Tre Filmer

Schmenus har efterfrågat en lista med intressanta filmer att titta igenom, och eftersom en av hennes favoritfilmer (HOUSE OF 1000 CORPSES) är en homage till grindhouserullarna är hon peppad att ge sig in i djungeln med Vergilius-Lisa. Här kommer tre filmer jag valt ut just med hennes feministiska analys i åtanke, och även om de kanske inte är dirkret grindhouse är de absolut exploitation. Titta och njut!

   THE ANTICHRIST (1974)
 
THE ANTICHRIST är en film med extremt jävlaranamma. Carla Gravina spelar en kvinna som har problem att gå (= är ett missfoster, tydligen) och försöker ta till religion genom att hela sin kropp och sargade själ, och när det inte fungerar är hon lätt frestad av den mörka sidan. Den egentliga handlingen här handlar om kvinnlig sexualitet – det är svårt att ens börja förklara hur farlig sexualiteten ses, men ett bra exempel är hur det framställs att enda anledningen till att syskon inte har sex med varandra är därför att systrarna inte släpper till för att de vet att det är omoraliskt och fel. Den italienska kulturen, med sin melodrama och sin katolska tro, skiner igenom hela tiden. Den kvinnliga sexualiteten är lika lockande som destruktiv, och inget gott kan komma ur
En helt spektakulär prestation av Gravina som spelar en karaktär som uppenbarligen är menad att vara 10-15 år yngre än hon själv, men med sådan gusto och entusiasm att det är totalt oviktigt. En key scene är hur Gravina säljer sig till djävulen genom att utföra oralsex på hans anus. En annan väldigt underhållande film i ämnet är filmen BLOOD FOR DRACULA som kanske är mest känd för att den producerats av Andy Warhol, som är mycket underhållande och vacker med Udo Kier som Dracula.
Att jämföra med: THE EXORCISM OF EMILY ROSE
 
   FEMALE PRISONER 701: SCORPION (1972)
Åh herregud. Det finns fem filmer i FEMALE PRISONER-serien, och varenda en av de här filmerna är så otroligt jävla bra.
Meiko Kaji spelar Nami, aka Sasori ”Skorpionen”, en kvinna som svikits av sin älskare, en ung polisman, och arresterats för ett brott hon inte begått. I fängelse utstår hon helvetets alla kval och lever för en enda brinnande mission: att finna de skyldiga, och att hämnas. Hela filmen är uppbyggd kring Kajis extraordinära talanger som skådespelare, hon uttalar knappt ett ord (fastän hon sjunger i soundtracket) och hon kommunicerar i princip enbart med sina uttrycksfulla ögon och sitt ansikte. I en av de första scenerna i filmen ser man hur Nami försöker fly tillsammans med en annan fånge, där hennes vän springer genom fält med blod rinnande längs med låren – huruvida hon lider ett missfall eller bara får sin mens är oklart, men vad som är totalt uppenbart är att det är en film om kvinnor för kvinnor. Jag kan verkligen inte nog rekommendera de här filmerna – de är extremt vackra, intressanta, spännande, tankeväckande och engagerande.
Att jämföra med: Tarantinos idiotiska KILL BILL. (Jag är arg på KILL BILL pga aggressioner att den och alla andra Pinky Violence-filmer alltid blir jämförda med KILL BILL.)
 
   POSSESSION (1981)
Om de två första filmerna handlar om rädslan för den kvinnliga sexualiteten respektive hyllandet av den kvinnliga aggressionen, så handlar den sista filmen om den psykotiska kvinnan från ett utanförperspektiv, från en mans synvinkel.
Isabelle Adjani och Sam Neill är ett gift par i det gamla uppdelade tyskland, där Neill är en agent som jobbar för den tyska staten. Hans arbete är egentligen oviktigt, men det innebär att han återvänder en dag och finner att frun Anna vill skiljas, att hon till synes levt ett dubbelliv som fulländad maka, fulländad mor, fulländad älskarinna men ändå inte funnit detta tillfredsställande. Vad som följer är en inblick i total psykos, där Anna sjunker längre och längre in i sig själv, där män omkring henne försöker fundera ut vad som egentligen händer och vad hon egentligen känner, medan hon själv slits mellan sin egen vilja, samhällets normer och mäns förväntningar. Det låter som att filmen kommer att vara enkel och övertydlig; det är den inte, jag är inte ens säker på att jag förstått den korrekt. En övernaturlig vinkel gör att Annas känslor och ambitioner är fysiska samtidigt som de är totalt orealistiska. Hon vill fly livet som fru och mor, men till vad? Livet som älskarinna? Livet som ensamstående kvinna? Trots att Anna är omgiven av män som älskar henne, älskar alla hennes olika roller, är hon i slutändan totalt isolerad.
Isabelle Adjani är enastående i rollen som Anna, och den berömda tunnelbanescenen visar kanske bättre än någon annan hennes begåvning för fysisk koreografi och uttryckssätt för en inblick i en trasig människas psyke.
Att jämföra med: Girl, interrupted. (En film jag inte sett, men antagligen den mest berömda filmen att hantera kvinnlig mental sjukdom. Läst delar ur boken, och den lät sådär predikande och martyrig som så många böcker verkar göra när de rekommenderats av Oprah.)
Annonser

6 thoughts on “Tre Filmer

  1. Tunnelbanescenen var grym! Tittade på fler klipp ur filmen och Heinrich verkar vara en intressant karaktär – några klockrena repliker!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s