The milk of human kindness

Så. Det hela började när jag läste om Mike Myers film THE LOVE GURU. Ingen tyckte ju om THE LOVE GURU, eller snarare, ingen som sett THE LOVE GURU tyckte om THE LOVE GURU, men väldig, väldigt få människor såg den, så de allra flesta hade väl ingen åsikt åt något håll. Myers floppade så hårt att man inte kunde låta bli att undra vad som hänt, och detta förde mig till den sista av Myers Austin Powers-filmer, GOLDMEMBER. För er som inte minns handligen riktigt så får jag påminna om att Dr Evils son, Scott, blev ond och därmed tappade håret och blev ful.

Det krävs inte ett speciellt tränat öga för att lägga märke till att Scott under sin förfulning mer och mer tog formen av Ron Howard, stjärnan från HAPPY DAYS som senare omskolade sig till producent. Anledningen till detta var att Myers var missnöjd med ett manus han själv varit med och skrivit, och därför drog sig ur filmen som manuset var menat för, vilket kostade producenterna miljontals med dollar. Detta gjorde att Howard surnade till lite, och Myers gjorde sig ovän med en av Hollywoods mäktigaste män. Resultatet? Scott Evils hår och osmakliga utseende.

Men trots att ingen kan säga att Howard är speciellt attraktiv, kan ingen heller säga att hon tycker illa om honom. Han är totalt omöjlig att tycka illa om. Det slog mig bara när jag diskuterade hela den här historien med min man, att faktum är att det finns nog få människor som jag tycker så bra om som Ron Howard. Jag älskar Ron Howard. Jag kom på mig själv att använda frasen ”the milk of human kindness runs from Ron Howard” när jag beskrev mina känslor för honom, vilket jag nog aldrig riktigt tänkt på tidigare. Läsare, känn efter. Älskar du inte Ron Howard, nu när du funderat på saken? Titta på hans ansikte, titta på hans ögon. Jag kollade med Åsiktsregistret, och jag hade rätt – hittills kunde 100% av de tillfrågade känna stor välvilja och tillit till Ron Howard. Undra på att THE LOVE GURU bombade, även med det manuset.

Nå, en kedjereaktion senare får jag reda på att Jess Franco, en av mina favoritregissörer, i en intervju från 2010 påstår sig ha inspirerat figuren Yoda. Ni vet, Yoda (”ni Yoda vet”). Allas favoritkaraktär som verkar bli mindre sammanhängande för varje film, och sanningen att säga är han faktiskt lik Franco nu när man tänker på det.

Antagligen inte. Antagligen ljög han lite, det hände ju inte sällan att människor bara ljög lite när man hör om sådana där historier. Men iallafall – känner ni inte för att kolla på SADOMANIA bara för att ha sett en man som kanske inspirerat Yoda bli tagen i häcken av transsexuella skådespelerskan Ajita Wilson i drag?

Annonser

Fan vilken fin komplimang. Tårarna är av glädje, jag lovar.

Komplimanger är roliga. Jag minns när jag gick i ettan, och min bästa komplis Annelie blev jagad av killarna i tvåan. De drog henne i håret, puttade henne när hon hoppade rep och jagade henne. Lärarnas reaktion var, såklart, att hon skulle ta det som en komplimang att så många killar var kära i henne, vilket gjorde att jag också ville att pojkar skulle dra mig i håret och putta mig. Annelie struttade alltid runt med ett självbelåtet leende när pojkar gjorde henne illa eller skrek saker efter henne, och hela situationen framstår såhär i efterhand som jävligt sjuk; inte bara Annelie formades till att tro att glåpord och fysiskt våld var en komplimang, utan även jag som inte blev utsatt kände mig otillräcklig, tjock och okvinnlig eftersom ingen av pojkarna någonsin mobbade mig sådär fysiskt. Givetvis påverkades även pojkarna, som fick härja fritt och slå, nypa, riva och reta flickor under personalens överseende fnissande – jag tror inte bara att de lärde sig att det var okej, utan att de direkt uppmuntrades eftersom det ju var så som de visade känslor, enligt de vuxna.

