Kitsch och lite kuksugning

I mitt snabbinlägg om midsommaraftnens operfekta ögonblick fick jag en lång kommentar som tog upp många tankar om perfektion och perfektion i våra egna liv, och jag känner att jag kanske skall skriva lite mer ingående. Eftersom jag tycker att det är ett sådant roligt ämne, inte av någon annan anledning.

En av de böcker som påverkat mig mest är Kunderas ”Varats Olidliga Lätthet”. Kundera skriver mycket om kitsch och perfekta ögonblick, och tar upp ett exempel som jag tror att de flesta känner igen. En konstnär åker i en bil tillsammans med en framgångsrik, manlig politiker och hans tre barn (om jag minns inledningen rätt, kanske sitter de bara på hans veranda). De stiger ur bilen vid ett stort fält (eller sitter på verandan), och barnen rusar iväg och tumlar runt i gräset. Politikerpappan ser på barnen med ett stolt, rört leende och säger ”Titta där! Det där är lyckan!”, eller något liknande (jag verkar ha förlagt min Lätthet och kan inte läsa igenom scenen igen). Givetvis kan man inte veta hur glada barnen är – kanske hoppar två på den tredje och slår hen sönder och samman så fort de rundar ett hörn? Men hela vyn med prunkande sommar, gräs och lekande barn är inte bara Lyckan och Perfektionen, utan en dramatisering av dessa, i ordets alla bemärkelser.

Jag tittar ganska mycket på film och tänker ganska mycket på film, och det jag ser är hur vi alltid försöker efterlikna filmens förmåga att utmärka ögonblick och stunder till Ögonblick och Stunder. Vi känner alla igen dessa Ögonblick, de används dessutom frekvent i reklamer. Köp denna choklad, så kommer du kunna sitta på en bänk under ett varmt sommarregn och skratta åt hur trädets grenar rör sig, och så kommer du att äta chokladen och minnas just det ögonblicket som en minut då alla sorgsna röster tystnade. Köp detta sköljmedel så kommer du kunna springa nerför en tom nattgata med mannen du älskar vid din sida, och ni kommer att omges av doften av diamanter och krossat silke och ni kommer att skratta. Ögonblick. ”Moments”.

Och är det egentligen någon skillnad mellan filmens eller reklamens ögonblick och den perfektionshysteri som är romantisk Facebookexhibitionism? Det man gör när man lägger up finbilder på facebook med texten ”En fantastisk dag i skärgården, allt perfekt!” eller en bild av en snuttig lapp som pojkvännen skrivit och lämnat på nattbordet, ett pojkvänsdesignat smycke för 3600 kronor från pojkvännen i bakgrunden. Ögonblick som är dokumenterade och framställda i ett ljus som att säga ”Se här, ett sådant fantastiskt ögonblick, så lyckliga vi är, hurra, bla!” Sanningen är att det finns väldigt få sådana ögonblick. För mig är det för att sådana ögonblick nästan alltid förstörs av rösten i mitt huvud som säger att jag måste ta vara på det här fina ögonblicket, och att jag är onormal som inte är lyckligare ett sådant fint ögonblick. Varför är det så? Därför att de där sceniska vackra ögonblicken som de framställs i filmer, de gör mig alltid så medveten om att jag borde njuta av dem, medan jag oftast kommer på mitt i lyckan att jag glömt bort att oroa mig över lyckan eftersom jag funderat på annat.

Så till kuksugningen. Åsiktsregistret är ju extremt smart, det vet ju alla, och för en tid sedan sade hon något som var så smart att jag själv måste ta upp det. Hon sade att en av de bra grejerna med att ha barn är detta att man får ta del av deras mindfulness och därmed kanske bli lite smittad av den. Det är ju moderiktigt nu (eller var för en kort tid sedan iallafall) att leva i nuet, vilket leder till lyckan. En slags mini-nirvana som man uppnår genom att göra saker som är enklare än att leva väl och meditera för att komma till rätta med allt, istället försöker man att bara inte oroa sig, bara finnas. Och vilka är bäst på att bara finnas? Ungar, eftersom de inte är lika brända av livets hårda verklighet ännu. Mindfullness by proxi, eftersom det givetvis smittar av sig på en att ha en liten människa som kräver att man fokuserar allt på just nu.

