Det är så himla lätt att bli oskyldigt dömd, blööööööhh blöööööööhhh

Jag var på bra humör idag. Jag var glad. Det har varit en lång men fruktsam dag. Jag har ätit gott, jag har umgåtts med intressanta människor, jag har haft det bra med min son. Varför måste världen ständigt knacka på och påminna mig att den är så snedvriden och sjuk?

Vet ni vad som gör mig argast, gott folk? Vet ni vad som gör mig mycket argare än att vi har ett totalt impotent rättsystem, argare än att vi faktiskt lagligen tillåter våldtäkter t.om. i extrema fall? Ja, det gör mig faktiskt argare än män som har mage att sitta och snyfta över hur stackars män blir oskyldigt anklagade och rapa upp hur synd det är om män som är så utsatta för ondskefulla kvinnors lögner?

Det som gör mig argast är att vi uppfostrar våra barn till att tycka att det är okej. Vad är vi för jävla skitföräldrar egentligen?! JA, DU FÖRÄLDER ÄR ANSVARIG! SKÄMS! SKÄMS! Du som förälder är ansvarig när ditt barn anser sig ha rätt att våldta en rädd femtonårig flicka och skryta med detta. Du som förälder är ansvarig när en fjortonåring anser att man naturligtvis vill ligga med alla på en fest om man befinner sig på festen. Du som förälder har gjort detta.

Jag hoppas att du ligger i sängen tillsammans med din partner eller med en vän per telefon, och att du gråter över hur ditt barn beter sig och undrar vad som kan ha gått fel. Jag hoppas att du har ångest över hur ditt barn behandlar andra människors barn. Jag hoppas att du suttit med ditt barn på soffan och gråtit och undrat varför hen betett sig så, vad hen tänkte, hur hen kunde göra något sådant. Jag hoppas att du som förälder fortsätter att fråga dig detta resten av livet. Varje gång du säger något i stil med ”Ja, du vet ju hur pojkar är” eller ”men du, han vill nog bara visa att han gillar dig” när en pojke slår eller rör ett annat barn så säger du åt ungarna att det är okej för pojkar att vara våldsamma, ja, att de bör vara våldsamma. Pojkar är våldsamma, säger du, det är naturligt, det är som det skall vara. Pojkar har ingen empati, de förstår inte att de gör någon annan illa. Visa hur fint ni kan leka istället, visa pojkarna hur fint man kan leka så tröttnar de kanske på att slå er efter ett tag. Pojkar förstår inte bättre, pojkar vet inte hur man leker sådär fint så det får ni flickor visa och inte bråka tillbaka. Bråka inte tillbaka, det spelar ingen roll vem som började och dessutom vill han bara visa att han tycker om dig.

Ilskna män med dåligt grepp om statistik morrar om hur kvinnor ljuger, minst hälften av de dömda våldtäkterna är totala lögner. Min kompis blev anklagad av sin f.d. flickvän, och det var hon som tog initiativet, hon var hur kåt som helst, och sedan ångrade hon sig för att inte verka slampig! Min kompis blev anklagad av en lite festivalbrud, men hon var ju på alla så man behövde ju knappast våldta henne, det var bara att köra på. Hon skrek inte, hon älskade det!

Allvarligt talat.

Det är inte ens en överdrift.

Det är lagligt. Idag. I Sverige. Världens mest jämställda land, hurra hurra. Feministerna har Sverige i ett punggrepp, man får inte ens skämta lite utan att någon blir kränkt och kallar en snuskgubbe, Sverige är så jävla överfeministiserat, jämställdheten har gått för långt. Det är lagligt att våldta barn. Så många våldtäkter och sexuella utnyttjanden blir inte ens väckta till åtal att 3/4 inte ens bryr sig om att anmäla, så få åtal blir dömda att man inte ens orkar berätta för andra vad som hänt med rädsla för att det skall visa sig att våldtäkten skall ha varit helt laglig. Även om de säger nej, även om de bara ligger där och gråter eller är totalt medvetslösa eller klämmer ihop benen, så är faktum sådant att det fortfarande är helt okej att ha sex med dem. Med oss. För man vet ju inte, kanske det var så att han inte riktigt fattade att hon inte ville? Man vet ju aldrig.

När jag talar om samtyckeslag säger folk ”Åh! Skall man behöva stanna och fråga innan man sätter igång, så fånigt! Skall man ha skriftligt kontrakt eller? Då kan ju män bli anklagade för allt möjligt och bli dömda när tjejen ville ändå.” Ja tänk, så kan vi ju inte leva.