Fast forward 20 år. De flesta av oss växer ifrån mentaliteten att det är okej att visa uppskattning och ömhet via våldsamt beteende, och växer in i tanken att känslor och uppskattning – komplimanger – skall visas på ett annat sätt. Genom stirrande ögon, plumpa skämt och ekivoka anspelningar skall kvinnokroppen hyllas, hurra hurra, känn dig bekräftad som kvinna och som människa. Lustigt, just sådant som man tragglar varje dag som feminist, gamla klyshor men som i vissa ögonblick blir personliga. Tusen gånger har man hört att det är fel att säga till flickor att pojkar visar sina känslor via våld, och så ser man sig själv där på skolgården springandes efter Annelie som rusar undan en grupp pojkar, och det blir personligt. Mobbing som framställs som romantik, pojkarna vill bara vara snälla men vet inte riktigt hur, kan inte vi snälla flickor visa dem genom att vara bra föredömen?

Vad är tanken med att bortförklara våld som något positivt? Ofta kan jag förstå att vuxna väljer att göra lite idiotiska saker för att det helt enkelt är enklare, och man kan anta att hela tanken är att det är för svårt att få pojkar att sluta slå flickor, och därför skall man säga till flickorna att det är okej, att de borde se det som något positivt. På exakt samma sätt kan man nu som vuxen absolut se att det är totalt oacceptabelt att gå fram till en kvinna och kommentera hennes kropp, men man väljer att istället säga till kvinnan att ta det som en komplimang, något positivt (om han inte sagt något negativt förstås, men då är han ju ofta bara ärlig eller whatever).

Jag såg följande sketch och blev lite, tja, förvånad över hur roligt det anses vara att herrar inte accepterar ett nej. Det är ju verkligen jättejobbigt att se hur obekväm kvinnan är, hur hon försöker säga nej på ett sådant fint och milt sätt att mannen på intet sätt kan bli ledsen eller kanske ens uppfatta det som ett nej. (Åh, och killen i sketchen spelas av en kvinna, vilket tydligen gör att det är icke-sexistiskt och roligt. Curr-ay-zzeee.) Det hade nog varit roligt om jag inte hade funnits i tusen sådana situationer i min glada ungdom när jag var ung och dum nog att inte kunna be killar att dra åt helvete, eftersom man ju tydligt skall skratta åt att kvinnan försöker vara artig och inte kan be honom dra.

Jag tror inte att det finns någon större risk att alla herrar fortsätter att slå kvinnor eller flickor bara för att de vuxit upp med jubel över sin söthet när de drar flickor i håret. Däremot tror jag att det finns en stor risk att herrar tror att det är okej att göra kvinnor obekväma om de gör det av rätt anledning, alltså för att vara snälla och visa intresse (”schyssta lökar, bruden!”). Allvarligt talat, finns det någon av mina läsare som inte befunnits i en sådan situation? En man vägrar att acceptera ett nej, ett nej som först är antytt i det extrema, sedan uttalat, medan kvinnan på alla sätt försöker visa att hon vill vara ensam, att hon inte är intresserad, att hon känner sig obekväm och lite hotad. Och vad säger folk när man klagar om situationen? Att man skryter, att man borde vara stolt över att man är så snygg att han inte ville lämna en ifred, att man skall sluta tro att man är så jävla snygg, sluta skryta med vad som egentligen är en hotfull och oacceptabel situation.

Men, vet ni vad som egentligen är problemet? Problemet är att kvinnor väntar sig att män skall läsa deras tankar. Ni vet, för det fanns ju inget sätt för killen i videon att fatta att tjejen inte var intresserad, och han ville ju bara vara snäll. Ja, se kvinnor! Att kvinnor söker sig till våldsamma situationer, accepterar våld från en partner trots att det bevisar att partnern inte respekterar eller älskar henne på riktigt, att kvinnor inte kan säga nej till en man som visar henne den allra minsta uppskattning oavsett hur äcklad hon är, eftersom han ju visar sina känslor vilket är bra och skall uppmuntras…. hahaha! Idioter, är vad vi är! Hahahaha!

