Meiko Kaji

Följer en hyllning till en av mina favoritaktriser och sångare, den absolut underbara Meiko Kaji.

Meiko Kaji blev uppsnappad av den legendariska filmstudion Nikkatsu under mitten av sextiotalet, men då var hennes roller helt fel. Hon spelade traditionella roller som flickvän eller kärleksintresse, och det var iom hennes roll som gängledare i STRAY CAT ROCK 1970 som hon hittade sin niche.

Hon var sedan tvungen att flytta till studion Toei då Nikkatsu drog sig mer åt pinku violence, medan Kaji ville spela roller med lite mer djup. 1972 spelade hon sin kanske mest kända roll som Sasori (skorpion) i den första filmen i serien FEMALE PRISONER 701 om en komplicerad ung kvinna som blir sviken av sin älskare, en polisman. För att rädda sitt eget korrupta skinn som sätter fast henne för ett brott hon inte begått och ser skrattande på hur hon gruppvåldtas av ett gäng gansters, ett svek i de flestas ögon. Kaji säger knappt ett ord genom hela filmen, utan kommunicerar genom sina ögon och kroppsspråk, och hennes porträtt av Sasori är både rörande och jävligt skrämmande, eftersom hon använder hela sitt jag att söka hämnd. Lustigt att tänka här är att Kajis filmer var totalt mainstream i Japan, ungefär som PIRATES OF THE CARRIBEANS här i västvärlden, och ändå inkluderar scener där rymmande fångar springer med mensblod rinnandes nedför låren och hur sadistiska kvinnor torterar varandra med brännheta glödlampor i vaginan, eller våldtar män i scener som är minst sagt obekväma.

I en intervju förklarade regissören att ansåg att det var Kajis brist på traditionell kvinnlighet, det faktum att hon var en ”pojkflicka”, som gjorde henne så passande i rollen, något jag inte kan hålla med om. Kaji spelar Sasori som en kvinna, och visst kan man ha en karaktär som är traditionellt feminin och samtidigt våldsam (be mig inte att förtydliga, ni får helt enkelt se filmen och se om ni förstår hur jag menar). Tanken att hon inte kan vara en iskall mördare, besatt av hämnd och dessutom kvinna tycker jag är lite trist, och dessutom rent felaktig.

Kaji blev upptäckt av den stora massan iom Tarantinos KILL BILL, som är tungt inspirerad av många av de karaktärer hon spelat, och dessutom inkluderade sång ifrån soundtracket ifrån FEMALE PRISONER och LADY SNOWBLOOD, bägge framförda av Kaji. Därför är det så extremt frustrerande för mig att läsa saker som att Tarantino gjort en unik karaktär i KILL BILL, eller att han skulle vara en originell filmskapare. Tarantino är känd för tre saker – att vara jäkligt irriterande att umgås med pga sin intensivitet, att han tar eller tog väldigt mycket kokain, och att han gör filmer baserade på andra filmer. Att säga att The Bride är en ”unik” karaktär är att vara så totalt ovetande om ens det allra minsta om vad Tarantino gör för filmer – ingen skam för filmpubliken, men ni kritiker och skribenter borde veta bättre. Jag kan inte påstå att jag är speciellt väl beläst inom japansk film, jag har sett kanske ett tjugotal filmer och inte mer, men t.om. jag känner till de största namnen i branchen under den här tiden.

Annonser

Höstkänslor

Äntligen börjar det närma sig hösten. Jag firar med tomatsoppa med kanel och apelsin, som jag råkat hälla i av misstag. Jag är förkyld, så det blir whiskey till kvälls-tv:n och ändlöst scrollande i bloggar med recept på olika typer av saftningar och bröd.

Idag har jag varit förkyld, som sagt. Jag har också varit hemma med min son, vilket har gjort att jag inte hunnit sätta i pränt alla de otroliga tankar jag haft under dagen. Istället bjuder jag på en mängd youtubeklipp som alla bör se. Enjoyo.

Jag önskar att jag vore lite mer äventyrlig

Jag har ju som sagt barn, och är redan innan dess ypperligt tråkig som person. Jag har numera blåsor runt ögonen av sömnbrist, och min piffning sträcker sig till att ta på mig vigselringen igen efter att ha torkat bajsig barnrumpa (och tvättat händerna). Det är egentligen rätt synd, för titta så snyggt min gamla gymnasiepolare har gjort.

