Individ vs Struktur i service

Arsinoe skriver om detta att man förväntar sig ett visst bemötande av servicesektorn och Schmenus håller inte riktigt med. Personligen håller jag mer åt Arsinoes håll, och låt mig förklara varför.

En trend jag själv sett växa fram under de senaste sex-sju åren av mitt arbetsliv är detta att vi blir mer och mer rädda som arbetare. Världen går åt helvete för arbetaren på golvet, ingen är garanterad en fast inkomst, ingen är garanterad ett arbete. Detta resulterar i att man som arbetare dels tvingas pitcha sig blå i ansiktet på intervjuer och låtsas, på samma sätt som man sedan måste låtsas i arbetet. Ord som ”positiv” och ”glad” är inte bara ledord, de är fucking krav, och av en mycket god anledning. Positivitet markerar även att man inte kommer att klaga, inte kommer att vara besvärlig, inte kommer att ifrågasätta behandling eller beslut man kanske anser lite opositiva.

Serviceanda växer i tider när jobbmarknaden är hård. Då räcker det inte bara med att göra sitt jobb, då måste man gå den där extra lilla biten – skratta åt kundens och chefens skämt, hålla sig i underläge, blotta strupen. Det det i slutändan handlar om är ju att service då presenteras som något du som kund har rätt till, men du som kund är egentligen oviktig – det viktiga är att arbetaren ställs i utsatt position, och antydan att det är du som konsument som skall profitera av detta är bara bisarr. Företaget bryr sig egentligen inte så mycket om ifall du som enskild konsument älskat eller hatat din upplevelse, det viktiga är att du får smaka en del av den där makten som företaget äger. Du som konsument får alltså ”låna” företagets makt mot arbetaren, i gengälld mot att du lovar att använda den så att arbetaren är medveten om just hur stor makt företaget har.

Jag tror att alla, inklusive Arsinoe, håller med om att folk som jobbar i serviceyrket skall vara professionella, artiga och tillmötesgående. Upplevelsen att någon skrattar åt ens skämt, ler åt ingenting, småpratar om vädret och komplimenterar ens val av produkt, accepterar oacceptabelt beteende… det är extra, det ingår inte i menyn. Extra blir obligatoriskt när jobbmarknaden blir hård. Vem vinner på detta?

Schmenus poäng att vi som individer alltid bör vara vänliga mot varandra i den mån vi kan är givetvis legitim. Däremot ställer jag mig på Arsinoes sida när vi talar struktur, snarare än individ.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s