Jävla idioter.

Proportion

Jag orkar inte blogga så mycket nuförtiden, vilket alla som märkt att jag inte bloggar så mycket nuförtiden kanske har anat. Ni är så finurliga, det är som att ha Hercule Poirrot som läsare, varenda en av dem. Nå, jag vill gärna blogga om något jag funderat på ganska mycket, nämligen detta med straff i proportion till brott, eller snarare reaktion i proportion till provokation.

På facebook delas just nu en dams statusuppdatering, och reaktionerna låter inte vänta på sig. Statusen ser ut som sådan:

Schyssta lökar

Reaktionerna som följer är tredelade. Antingen är läsaren arg på att sådant händer. Den andra åsikten som luftas är att det bara är naturligt att blicken dras mot hud, speciellt när huden omger sådana där jättetuttar som skribenten har, där hon ser ut som att hon har två fotbollar under tröjan och det ser helt sjukt ut, som vissa läsare fnyser. Tanken här är väl att den klagande skribenten på något sätt kunde göra något åt sina brösts storlek och borde förminska dem för att se till att folk inte skriker saker efter henne eller stirrar på henne som om hon vore ett underhållningsobjekt. Den tredje tanken är att det är oschysst att hota med våld, och att reaktionen är överdriven.

När jag var på semester i Dublin talade jag lite kort med Schmenus på Facebook och förklarade hur olycklig jag var över min kropp. Jag var fullt medveten om mitt utseende och min kropp under ungefär 95% av min vakna tid, vilket jag inte varit på ett bra tag, och jag kände mig fånig och tjock nästan hela tiden. Schmenus kände igen sig, även hon låg och var kroppsligt medveten och kände sig osäker och ledsen över hur människor uppfattade hennes yttre, och det slog oss hur sjukt det egentligen var att vi bägge två lät våra kroppar förstöra vår semester. Jag skulle slappna av, ha roligt, träffa gamla vänner, njuta av god mat och så vidare, och så kunde jag inte glädjas ordentligt över detta eftersom jag hela tiden hade en dallrig mage eller sladdriga bröst i huvudet.

Anledningen till detta stod helt klart. Människor, män, tittade på mig bedömande och gav mig antingen ett uppskattande leende eller vände sig bort som om jag aldrig funnits. Det var ofta diskret, men man snappade upp på det på en gång. Kanske var det inte mer uppenbart än det är i Sverige, kanske var det bara jag som kände mig mer osäker i Dublin eftersom mitt utseende alltid varit mer uppskattat av irländare än av svenskar – jag vet inte. I vilket fall är det precis detta som händer när man lever i ett samhälle där man hela tiden bedöms efter sitt utseende och får bedömande, recenserande blickar precis överallt. T.om. män som jag på absolut intet sätt någonsin skulle vara intresserad av tar sig friheten att se sin uppskattning eller sin nedvärdering som något som borde påverka mig och antingen göra mig glad eller få mig att försöka göra mig attraktivare. Och det gör mig arg att min semester förstörs av sådana där jävla puckon.

Jag börjar bli så himla trött på daltande och folk – oftast män – som kräver god ton och ser anspelningar på våld som något ickekosher, medan själva frågan om sexuella trakasserier går obesvarad. Jag vet att det tas upp hela tiden, men det är sant. Problemet är inte att någon skrev en arg facebookstatus (vilket faktiskt fått kommentarer om att det är olämpligt att ventilera på ett sådant sätt, bisarrt nog), problemet är att vi lever i en värld där det diskuteras huruvida man får kalla någon äcklig gris eller skriva att man skall sparka en fiktiv människa på pungen, medan ett helt samhällsproblem bortviftas med ord som ”naturligt”. Det är okej att damer går omkring och mår dåligt hela semestern eller hela livet, och skall de klaga om det skall de klaga utan att göra någon ledsen eller arg.

