AHA!

Igår diskuterade jag kort med en vän detta att man hör klyshor så ofta att man blir förvånad att man blir förvånad när det händer en själv. Det vi bägge funderade över då var detta att vår sexualitet slängts tillbaka mot oss som anklagelser för att orsaka skam och förminska oss, något man hör så enormt mycket om att det blir en klysha snarare än något man själv kan relatera till. I bägge fallen handlade det om relationer vi haft till män, där vi sedan blivit antydda som lösaktiga eller äckliga efteråt, vilket ju är underligt eftersom den hyllats som fantastisk och ljuvlig under relationens gång. I bägge fallen handlade det om attacker efter att relationen slutat, antagligen för att på något sätt sätta oss på plats.

Jag läser lite om Sydsvenskans artikel om kvinnovåld och förvånas lite över min egen reaktion. I och med att jag själv upplevt våldsamma relationer känner jag igen texten, men det som annars dyker upp är mest känslan av att den är så klyshig. Historierna händer igen och igen, de upprepar sig nästan ordagrant, och trots att historierna är så extrema finns det en känsla av kliché i dem. Fokus ligger på kvinnan, hennes sorgliga historia om en vansinnig man som håller henne fången, slagen, isoleringen osv. Polisen gör ingenting, tiden bara går och skyddsnätet som borde rädda slackar. Und so weiter, et cetera, ingenting nytt under solen. Och i och med att det är0 samma historia igen och igen, tvingas ta till ohyggliga detaljer för att göra historien mer intressant – det som skiljer är ofta bara att den här blev slagen med en skiftnyckel efter att ha varit på fest medan den där blev sparkad i magen för att ha handlat mat efter jobbet. Det är svårt att relatera till kvinnovåld om man ser historien som klyshig, även om den är klyshig av anledningen att historierna ofta följer samma vedervärdiga mall.

Var finns männen i allt detta?

Jag tänker anta att alla kollat på den hyllade TED-talkvideon om detta med hur mäns våld mot kvinnor framställs som ett kvinnoproblem. För den som missat den finns videon här. Det är talande hur vi fokuserar uteslutande på offret och nästintill ignorerar brottslingen i fallet våld och skuld mot kvinnor. Vi frågar oss varför hon inte tog sitt pick och pack och gick, hur hon kunde acceptera att bli behandlad på ett sådant sätt – bilden av den misshandlade eller utsatta kvinnan är glasklar, däremot är vår bild av den misshandlande mannen grumlig. Inte kan Göran, som ju är så duktig på jobbet och trevlig att umgås med, inte kan väl han vara ett sådant monster? Hon måste överdriva, hon självömkar, hon var kanske provocerande.

Nå, min poäng var iallafall att det är spännande detta när man upptäcker klichéer i sitt eget liv. Klichéer i stil med att pappor tar mindre ansvar och kvinnors sexualitet är skamlig, det är ju något man hör men ändå blir förvånad när man upplever.

Jag talar mycket med kvinnor i mammagrupper, och historierna jag hör känns så bekanta att de får mig att rysa; nyförlöst mamma som förväntas vara som vanligt eftersom hon ju är hemma från BB, män som på intet sätt känner sig skyldiga att förändra sina liv efter att de fått barn, mammor som får be om lov för att lämna barnen med sina pappor under en kväll, pappor som blir ursinniga på sina fruar om lägenheten inte är städad tills dess han kommer hem från jobbet, mammor som är rädda för att lämna barnen ensamma med pappan under pappaledigheten, pappor som ringer sina fruar under fruns första barnlediga kväll och låter mamman lyssna på barnet som skriker…. Allt med ett hopplöst skratt, ”Vad gör man? Vi kvinnor är starka, vi står ut, vi klarar oss alltid, han är ju snäll egentligen….” Fokus ligger igen på kvinnan, som inte kan hantera sitt moderskap ordentligt. Detsamma gäller föräldraledighetsfrågan – fokus ligger på den föräldralediga kvinnan, inte på den arbetande mannen. Detsamma gäller kvinnor på arbetsplatsen – fokus ligger på kvinnor som får lära sig hur de skall agera i ett sexistiskt arbetsklimat, snarare än män som beter sig sexistiskt på arbetsplatsen. Minns ni damerna som blev kallade horor och slängda i soptunnor för att liva upp stämningen? Hur roligt hade det inte varit att få se den historien från andra sidan? Omöjligt, jag vet, men hur hade den historien ens sett ut?

Ni hör ju själva. Det går ju för bövelen inte att skriva en text om skiten utan att den blir klyshig i det extrema. Allt har ju sagts förut, och istället för att dunka hem hur jävla viktiga frågor det är så blir det bara något man känner sig distanserad ifrån eftersom klyshor aldrig händer en själv. Utom att det faktiskt gör det, det händer dig och alla runt omkring dig hela tiden, och man skäms över hur klyshigt allt är. Men det går liksom inte att se om man inte ser strukturer, och även om man inte kan skydda sig med medvetenhet kan man iallafall skydda andra lite bättre. Kanske. Värt ett försök, iallafall.

Annonser

One thought on “AHA!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s