Fan vilken fin komplimang. Tårarna är av glädje, jag lovar.

Komplimanger är roliga. Jag minns när jag gick i ettan, och min bästa komplis Annelie blev jagad av killarna i tvåan. De drog henne i håret, puttade henne när hon hoppade rep och jagade henne. Lärarnas reaktion var, såklart, att hon skulle ta det som en komplimang att så många killar var kära i henne, vilket gjorde att jag också ville att pojkar skulle dra mig i håret och putta mig. Annelie struttade alltid runt med ett självbelåtet leende när pojkar gjorde henne illa eller skrek saker efter henne, och hela situationen framstår såhär i efterhand som jävligt sjuk; inte bara Annelie formades till att tro att glåpord och fysiskt våld var en komplimang, utan även jag som inte blev utsatt kände mig otillräcklig, tjock och okvinnlig eftersom ingen av pojkarna någonsin mobbade mig sådär fysiskt. Givetvis påverkades även pojkarna, som fick härja fritt och slå, nypa, riva och reta flickor under personalens överseende fnissande – jag tror inte bara att de lärde sig att det var okej, utan att de direkt uppmuntrades eftersom det ju var så som de visade känslor, enligt de vuxna.

Fast forward 20 år. De flesta av oss växer ifrån mentaliteten att det är okej att visa uppskattning och ömhet via våldsamt beteende, och växer in i tanken att känslor och uppskattning – komplimanger – skall visas på ett annat sätt. Genom stirrande ögon, plumpa skämt och ekivoka anspelningar skall kvinnokroppen hyllas, hurra hurra, känn dig bekräftad som kvinna och som människa. Lustigt, just sådant som man tragglar varje dag som feminist, gamla klyshor men som i vissa ögonblick blir personliga. Tusen gånger har man hört att det är fel att säga till flickor att pojkar visar sina känslor via våld, och så ser man sig själv där på skolgården springandes efter Annelie som rusar undan en grupp pojkar, och det blir personligt. Mobbing som framställs som romantik, pojkarna vill bara vara snälla men vet inte riktigt hur, kan inte vi snälla flickor visa dem genom att vara bra föredömen?

Vad är tanken med att bortförklara våld som något positivt? Ofta kan jag förstå att vuxna väljer att göra lite idiotiska saker för att det helt enkelt är enklare, och man kan anta att hela tanken är att det är för svårt att få pojkar att sluta slå flickor, och därför skall man säga till flickorna att det är okej, att de borde se det som något positivt. På exakt samma sätt kan man nu som vuxen absolut se att det är totalt oacceptabelt att gå fram till en kvinna och kommentera hennes kropp, men man väljer att istället säga till kvinnan att ta det som en komplimang, något positivt (om han inte sagt något negativt förstås, men då är han ju ofta bara ärlig eller whatever).

Jag såg följande sketch och blev lite, tja, förvånad över hur roligt det anses vara att herrar inte accepterar ett nej. Det är ju verkligen jättejobbigt att se hur obekväm kvinnan är, hur hon försöker säga nej på ett sådant fint och milt sätt att mannen på intet sätt kan bli ledsen eller kanske ens uppfatta det som ett nej. (Åh, och killen i sketchen spelas av en kvinna, vilket tydligen gör att det är icke-sexistiskt och roligt. Curr-ay-zzeee.) Det hade nog varit roligt om jag inte hade funnits i tusen sådana situationer i min glada ungdom när jag var ung och dum nog att inte kunna be killar att dra åt helvete, eftersom man ju tydligt skall skratta åt att kvinnan försöker vara artig och inte kan be honom dra.

Jag tror inte att det finns någon större risk att alla herrar fortsätter att slå kvinnor eller flickor bara för att de vuxit upp med jubel över sin söthet när de drar flickor i håret. Däremot tror jag att det finns en stor risk att herrar tror att det är okej att göra kvinnor obekväma om de gör det av rätt anledning, alltså för att vara snälla och visa intresse (”schyssta lökar, bruden!”). Allvarligt talat, finns det någon av mina läsare som inte befunnits i en sådan situation? En man vägrar att acceptera ett nej, ett nej som först är antytt i det extrema, sedan uttalat, medan kvinnan på alla sätt försöker visa att hon vill vara ensam, att hon inte är intresserad, att hon känner sig obekväm och lite hotad. Och vad säger folk när man klagar om situationen? Att man skryter, att man borde vara stolt över att man är så snygg att han inte ville lämna en ifred, att man skall sluta tro att man är så jävla snygg, sluta skryta med vad som egentligen är en hotfull och oacceptabel situation.

Men, vet ni vad som egentligen är problemet? Problemet är att kvinnor väntar sig att män skall läsa deras tankar. Ni vet, för det fanns ju inget sätt för killen i videon att fatta att tjejen inte var intresserad, och han ville ju bara vara snäll. Ja, se kvinnor! Att kvinnor söker sig till våldsamma situationer, accepterar våld från en partner trots att det bevisar att partnern inte respekterar eller älskar henne på riktigt, att kvinnor inte kan säga nej till en man som visar henne den allra minsta uppskattning oavsett hur äcklad hon är, eftersom han ju visar sina känslor vilket är bra och skall uppmuntras…. hahaha! Idioter, är vad vi är! Hahahaha!

Jävla idioter.

Annonser

One thought on “Fan vilken fin komplimang. Tårarna är av glädje, jag lovar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s