Det här diademet – sjukt snyggt.

Rosdiadem - Rosa
Den här bikinin med volang – sjukt snygg.
Bikini med prickig volang
De här godissvampörhängerna – ser sjukt goda ut.
Godissvampar örhängen

Dessutom är det jäkla överkomligt i pris. Enda kritiken är väl att storlekarna ser ut att vara lite väl små, men då kan man å andra sidan sy ut dem med den här blygsamt prissatta handsymaskinen.

Handsymaskin

PS. Menar inte att skämta bort problemet vi lite större damer har att hitta snygga designerkläder till överkomliga priser. Skämtar om det, inte bort det. Funderar allvarligt på att köpa lite tårt- eller godissmycken och ha på mina tjockisdagar då jag är lite extra svullen (16 dagar i månaden) som statement.

PPS. Inte ett sponsrat inlägg, är genuint impad och spontanskriver.

Fittan i fokus – bloggutmaning i antagligen fler delar

Många bidrag till Schmenus och Arsinoes bloggutmaning med fittan i fokus hittills, många sorgsna berättelser men lyckligtvis har de flesta lyckliga slut. Jag vill gärna ändra begreppet en smula och skriva om fokus på fittan, delvis eftersom min relation till mina könsdelar inte är så intressant eller skiljer sig nämnvärt från andras, delvis för att jag är obekväm med att skriva om mig själv på det sättet. Så låt oss börja.

En av mina favoritfilmer är den italienska exorcistexploitationfilmen THE ANTICHRIST från 1974.

Det jag älskar med den här filmen är att den är så ohymlande i sitt budskap, att det farligaste som finns är kvinnlig sexualitet. Kvinnor som lever med Jesus, kvinnor som är riktiga kvinnor, de uttrycker sin kärlek genom att ge sig själva till sina män, medan djävulen ger damer lust, gör dem farliga, oberäkneliga, hånfulla i sin erfarenhet och sin utmaning. Det gör dem ofta även vackrare och mer lockande till att börja med, men i slutet är de inte sällan groteska som resultat av sin djävulsdyrkan, sitt frisläppta leverne. Det är ett budskap som vi ser på många olika ställen, men sällan så frankt, så ärligt.

Kim Jong-uns exflickvän har blivit ihjälskjuten på order av diktatorn, och anledningen som ges är att hon varit involverad i att producera pornografi. Givetvis verkar inga bevis för detta finnas. Detta betyder naturligtvis inte att det inte är sant, men det verkar onekligen som overkill även i nordkorea att man skjuter ihjäl någon på grund av porr. Var detta den egentliga anledningen kan man inte låta bli att undra om straffet hade mer med hennes koppling till Kim Jong-uk att göra, än hennes brott. Är hon oskyldig till brottet får man fråga sig om det verkligen var den bästa ursäkten de kunde komma på att avrätta henne för, eller om de vill förnedra henne och hennes familj genom att associera henne med pornografi.

På biograferna filmen LOVELACE upp. Baserad på Linda Lovelace bok Ordeal, som är delvis en fruktansvärd historia om hur hon som kvinna blir utnyttjad, misshandlad och förnedrad på grund av sitt kön, delvis uppenbara lögner för att försöka förklara för omvärlden varför hon som är en bra människa kunde ligga med folk på film för pengar. Var gränsen går är inte helt klart, vad som däremot är klart är varför Lovelace kände att hon behövde förklara och ursäkta varför hon gjorde som hon gjorde – i Amerika kan man inte vara en värre människa än en hora, en smutsig hora. Vem kan respektera Lovelace om hon gjorde dessa saker frivilligt, för att hon tyckte att det verkade som en bra idé, som enkla pengar, som ett kul sätt att festa? Vem kan inte respektera Lovelace om hon säger sig ha varit hypnotiserad, eller arbetat med en pistol mot huvudet, eller levt som slav, inlåst av en ondskefull (ja, det var han verkligen) man i åratal? (Carter Stevens sa en gång till mig att skillnaden mellan porr och erotika var att i porr var bilden i fokus medan erotikans bilder var suddiga. Fittan i fokus!)

