Bekräfta mig. Tack.

LillaTanten kommenterar på mitt gamla inlägg om kropp och knopp, och frågar vad jag egentligen väger. En helt legit fråga, med ett luddigt svar – jag äger ingen våg, men jag skulle tippa på att jag gått ner något eller ett par kilo sedan sist jag vägde mig och landade på 69 kilo, men jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att jag väger mycket jämfört med min ringa längd – jag är säker på att jag minst kvalificerar som överviktig, kanske som inom fetmaramen, men antagligen inte. Vad mer jag vet är att jag känner mig enormt bekväm i min kropp och säker/stolt på/över min hälsa. Jag oroar mig ibland över min mages rundhet men jag promenerar ofta flera timmar om dagen, cyklar snabbt någon timma om dagen och springer efter en pojke så ofta som det behövs (inte för att ge en försötigad bild av småbarnslivet – inte sällan är det efter en liten pojke som svingar en mindre kökskniv).

När jag var yngre hade jag en ganska tudelad bild av min egen kropp. I dublin var jag övertygad om att jag var en total gudinna, perfekt på var sätt och med en kropp som knappast ens kunde beundras utan nästan behövde dyrkas, speciellt tillsammans med min personlighet, en femme fetale med rejäla tillgångar på alla plan. I Sverige under samma tid var jag däremot ytterst medveten om alla mina tillkortakommanden som kvinna. Jag var kort, stubbig, hårig, med konstiga tänder och extrem håväxt, och dessutom har jag ett dundrande skratt som låter som en häxas. Och sedan blev jag gravid, och under min graviditet och ungefär ett år efteråt var jag en icke-människa som var totalt okvinnlig, i så mycket att jag var tjock och otrimmad. Låga skor, påsar under ögonen, svettlukt klistrad i armhålan, osmickrande jeans – min minskade sexuella valuta gjorde att jag var mindre människa, på något sätt. Numera har jag minskat i omfång, och finner min tidigare situation totalt bisarr. Numerar har jag arbetare på ICA som artigt gapflabbar åt skämt de tidigare bara skulle fnysa lite roat åt (skämt av stuket ”oj, jag måste nog komma förbi, jag skall hämta lite frusen majs, hahaha…), numera har jag besökande snickare som lutar sig in för att se till att arbetet blir lite speciellt noggrannt gjort/lukta på min hud, människor som tittar på mig snarare än tittar bort när jag talar, och faktiskt överväger det jag säger innan de säger emot.

Den sista videon som involverar mig själv finns här:


Den involverar även min makes hummande röst och mina två yngsta bröder. Som ni ser är jag ganska normal – inte smal, men inte heller direkt tjock, även om man direkt kan peka ut ställen på min kropp som är större än vad som är ”menat”. Min mage putar, mina lår är gropiga, men ändå ser jag fullt normal ut. Och faktum är att jag känner mig mer osäker än någonsin – numera är jag rädd att förlora den makt jag har, den respekt jag får som relativt ung kvinna med okej utseende. Medan jag var tjock var jag medveten om att jag var tjock och att ingen därmed tänkte på mig som Kvinna, åtminstone i den positiva bemärkelsen som bärare av attraktionskraft och sexuell valuta. Nu, när jag känt av myntets bägge sidor, är jag rädd att förlora det lilla inflytande jag har, den självklara respekten som man får om folk skulle kunna tänka sig att knulla en, om än i abstrakta funderingar.

Och vad innebär detta? Det innebär att bekräftelsen skapar behovet. Att jag numera alltid brinner att fråga människor jag träffar: var jag tjock? var jag attraktiv? visst var jag X? tyckte du Y? När jag var tjock oroade jag mig aldrig över att bli tjock, det är nu jag funderar över huruvida jag borde skära ner på chokladintaget för att behålla min egen valuta. Min kropp är numera en del av vem jag var. Jag brukade tänka att kroppen förändrats efter graviditeten och inte uttryckte mig själv längre, numera vet jag bättre – det den inte uttryckte var min bild av mig själv, speglad i andra, i en tid då jag njöt av att vara åtrådd och därför ha enkel, minimal makt.

