Kärlek vs klass

Åsiktsregistret berättade idag att Blondinbella gifter sig med sin pojkvän Odd. Jag tänker inte skriva om Blondinbella specifikt, för jag vet inte så jättemycket om henne, men jag funderar lite generellt runt detta med romantik, kärlek och hur detta påverkas av vår klass.

Jag älskar min man som de älskar varandra i dramatisk musik. Jag älskar min man som Love Story eller Afterglow of your Love. Så mycket älskar jag min man. Jag är så förvånad att jag kunde hitta någon att älska så mycket, och som älskar mig och knyter sitt liv till mig. Jag är så tacksam över varje dag som jag har tillsammans med honom, han är den bästa människan jag träffat och han förgyller mitt liv på sätt jag inte ens trodde var möjliga. Han är omtänksam, han är makalöst rolig, han är smart, han är intressant och han försöker göra mitt liv till det allra bästa möjliga i hans makt varje dag.

Detta innebär såklart inte att jag inte går igenom perioder då jag totalt avskyr min man och önskar att han dog så jag kunde fortsätta livet utan honom utan att behöva anstränga mig nog att skilja mig från honom, eftersom hans fullkomliga idioti gör mig så utmattad att jag inte ens orkar tänka. Igår var jag så arg på min man att jag storstädade lägenheten, vilket jag gör ibland för att sätta honom på plats, vilket ju bevisar vem som har hjärnan i förhållandet. Ofta händer dessa jättehatfester efter att vi besökt IKEA eller lagt en hel dag av våra liv med att handla billig mat som vi får cykla hem med i regnet. Det gör ju inte saken bättre att vi släpar med oss en tvåårig unge överallt och sedan måste jaga sagda barn tills tårarna sprutar i samma takt som frustrationssvetten, och man åldras i förtid och bara önskar att man kunde få åka tillbaka i tiden till sin ungdom, då man kunde dricka på eftermiddagarna ibland om man ville.

Jämför med Schulmans vardagslyx. Jämför med Laura Ashley-sköljmedel och dyra hudkrämer, jämför med Schulmans fredagsmys i taxi till ostprovning med dottern. Vad grälar rika människor om egentligen? (Alex Schulman: ”Sluta nu, Lisa. Jag är inte speciellt rik.” Lisa: ”Sluta nu, Alex. Du använder Laura Ashley-sköljmedel och köper chorizo för typ tusen kronor.” Alex Schulman: ”Joooo, men man får väl unna sig lite?” Lisa: ”Jag unnar er allt väl. Däremot behöver man väl inte hyckla med att man måste ha rätt fett om man klarar av att leva ett sådant där liv, med designershorts och taxi från förskolan.” Alex Schulman: ”Ja, det har ju blivit en och annan bokdeal och lite reklamframträdanden, det har det….” Lisa: ”Jaha, ja, jag har sett din bok på bokhögarna man kan köpa i olika facebook-grupper. Där brukar jag handla eftersom jag inte har råd att köpa nya saker. Jag har sett att många försöker göra sig av med nån av dina böcker, så de lär ju ha sålt bra någon gång iallafall.” Alex Schulman: ”Nu låter du lite agressiv.” Lisa: ”Kan tro det. Förlåt.”)

Med tanke på hur många av våra gräl som uppstår på IKEA, när vi skall göra större investeringar (alltså saker som kostar lika mycket som en mediumstor burk hudelixir) eller när vi bägge har varit under stor press att få ihop med pengar till hyran så är det inte så konstigt att romantik ofta associeras till pengar. De flesta av oss är ju inte rika, alltså blir det ren flyktdröm när vi drömmer om en tillvaro då man kan köpa mat till helpris och sedan äta den över levande ljus. Det är väl inte så konstigt att rika lyckas vara snyggare och lyckligare om de aldrig behöver stå och gråta inne på en toalett på IKEA och bara drömma om dödens söta omfamning så man kan få sova någon gång. Inga weekend-resor. Inga dyrbara hobbies. Inga nya underkläder, tröjor från H&M basic, varenda möbel i huset från Läkarmissionen. Romantiken dansar.

Jag tycker att fattiga människor som älskar varandra förtjänar någon form av medalj. En medalj gjord av pengar. Jag tycker att jag och min man förtjänar en medalj full av pengar.

Och mitt i allt detta kan jag fortfarande komma på mig själv att tänka typ ”hehehe… läser Sophie’s Choice på dass, beviset att jag fortfarande är kulturell medelklass….” Jag undrar om medelklassen alltid varit såhär fattig och haft för mycket värdighet för att erkänna det eller om det bara är generellt klasshat.

Annonser

6 thoughts on “Kärlek vs klass

  1. ja ni borde få medalj. sämre förspänt tär nåt så jävulskt, men i bästa fall kanske det stärker också… medans familjen schulman bara blir tråkigare och tråkigare ju längre distans de kan köpa sig till, distans från andra och från varandra. ostprovning med barnen, jag dör.

  2. De säger ju att pengar inte gör en lyckligare, men nog fan kan det vara ett hjälpmedel ibland. Hade varit schyst om man efter det där storbråket kunde ta en weekend på någon paradisö och ”bara rå om varana” istället för att åka hem och bli galen på att den andra inte diskat.

    • Pengar gör en väl inte lyckligare om man befinner sig i en grupp som redan har tillräckligt med pengar. Är pengar ett enormt orosmoment i vardagen, något man går och tänker på och grälar om månad ut och månad in, då torde man bli gladare om man fick pengar nog att inte behöva oroa sig. Förlängd stress drar ju ner gladhetsnivån ganska rejält.

  3. Ja de säger ju att det som par statistiskt sett mest bråkar om är pengar, så visst är man nog lite gladare/mindre bekymrad/lättare tills mods om man iallafall vet att pengabiten fungerar. Det finns så mycket floskler som slängs omkring utan vidare tanke på vad de faktiskt betyder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s