Diskussioner rörande våldtäkt rör fortfarande kvinnors beteende. Journalisten Nick Ross som presenterar det brittiska programmet CRIMEWATCH anser att man även inom våldtäkt skall lägga ett visst ansvar på offret, och tar upp exempel som att man inte lämnar en laptop liggandes i en bil eftersom man är rädd att den skall bli stulen, och att man därför inte heller skall visa sin kropp för mycket eftersom det kan uppmana till brott. Tanken att förövaren inte vet om att offret har en kropp om hen inte ser offrets exponerade hud eller kurvor, är helt bisarr, men ändå accepteras den av många. Statistiken berättar att det inte spelar någon roll om en kvinna är iförd bikini eller burka, hon har lika stor risk att bli våldtagen ändå, så vad kan tankar som denna handla om? Det handlar om en förminskning av kvinnans rättigheter – visst, du kan gå ut och dricka dig full och ha roligt, men var väl medveten om att du kan bli våldtagen. Visst, du har rätt att flirta och hångla, men var medveten om att du isåfall visar killen att du har en kropp som han kan våldta. Tanken att kvinnor har rättigheter men inga skyldigheter, feminismen har gått för långt när kvinnor kan leka med män som de gör och sedan klaga när de missförstås och blir våldtagna, det är en attityd som inte är ovanlig ens i Sverige, det förlovade landet, där vi skäms över hur vi blir hönsade av feminister och kvinnor inte får vara kvinnor.

De andra medverkarna i denna bloggutmaning skriver historier om hur de skämts över sin sexualitet, skämts över att ha onanerat, skämts över sina könsdelar. Jag kan inte låta bli att undra om detta inte har med vår fortsatta förnekan att intressanta, snälla, fina, intelligenta, roliga, vanliga tjejer har kön som de väljer att använda ibland. Att vara en sexuell varelse gör oss inte till dåliga människor eller äckliga människor – det gör oss till människor. Vissa har mer sexuella drifter än andra såklart, så är det ju med allt, men även om vår sexualitet idag firas till viss del är vi fortfarande inlåsta i ramen om en acceptabel sexualitet, där kvinnan har monogamt sex med sin partner och inte så mycket annat. Tanken att det är något onormalt och smutsigt ligger så djupt inrotade i oss att det är vanligt att tjejer även idag har sex som gör ont och tycker att det är en normal del av livet, tar livet av sig för att de visat brösten på nätet och inte kan leva med mobbingen från sina klasskamrater, eller får en automatisk offerstämpel för att de är för sexuella och därför måste hata sig själva eller söka bekräftelse. Den kvinnliga sexualiteten är alltid ett uttryck för något annat – något farligt för henne själv eller andra, en svaghet, en skam, så länge den inte är extremt privat och inom ramen för det acceptabla i samhället.

Sådan är min sexualitet, tyst och privat och blygsam, och därför blev det inget inlägg om min fitta.

Mitt blogginlägg äter upp sig självt.

Skönhetsidealet vs Skönhet

Jag vill förtydliga ett par frågor angånde mitt förra inlägg, något som Lady Dahmer också tar upp i sitt inlägg men som människor anser kontroversiellt nog att inte vilja gå med på (med all rätta!), nämligen att det finns förutbestämd skönhet.

För det första: Skönhet ligger i betraktarens öga, säger man. Detta stämmer givetvis, uppfattas en person som vacker av en människa så är hon vacker för den personen oavsett vad samhället eller någon annan anser. Min man älskar mig och finner mig oemotståndlig, medan andra finner mitt utseende medelmåttigt eller motbjudande – så är det att leva, att ha en kropp. Det man å andra sidan måste räkna med är att vi även lever i en värld där skönhet är en ganska fast form som vår uppfattning stöps i. Jag själv anser den formen löjligt trist och ointressant, och jag drar fram mitt vanliga exempel för att illustrera detta, nämligen orgiescenen från EYES WIDE SHUT, ett projekt som borde dött med Kubrik för att rädda hans jäkla värdighet.

Tom Cruise vandrar genom ett landskap av, vad man kan anta skall vara de vackraste kvinnorna i vägen, och det finns liksom ingenting att titta på (dessutom är alla vita). Släta ytor, långa ben i höga klackar, rumpor utan celluliter, magar som är platta och inte dallrar fast de sitter på damer som spatserar eller har sex med någon, damer utan hår eller födelsemärken, damer med bröst som är runda och där bägge brösten är lika stora… skönhetsidealet.  Sedan finns det givetvis andra smaker av skönhet, andra preferenser man kan ha, men även där är idealet klart och tydligt.