PS. Inte för att skryta, men hur kan två så alldagliga, trista människor så ett sådant vackert barn?

Annonser

15 thoughts on “Bekräfta mig. Tack.

  1. Vilket fantastiskt inlägg. Det har jag inte tänkt så mycket på men jag tror säkert att den mekanismen ligger bakom varför det är så svårt att ”förfula” sig på feministiskt vis. Sluta raka sig och så. Att sluta få en viss sorts bekräftelse som man är van vid är för mig en läskig tanke.

    • Det är svårt att sätta i ord, men man blir verkligen behandlad bättre om man är relativt snygg än om man är överviktig, har håriga armhålor osv. Det är läskigt.

  2. Håller med Julia, ett bra inlägg och en underbar video. Hur mycket jag än önskar att det inte var så, så förstår jag hur du tänker och känner. Det är hemskt att vi mäter vårt värde i vårt utseende samtidigt som det är hemskt naturligt om man ser hur naturen fungerar. Vi är väl trots allt i grunden biologiska varelser som vill reproducera oss och värderas efter våra gener.

    • Fast alltså, man skall ju inte behöva vara snygg för att bli behandlad med respekt eller på ett snällt, positivt sätt. Det innebär ju att alla kommer att bli behandlade sämre när deras Bäst Knull Före-datum går ut, och det är ju inte så bra. Vi är ju inte bara djur, vi har ju ett samhälle och samhällsregler, och även om vi flirtar med folk vi tycker om borde man ju inte behandla någon vänligare för att hen är mjukare mot ögat, det är ju fel.

      • AGREED! Sorry, jag inser att jag skriver otydligt. Ja, vi är i grunden biologiska varelser yada yada yada, men jag vill ju tro att vi är mer än då också. Det var mer ett uppgivet konstaterande till varför det är som det, tyvärr, är ibland.

      • AGREED! Sorry, jag inser att jag skriver otydligt. Ja, vi är i grunden biologiska varelser yada yada yada, men jag vill ju tro att vi är mer än så också. Det var mer ett uppgivet konstaterande till varför det är som det, tyvärr, är ibland.

  3. Finns en helt underbar film, ”the time of their lives”, med kvinnor, 88 – 103 (när filmen spelades in 2009-10). Om jag minns rätt berättade den yngsta kvinnan ~ sådär: as soon as you get old and are no longer pretty you’ll see how men really are. (Nästan alla, tror jag. Om man tittar på filmen och inte känner hur beautiful alla i filmen är måste man vara stendöd. 90% av alla kvinnor är äcklig som män är om de titta på väldigt gammal kvinnor, by the way.)

    Du känner filmen säkert, men om du inte – helt underbart, oförglömlig, och den enda scenen jag berättade om passar till ditt bra inlägg. Titta här: http://www.timeoftheirlives.com/

    Jag hittade inte den clip om män (~ nästan till början av DVD tror jag, jag köpte filmen) – men här är en annan. Hetty Bower, aged 103 at that time. https://www.youtube.com/watch?v=ZH1J-QzT91w

    Ha – det är hen! –> https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=8OlZIiJrEcY#t=50s (hen var kommunist for ages men är allt för Thatcher nu – alla andra är fortfarande engelska socialister, anti-war-kämpare.) Trailer, som vanlig, är lite ”för smal omfattning”.

    tacktack för

    ”det är nu jag funderar över huruvida jag borde skära ner på chokladintaget för att behålla min egen valuta.”

    Ibland är det kanske bra att gör som monty python’s gör det i ”confuse a cat”. Om någon pratar shit så kan du vara ledsen. Men du kan också vara ledsen och börja ”confuse him/her”. Om t.ex. någon säger jag vore ”för tjock/inte tjock” men skulle bli – så kan jag tala i en språk hen forstår inte (du kunde säger på tyska/walesiska osv: ” aha det är nu jag funderar över huruvida jag borde skära ner på chokladintaget för att behålla min egen valuta hall käfften”.