Jag vill inte leva såhär. Skäms på er, ni föräldrar som tillåter detta. Skäms på er, ni män och kvinnor som automatiskt misstror offer till schyssta killar. Skäms på er, ni som sitter och rapar om hur hemska kvinnor sätter dit män för våldtäkter. Detta är på era händer. Jag hoppas att ni mår jävligt dåligt.

Annonser

Tillägg till bloggutmaningen vecka IIII

Alltså, del två i del fyra av Schmenus och Arsinoes bloggutmaning.

Jag skrev ju ett väldigt tramsigt, lätt inlägg om våldtäkt, då jag känner att det finns så många som kommer att skriva om ämnet mycket bättre än jag själv kommer att göra det. Dels blir ännu ett inlägg om hemska upplevelser och ångest rent onödigt, då jag känner att det blir för utlämnande för mig, dels känns det lite som att predika för kören att skriva om samtyckeslagar när man skriver så klumpigt som jag gör. Men jag ville ändå bifoga en andra text, då jag ramlade över en sådan guldgruva av illustration igår.

En vän jag brukade arbeta med länkade till den här historien, om en 17-åring som blivit åtalad för våldtäkt mot barn i och med att han legat med en fjortonåring. Han själv tycker att det är fjantigt att flickor anses som våldtäktsoffer när de har sex vid fjorton, medan killar ses som hingstar, och drar sedan slutsatsen att det är synd om män som blir arresterade för våldtäkt så ofta, medan kvinnor kan komma undan med samma brott. Min f.d. kollegas vän ger sig in i debatten och följande diskussion tar plats:

Fallet Billy Butt

Det händer ju inte sällan att feminister tar upp idiotiska resonemang och gör narr av dem, men idioti på idioti på idioti… det är en prestation att vara så totalt dum i huvet flera gånger på raken. Låt oss analysera vad som egentligen blir sagt:

  1. Fortsätter Sveriges lagar i den riktningen de är på väg idag kan kvinnor bara gå fram och peka ut främlingar på stan, och de blir dömda om de inte kan bevisa sin oskuld. Ett starkt argument mot… vadå? Att lagarna gör det enklare för våldtäktsmän att bli dömda?
  2. Män döms i hög utsträckning socialt, alltså att även om de inte blir dömda i domstol ser deras omgivning ner på dem eftersom de är anklagade för våldtäkt.
  3. Att kvinnor blir så ifrågasatta socialt, att man i så hög utsträckning betvivlar kvinnors anklagelser om våldtäkt, är en bra sak. Detta kommer jag själv bli varse den dagen min väninna blir arg på mig och anklagar min pojkvän för våldtäkt för att hämnas. Igen, ett starkt kort, då detta antagligen är mycket mer troligt att det kommer att hända än att jag blir våldtagen och då inte blir tagen på allvar eller kan få min våldtäktsman dömd.
  4. Våldtäkt måste vara extremt svårt att bevisa, då det är ”snudd på värre än mord”.

Just detta att våldtäkt är ”snudd på värre än mord” tycker jag är en intressant sak att ta upp. Detta är ju helt uppenbart något som människor säger för att visa precis hur starkt de känner om våldtäkt – de hatar våldtäkt så mycket att de anser det snudd på värre än mord, så de måste vara människor vars åsikt man måste ta på allvar. Jag hatar våldtäkt så mycket att det skall vara praktiskt taget omöjligt att bli dömd för våldtäkt! Tre fjärdedelar av alla våldtäktsfall anmäls inte, men jag tycker fortfarande att det är för många anmälningar, för enkelt att bli dömd – så mycket hatar jag våldtäkt! Så snäll är jag! Så mycket hatar jag sexismen!

Kvinnohatet, hörni. Det visar sig på så många olika sätt. Jävla fruntimmer som anklagar varandras pojkvänner för våldtäkt som hämnd när de grälar. Jävla kvinnor, som ser till att män blir fängslade för att ha knullat, t.om. när tjejerna velat! Jaha, men det är okej för tjejer att ligga med underåriga killar? Orättvist! Orättvist! Orättvist! Dumma kvinnor, dumma matriarkat!