I mina ögon är de detaljer som särskiljer människor från andra människor de jag tycker bäst om, alltså de detaljer som dessa skönheter saknar, och i sin avsaknad gör dem till skönheter. Men att säga att ”vem har sagt att det inte är vackert med ditt assymetriska ansikte”, det är att ta sig en frihet, i mina ögon. Ni vet hur Colbert säger att han inte kan se hudfärg? På samma sätt som han vägrar att ta ansvar för sitt samhälle där rasism existerar genom att vara hudfärgblind, vägrar människor att ta ansvar över sitt samhälle där skönhet är ett krav, där man har lättare att få ett jobb och lättare att få respekt om man är vacker. Att påstå att det inte finns ett skönhetsideal eller bestämda former av skönhet är att förneka min erfarenhet och samhället jag lever i. Dessutom fiskade jag verkligen inte komplimanger, tack alla för att ni försöker vara snälla. Jag ser ut som jag ser ut och vissa tycker att jag är vacker medan andra inte gör det.

För det andra: Lady Dahmer har fått kommentarer om sitt inlägg, där hon får kritik för att hon bryr sig om utseende eller bekräftar utseende. Jag har ju inte lika många kommentarer, och därför använder jag hennes kommentarsfält som exempel för något jag själv lagt märke till ganska ofta. (En annan grej som kommer upp är att många tycker att Steve Buscemi är råsnygg, damerna har smak.)

Utseendehets är ju verkligen inte bra, men skall vi verkligen vara så hårda att vi skall antingen hålla inne med våra känslor då vi har dåliga dagar? Jag har inte många dagar då jag fokuserar på mitt utseende, vare sig positivt eller negativt, men om jag mår dåligt en kväll och känner mig otillräcklig efter samhällets mått så har jag rätt att fokusera på detta utan att vara en dålig feminist. Svaghet är inte något som är farligt. Man har rätt att visa sig svag, ledsen, otillräcklig, det är okej att ha sådana ögonblick, det är helt okej och inget att skämmas över eller må dåligt över. Nu vet jag inte alls hur hon känt, jag säger inte alls att hon var ledsen, men jag var ledsen, och det har jag rätt att vara utan att vara en dålig feminist som känner mig ful. Vi är människor, vi har mycket press på oss, och att kräva att vi inte skall bli påverkade av detta är att lägga ytterligare press.

Om jag får lov att avsluta lite ostigt vill jag också undra hur jag själv och min man kunde blanda gensaft till en sådan extremt söt cocktail som är sonen. Bästa generna i världen. Vi måste vara supersöta.

Borde plockat bort den gamla våtservetten innan idyllkortet.

Snyggast i världen

Idag på jobbet hade jag på mig en klänning. Detta händer ganska ofta, då jag tycker att det är skönare att ha kjol än att ha byxor pga plötsliga anfall av svullnad i kroppen lite nu och då, men tydligen var klänningen idag något alldeles särskilt då precis alla på kontoret förvånat utbrast hur snygg jag var, hur fräsig jag var i klänningen och hur mycket den klädde mig. Jag tycker inte att den är så mycket att hänga i granen*, men både morsan och maken har också jublat över den, så jag får väl ställa upp på en figurbild för mina läsare.

Ooooh lala!

Mmm, mycket vackert.

Lady Dahmer skriver om detta att vara naturligt vacker, och jag finner det svårt att inte brista i gråt över konceptet. Jag är ju verkligen inte alls sådär naturligt vacker som man skall vara – inte motbjudande ful på något sätt, inte något puckelryggigt, dreglande missfoster, men jämför nu med Naturlig Skönhet som den framställs. Och titta, hon är inte alls perfekt, hon har ju sitt naturligt vackra hår ner över ena ögat, och ändå älskar han henne trots allt detta, eller på grund av det eftersom hon ju har vett att vara så naturlig och inte förstöra sig med sitt kladdiga smink.

