Sommaridyllen

Titta så fint vi har det!

DSCF2551Titta vilket härligt midsommarfirande!

DSCF2552

Egentligen var sonen sjuk med 39 graders feber och vrålhosta, jag hade inte sovit mer än fem svettiga timmar och hela dagen var en balansakt i vems tur det var att bryta samman. Inte så att det inte var trevligt, det är bara att det oftast inte är sådant man kommer minnas när man ser bilder från saker. Saker är aldrig idylliska. Är det bara jag som kommer på mig själv att känna mig uttråkad i perfekta situationer, eftersom man ju bara väntar på att något skall gå åt helvete och det där att bara ”njuta av ögonblicket” inte fungerar i verkligheten. Om man inte har en unge, såklart. Då kommer det av default lite nu och då, men perfekta ögonblick blir det aldrig.

Annonser

6 thoughts on “Sommaridyllen

  1. Det ser verkligen idylliskt ut, en annan sitter i ett öde personalrum och mediterar över storhelgstillägget. Känner igen mig, är perfekta ögonblick ens möjliga? En viss rastlöshet följer väl alltid med upplevelsen av tid och rum.

    • Jag tror att du hade rätt när du sa att det var något som man fick by proxi av barn. De har ju inget koncept av framtid eller att bära med sig tidigare bekymmer, alltså är de fullkomligt lyckliga när de är lyckliga och det smittar väl av sig, man lever ju mer i nuet vilket är fashionabel väg till lyckan.

  2. Kanske ibland blir det ”nästan perfekta ögonblick”? Men jag kan inte riktigt tänka på det nu, vi hade fyra dager med avskyvärt kvav vädret, 38° i vår Hamburg lägenhet (attic flat) och 90% luftfuktighet, ingen sömn alls – då är det ingen perfekta ögonblick^^.

    Bilderna är nu wunderschön, som ”främling” titta man på bilderna och kanske tänker man=jag inte om hur perfekt livet kan vara för ni fyra. Men, till exempel, kanske Belinda och jag önskar att vi kunde vara i Sverige *nu*, och ”då vore vi lycklig”. Det låter dumt, men om du eller vem som helst tänkar på att har den perfekta ögonblick så finns ingen.
    Jag vet att det låter idiotiskt, men du kanske vet vad jag menar, jag är inte från kyrkan^^

    Jag har ännu ingen barn och Belinda vet inte om hen vill ha barn, men jag var ganska många år med systersson och systersdotter (heter det så?). Så jag är för båda som ”alltid här”, det är bara så. En kväll på lekplatsen i byn spelade vi bara bordtennis, Nele, Jan, Nele igen, Jan, och de bestämmde sig att jag var ”alltid spelare” (om båda spelade så var det ‘strida’). Fanns en björk, vind i trädet, lite som din bild 2 faktiskt. Bara med träd och lekplats och vind^^. Nele svängade (jag verkligen behöver en bra ordbok! vaggade?), och plötsligt, kvällsolen var där, 20°, ropade hun ”ja är så lycklig!!!” Två, tre gånger, nästan tyst, och hun svängade i vinden, och Jan och jag spelade. Som om Nele talade med sig själv, men hun skrattade med oss. Eftersom spelade vi igen, och det blir mörkt och då vi åkade hem. Senare drömmde jag det igen, ganska ofta. Och hun berättade ganska ofta om den där kvällen, och Jan också, och om man berättar det så förfallas allt ögonblickligen. Men det spelar ingen roll. Vi alla hade kanske en plötsligt, oväntat-för lycklig timme.
    Nu berättar jag i en (för mig) främmande språk och då är det klart att du kommer att tänker ”herregud vad skulle bli perfekt här, lekplats björk sol barn a ha”. Men – ibland är det så, och dina bilder har ”something” som är kanske lite så. Jag menar ”nu”, inte bara om du tänker i ??? 16 eller 18 år att ”barnen” ska bli borta i en annan stad eller så. Nu! (I 12 år hade vi två eller tre sådana ögonblick, Jan Nele och jag.)

    Två saker ännu – finns en bok av Alberto Savinio, ”ascolto il tuo cuore, città”, (tyska och engelska översättningar finns). Hen pratar om ”den perfekta ögonblick”. Det är för långt även om det är bara en tanke i boken (om Milano 1943). En berättelse om Editta, berömd osv., och conclusio är att vad du inte har är som en kylskåp för dina ”desideri” .

    Det är av-förtrollande som jag förklarar det förkortad. I boken är det helt underbart – men bara ett sats här: ”L’inconclusione è in frigerifero che conserva freschi i nostri desideri. È con le occasioni mancate che a poco a poco noi ci cistituiamo un patrimonio di felicità. Quando il desiderio è soddisfatto, non resta che morire”. (Det var tre fraser^^. Och historien förre är vad är strålande.)

