Jag är inte en speciellt bra mamma

Den del av patriarkatet som jag lider av mest är inte utseendehets eller slut shaming, trots att dessa kanske påverkat mig mest i min syn på mig själv. Jag är uppvuxen i vetskapen att jag inte är speciellt snygg, att jag aldrig kommer att vara speciellt snygg och att jag därför inte behöver försöka bli snyggare. Bättre då att anta att jag är intressantare eller en bättre människa än vackra människor, eftersom dessa faktiskt inte behöver vara det, en syn som givetvis till stor del är formad av avund. Jag skulle gärna vilja vara en riktigt snygg person, men det är jag inte. Jag pendlar i mina ögon mellan knullbar (inte vacker, men vilket sex appeal!) till direkt ful (vilket är okej), men jag har aldrig låtit detta stoppa mig från att smaka livets goda i form av alkohol och one night stands, vilket under en period var riktigt destruktivt och gjorde att jag såg ner på mig själv.

Den där gnagande skammen är jag över idag, mycket därför att jag vägrar att låta mig definieras av andra. En vän som försökte ligga med mig sa en gång att jag med min utåtgående personlighet, katalog av sexuella anekdoter och mjuka kropp är perfekt liggmaterial, men mardrömslikt flickvänsmaterial, en komplimang som verkligen punkterade mig en kort period. Som sagt så känner jag inte lika starkt idag som jag en gång gjort att detta är något som definierar mig. Guldmedaljen där går till föräldraskapet.

Faktum är att jag är en ganska dålig mamma. Inte så att jag vansköter mitt barn eller inte älskar mitt barn, men de krav vi har på just mammor känns i det närmsta bisarra. Mamma är förälder, pappa är bonusförälder. Hon har ansvaret, han är duktig om han ”hjälper till”, och aldrig har väl kraven på mammors mångsidighet varit lika stora som idag. Jag läste en artikel i någon tidning typ Facket Monthly om hur det egentligen borde vara en fördel att en kvinnlig anställd har barn eftersom hon ju då kan göra många olika saker samtidigt, är stresstålig, har bra inlevelseförmåga, kan arbeta med extremt krävande individer osv. Nu fungerar det ju inte så, utan mammor ses ofta som en börda eftersom hon tar fler VAB-timmar än pappan, men det borde vara så.

Min son föredrar sin pappa framför mig. Det gör såklart ont, men det är inte så konstigt. Jag jobbar eftermiddagar och kvällar medan min man är hemma med sonen, och sedan går han upp på morgonen medan jag sover ut efter kvällsjobbet. De har en hel värld tillsammans som jag bara kan ana. Hade jag varit en man hade det inte varit något problem, men som kvinna påminns jag dagligen om mitt tillkortakommande. Barn som ramlar vill ha mamma, barn som vaknar mitt i en mardröm gråter efter mamma, barn söker sig till mamma när de är blyga. Så är det i reklamer, böcker, filmer, överallt. Det faktum att jag faktiskt inte är mammafiguren, tryggheten i mitt barns universum, det bränner i mig av skam, men det är ju egentligen fullkomligt normalt. Jag är förälder mer än mamma, helt enkelt.

Tänk på frasen ”en god förälder” och jämför den med frasen ”en god mor”, det kan väl inte vara bara jag som associerar olika på dessa uttryck? En god förälder gör det bästa hen kan för sitt barn. En god mor åsidosätter sig som person och sina behov totalt, med ett leende på läpparna och ser det inte ens som en uppoffring utan ett naturligt val hon gör med glatt hjärta eftersom hon får ”så mycket mer” av att vara mamma. Hon ler mjukt, hon är klok och öm, bestämd när det behövs och ständigt stolt över sitt barn. Alltså, jag är stolt över mitt barn (han har t.om. räfflor i gommen precis som alla andra och när han sjunger låter det som när man spelar på såg, han är fan helt perfekt), men jag är en människa som är imperfekt. Det faktum att jag inte ens strävar mot att bli bättre talar sitt tydliga språk. Jag är ständigt rädd för att bli ifrågasatt över det faktum att min man faktiskt är den största personen i vår sons liv, eftersom detta inte innebär att han är en bra pappa utan just att jag är en dålig mamma. Min son är inte alltid i min hjärnbalk, det går ibland flera timmar då jag tänker på film, lustiga saker som hänt under dagen, min mans läckra ben eller vad det nu kan vara.

Observera att jag inte fiskar beröm över mitt beteende, mina känslor eller för all del mitt utseende. Jag bara funderar lite över hur bisarrt det är att vi än idag har den här bilden av föräldrar, kvinnor och moderskap. Tydligen händer det nästan alltid att man hör äldre män på sin dödsbädd ångra tiden de spenderat med arbete snarare än inom hemmet, och det kan jag förstå. Delar man upp könen till arbetare ute och arbetare hemma och tilldelar den senare en Madonna-Hora-problematik kommer bägge parter antagligen att bli otillfredsställda. Det känns också konstigt att vi öppnat upp pappans roll så mycket, men att mammarollen fortfarande i praktiken är kvar på en sådan konservativ nivå, då Den Goda Mamman väntas vara huvudföräldern.

Om du funderar på att bli mamma så borde du veta detta. Det är en jäkla press. Kanske lägger jag den på mig själv, men jag gör det av en anledning. Hade jag varit en pappa hade jag antagligen blivit hyllad som superförälder. Istället gnager tvivlet, eller snarare vetskapen. Jag är ingen speciellt bra mamma, bara en okej förälder.

Annonser

8 thoughts on “Jag är inte en speciellt bra mamma

  1. men det finaste man kan ge är kanske att låta barnet ty sig till den som den vill. att vara så säker i sin föräldraroll att man inte säger upp sig från jobbet i panik över att inte vara favoriten. det måste väl vara en direkt effekt av det samhälle som vi vill ha, att ibland blir pappa favvo? och om den äldre generationens män ångrade att de inte var mer med sina barn, så tror jag att generationens män strax över oss har kämpat med frustrationen att inte få vara med sina barn för att mamma står i vägen. både kulturellt och direkt där i hemmet. där tror jag vi kommer vara bättre. jag hoppas att jag skulle våga hålla mig i bakgrunden som du gör, om det är så det blir. om vi bara skulle kunna få bli av med de vidriga jävla mammatidningarna from hell med kvinnosyn från 50talet. mammatidningarna och bröllopstidningarna är satans påfund osv. tycker jag. lite offtopic men iaf…

  2. och asså om ”mamma” är det som du beskriver, den där uppoffrande rollen, då är det ju en ynnest att få ha en kass mamma. hellre två föräldrar än en sån olycklig och frustrerad mamma som man skulle få annars.

    • Tror att det handlar om duktighetsnormen, att man som mamma liksom har press på sig att framstå som totalt bäst. Man blir glad av bekräftelse, och man blir glad när man är en bra mamma = uppoffrar sig. Helt idiotiskt dumt.

  3. Huvudet på spiken, jag tror att du sätter ord på något som väldigt många föräldrar känner men… Ja, jag har inte tänkt på det. Det är läskigt hur mycket som man bara anser vara ”the natural order of things”.

    Men tack 🙂

  4. Ping: Två väldigt problematiska föreställningar kring män | genus SCHMENUS // din nya favoritblogg

  5. Ping: En bloggare som inte får gå förlorad | Sara Schmenus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s