För så är god ton, och utan god ton kommer man ingenstans. Eller som första kommentaren i en artikel om sexuella trakasserier och sexuell rasism gnäller: ”Rälig bild av män ni målar upp.”

För man får ju inte göra män ledsna när man tar upp problem som involverar män. Man får börja med att skriva ”OBS OBS OBS män menar säkert väl innerst inne, de vill bara vara snälla och dessutom är det ju naturligt att vilja ha sex eller titta på lite hud så det är ju okej egentligen. Känner bara för att klaga av mig lite!!!” Som om män är dumma i huvet. Ni är inga barn, män. Sluta bete er som barnungar.

En grattis, två grattis!

Två av mina favoritbloggare är på smällen, och bägge är glada över detta! Det är ju fantastiska nyheter!

Stort grattis till Mymnos, Karin, som är så jävla bra och härlig. Och stort grattis till Emmisen som också är så jävla bra och härlig.

Jag är verkligen helt glad. Att ha en unge är så jäkla underbart att jag är helt överlycklig att ni kommer få uppleva det. Jag hoppas helt allvarligt på mycket uppdateringar om era graviditeter, många magbilder och gärna lite gråtbilder av när ni sitter och gråter till reklamer av alla hormoner.

Hurra!

Irlandeze

Så! Nu är jag ju åter från irland och har sovit två sovar sedan semestern officiellt tog slut. Alltså får det bli en recap från Semestern del I. Dock inte helt och hållet, då min make har utfärdat strängt förbud att skriva lustigheter om hans familj, med smiskstraff för den som inte följer reglerna.

Irland har blivit fult. När vi landade var det 12 grader och blåste så mycket att man grät hela vägen från flygplatsen, utanför bussen fanns tiggare som satt med barn i knät och skrek att de behövde mat, alla byggnader var täckta med sot och dynga. Svärfamiljen bor ju på dublins nordsida, vilket är den dåliga sidan och kryllar av knarkare, alkisar, hemlösa, tjuvar, horor och langare. Alla som varit i Amsterdams slum/turistkvarter har ju varit med om att det jäktar fram någon och frågar något som man tror är ”Ursäkta, vet du vad klockan är?” men som man sedan inser är en förfrågan om man vill köpa billiga piller, svampar, kokain eller heroin – i norra Dublin gör man sig inte besväret att få det att framstå som speciellt casual eller icke-mistänkt utan går bara fram till folk och frågar, med sår i ansiktet, ”Sorry, love, you lookin for drugs? I got drugs, you looking?”

En gång när jag skulle på grillfest och skulle in för att plocka med mig en påse pommes stod en öststatshora och droppade sperma från håret på pommesdisken. Den här gången skulle jag på grillfest och skulle in på M&S för att handla lite dyr, fin coleslaw och fina oliver och såg en hipster som låg och var individuell på gatan med ironiskt smutsiga och fransiga kläder, och sedan insåg jag att det var en hemlös som lagt sig ner och dött. En grupp italienska turister från någon ungdomsgrupp typ scouterna stod ett par meter bort med ryggsäckar på magen och tog bilder på den döde, ett par ”lady policemen” som min make uttryckte det kom fram och petade på den döde, vakten utanför M&S ringde efter någon som kom och forslade bort honom (den döde) efter ett tag. Ett underbart ställe att slumma, med andra ord.

Sydsidan är däremot helt okej, nästan inga knarkare och mycket mindre hemlösa alkisar. Den värsta gången min man blev attackerad av en knarkare var dock på sydsidan, vi var på dubbeldejt med en norsk tjej jag delade lägenhet med och hennes nya kille, och vi var och åt på en indisk restaurang när en knarkare sprang efter min man när han kom in efter att ha varit ute och rökt och knarkaren försökt sälja honom sprit ur en sopsäck. Knarkaren drog kniv och skrek att han skulle skära av min mans halspulsåder och lyckades komma hela vägen genom restaurangen innan han blev tacklad av hovmästaren och utslängd. Han lovade att min mans ansikte fanns i hans blod för alltid men blodet var nog så grundligt förorenat att han knappast skulle minnas händelsen ett par timmar senare.