Alltså, vilken fin kille som accepterar den här totalt genomperfekta tjejen precis som hon är, med sina slanka lemmar, rena hår, gnistrande ögon och symmetriska ansikte. Vår tanke med naturlig skönhet handlar ju just om detta att vi fnyser över fixade damer, som om alternativet ligger mellan att vara extremt vacker eller att förstöra sig totalt genom att vara så korkad att man sminkar sig eller genomgår plastikkirurgi. Och ändå – googla ”natural beauty”, och vad kommer upp? En massa bilder på blommor och orörd regnskog tydligen, men googla ”natural beauty woman”:

Natural beauty, bitch.

Naturligt vackra kvinnor, mestadels vita, blonda, med lysande vit bakgrund och sådär rosig persikohy. Rent hår med blommor. Smink som inte syns pga låtsas att det inte finns, alternativt smink som framställs som myssmink som är lika avslappnande som en lång promenad längsmed en sandstrand iklädd linnebyxor och vitt linne utan bh (behövs ej).

Naturlig skönhet är alltså ännu snävare än onaturlig skönhet, och föds man inte med det så är man knullad. Ändå framställs det som något som kvinnor liksom väljer bort. Ursäkta, men kunde jag välja att se ut som en tvålreklam hade jag gjort det, men nu ser jag ut som jag gör – inte ful, men heller inte vad man skulle hitta när man googlade ”naturlig skönet”. Vad är jag stolt med i min kropp? Jättemycket. Jag älskar min kropp, mest pga vad den gör för mig, den är perfekt funktionell, fullkomligt frisk och den enda människan vars åsikt jag bryr mig om finner den oemotståndlig. Däremot finns det ungefär ingenting hos mig som skulle klassas som vackert enligt något ideal alls, varken som tjock, smal, naturlig eller onaturlig.

Den uppmärksamme läsaren kanske har lagt märke till att mitt ansikte inte bara ser assymetriskt ut, utan snarare ser ut som ett misslyckat resultat mellan två medelålders gatuprostituerade som dödats och fogats samman av en tokig kirurg/ripper. Mitt ansikte är så osymmetriskt att det är ansiktsversionen av THE HUMAN CENTIPEDE. Igen, inte för att gå till överdrift, men så är det. Lady Dahmer å andra sidan, har ett ansikte som är perfekt på alla sätt, vackert som en dag och utan blåsor runt ögonen pga sömnbrist eller konstig hårväxt. Lady Dahmer i sin tur är avundsjukt arg på Elaine Ekensvärd som har så trevliga bröst naturligt. Ekensvärd, i sin tur, gillar sina smilkråkor och naturliga bröst, och det hade jag nog också gjort om jag varit som hon och inte som jag.

Kan vi någonsin vara nöjda med oss själva, som vi är, om vi inte är vackra? Ja, jag vet att jag själv profiserat att de människor som inte faller inom ramen som vackra är vackra ändå eftersom de ju är mänskliga, men ni förstår vad jag menar med vackra i det här fallet. Vi vet att Elaine Ekensvärd är snyggare än vad jag är. Vi vet att hon är naturligt vacker, medan jag inte är det. Hjälper det egentligen att ha vackra människor tala om kråkfötter och naturliga bröst? För mig gör det inte det. För mig känns det ännu sämre, eftersom det gör mig mer uppmärksam på hur mycket jag misslyckas med att vara vacker, även om jag försöker och speciellt när jag inte gör det.

Så tänker jag. Hur tänker ni?

* Appropå granen så är vi alltså inte sena att ta bort julpyntet ni ser i bakgrunden, utan tidiga att ställa fram det.

Vet ni vem som är grym? (Inte ett blogginlägg om mitt kön)

Jag har så mycket att göra nuförtiden, förstår ni.

Begravningen är över, men det finns fortfarande tusen saker kvar att ordna. Samuel är sjuk och sover bara tiominuterspass, rosslande och hostande så hela familjen hålls vaken. Lägenheten förfaller, och det är knappt att jag (min man) hinner med att ens få undan disken längre. Jag är så otroligt trött hela tiden. Jag orkar inte ens göra den där fittbloggen som SchmenusArsinoe-mackan har skrivit om.

Två av mina vänner har dåliga nyheter. De är ledsna och mår dåligt. Jag är så otroligt dålig på att trösta, jag vet aldrig vad man skall säga. Säger jag typ ”åh, stackars” för mycket ser jag ut som att jag är plastig och i hemlighet ointresserad, säger jag ingenting alls verkar jag vara psykopat och inte alls som den där bra lyssnaren jag hoppades på, och alternativet är bara att tala om mig själv. ”När det som du går igenom hände mig gjorde jag såhär….” ser skitdumt ut, som om det skulle hjälpa någon som är ledsen att höra vad förträffliga jag med min viktiga visdom har att komma med.