Jag såg en film häromdagen. Den hette THE ART OF KILLING och var väldigt klyshig. Wings Hauser (VICE SQUAD) spelade en råbarkad polis som försöker rensa upp i stan men inte alltid kan göra det enligt regelboken, men han är en bra polis och en bra man, dammit! I den här filmen har Hausers karaktär Jack ett förhållande med en mystisk, sexig mpdg-ish undercover polis som träffar honom och har sex med honom utan att bli förälskad i honom. När Jack tröttnar på att tjejen är sexig och rolig utan att låta honom köra över henne totalt säger han den underbara repliken: ”You know, the only thing I gotta say is, it’s been really tough on men through the ’70s and ’80s when it comes to women. And I’ll tell ya, if this is any indication of what the ’90s is gonna be like, I, uh – to hell with it, I’ll go gay!”

Det är väldigt svårt att ta mäns problem på allvar när de presenteras på det här sättet. Feministers problem verkar ofta vara att de är inte tillräckligt fokuserade på mäns problem, vi drar alla över samma kam, vi ignorerar hur hårt det är för män att leva idag. Nå, att leva är svårt, alla går igenom hårda tider. Bygg ni en killjour så bygger vi en tjejjour, sluta kalla varandra kärringar när ni söker hjälp och sluta se ner på känslosamhet så kämpar vi mot samma mål. Men när man hånar feminismen som onödig eller att man ju faktiskt har det ganska bra här i Sverige, nå… jag ser liksom inte samma antal arga män som säger sådant till Berth här.

Svenska våldtäktsmän – ni har det faktiskt ganska bra.

Inte för att lägga alla män som tar upp mäns problem på den här nivån, givetvis. Men som sagt. Jag ser inte sådär jätteofta andra män som rusar ut för att berätta för varandra att de faktiskt har det ganska bra.

Grattis till födelsedagen, min son

Idag fyller min son år. Jag hade liksom hoppats att den skulle bli bättre än hans förra födelsedag, då han var i någon utvecklingsfas och bara grät hela dagen.

Grattis!Katastrof, men roliga bilder.

I år skulle jag vara snäppet mer snål/ambitiös och försöka göra tårtan själv. Gissa vilken tårta som är min? (Mina läsare är skarpsinniga nog att ta ”Samuel 1år” som en ledtråd.)

 

Mitt tårtförsök, för övrigt, blev inte bara fult utan också förvånansvärt inte alls speciellt gott. Dock genuskorrekt rosa. Hoppas maken kommer ihåg silverkulor från affären, så man kan försöka dra uppmärksamheten från hur monstruöst ful den är.

Den ser faktiskt lite ut som sonen precis när han kom ut ur vaginan den dagen. Som en skrynklig skinka typ.

Grattis på födelsedagen. Jag firar även kvinnors frigörelse och skänker en tacksam tanke till de som kämpat så att jag kan arbeta istället för att vara hemmafru, så att jag i framtiden kan ta mina arbetspengar och köpa tårta. Puss puss min älskling!

Låt mig ge mig in i diskussionen

För någon vecka sedan bloggade jag om ett gräl mellan två feministiska damer rörande anklagelser jämtemot herrar som förtryckare. Lady Dahmer har nu skrivit lite mer om detta här. Hon skriver b.l.a:

”Det är inte synd om män. Det är inte ens synd om dem när vi hatar dem. Ett eventuellt manshat kommer aldrig påverka deras vardag. Ett eventuellt manshat kommer aldrig göra så att männen förlorar privilegier eller rättigheter eller något annat. Manshat begränsar inte männen överhuvudtaget. De behöver inte vara rädda när de går ut på kvällen och de kommer inte få lägre lön som ett resultat av manshat.”

Diskussioner om strukturer verkar ofta glida över i en diskussion huruvida man måste påbörja varje ställningstagande med ”OBS!! Det finns schyssta killar! Är du en av dem, ta gärna inte åt dig!” Alla anser sig vara ganska schyssta killar, (utom de som vill vara lite contrarian och kör hela ”om du inte gillar mig är det ditt problem!”-stilen när man antar att de anser sig vara schyssta). Diskussionen verkar liksom inte komma vidare. Vi fastnar varje gång. Är du snäll nog? Är du inte snäll nog? Hur är din ton? Medsyster, nu låter du otrevlig, jag kan tyvärr inte involvera mig i din kamp längre. Nytt ämne. Repetera.