    Kanske det är, vad Savinio skriver, är som du skriver? Det finns ingen ”perfekta ögonblick” säger hen kanske. Men det finns ”occasioni mancate” och det finns ”någonting” som inte är helt ‘himmelsschön’ (underbart) idag, igår, i en vackert stund. Men det är inte bara tråkigt. (Många tänkar allt vore ‘perfekt’, an struntpratar om ”perfect shopping events” även – men de kanske är bara, vad vet ja, okänslig, oberörd, stylomater^^.)

    Och två^^ – jag läsde nu i många svenska blogg. Ingen andra alls är som (bland annat) poetiskt ibland. Det märks ibland att du skriver ”annars”. Jag vil inte lovsjunga (och varför, också^^, vi änner inte varandra och kommer aldrig att träffas, din familj och Belinda och jag och katten och ??barn). Jag tänker om du, vad vet jag, spelar musik, skriver prosa eller vad du gillar, eller tar bilder som dina här senare och skriver en storia om bilderna, och vad vet jag vad du tycker om – så blir det också någonting för reda ut som det är med lyckliga och olyckliga och vad-som-helst ögonblick.
    Att vara poetiskt kan till exempel vara, även om det stämmer vad Savinio skriver, nästan-himmlisch (som i himmelen som inte finns^^). Det är klart och fruktansvärt att det finns så många äckliga arrogant högdragen pseudo-artister, berömd eller inte. En kompis berättade att det finns många i Södermalm nu, och i Berlin och här i Hamburg finns dom också, till exempel.

    Jag ofta tänker det är också en form av förtryckelse – att vissa inte börjar alls att tänka på – ” I have a room of my own” (liksom Virginia Woolf skrev om kvinnor som inte hade det). Kanske om du vil då skulle du börjar med precis den konst du tycker om. Finns ibland ”perfekt ögonblick” där. Även om Savinio har rätt. Laurie Anderson har sakt (om jag minns rätt, och om inte, då säger jag och kanske du det nu^^) – om någonting är ” a work of art” (en film, en ögonblick med kamera, vad som helst) och ingen vet om det, så är det ”a work of art”. Bara kapitalister tänker att ”art is what sells”.
    Det är skäl av kämpa emot förtryckelse, emot att t.ex. nyliberaler vil att många är fattiga – om man är fattig kan man inte alls tänka på att uppleva lyckliga sekunder.

    Glad midsommar för dig och alla omkring dig! Vi har bara en halv timme mindre soltimmar än Malmö, men – ho ho – 1 timme mer än München – vi firar midsommar också 2013 :-). Jag lovar att inte skriva för minst två veckor efter det här tegelsten-kommentar (lite musik, tystare, tystare, stum^^)

    • Jag förstår inte riktigt hur du menar. Min tanke är att de ögonblick som ser perfekta ut utifrån, cinematiskt, inte upplevs perfekta av mig. Ögonblick som skulle fungera i ett montage för att visa hur otrolig sommaren varit, men väldigt få som faktiskt varit perfekta eftersom mitt huvud inte är perfekt och alltså inte kan passa in i ögonblicket. Givetvis finns ögonblick jag känner den där stora lyckan, men ögonblick som skall vara perfekta (vackra omgivningar, sommarkvällen, promenad med någon man älskar kanske) är sällan perfekta eftersom jag oroar mig över hur perfekta jag måste känna att de är. Kanske är det att tyst dramatiska ögonblick ger prestationsångest, att perfektion kommer i små, operfekta ögonblick som är ett par sekunder eller minuter och inte mer? Jag vet inte.

      Jag förstår inte riktigt hur du menar med ”Ingen andra alls är som (bland annat) poetiskt ibland. Det märks ibland att du skriver ”annars”. Jag vil inte lovsjunga (och varför, också^^, vi änner inte varandra och kommer aldrig att träffas, din familj och Belinda och jag och katten och ??barn). Jag tänker om du, vad vet jag, spelar musik, skriver prosa eller vad du gillar, eller tar bilder som dina här senare och skriver en storia om bilderna, och vad vet jag vad du tycker om – så blir det också någonting för reda ut som det är med lyckliga och olyckliga och vad-som-helst ögonblick”, kan du förklara?

      Glad midsommar tillbaka! Du behöver inte alls oroa dig för kommentarslängden, jag tycker om dina kommentarer.

  3. Åh nu tänker jag på bilderna jag la upp igår från Rheinpromenaden där vi satt och tog en altbier i solnedgången. Bilderna såg så vansinnigt mysiga ut, men i själva verket sitter ju inte min unge still i längre än tio sekunder – och vårt solnedgångsmys bestod egentligen till 96% av att jaga galen unge från att ramla i vattnet och sedan brotta ner honom i vagnen medan han skrek för full hals.Men! De fyra mysiga procenten var fan MYSIGA!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s