Kan fina ögonblick för vuxna, de där perfekta ögonblicken vi fått lära oss är så speciella, tror ni att man någonsin kan ha sådana utan att de är kitschiga?

Annonser

8 thoughts on “Kitsch och lite kuksugning

  1. Minst två veckor, ha ha :P.
    Nu kunde jag skriver om Kitsch och um vad Kundera (jag läsde och tyckte om boken också men förlorade det, det brann i huset, grrrr) skrev om slumpen och underbara ögonblick (om jag minns rätt). Men om man skriver så mycket i en kommentar då gör andra det kanske inte.
    Tack tack för ditt inlägg! Verkligen, det är jätteroligt att tänka på allt detta och hur det kunde/skulle bli! Om jag tänker om vad Kitsch är så är det roligt – efter många timmar ”upplösar” sig det, jag vet plötsligt inte mer vad Kitsch är och vad inte, i musiken till exempel, och – men ”sluta nu!!” Bra inlägg, verkligen.

  2. Dom kanske alltid är kitschiga (jag vet inte om jag tolkar ordet rätt), men isåfall är det väl så. Jag tycker att jag har såna ögonblick ofta. Inte för att allt är Perfekt I Livet (för bekymren hakar på oavsett), utan för att det är tillfällen som är känslomässigt obegripliga. Som att sitta ute på altanen i morgonsolen och se dagg glittra i gräset – och man känner det. Att susa nerför en landsväg under bulliga moln med sin älskade för att odramatiskt leta fästingfulla fornlämningar på någon flugig dalklyka. Man inte bara ser, utan upplever. Det kanske gör MIG till klyschig, men vad gör man då. Uppskattar det ju inte mindre för det 🙂

    • För mig är kitsch perfektion utan känsla. Lite kitsch är roligt, men allvarlig kitsch är hemskt, i mina ögon. Reklam-kitsch. Jag tror att vi tycker likadant. Det handlar väl kanske om att sådan där dramatisk perfektion, reklamögonblick, sådant ser bra ut utifrån men man känner kanske mer de ögonblick man deltar, agerar, eftersom tankarna då inte kan ligga på hur mycket man borde uppskatta ögonblicket.

  3. Fan, hade skrivit en jättelång bra och smart kommentar och nu bara försvann allt för att sidan fick för sig att ladda om och jag tryckte på nåt och jag är jättetrött och nu orkar jag inte tänka om allt. Men ugg.
    God natt.
    Jag tycker om din blogg.

  4. Jag hittar såna små glimtar av lycka där tiden står still, jag kan verkligen göra det, men bara med hjälp av musik, det är så intensivt förhållande jag har till musik och jag kan verkligen framkalla dessa euforimoments med just musik.
    Dock så tänker jag på en sak jag la på minnet från en skitdålig film, men som hade EN bra poäng. Det är alltså bottenskrapsfilmen ”smekmånaden” med Kutcher och framlidne Murphy. Kutcher pratar med sin pappa och är ledsen över nåt jidder han haft med frugan och pappan säger nåt i stil med:
    När man tittar i fotoalbum har folk oftast bara smaken att visa de lyckliga bilderna, de så kallade kodak-momentsen. det andra, det som sker bakom kulisserna med bråk och magsjuka och vardag, det syns aldrig på kort men det är trots allt det som leder till lyckoögonblicken.
    typ så.
    Fast nu är det inte alls lika välformulerat som det var när jag kom på detta första vändan

    • Jag tror att man har lättare att tillskriva andra lycka i sina ögonblick, efter hur det ser ut. Folk ser lyckliga ut på facebook-kortet, alltså är de lyckliga. Never mind att man var DÄR och såg hur stressad, trött och allmänt deppig hen var direkt efter kortet togs, på kortet var hen glad och därför är hen lycklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s