Romantik/Rasism

Ingen i hela världen har väl missat youtubefilmerna ”Your kind makes good kissers”, där man har skådespelare lite krytstat spela ut samtal en genuin kvinna har haft med genuina män som söker asiatiska kvinnor (del ett finns här och del två här). Resultatet är ganska talande, givetvis på en sexistisk nivå men ger också en lysande inblick i hur man faktiskt ser på människor av asiatisk etnicitet, vilket också givetvis kan hinta mot bemötandet av andra etniciteter. Fördomar som att asiatiska kvinnor är snälla, smala, pyssliga, kvinnliga, vackra och spermasväljande horor i sängkammaren florerar helt fritt bland romantiker, och det hela pendlar mellan en ensamhet som är som en öppen vak i dessa mäns liv, och deras behov av att flåsande säga saker som ”hon svalde all sperma redan första gången hon sög av mig…. är det en kulturell grej?” och dylikt. Jag önskar att jag hade insikt nog att skriva om just rasism och sexuell rasism, men det har jag inte. Jag kan ingenting om detta, det kommer fortfarande som en chockfaktor att tänka sig att människor kan leva som en av oss, i vårt samhälle, och fortfarande vara en annan, helt utesluten. (Jag säger ”en av oss” fullt medveten om att jag gör detta som vit kvinna och därmed har privilegiet att se mig som ”en av oss”, det är liksom det som är poängen – samhället är gjort för mig, allt finns till för mig, jag passar in. Kvinnor av andra etniciteter gör det inte, även om de är svenska eller västerländska, vilket är sjukt svårt att tänka sig, och ganska hemskt. En enkel tanke, men som många andra enkla tankar är den fortfarande ny när den blir personlig, när man fattar.)

Nåja. Som sagt så vet jag ingenting om rasism, eller åtminstonde inte tillräckligt för att kunna skriva en reflektion om det. Däremot vet jag en jäkla massa om romantik, och det är den andra tanken jag tar med mig ifrån Your Kind, nämligen männens romantik.

Romantik är något som man traditionellt säger att kvinnor suktar efter och män suckar åt. Romantik är Harleqinromaner, där kvinnan är en viljestark vildkatt, omöjlig att tämja, midja som en vidja och hår som en trasslig virvelvind, och herrarna har bringor som är oväntat håriga, en lock i pannan, intensiv blick, hotfull och sedan ett löfte, muskler som en panter. Sådan är romantiken, eller också är den som tjejiga filmer där tjejen är en tramsig/skitsnygg velmaja som tror att hon kan klara sig utan en man och bara ramlar hela tiden, tills hon hittar en man hon hatar och sedan älskar och sedan ligger med. Nå, sådan är inte romantiken. Romantiken finns överallt, och de mest romantiska människor jag träffat har nästan uteslutande varit män, även om de varit mindre dramatiskt romantiska än några av de kvinnor jag talat med. När jag tänker på romantik tänker jag ofta just på dramatik – uppstyltade situationer med blommor, obekväma samtal, allting är som det är i film, ingenting får lukta fis eller förstöra ”perfektionen” i det som händer. Perfektion innebär att man inte är människa, antar jag. Det innebär att man är en idé av en människa. Och det är just där som romantiken finns.

Idén av en människa, en asiatisk kvinna, som just en Asiatisk Kvinna med stort A och stort K, är bisarr. Kvinnor är individer, människor, och man kan absolut inte anta att en kvinna från asien kommer att vara snäll eller älska att pyssla, men det är just det som finns i romantik. Romantik är generaliserandet, det är förnekandet av den mänskliga faktorn i människan, det är förnekandet att någons fisar luktar illa eller någon är morgonsur eller kräver att få bajsa på ens bröst innan älskog, det är förnekandet att personen man letar efter är människa. Jag såg en dokumentär vid namnet THREE MILES NORTH OF MOLKOM där ett gäng hippies har en hippiefestival och alla tjejer som medverkar är sådär slanka, blonda, veganer som är helt casual skitsnygga, och herrarna är hemska och letar efter Kvinnan i Sitt Liv. När jag dagen efter satt på jobbet och hånade dessa män för att leta efter ”The Goddess”, en gudinna som skulle hela dem och ge deras liv mening, möttes jag av oförstående blickar av mina egna herrar på jobbet – var det något konstigt i att leta efter Gudinnan? Dessa män jag arbetade med uttryckte tankar som att kvinnor i sig själva är helande, kan hela djupa sår i själen, och att rätt kvinna kan ge deras liv mening, medan jag gapande försökte att inte tänka på samtalet vi haft bara tidigare i veckan då de flesta av dem gapflabbad vid tanken på en kvinna med håriga armhålor. Jag menar…. vi pratar om kvinnor, om människor, som skall ge deras liv mening. Jag tror nog att min man älskar mig, men jag hoppas verkligen inte att han tänker att jag är det som helar hans själ och ger hans liv mening, för då måste han krossas inombords varje gång han ser mig ligga på soffan, dricka öl och titta på DRAGON’S DEN. Här ligger människan som ger mitt liv mening och skrattar åt en kvinna som investerat hela sin förmögenhet i en bärhjälp för människor som tycker att det är jobbigt att bära på blombuketter de plockat. Här ligger den som läker min själ och dricker Pripps Blå och äter chips med samma hand hon använt för att riva i sina tånaglar endast sekunder tidigare.

Romantiken finns, och den blomstrar. Givetvis generaliserar jag hejvilt nu, och givetvis är hela min tes baserad på anekdotiska bevis, men jag tror att det finns bra mycket fler romantiska män som är destruktiva än det finns romantiska kvinnor. De flesta romantiska kvinnor jag känner är singlar, medan jag känner enormt många romantiska män som liksom kräver stiliserad romantik av sina kvinnor. Nämnde jag f.ö. min första pojkvän, som var en väldigt Snäll Kille™, en vänsterkille som var emot porr (utom den som fanns på hans dator, som han försökte klandra sin rumskompis för) och som var helt för jämställdhet men fortfarande tyckte att jag var för dominant för att vara en riktig kvinna alla gånger? Han har numera en grej för kinesiska tjejer och har flyttat till kina, inte minst eftersom kinesiska tjejer är snällare och kvinnligare. Än vadå? Än honom själv, får man anta. (Förlåt om du läser detta, men jag är fortfarande förbannad över mycket som hänt. Du vet vad jag talar om.)

Romantik är förtryck, och det är förtryck från två håll – från kvinnorna, där det innebär att de måste vara vackra och inte prutta, och från männen som ser kvinnor som gudinnor. Att kalla kvinnor gudinnor är inte att göra dem större eller mer imponerande, utan att lägga mer press på dem. Vem klarar egentligen av pressen att vara en helande kraft, en gud, meningen i någon annans liv? Lev för dig själv, för bövelen.

Annonser

One thought on “Romantik/Rasism

  1. du formulerar mina tankar! wow! eller hur, sånt jävulska ansvar som läggs på oss i romantikens tecken. och som jag stör mig på att harlequinromaner fnissas åt samtidigt som faktisk skönlitteratur kan komma undan med de mest sliskiga kvinnobeskrivningar! då är det litteratur, eftersom det är…öh… verklighetstroget..? jag tycker för övrigt kvinnorna i harlequin brukar vara mer kaxiga och vildkattiga än vad de har tillåtits vara i skönlitteraturen. romantik är en av de mer läskiga sätten att objektifiera kvinnor på tycker jag, för det är så dolt i falsk godhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s