Irlands politik och samhällsstruktur är kraftigt baserad på den brittiska. Det är inte så konstigt. Oavsett hur mycket irländarna hatar England så beundrar de henne mer, och man orkade liksom inte hämta inspiration längre bort. Man vill imponera på kyliga storasyster Storbritannien genom att bli precis likadan fast med mer craic, och givetvis fungerar ingenting. Den sista rasismen som är accepterad är den mot de irländska zigienarna (vad kan man kalla dem då? de är ju inte romer), som blir konstant hånade av större delen av den irländska befolkningen. Man skäller och svär över att de är så jävla smutsiga – så fort de kommer och slår läger slänger de all skit på marken och reser sedan därifrån, säger alla irländare argt och slänger sedan all sin skit på marken och går därifrån. Det kostar ju pengar att få sina sopor hämtade, så därför ser 80% av norra Dublin ut såhär:

DSCF2573

Ja, det är en död katt som ligger under den stora påsen.

Vad är då bra med norra Dublin, som jag besökt?* Jo, man har ju väldigt mycket trevliga människor som jag är vän med. Man har en skön attityd mot att ha trevligt med alkohol och alla kräver att man dricker god alkohol hela tiden, vilket kanske kan förklara mängden alkoholister som sitter och gråter överallt. (Icke att förväxla med knarkarna som gråter överallt. Knarkare är smala och livrädda för konflikt, medan alkoholisterna är degiga och gärna tar ut sin frustration på alla omkring dem. Undantag finns dock, som i exemplet med knivknarkaren som attackerade min man på den utmärkta restaurangen Jewel in the Crown i anekdoten ovan. Är ni i Dublin måste ni testa restaurangen, den är fantastisk.) Vädret var också fint – 23 grader och solsken i tio av dagarna vi var där, alla klagade över värmen och tyckte att det var hemskt.

Min semester! Utan skvaller och saftiga delar. Ta-dah!

Åter från semestern, och vad möter mig? Radion.

När var sista gången du lyssnade på P1? Medborgare, om det inte var idag, var det för länge sedan. Jag, som alltid sitter och grämer mig högljutt över vilket bortkastat medie televisionen tillika tidningen är, satt och mös större delen av dagen till radiokanalen P1 som en annan gamling. Ett medie som ännu innehåller trevliga kanaler med massa bra information och spännande, tankeväckande program med smarta och roliga människor, vem hade kunnat ana att en sådan guldgruva skulle finnas så enkelt till hands? Att den hela tiden funnits där, att man inte ens behövde leta upp den bland podcasts eller subkultur? Precis när man vomerat över sitt sista Aftonbladet-avslöjande av Bonde-Söker-Fru-relaterade relationer och gråtit över hur man använt en hel rast på jobbet med att diskutera en ICA-reklam så snubblar man över Sveriges Radio program ett. En oförstörd kanal, nästintill. Oskuldsfull, på sitt sätt. En fryst bit kvalitet i ett hav av skit. Tänk dig Queen, återuppstånden mitt i Melodifestivalen. Poff! Vi var här hela tiden, på tvåan där du inte tittade. Så känner jag. Fantastiskt.

Nåväl. Mina fingrar värker av återhållen vidare kuksugning mot P1, men nog får vara nog. Det var i vilket fall i P1 som jag hörde om en hel drös ämnen som jag tänkte att jag helt enkelt måste blogga om när jag kommit hem.

