hänt i deras liv är att ungen lärt sig säga ”salami”.

  4. Alltså jag hoppas att det där inte är sant för isåfall kommer jag grina över BOKSTAVLIGEN ALLT. Jag är redan blödigast i kommun, så att säga.

  5. Jag är också så fruktansvärt jävla blödig. Minsta lilla rad om något sorgligt/kärleksfullt/taskigt/bara så himla fint på tv eller i bok får mig att lipa. Ingen bra grej när man jobbar på högstadiet, har ofta gråten i halsen när jag pratar mobbning eller allmänt hyfs eller delar med mig av eget skolminne. Hela jag är en hormonmaskin, är det inte mens så är det ägglossning eller pms. Sjukt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s