Istället blir det ett blogginlägg om hur jävla bra Dolly Parton är, vilket jag upptäckt ganska nyligen. Countrymusik brukade vara den enda musiken utom metal som inte hade några bra låtar, brukade jag tycka tills jag fyllde kanske 22 och lyssnade igenom min gamla Lee Hazlewood-platta POET, FOOL OR BUM som jag fått i födelsedagspresent typ tio år tidigare. Lee Hazlewood är ju skitbra.

Nå, efter att ha snubblat över den nersaktade versionen av Jolene har jag fått samma pånyttfödelse över Dolly Parton, som jag visserligen alltid gillat som person men tyckt var på tok för ostig. Okej, det mesta är fortfarande ostigt, men hon är verkligen jäkla bra.

Vilken musiker har ni själva återupptäckt?

PS. Tips tips om klippet från DRUNK HISTORY som hanterar Dollys liv. Hela videon finns på Jezebel, men här kommer ett smakprov. (DRUNK HISTORY innebär att Derek Waters blir full och berättar vad han minns av någon händelse).

Blekmedel i könet

Detta att det finns blekmedel i tamponger och bindor är väl inget som kommer som någon speciell överraskning för någon som funderat lite. Det finns väl i typ alla bomullsprodukter. Däremot lär det inte vara tillräckligt skadligt för att orsaka problem som gör produkten obrukbar för majoriteten av kosumenterna, för då hade ju ingen kunnat köpa dem. Men nog känns det konstigt att man skall bleka bomull som skall användas för att suga upp mensblod, det känns lite onödigt om inte annat, men liksom allt annat som är vaginarelaterat så är väl tanken att det skall vara extra fräscht. Lite bomull som doppats i blekmedel är ju antagligen renare pga dödar bakterierna, och dessutom ser det renare ut. Och vem bryr sig om hur det är när det ser så ut?

Ibland undrar jag vad man egentligen gjorde när man hade mens förr i världen. Jag antar att man inte gjorde så himla mycket just baserat på fräschör. En snabb googling säger mig att man använt bindor typ alltid och tamponger i tusentals år, dock gjorda av gräs, ull, papper eller mossa, och man kan anta att de inte blekte ullen innan de använde den. Det finns en lustig anekdot om matematikern Hypatia som levde typ sent 300-tal – tidigt 400-tal. Enligt legenden slängde hon sina mensblodiga bindor på en skitjobbig kille som vägrade lämna henne ifred fast hon sa att hon inte var intresserad, vilket antagligen inte är sant utan formodligen är påhittat för att göra denna stora förebild till en kvinna bland kbinnor. You go, girlfriend. Värt att beskåda är även matematikerns porträtt, där man får anta att hon försöker moppa upp sitt mensblod med håret efter att ha kastat alla sina mensblodiga kläder efter efterhängsna friare (därav handen som desperat greppar mot något annat att blöda ner och slänga).

Det verkar finnas lite av en menskoppsbacklash nu, där alla är så trötta att höra om hur fantastiska menskoppar är att de blir sura och vill berätta att menskopp inte alls alltid är bra. Det verkar som att det är likadant med menstruationsrelaterade produkter som preventivmedel, att man liksom får nöja sig med de gamla vanliga alternativen även om man inte mår bra av dem, och att man faktiskt borde lära sig att tampong/p-piller är befriande även om det inte passar en. Bindor och tamponger är inte bra för kvinnokroppen, det är inte bra för miljön, det är en slit-och-släng-produkt i det extrema, och alternativen är inte många på mainstreammarknaden.

Efter att jag fått barn fick jag automatiskt ett recept på minipiller utskrivet, och efter det fick jag en hormonspiral eftersom minipillret inte passade mig. Hormonspiralen fick jag sedemera ta ut pga fruktansvärda biverkningar, men innan min läkare plockade ut den frågade hen ”Och din man, hur känner han om det här? Kommer han att kunna klara av att du inte skyddar dig med hormoner?”, som om min depression, smärta, min förvirring, mitt påverkade minne och min trötthet var något som hen kunde hjälpa mig med enbart om min man inte hade något emot att få en lite minskad känsla av kondomanvändning. Vi diskuterade även min menstruation vid det här tillfället, och jag förklarade att jag använde menskopp och hen gjorde en grimas och sade ”Jaaaaa, om du inte har något emot att ha en sån där mellan låren, så…..”  (Kan även tilläggas att när min make gick för att konsulteras angående en sterilisering sade doktorn att visst var det bra att vi talats vid, men att han absolut inte fick ha mig i åtanke utan att de endast kunde genomföra operationen om han gjorde det endast för sig själv och utan att bry sig om vad jag tyckte.)