Ett av ämnerna är givetvis detta att nioåringar vill ha brösthållare, och programledaren har rotat fram MissLissibel som har startat allt genom att vara en symbol för barnsexism. Enligt Expressens Frida Boisen är hon en elvaåring med nioåringar som ser upp till henne, men enligt sig själv är hon tolv vilket ju i sig gör hela grejen lite konstig – om hon nu inte fyllt år den närmsta veckan har man antingen varit slarvig med en ålder man ser som det största problemet med flickan, eller också har Boisen medvetet rundat ner MissLissibels ålder för att få henne att verka ännu barnsligare och problemet ännu värre. I radioprogrammet jag lyssnade på hade de grävt fram MissLissibel och intervjuat henne, och hon sa att hon gillade att blanda färger och oftast bara hade mascara. Hon sa också att hon inte trodde att det var utsidan som räknades, vilket gör att hon antingen ljuger eller har en förjäkla sorglig upptäckt framför sig när hon blir lite äldre.

Något som förvånar mig är detta att man framställer problemet som att barn lär sig att utsidan är viktigt, och att man därmed tar ifrån dem deras oskuldsfullhet. Detta slår mig som extremt naivt, av samma anledning som jag ser amerikas ökända sexualundervisning som naiv – fakta är fakta, och att försöka hemlighålla dessa för barnen innebär inte att man på något sätt håller dem rena, utan snarare att vi i vuxenvärlden själva leker och låtsas. Vi låtsas som att utsidan och ytan är betydelselös, och så kan vi låtsas för oss själva att samhället inte har några problem, eftersom vi vuxna kan ”hantera” utseendehetsen även om vi lever mitt uppe i den. Vi vet alla att vi får mer respekt, att vi har större chans att få ett jobb om vi är snygga, att vi inte ens kan få respekt som fotbollsspelare eller chefer utan att få våra utseenden recenserade, men vi låtsas som att det inte är något problem så länge ungarna inte sminkar sig förrän de är femton. Problemet är inte sexualisering av barn, problemet är sexualisering. Problemet är inte att barn tror att utseendet är viktigt, problemet är att utseendet är viktigt. Klaga på symptomet av ett sjukt samhälle, och se vad som händer – ingenting händer, för även om något händer händer just ingenting. Att framställa barns efterapning av vårt sjuka samhälle som ett problem utan att diskutera hur man bör förändra samhället är att klaga på trams.

När började du sminka dig? Jag började runt tolv, och det såg förjävligt ut och jag hade inte pengar att köpa smink att träna för, vilket gör att jag fortfarande inte kan sminka mig och därför inte kan få ett jobb pga mitt vackra yttre. Så, tack så väldigt, kapitalism.

Frågesvar! Hurra, Lisa är åter!

SPOILER ALERT: För alla som inte sett filmen SALO eller läst boken 120 DAYS OF SODOM och planerar att göra detta – spoiler alert i svaret till Sams fråga.

 

Ni kanske har svårt att tro det, men ja. Lisa har kommit tillbaka till er. Endast för en kväll, då jag imorgon skall till Lysekil och somra med familj, men jag känner ändå att jag är skyldig er en glad hälsning från sveriges framstjärt, Västerås, innan jag beger mig.

Schmenus frågar: HUR kan du låta bli att blogga under en så lång tid.

Svaret är enkelt. Jag sysselsatte mig med att fundera över lustiga bloggar jag kunde skriva i framtiden, baserade på min irländska upplevelse. Resan var i stort sett en mardrömslik upplevelse, bortsett från trevliga träffar med vänner och härliga sommardagar i parken. Hela irland svämmade över med knarkare, fyllon och sorgsna bevis på kapitalismens offer, underklassen. Jag såg varje dag dussintals människor med stora, blödande sår i ansiktena från heroinrelaterade sjukdomar, gravida späda fjortonåringar som sög på cigaretter och budgetkoffeindricka, svärande femåringar i smink, magtröjor och hår som härmade 80-talets Madonna, fast färggladare. Jag skojar inte. Det var så. ”Femåringar, Lisa? I horsmink och magtröja? Som svär och springer omkring och förolämpar busschaufförer och fyllon? Du överdriver!” Nej, jag överdriver inte. Det var så. Antingen har irlands klassamhälle blivit mer tydligt, eller också är det jag som tycker att det är mindre charmerande när jag inser vad det egentligen innebär. Jag bodde i ett ghetto, och den enda anledningen till att jag inte har mer bildbevis är för att jag var totalt livrädd att infödingarna skulle känna sig förolämpade av att jag tog bilder och komma fram och döda mig. Nå, så här ser husen bredvid mina svärföräldrar ut. Ignorera solskenet – det var irlands bästa sommar på flera hundra år med ”varmt” väder, som de beskrev det på väderleksrapporten.