Hos Arsinoe hittar jag följande diskussion:

Manshat

Jag har aldrig medvetet antagit att en person kommer att vara sexistisk, förtryckande eller något sådant. Jag blir alltid bittert besviken när en schysst kille drar lite höhö-skämt med polarna med lite alkohol, bara på sköööööööj, ha lite huuuumor för helvete, är det lingonvecka eller är du sådär sur alltid?! Schyssta killar som engagerar sig feministiskt och like:ar facebooksidor om damer och kök med rooooliga skämt som spammar ner min vardag, ha lite huuuumor. Jag dör alltid lite inombords. Det är de här männen som är fel med den feministiska kampen – man behöver inte våldta för att förtrycka, det räcker att like:a en rooolig bild av hur jobbiga kvinnor är i en relation eller hur tjejer alltid är i luven på varann. Det räcker. Okej, alla är ju inte så, men de allra allra flesta är så, åtminstone ibland. Det är så tillräckligt för att vi skall kunna diskutera strukturer utifrån det, tillräckligt för att de allra flesta män skall kunna se sig i spegeln och veta att de kanske inte är det där offret för totalt oprovocerad ilska iallafall. Det är det som är Klabbes fråga – vilka män finns egentligen i våra liv? Svaret är: helt vanliga män. Det är helt vanliga, schyssta män som gör sådana här saker, män som är roliga och smarta och som säkert är helhjärtat för jämställdhet och rättvisa, men som fortfarande på ett personligt plan känner lite på krogen, kommenterar utseenden, beter sig slemmigt eller äckligt och ser det som en komplimang osv.

De mest självbelåtna feministiska män jag känner är män som aktivt förnedrar kvinnor. Åtminstone en av dem har våldtagit, men han är inte annorlunda från de andra när de sitter och skrattar ihop om flickvännernas mammor och hur jobbigt det är att bli medsläpade till IKEA. De vet ju att de är snälla killar, de har bara lite roligt ibland. Höhö.

Diskussionen måste komma vidare. Det kan inte vara så att vi vid varje steg måste stanna, be om ursäkt för att någon inte alls är elak och känner sig utpekad när man talar om strukturer. Det kan inte vara så. Givetvis skall vi inte anta att folk vi träffar kommer att vara sexistiska förtryckarsvin, men om alla schyssta killar verkligen var sådär jätteschyssta hade samhället sett helt annorlunda ut. Vardagssexism är accepterat. Vi behöver ju inte vara personligt otrevliga mot män som inte gjort något otrevligt, men vi behöver heller inte sätta ribban vid våldtäkt. Vi behöver ju inte skuldbelägga en person för allt som är dåligt med patriarkatet, men händer det verkligen sådär jätteofta? Att påpeka att någon är en del i en struktur som är problematisk är ju inte detsamma som att hålla personen ansvarig för allt som är fel eller ens säga att personen är en dålig människa.

Jag är så populär

Jag har två troll. Den ene heter Erik och den andra heter Brendhain. Erik träffade jag när han trollade hos Arsinoe och skrev något tramsig som jag bloggade om, men jag fattar verkligen inte hur någon som Brendhain har hittat mig. Kanske var det han som hittade mig efter att ha googlat Mistress Anne Chocolate Delight.

Delight

Jag hade totalt glömt bort bägge två när jag såg att jag fått mycket skräppost och gick in för att se efter vad som stod på. Det var Brendhain som copy-pastat en arg kommentar fem gånger. Det han är arg över är att jag påstått att majoriteten av våldtäkter sker av män vi känner, vilket han motbevisar med en länk till 85 sidor där det står att majoriteten av våldtäkter sker av män vi känner.

De andra kommentarerna var från Erik. Erik tycker att jag borde väga varje ord så ingen känner obehag eller obekvämlighet och lyckas med andra ord totalt missa min poäng i mitt inlägg ”Tänk om man sade så om invandrarna”, där jag funderar kring våldtäktskultur och det faktum att kvinnor uppmuntras till att ständigt vara rädda. I ett annat inlägg tycker han att jag inte alls borde säga att jag är för mycket kvinna för att ha på mig skinny jeans eftersom övervikt inte har med kvinnlighet att göra. Och dessutom är det dyrare för män att köpa jeans. Sådetså.

Ja. Ni hör ju. Jag får ju skämmas att jag blockat dessa herrar och inte TAR DEBATTEN! CENSUR! DE HAR RÄTT ATT UTTRYCKA SIG! OM JAG BLOCKAR BETYDER DET ATT DE HAR RÄTT! DE HAR RÄTT OCH JAG HAR FEL OCH OM JAG INTE ORKAR BETYDER DET ATT DE HAR RÄTT! KILL THATCHER!