Menstruation och graviditet påverkar endast kvinnors fysik. I en värld där vi hittar på problem för att kunna sälja produkter som kan lösa dem, varför har vi inte kommit längre än såhär? Kvinnokroppen är fortfarande mystisk och farlig. När jag blev gravid blev jag fascinerad över hur mycket jag faktiskt inte visste, hur fel allt framställts, och hur man tilläts göra det eftersom ingen var beredd att tala om graviditetsrelaterade krämpor och problem med icke-gravida. Det väntade man med tills hon satt fast, så att säga. Hur det framställs på TV eller film, det stämmer helt enkelt inte, och med tanke på hur många som vet att det inte stämmer är det bisarrt att de tillåts fortsätta. Men kvinnors liv är omhuldade av mystik, och kvinnors problem är hemliga, skamliga och äckliga, precis som kvinnors kroppar fortfarande förminskas till sexuella mottagare som är till för våra män, mäns sexuella lust och känslor prioriteras eller tas åtminstone upp när vi diskuterar min depression och smärta pga mitt preventivmedel. Priset vi betalar för att vara fräscha är att vi trimmar oss sönder och samman, förminskar oss sönder och samman.

Det känns konstigt att vi fan inte kommit längre.

När blir man högervriden, elak, okännande, fnysande fascist?

En vän diskuterade ett potentiellt ragg med mig idag. Hon håller alltid på och crushar på lite olika människor, alla från Pelles Personliga-Pelle till Ewan McGregor, och nu har hon fått en ny crush, någon poetisk typ som bär hatt och är gråtfärdig hela tiden = i kontakt med sina känslor, och hon frågade mig om råd huruvida hon skulle ligga med honom eller inte (okej, egentligen gjorde hon inte det, men jag gav råd iallafall). Jag ger inte mycket för den typen av personlighet i sängen, och trots att min bror numera tydligen läser den här bloggen vill jag klargöra att jag har ett bibliotek av Alexandria-proportioner av sexuell erfarenhet att ta av, pga självhat och osäkerhet i mina yngre dagar, och poetiska typer är inte sällan usla i sängen och rent socialt om man överhuvudtaget lägger det allra minsta ansvar på dem utom att vara intressanta i små portioner på fyllan. De är precis som musiker hade varit om de varit nyktra – själviska, självgoda, lite väl liberala med kroppshygienen, alltid redo att dra fram ursäkter och förklaringar på att de egentligen lider när de blir ifrågasatta varför de beter sig som totala svin. Detta blir gammalt väldigt snabbt.  Det blev inte bättre av att hon förklarade att poeten också hade, vad hon beskrev som ”förhållandeångest”, alltså att poeten fick ångest av förhållanden, och jag känner att min egen högervridna och okännande cyniska anti-hippieversion tar över.

Förhållandeångest. Han får ångest av förhållanden, alltså vill han bara ligga med folk (kanske), men de skall vara medvetna om att han är dålig med förhållanden så att de inte blir förvånade när han får ångest och beter sig som ett praktarsel efteråt, om han blir rädd. Och kalla mig grisig, men finns det en enda människa på jorden som inte har ångest när det gäller relationer till andra människor, som inte är totalt livrädda när det gäller att utelämna sig så totalt till andra, riskera att bli sårad, riskera hela ens inre till en annan människa? Om det finns någon som inte är totalt livrädd att ingå en relation med någon annan så är denna människa totalt dum i huvet. Att ha ångest och panik inför nya relationer är normalt, det är så man vet att man tar det på allvar. Tänker jag. Vilket väcker den blödiga pissliberalen i mig.