DSCF2564

 

SannaM frågar: Fråga: [Du blir] icke av med mig. Hur känns det? :-) Fråga två: Vilka är dina favoritbloggar, säg topp 3? F3 (du fattar): Vilka tre filmer skulle du rekommendera till en sån som jag? F4: Vilken bok kommer du definitivt läsa i sommar?

S1. Det känns bra. S2. Jag har nog inga direkt, utom Åsiktsregistret. Fast om sanningen skall fram är det för att jag egentligen inte vet så mycket om bloggare och inte kan några andra än ni två som kommenterar regelbundet, och jag vill inte verka jättetråkig och tycka samma som alla andra. S3. För en sådan som du skulle jag rekommendera:

  • SALON KITTY: Baserad lite löst på en sann historia om hur nazisterna öppnade upp bordeller under andra världskriget för att underhålla sina soldater. Eftersom du gillar filmer som utspelar sig under andra världskriget.
  • KILLER JOE: En familj planerar att anlita en polis som frilansar som lönnmördare, och tvingas ge honom den charmerande utvecklingsstörda dottern som garanti då de inte har råd med förskottsbetalningen. Eftersom du gillar romantiska komedier.
  • CRUISING: En ung Al Pacino går under cover i New Yorks lädergayvärld för att finna en homomördare som straffar homosexuella för sitt eget självhat. Filmad till stor del på faktiska läderbarer med faktiska, cruisande leather daddies i den då fortfarande tabu gayvärlden, ljudet blev inte sällan saboterat av de arga klubbesökarna att de fick göra voice overs i efterhand vilket ger ett distanserat, underligt intryck. Eftersom du är intresserad av gayhistoria.

S4. I sommar kommer jag definitivt att läsa MY YEAR OF FLOPS av Nathan Rabin, baserad på hans artiklar i AV Club. Lisa rekommenderar alla att köpa, eller åtminstone läsa gratis på nätet, inte minst artikeln om filmen som drog igång hela projektet – ELIZABETHTOWN. PS. Åååååhh, och du kan också kolla in ALUCARDA, en mexikansk nunsploitationrulle om religion och kvinnlig homosexualitet/djävulsdyrkan.

Sam frågar:  1. Hur började ditt intresse för exploitation filmer? 2. Vilken genre inom exploitation är din allra favorit samt den sämsta, och varför. 3. Vad tycker du om dom s.k. Disturbing movies t. ex. Salo, a serbian movie, irreversible m.m. Är de verkligen bra ur ett filmperspektiv eller är de onödiga provokativa filmer?