En av mina favorittexter är Underbara Claras text ”Bajsa inte din fanbase i ansiktet, blondinbella”. Här bemöter Clara tanken att tjejer är vidriga mot varandra och älskar att trycka ner varandra, något som man hör ganska ofta. Killar är rakare, killar är ärligare (underförstått: än kvinnor), killar snackar inte bakom ryggen, killar stöttar och tjejer river ner. Det får mig att fundera – hur många sådana här elaka troll är egentligen kvinnor?

Efter vad jag vet är alla mina (tre) ordinarie läsare kvinnor, och vilka kvinnor sedan. Roliga och smarta, en total fröjd, skapelsens krona, mina damer! Även om vi inte alltid håller med varandra blir jag alltid – alltid – glad av att få en kommentar från någon av er. Men så fort jag får en kommentar från en man är den förminskande, hånfull och otrevlig – ”du är överviktig!”, ”din engelska är dålig!”, ”fan vad pinsamt!”, ”du gör bort dig!”. Varför är det så?

Den man som kommenterat mest (förutom Brendhain, som fuskar med sin copy-paste-ilska) heter Wigwag. Wigwag vana att ta över kommentarsfältet hos kvinnliga bloggare tills han blir blockad. Han verkar inte direkt elak, men han har ett jäkla temperament och blir hulken-arg på sekunden han ogillar något, och när han är så arg anser han sig ha rätten att få spy ur sig vad otrevligheter han vill. Dessutom har han den dåliga vanan att läsa blogginlägg baklänges, alltså att komma på vad bloggaren vill säga för att sedan utgå ifrån detta när han läser texten.

Nå, Wigwag skrev faktiskt en ganska fin kommentar till min bloggkompis Schmenus:

Rövgille

Enligt Wigwag handlar det alltså om frustration. Om vi omogna feministbloggare bara blockat honom utan massa snack hade vi hanterat vår makt bättre. Å andra sidan hade han också TAGIT DEBATTEN på ett jättesnällt sätt, och alltså inte bara blockat människor rakt av. Dessutom skall vi alltid se till att TA DEBATTEN, HAR MAN INTE RÄTT ATT UTTRYCKA SIN ÅSIKT, ELLER?!

Män har ungefär all makt i samhället. Det innebär givetvis inte att du, Erik, har all makt personligen, men du behandlas på ett annat sätt än vad jag gör. Jag får kämpa hårt för att få den respekt du åtnjuter per default, och i många situationer finns det inget jag kan göra för att bli sedd som en individ, något du tar för givet. Ni har så mycket makt, ni får så stor plats, ni kräver så mycket eftersom det är det ni ser som totalt naturligt – och får ni inte det, då blir ni arga. Då känner ni att ni har rätt att sätta mig på plats, att ni har rätt att vara totalt genomruttna och hemska, och säger jag emot är det en jävla utmaning och säger jag inte emot är det jävla gnällande och ni har minsann rätt.

But I’m A Nice Guy from Scott Benson on Vimeo.

Varför i hela fridens namn är ni sådana? Tror ni att ni är spännande, intressanta eller smarta i er otrevlighet, en bloggvärldens Malcolm Tucker som gör en tjurrusning mot… vadå? Mina jeans? Mina lår? En generell text om hur jag dagligen uppmanas att vara rädd för dig? Inte för att dra alla över en kam, men när jag läser kommentarer i stil med ”har du inget bättre att klaga om?” så undrar jag lite detsamma om folk som sitter och är otrevliga för att känna makt över en minibloggare.

Förlåt om det blev lite personligt mot er, Erik, Brendhain och Wigwag. Jag använder er mest som exempel över hur dumt jag tycker att det hela är. Ser fram emot att läsa både Eriks och Wigwags blogg, för övrigt. Puss och kram!

Döden och mensen

Schmenus-Sara skriver om döden och mensen och lite om livet, och jag bara sitter och nickar. Som jag har skrivit om tidigare älskar jag att få mens, eftersom det blir som en hjärnförlossning. I flera dagar eller veckor går jag omkring och känner mig irriterad, sorgsen, känslig i huden, obekväm, svullen och hormonig, och så kommer mensen och jag tänker åh, äntligen! Så blir jag lättad och glad, för jag vet att nu mår jag bättre.

Min pappa gick bort för nästan två månader sedan. För ett par dagar sedan fick jag ett besked som liksom fastnat i sorgearbetet och gör det omöjligt att inte må dåligt konstant. Det får mig att tänka på döden och livet, på våra kroppar och våra känslor. Min sorg är som ett stort moln över mitt liv, och det finns ingen utväg, ingen befrielse. Det enda jag kan göra är att vänta och se, det blir ju bättre till sist och det går inte att skynda genom dåliga perioder i livet. Eller kanske är det inte så, kanske är jag bara hormonig eftersom jag antagligen, förhoppningsvis, snart skall få mens.