    Om du vill övertyga honom/henne så är det ofta svårt. ingenting förändras ~ 95%. Om du ”confuse” henne/honom så är det rolig (ibland) och kanske bättre.
    Jag verkligen fattar inte hur alla tänker argumenter vore så bra i VåR!! tiden med smartphone-bla, style-blabla och jävla ”coolness” blablabla??? Argumenter? Argumenter är 100% viktig, men om vi skulle förändra någonting räcker det inte i vår värld utan argumenter men med cool coolcool cooooolness. We have to confuse our ennemies also :-)).
    tack för ditt inlägg igen! Alltid bra.

    • Tack! Skall absolut kolla in filmen, den verkar väldigt intressant. Skall genast lära mig frasen ” aha det är nu jag funderar över huruvida jag borde skära ner på chokladintaget för att behålla min egen valuta håll käften” på walesiska.

  4. Ah, mitt favoritämne! Jag är besatt av tanken på att förbättra mitt utseendekapital (kan ju inte skriva sexuellt kapital ifall Per skulle läsa, gudbevars), men ironiskt nog har jag aldrig noterat någon skillnad i bemötande, trots att jag har varit både över- och normalviktig. Antagligen har jag varit för upptagen med att noja över hur jag ser ut. Därmed blir det väldigt oklart vad den där valutan ska användas till – hade jag varit singel hade jag väl köpt sex för den men nu drivs utseendeunderhållet mest av en diffus rädsla för att bli borträknad som person.

    • Jag trodde att utseendekapitalet var en form av sexuellt kapital? Att sexuellt kapital = folk vill ligga med en, man är mycket sexuellt attraktiv, man har ett V i alla sexuella boxar. Har jag använt uttrycket fel hela den här tiden? Så pinsamt.

      Jag använder valutan till vardagshjälp från andra. ICA-snubbar hjälper mig utan att jag behöver be om det, de är snällare när de gör det, de *ser* mig. Hantverkare likaså. Inte så mycket att det blir bisarrt, men eftersom det är så tydligt sedan bara förra året är det konstigt. Jag får också bilar som tutar och män som skriker saker efter mig, fast inte så ofta. Detta antar jag skall också vara någon slags bekräftelse, men den är jag hellre utan eftersom jag alltid ser framför mig hur jag blir jagad in i skogen och gruppvåldtagen av äcklen som skriker eller tutar, typ som i I SPIT ON YOUR GRAVE.

  5. Jag hoppas innerligt att du förstår att jag _egentligen_ inte vill veta, och verkligen inte bryr mig om hur mycket, eller lite, du väger. Det väsentliga är ju, som du skriver, att du mår bra!

    Det jag skrev i min kommentar var mest en fundering över hur komplext det där med utseende trots allt är. Det har jag, som gått från en 120-kilos matrona till en 70-kilos ”något-så-när-het” kvinna erfarit. Helt plötsligt SYNS jag, och folk ser inte på mig med äcklade blickar längre. Jag som i stort sett aldrig värderat folk efter utseende – just på grund av att mitt yttre inte precis rimmat med mitt inre – får själv alldeles för ofta kommentarer och frågor kring mitt (nya) utseende och jag AVSKYR att jag gillar det så mycket…. 😦

    • Åh, det förstod jag så väl, jag tog absolut inte illa vid mig eller så. Det väsentliga är ju att jag trivs i kroppen, mår bra, osv., och även om jag inte gjorde det hade det ju varit mina business, så jag tar absolut inte illa vid mig att du frågade.

      Hmmm, visst är det en spännande förändring? Hur tänker du själv kring detta? Vore verkligen intressant att läsa lite mer detaljerat om dina egna tankar!

  6. Bra, då känner jag mig trygg i att min fundering gick fram 🙂

    Jag har många tankar om vad det säger om både min omgivning och om mig själv som person, och om hur jag låter mig påverkas om denna omgivning. Kanske ett ämne för ett framtida blogginlägg, men absolut inte här i ditt kommentarsfält 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s