Och låt mig börja med att jubla över ännu en fråga om film: hurra, jag bara älskar när folk frågar mig om film! 1. Jag minns inte riktigt hur det började. Det har alltid varit intressant att hitta filmer som inte är mainstream, även om jag givetvis tittade på mainstreamfilmer större delen av mitt liv. Min man lärde mig mycket om exploitationfilm när vi träffades – han har tittar på exploitationfilm cirka 25 år längre än vad jag har, han har läst enormt mycket om film, pratat med många människor, han har intervjuat regissörer och debatterat med journalister. Han har mycket intressant att säga om exploitationfilm, och han introducerade mig till många genrer. 2. Jag har ingen som jag tycker är bäst eller sämst, jag kan njuta precis lika mycket av en roman porno som en glamourös giallo eller funky blaxploitation. Däremot verkar jag oftast mest vara sugen på att kolla på giallo eftersom jag finner dem avslappnande, medan jag måste ha mycket energi för att orka med att titta på t.ex. italiensk polisfilm eller en filippinsk actionrulle och kunna göra den rättvisa. 3. Jag har ingen åsikt huruvida de är bra eller dåliga. Min åsikt är väl att om det finns något som folk älskar lika mycket som att bli äcklade eller chockade, så är de att bli förnärmade eller ha moraliska ställningstaganden mot något. Givetvis måste man nämna filmen CANNIBAL HOLOCAUST när man diskuterar ämnet – en film som hanterar fenomenet hur västvärlden i sitt sökande efter chock, snusk och död förgör alla omkring sig för att kunna filma det och sälja för profit. Vad tar man med sig ifrån filmen? Man tar med sig hur hemska djurslaktscenerna är, scenen där en sköldpadda blir halshuggen eller en kvinna hänger igenomspetsad på en påle. Det är därför den är berömd. Vad kan man säga om detta? Jag tror att man måste titta på varje film på det sättet den var menad att bli sedd. Man kan inte se på CANNIBAL HOLOCAUST på samma sätt man ser på en film av Buñuel – den är inte menad på samma sätt, ämnad för samma publik – det handlar inte om att den ena är bättre och den andra sämre, de är två skilda genrer. Filmen kan givetvis fortfarande vara bra.

Kristina frågar: 1. Vad var de viktigaste skälen till att du flyttade utomlands? 2. Motsvarande fråga, fast varför du flyttade tillbaka till Sverige? 3. Vilka är de värsta kulturkrockarna du stött på med din man? 4. Tipsa om bästa veggiematen? 5. Viken artist skulle du betala mest för att få se live? 6. Vad är ditt drömyrke?

1. Jag ville egentligen inte flytta utomlands alls. Jag skulle bli bibliotekarie, men tog en sommar på irland innan jag skulle tillbaka. Jag trivdes, och stannade. 2. Jag fick barn. Det blev ohållbart för vår situation. No judgement för folk som har barn på irland, i dublin – för mig fungerade det inte. 3. Det minns jag inte – givetvis har vi många krockar, men jag kan inte komma på några riktiga exempel som är specifika för oss från olika kulturer. 4. RISOTTO är bästa veggiematen! Fucking delikat, löjligt enkel att göra, finns en miljard olika varianter och alla smakar mums filibabba. Dessutom är det fint, man serverar finmat. 5. Jag betalade 50 euro för att se Roy Ayers om jag inte minns fel, det var antagligen den dyraste spelningen jag gått på. Jag går inte på så många gig, men jag hade gärna velat se Morricone när han lirade i Dublin nu nästa vecka, där hade jag gärna betalat en rejäl slant – helskotta vilken upplevelse! Sista spelningen jag var på (och betalade, alltså inte gratisgigs där polare fixade biljetter till sina Doors coverspelningar och dylikt) var på var ett par år sedan när jag gick på Gil Scott-Heron, så ni förstår att det var ett bra tag sedan. 6. Jag har inget drömyrke alls. Jag vill gärna hålla min underhållning separat från min inkomst. Jag planerar att plugga till revisor om ett par år, när sonen är lite äldre. Fuck yeah.

Ha en trevlig vecka nu, fortsätt gärna frågor om diverse och hör av er om det är något. Avslutar med facebookbild av familjen.

DSCF2584

Nej, ändrade mig. Avslutar med en till bild av hur hemsk det är på irland. Ja, det är en häst som någon har dumpat på en (inaktiv) byggarbetsplats eftersom det är behändigt pga gratis staket. Det fanns två hästar bredvid varandra (obs, med staket mellan). Hästen är till vänster på bild och hade inget vatten pga varmt och soligt väder, annars finns det ju gott om vatten på irlands mark.

DSCF2576