Varför tänker vi inte mer på döden än vi gör? Vi skall alla dö. Jag själv har alltid känt att det inte spelat sådär jättestor roll om jag skulle råka dö eftersom jag ju isåfall kommer att vara död, men då känner jag inte längre nu efter att jag fått barn. Nu har jag något som kopplar mig till livet, så jag hoppas väl att jag inte kommer att dö så snart iallafall. Oavsett, följer en lista att plocka fram till min död:

  1. Jag vill ha en kyrklig begravning, eller åtminstone en begravning med en okej bullshittare som håller i allt (absolut helst en präst. men det kanske är svårt om folk vill spela lite svängigare begravningsmusik än psalmer). Någon som träffat alla mer än en gång för att få en bild av mig, det är jag värd. Jag betalar kyrkoskatt, jag har rätt till det. Min pappas begravning med en moderat politiker som läste en text om hans liv var en total katastrof. Inga moderata politiker, jag vill ha folk som kan bullshitta professionellt på ett trovärdigt sätt.
  2. Inget prat om att vi ses i himmelen. Jag tror inte på himmelen eller livet efter detta. Jag lever kvar som legend, men make no mistake, jag är död.
  3. Jag vill att man tar hår från min döda kropp och gör smycken av, eller kanske tar ett fotografi av mitt ansikte efter döden som man ställer på bokhyllan i vardagsrummet.
  4. Det vore ju väldigt roligt om de som sörjer mig kunde träffas ibland och prata, inte om mig men det är ju trevligt att ha en ursäkt att hålla lite bättre kontakt med sina släktingar och vänner.

Resten av mitt tyckande är mest trams. Vad tänker ni om döden?

Bloggutmaning – en lätt fundering på underhållningsvåldtäkt

Del fyra i Schmenus och Arsinoes bloggutmaning om sex och feminism. Denna del handlar om våldtäkt, och jag känner att det kommer att bli många historier i stil med Project Unbreakable. Jag orkar inte skriva om mig själv, samhällsanalys eller vad det nu kan vara. Jag har skrivit tillräckligt om sådant. Istället får det bli ytterligare ett lätt och luftigt inlägg.

När jag hade bloggutmaning med film klagade Maggie May regelbundet över antalet våldtäkter i filmerna jag rekommenderade. Vi diskuterade saken, och hennes bild var att människor ofta vill se kvinnor lida. Jag har en enklare, men samtidigt mer invecklad teori. Jag tror helt enkelt att våldtäkt är vanligt i exploitationfilm för att det är enkelt, en enkel, ren genväg till handlingen. Är någon karaktär ondskefull och slemmig går det enklast att ha honom våldta en kvinna på något hemskt sätt, så vet ju alla vilken ond man han är. Det är mer effektivt att visa hur han våldtar och mördar än att bara visa hur han mördar, och dessutom får man se våldtäktsoffrets tuttar. Det är obehagligt och sexigt, två känslor som säljer i exploitation.

Låt mig ta ett par exempel på distinkta våldtäktsscener och hur de relaterar till karaktärerna.

1. SWITCHBLADE SISTERS (1975)

I filmen finns två distinkta våldtäktsscener som är väldigt intressanta. Den första av våldtäktsscenerna är en scen i vilken en av damerna i tjejgänget blir drive by-våldtagen, alltså kidnappad och gruppvåldtagen i en van. Vad har den här scenen för syfte, handlingsmässigt? Inget alls! Man spelar helt enkelt på hur flickorna i det kriminella (jag skriver ”flickor”, då det är en stor del av filmen hur damerna är omyndiga) gänget fortfarande är av kvinnokön, och alltså är sårbara. De är först och främst kvinnor, oavsett hur starka de är, hur skrämmande de är, hur bra de kan slåss.

Den andra hanterar hur den ena huvudkaraktären, Maggie, blir våldtagen av den andre huvudkaraktärens, Lace, pojkvän. Maggie och Lace träffas och blir snabbt mycket nära vänner, något som går om intet efter att Maggie våldtas av pojkvännen, men gillar det. Syftet här är klart – Maggies karaktär är sådan att hon inte skulle gå med på att ligga med någon annans pojkvän, speciellt inte om han tillhör någon hon respekterar. Men hon är av kvinnokön, och kan därför inte motstå den sexuella njutningen även om den inletts med tvång och våld. (Detta att kvinnor är slavar till sina sexuella lustar är något som det spelas på väldigt mycket, inte minst i radiotrailers.)

