Mot offentligheten (och vidare)

Jag funderar på detta med bilderna på sexistiska tweets om damlandslaget. Ni vet vilka jag menar – alla vet vilka jag menar.

På min exempelbild har man valt att censurera alla skribenter förutom den stackars Andreas Stockenberg, som får bli sexismens ansikte. Sedan Uppdrag Gransknings omedelbara klassiker om närhat (som jag fortfarande inte sett vilket jag kanske borde göra innan jag uttalar mig) har satt begrepp som både kvinnohat och näthat i Svenssons mun så länkas de samman igen och igen, och detta av god anledning. Hela poängen med näthat är detta att det behövs så enormt mycket för att kunna betraktas som näthat, men som vanligt när man diskuterar ”kvinnofrågor” så blir allt någon slags halmgubbetramsdiskussion ganska snabbt. Åh, Fanny skriver ett kritiskt inlägg om Cissi Wallin eller Lady Dahmer skriver ett kritiskt inlägg om Blondinbella, näthat näthat näthat!

Jag skriver ganska mycket elaka saker. Efter att jag blivit länkad två gånger och fått mycket traffik på två av mina elakare inlägg så är jag mer försiktig, men innan dess såg jag den här bloggen som en nästintill isolerad del av internet där ingen någonsin skulle gå. Vem skulle vilja läsa min blogg? Ingen, och framförallt ingen som skulle ta illa vid sig. Precis så tänkte antagligen Andreas Stockenberg när han skrev sitt totalt genomtråkiga skämt om hur lesbiska fotbollsspelare i svenska damlaget är.

Problemet med internet är att vi vill ha kakan och äta den – vi vill kunna säga vad vi vill och att alla skall kunna läsa, och vi vill kunna göra det utan att någon egentligen läser. Detta är ingen nyhet, det är ju uppenbart, men det finns ingen lösning på det här problemet. Alla vet att det man skriver är offentligt, man bara bryr sig inte. Givetvis fyller collage som den ovan en nödvändig funktion, nämligen att påvisa att kvinnohatet, sexismen och homofobin lever och frodas än idag, i Sverige. Att se enskilda individers uttalande som just enskilda händelser är att ignorera hur samhället ser ut, precis som att SD’s rasistskandaler kanske inte är enskilda individers uttalande utan pekar på något i själva partiet. Att synliggöra rasism och sexism är att synliggöra en samhällsstruktur, oavsett hur mycket man talar om skämt eller enskilda individers humor. Oavsett hur mycket skämt det är så tänker ju dessa människor så, och det är ju ett problem, inte sant?

Skulle min blogg bli granskad, däremot, skulle en hel massa skit dras upp, skit som jag kanske inte riktigt vill eller kan stå för inför offentlighetens blickar. Vi pratar alla skit om folk när vi tror att de inte hör. Jag ser internet som en stor öppen uteservering, där man pratar om folk som kanske senare visar sig sitta precis bakom och se ledset upprörda ut efter att man kallat dem ”slätpolerade kristen-nördar”, eller vad det nu kan vara.

Får man vara elak? Får man vara elak privat? Jag vet faktiskt inte ens hur jag känner själv, utom just att jag måste vara elak ibland (jätteofta) eftersom man är en trasig, halv människa om man bara är snäll.

 

Annonser

One thought on “Mot offentligheten (och vidare)

  1. Ping: Onlinegnabb och feminismen | hej emmisen! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s