Jag vet givetvis att många, många har allvarliga problem som kräver allvarlig hjälp och att många i deras omgivning visar hänsyn till dessa problem på olika sätt. Däremot känns ofta min första reaktion som att många använder rädslor och preferenser som ursäkter för att bete sig som totala idioter, och sedan bortförklara detta med ursäkten att de faktiskt sagt redan från början att de hade problem med känslor, problem med förhållanden, problem med att bete sig anständigt mot andra människor. Vill du inte ha ett förhållande med någon? Super, påbörja inget så blir ingen sårad, tänker jag och skäms sedan över hur lätt jag tar på dessa människors allvarliga problem.

Är jag elak och oempatisk eller är jag realistisk? Är det faktum att jag reflekterar över detta bevis att jag inte är totalt okänslig, eller ligger beviset i det faktum att jag innerst inne antagligen alltid kommer att fnysa hånfullt åt folks problem som gör att de behandlar andra som skit, oavsett om det handlar om förhållandefobier eller alkoholism? Finns det egentligen någonsin någon ursäkt när man behandlar andra illa under längre perioder av sitt liv?

I mitt inre är jag Jack Donaghy.

Barnnamn del II

Blondinbella skall ju snart föda sitt barn, någon som vill gissa vad ungen skall heta? Jag tippar på något klassiskt, tidslöst och och tantigt fräscht, som Blondinbellas kläder. Det håller i längden att ha en unge/kostym som heter Wilhelmina eller Julianne/är designad av Chanel, det är ungefär motsatsen till att ha kinatecken eller delfiner tatuerade på sig.

Blondinbella är ju extrem överklass. Hon talar om att hon ”jobbat extra i pappas juristfirma” när hon gick i gymnasiet och fick låna en gullig etta som fjortonåring mitt i bostadsbristen. Det är extrem jävla överklass. Alla vet att överklassmänniskor associerar med andra överklassmänniskor, det är så de behåller perspektivet och tanken att de inte alls är överklass utan att det är normalt att kunna lägga undan 5000 spänn i månaden som tonåring eller ha jobb hela tiden. Och vad vet vi om överklassmänniskor, utom att de har uselt perspektiv på tillvaron och att de föredrar att associera med andra överklassmänniskor? Att de har namn som designade kostymer, eftersom de aldrig går ur modet.

Döm då om min förvåning när jag såg Bellas nya bok som ser ut såhär:

IMG_5787

Bella har alltså skrivit boken tillsammans med Pingis Hadenius. Inte för att klanka ner på Pingis namn – jag är säker på att hon får väldigt mycket sådant, och det är fel att bajsa på en som ligger – men jag undrar liksom var gränsen går mellan namn som är konstiga för att de är underklass och namn som är konstiga för att de är överklass. Jag tänker inte döma Pingis – vad vet jag egentligen om henne utom att hon plagierat texter från New York Times och heter Pingis? Ingenting. Hennes blogg säger mig inget utom att hon bloggar på engelska (hänsynsfullt mot de människor som inte läser svenska men vill läsa en blogg om Pingis, tydligen tillräckligt många för att vara värt besväret), stavar ordet sore ”soar”. Jag vet också att hon inte tar mycket bättre fotografier än vad jag gör, vilket ju är helt okej eftersom hon ju faktiskt inte är fotograf utan ekonomista.

Vem mer har ett lustigt namn och har högvis med pengar och bär inte foppatofflor = överklass? Bingo Rimér. Fast han tog ju namnet Bingo, antagligen för att få höra damer flämta ”Bingo! Åh, Bingo!” i klimaxögonblicket. Fast sedan finns det ju inte jättemånga överklassnamn som är okej att flämta i klimax heller – ”Åh, Carl Gustaf!”, ”Åh, Coco!”, ”Knulla mig, Gerhard!”

Sedan är det ju lite skillnad mellan att ha massor av pengar och berömmelse, och ha klass. Ta t.ex. Posh Spice (aka Victoria, men smeknamnet passar ju bättre in i det här resonemanget) och David Beckham, som döpt sina ungar till Brooklyn, Cruz och Romeo, allesammans väldigt lustiga namn. Å andra sidan har ju David mer ghetto i sina örhängen/dialekt än hela videon för Yankin‘, så man kan ju knappast kalla honom överklass mer än i kändisvärlden. (Jag inser givetvis att jag själv visar ett extremt klassförakt och är helt och hållet en del av problemet.)

Jag hoppas Blondinbella döper sitt barn till Zamantah eller River.