2. THE BIG DOLLHOUSE (1971) / THE BIG BIRD CAGE (1972)

BIRDCAGE/DOLLHOUSE är så lika att jag skriver om dem tillsammans. Filmerna är typiska WiP-rullar som delar många skådespelare och regisserades av den store Jack Hill, som regisserat SWITCHBLADE SISTERS och dessutom andra klassiker som FOXY BROWN och COFFY. Våldtäkt i BIRDCAGE/DOLLHOUSE hanterar ämnet våldtäkt mot män, något som media ofta spelar på som något lustigt.

I DOLLHOUSE får vi se hur kåtbocken Harry tar med en ny, oskuldsfull kollega, Fred, till jobbet som fruktleverantör till ett kvinnofängelse. Harry och Fred är väldigt frestade av de tajta och svettiga unga kvinnorna, och Harry skojar om att en vacker dag kommer han att bli våldtagen av någon av dem, något som faktiskt händer Fred. Han blir inlurad i ett skafferi av den ljuvligt vackra Roberta Collins som skriker åt honom att dra av byxorna, sätter en kniv mot hans penis och hotar kastrering om hon inte får se ett kraftigt stånd. Fred blir uppenbart traumatiserad av händelsen, han flyr scenen så snart han kan och förklarar sedan för den oförstående Harry att han ligger vaken om natten och mår dåligt. I en senare scen infångas den ondskefulla men vackra fängelsedirektören och ges som belöning till Fred och Harry, som till en början inte alls vill våldta den gråtande och förnedrade kvinnan som ligger fastkedjad på flaket av deras lastbil, men som sedan glatt ändrar sig när hennes bröst uppenbaras. Här är könsrollerna ganska tydliga. Fred är den oskuldsfulle romantikern som blir hånad när han försöker kyssa kvinnan han ligger med, medan Harry inte har något emot att våldta eftersom han tycker så mycket om sex. Harry tar dessutom betalning från vissa fångar i form av tafsningar, trots att han mycket väl kan se att de ogillar hans beröring – däremot är han hederlig och rejäl, och inte alls ond. En man som är så mycket man att han inte kan stå emot varje inbjudan till sex.

I BIRD CAGE är ämnet ännu mer utpräglat då offret är en homosexuell fängelsevakt. I en av slutscenerna lyckas fångarna fly, och en grupp mycket attraktiva damer övermannar och håller ner den kraftigt överviktige, ”oattraktive” vakten, för att sedan våldta honom vaginalt. När han skriker och gråter tystar de honom genom att sätta sig på hans ansikte och våldta honom oralt. Här påvisas kvinnornas sexualitet som något liknande Harrys, de är så upphetsade av sitt fängelsecelibat att de tar vem som helst som kommer i deras väg.

3. SAVAGE STREETS (1984)

I SAVAGE STREETS används våldtäkt på ett mycket vanligt sätt. En mycket, mycket oskuldsfull ung kvinna våldtas och används som anledning till att hennes syster (spelad av den store Linda Blair) måste hämnas. I rape-revenge-genren är hämnden ofta utförd av offret (se bl.a. MS .45, en av mina favoriter) men det händer inte sällan att det är en älskare eller släkting som tar ut hämnden. Dock är våldtäkten isåfall en mindre del av handlingen – fokus ligger på huvudpersonen, inte på offret.

Offret i SAVAGE STREETS är Blairs syster och hon är en ”fin flicka”, dvs klär sig inte i Blairs läder och spandex utan i lätta 50-talsklänningar och tantiga koftor. Hon påminner starkt om karaktären Sandra i GREASE, fast i SAVAGE SISTERS är hon dubbelt offer genom att dessutom vara stum. När hon våldtas händer dessutom något som händer relativt ofta i film – hon blir så chockad/förstörd att hon hamnar på sjukhus och svävar nära döden. En våldtäkt är inte bara en fysisk och mental påfrestning, det är dödligt farligt, något som gör att du hamnar i koma och sedan avlider. Hur detta går till är inte så viktigt – offret dör inte av blodförlust eller interna skador, utan av att bli av med sin osuldsfullhet. På samma sätt som Raskolnikov i BROTT OCH STRAFF eller Thérèse i THÉRÈSE RAQUIN påverkas kroppen av psyket, sjukdom uppstår av trauma. Att hämnas en våldtäkt handlar alltså inte bara om att hämnas våldtäkten utan mer om att hämnas förlusten av karaktären – även om hon överlever har en del av henne dött.

Jag hatar mode

Jag äger ett par byxor som inte är trasiga. Anledningen till att de inte är trasiga är att de är så långa att jag bara kan bära dem på vinterhalvåret, då jag har stövlar på mig. Igår tog jag med min make ner på stan och han sade till mig att det måste bli ett slut på detta att jag aldrig köper något åt mig själv. Jag tvekar inte att köpa något fint i klädesväg till Samuel och jag missunnar inte min man sina nya skor eller vad det nu kan vara, men jag skulle aldrig, aldrig, lägga ut 200 spänn på nya byxor åt mig själv. Förra vintersäsongen var mina ben blå när jag kom fram till jobbet. Jag är en jävla idiot.

Så nu skall jag köpa nya byxor. 90% av kläder i butik går ju bort, då jag är för mycket kvinna för skinny byxor. Alla byxor är skinny eller super skinny, vilket är svårt att köpa när man inte är super skinny då de inte passar på benen. Dessutom är de sjukt obekväma. Sedan går ju 100% av nätköp bort då man inte kan pröva skiten först.

Inga kläder sitter speciellt bra på mig. Jag kräver att få anse detta klädernas fel. Sedan får man pulsa fram i minusgrader med en Indiska-klänning från nittiotalet som straff i vilket fall. Illa illa.

Tänk om man sade så om invandrare

Det pågår ju just nu en debatt mellan Lady Dahmer och Elaine Eksvärd, rörande huruvida alla män förtrycker alla kvinnor, för att låna Fannys fras.

Jag kan absolut förstå hur provocerande det är att som man få stå till svars för andra mäns missdåd, och Michael är med största säkerhet inte alls en man som våldtagit eller slagit damer. Med största säkerhet är det inte så, eftersom det bara är väldigt få herrar som gör sådant (i europa), precis som Eksvärd skriver. Däremot tror jag absolut att det finns ganska många herrar som är snuskgubbiga, vilket är precis tvärtemot vad hon tror.

Den här tanken att man måste ha våldtagit för att vara ett äckel eller sexistisk, det tycker jag är problematiskt. Det handlar givetvis inte om individuella män utan om en struktur som säger att det är mer än okej att tafsa på krogen, glo, kanske komma med kommentarer om utseende på arbetsplatsen, vara hotfull eller medvetet ignorera avvisanden i flirtsammanhang… det är inte bara okej, det är förväntat, för det är så samhället ser ut. Denna samhällsnorm gör att det är inte en extrem minoritet som är ett problem, det är tillräckligt många för att detta beteende skall anses korrekt och damer som protesterar som bråkiga. Jag menar, herregud, sådär mycket liv bara för att han gav en komplimang, vilken glädjedödare.

Det är förnedrande för män att bli ihopklumpade med våldtäktsmän eller snuskgubbar eftersom ingen vill se sig som en sån där. Alla är schyssta killar, schyssta killar som kanske dricker lite och kanske bara vill känna lite, och när hon är sådär jävla fin måste man väl få säga nåt eller? Kanske inte varje gång, men det har nog hänt de flesta. Tanken att det är en rättighet att få säga eller göra vad man vill, även om det gör kvinnor obekväma, den tror jag finns någonstans i ganska många män vid ett eller annat tillfälle. Det är det som är problemet, att vi stänger ner alla definitioner av sexuella trakasserier utom just hollywoodvåldtäkten, med mannen som en dreglande galning och kvinnan som en skrikande och svimmande blek duva. Många kvinnor blir våldtagna vid något tillfälle, de flesta av någon de känner och litar på. De allra, allra flesta (för att inte säga alla) kvinnor blir sexuellt trakasserade regelbundet. Att säga att det bara är en minimal procent, en extrem minoritet, som drar höhö-skämt eller bara måste försöka få en i säng trots att hon inte är intresserad, det tror jag är fel.

Diskussionen handlar i grund och botten om något annat, detta att kvinnor kan känna sig otrygga att bli visiterade av män, men genast vänds den till något annat – men jag har aldrig våldtagit! Du får inte generalisera så! Alla män våldtar inte. Däremot ser samhället ut så att män anses ha rätt att bete sig ganska äckligt utan att det är ett problem, det ser ut så att kvinnor blir konstant påminda om vår sårbarhet, att vi bara är en skogspromenad ifrån våldtäkt. Ni kan väl inte klandra oss om vi beter oss lite nervöst i det sammanhanget?